onsdag 24 november 2010

Friskt vågat men platt fall

Ni vet hur det är med svensk skräckfilm, eller hur? I bästa fall får de betyget "bra för att vara svensk", med något lysande undantag (Låt den rätte komma in, kanske?). Ja, det här inlägget ska handla om en bok, som jag har svårt att inte finna lite sympatisk bara för att den (nog) utspelar sig i Göteborg. Det är en skräckbok dessutom, så associationen till halvdåliga svenska rysare (som inte skulle stå sig i den internationella konkurrensen) är inte så långsökt. Jag ska från början erkänna att jag hade visst nöje av boken, trots att jag på det stora hela instämmer och förstår Snowflakes avrådan (till mig personligen, nota bene) till läsning. En av de största invändningarna jag har mot boken handlar om att författaren fått en utomordentlig god idé,  men inte lyckats förvalta den ordentligt. (Och härifrån kommer jag nog att spoila boken, utan att knappt märka det.)

Boken det handlar om är Andreas Romans bok Någon i din säng. Här är Sofia huvudpersonen – vacker (tror jag i alla fall), ung, begåvad och storsäljande författare, som lever ensam i en dyr lägenhet. Hon har alltsedan barnsben varit utan vänner. Ingen ville leka med henne, hon blev ständigt bortvald både av föräldrar (som prioriterade sitt jobb) och av grannbarn och klasskamrater. Detta ledde till att Sofia uppfann en låtsaskompis. Eller uppfann och uppfann – det är här det blir lite oklart. Är det någon mörk, okänd kraft som Sofia bjudit in till lekkamrat, eller är det en fantasiskapelse?

När Snowflake skrev om boken så associerar hon till Marie Hermanson, och det är inte annat än att jag gör detsamma. Sofias mörka låtsaskompis som håller sig i skuggan under trappan, äter upp den andra portion pasta som hon lägger upp, och sätter på Tom Waits så fort han får möjlighet liknar Mannen under trappan. Det är krypande spänning i vardagsmiljö, där läsaren och Sofia själv undrar om hon inbillar sig att någon finns i lägenheten, om hon själv (omedvetet) öppnar balkongdörrar och dricker upp vin, eller om det kanske är den sympatiske grannen som spelar henne ett spratt.

Det finns två saker som jag stör mig på i den här boken. Den ena handlar om alltför många irriterande språkliga slarvfel, som att man till exempel "skalar jordgubbar" (jag är rätt säker på att man menar "rensa", för vem längtar liksom efter om skalade jordgubbar med vispgrädde – hur kladdigt blir inte det?). Den andra handlar om att det förblir väldigt oklart om Sofias låtsaskompis finns i verkligheten eller bara i hennes fantasi. Det får gärna vara vilket som för mig, men hela frågan sjabblas bort. Mest antyder Roman att låtsaskompisen finns på riktigt, men i så fall behöver jag lite fler förklaringar till vad och vem och framför allt var han är. Vad vill han? Varför försvinner han abrupt mot slutet av boken?

Jag tycker mig se att en tanke med boken var att se vad ensamheten kan göra med en människa. Sofias enorma författarframgångar beror på den rika fantasiförmåga, som hon bland annat använder för att låtsas att hon inte är ensam: låtsaskalas med ett dukat bord för 10 personer, post it-lappar till sig själv (för att lura den tillfällige älskaren att hon har en pojkvän?), fasaden som hon upprätthåller... I början av boken har jag svårt att inte associera till Joakim Thåströms låt En perfekt värld (och som ni förstår skulle jag här lagt in ett youtube-klipp med sången, om det bara funnits något), med strofer som I sitt perfekta hem, i sin perfekta värld har hon middag ikväll, alla kommer va där... Det finns ingen i världen som vet, för lögner som är bra dom är en hemlighet. 

Ja, jag tycker att jag har haft lite otur med mina spökhistorier på sistone. Först Waters The little stranger (som lugnt var ungefär 42 gånger bättre än Romans bok, men ändå lämnade mig undrande hur slutet skulle tolkas), och nu den här. Den som har tips på en spök/skräckhistoria som är bra, och där man inte irriterar sig på slutet får gärna lämna en kommentar.

7 kommentarer:

kontakt sa...

Roman är ett fantastiskt efternamn på en författare!

bokstavlarna sa...

Jag kan inte annat än att hålla med om det du skriver.
Vissa inslag är bra, jag gillar t.ex mycket av barndomsminnena, men själva historien slarvas bort mot slutet. Tråkigt. För jag skulle verkligen också vilja veta vad den där skuggan egentligen är och vad den vill...

Vixxtoria sa...

Kontakt: man kan ju inte annat än undra om det är taget ;-)

Bokstävlarna: Jamen precis. Jag vill också gärna veta mer om skuggan. Det irriterar mig sååå att den här boken inte hade en vettig redaktör som skickade tillbaks manuset och talade om vad som skulle strykas (Sofias uppgörelse med sin mamma) och vad som skulle utvecklas (skugg-historien). Och så kunde redaktören uppmärksammat en del av de där idiotiska språkfelen, och en del andra klyschor. Det här hade kunnat bli en stark fyra, och nu är det en ganska vacklande tvåa, faktiskt.

snowflake sa...

Told you so. ;-)

Vixxtoria sa...

Snowflake: Det finns ju påståenden man måste syna ;-)

(Fast jag är ju en sådan där som i princip alltid gör tvärtom vad folk säger åt mig också.)

snowflake sa...

Det känns bra att få rätt i nåt, eftersom jag de senaste dagarna fått höra om alla fel jag gjort.
Så jag borde tacka. :-)

Vixxtoria sa...

Snowflake: Ja, varsågod. (Vem är det som påstår att du gör fel hela tiden, då?)