onsdag 22 december 2010

Natten blir svår. Och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig.

Det finns en bok som hör till dem jag läst om allra flest gånger. Och den kan inte förbigås så här dagarna före jul, när jag sitter omgiven av ett vitt snölandskap; skottningsdrivorna är mer än meterhöga, och ytterligare en halvmeter snö förväntas under natten. Det är lite i mesta laget också för den som ständigt drömmer om en vit jul.

Som Will gör – pojken i Susan Coopers bok En ring av järn. Han som fyller 11 år den 22 december. Och den födelsedagspresent han mest önskade sig var något som ingen kunde skänka honom: det var snö, härlig djup allt övertäckande snö, och den kom aldrig. (s 7). Will är yngsta barnet och sjunde sonen i den stora bullrande familjen Stanton. Mitt i förberedelserna för jul och för hans födelsedag händer underliga saker. Kaninerna blir rädda för honom, radioapparaten sprakar, råkorna flyger lågt och Mr Dawson på granngården ger Will en underlig liten tingest: en cirkel av järn genomskuren av ett kors. Det är också Mr Dawson som yttrar de olycksbådande orden som jag använt som rubrik för det här inlägget.

Natten till Wills födelsedag kommer verkligen snön. Det välkända landskapet är inbäddat i snö när Will vaknar efter en skräckfylld natt; hans vindfönster har öppnats och snön har virvlat in i hans vindsrum, skräckfyllda drömmar om vandrare och råkor har hemsökt Will. Men på morgonen är allt lugnt. Väldigt lugnt, faktiskt. Det är bara Will som är vaken och han har väckts av en underlig musik. När han följer den ut ur husen har omgivningarna förvandlats. I själva verket har han hamnat många hundra år tillbaka i tiden, och den djupa snö som omger honom täcker inte längre 1900-talsbyggnader, utan fält och träd som växte här för länge sedan.

Så här börjar Wills äventyr. Han uppdagar att han inte är vilken 11-åring som helst, utan han tillhör De gamle – en uråldrig gemenskap av män och kvinnor som tillhör Ljuset. De bekämpar Mörkret (eller de onda krafterna), och nu väntar en stor och avgörande strid. Will är född och förutbestämd att bli den sista i en lång rad av Gamle, och i hans uppdrag ligger att samla och sammanfoga sex magiska tecken: av järn, brons och trä, vatten, eld och sten. De ser alla ut som den lilla järnhylsa han fick av grannen Mr Dawson kvällen före födelsedagen, och de har gömts på olika platser och tider.

Wills handledare är den förste av de äldste, Dr Merriman Lyon. (Via en ordlek i en av de andra böckerna i Coopers serie är det tänkt att man vid detta namn ska associera till Merlin, trollkarlen vid Kung Arthurs hov. Enligt illustrationen till boken Ovan hav, under sten ser han dessutom ut som  Leonardo da Vinci.) Will blir tränad att utveckla de speciella sinnen som alla De gamle har. Han kan tala med djur, utföra magi, flyga och simma djupt under vatten till exempel.

Susan Coopers serie om fem böcker om kampen mellan Ljus och Mörker blandar många element och symboler, klassiska i fantasy-litteraturen. Framför allt har Cooper använt sig av element från Arthur-sagan – två av de andra böckerna i serien (Ovan hav under sten och Lövhäxan) utspelar sig till exempel i Cornwall, och det finns explicita referenser till kung Mark (en av de mer välkända gestalterna i Arthur-sagorna, och för övrigt också den kung som Isolde gifte sig med i sagan om Tristan och Isolde), och i Gråkungen (den fjärde delen av Coopers serie) räddas kung Arthurs son till 1900-talet. I Ovan hav under sten letar man till och med specifikt efter en gral.

I alla böckerna använder Cooper suggestivt element från keltisk mytologi och historiska fakta, och hon tar alltid avstamp i en mycket konkret verklighet. En ring av järn förflyttar sig mellan olika tidsplan, och läsaren får besöka både vikingatiden, romartiden, medeltiden och det höghalsade 1800-talet, när vi följer Wills jakt på de sex magiska tecknen som ska återge Ljuset sin fulla kraft.

En ring av järn brukar räknas som den första boken i serien, men som Petter påpekade för inte så länge sedan, kom egentligen boken Ovan hav under sten först. Jag tycker man kan se båda böckerna som två tämligen fristående första delar, som sammansmälter i seriens tredje del Lövhäxan, där dels Will från En ring av järn, dels Jane, Simon och Barnabas från Ovan hav under sten dyker upp för att tillsammans locka av Lövhäxan hennes hemlighet.

Det är alltid svårt att ge ett opartiskt omdöme av böcker som man läst och läst om och återvänt till i mer än 25 år, men jag tror att det faktum att man återvänder till böcker så många gånger och fortfarande finner något i dem som vuxen tyder på en viss kvalitet. Hos mig drar det i alla fall fortfarande kalla kårar när Will möter mörkrets Ryttare, där i det snötäckta, tysta landskapet, om morgonen den 22 december.

Den femte och sista boken har inte nämnts ovan, men den heter Silverträdet.

5 kommentarer:

Bokomaten sa...

"jag tror att det faktum att man återvänder till böcker så många gånger och fortfarande finner något i dem som vuxen tyder på en viss kvalitet." Där tror jag du sätter huvudet på spiken. Att älska sönder en bok nästan är ju verkligen ett tecken på att man tycker om den om inte annat. Det är något med julen som lockar fram omläsning, är det itne det? Det är så mycket andra traditioner som dikterar hur julen "ska vara" och för att komma i stämning både gör - och läser- man nog gärna samma saker. Om inte direkt samma bok så kanske samma typ av bok. Fantasy och äventyr gör ju sig ypperligt på julen t ex. men å andra sidan är det ju många som hävdar att feel-good-böcker och jul-deckare är det som passar bäst. Nog beroende på vad man själv har skapat sig för tradition.

SUPERGOD JUL på dig Vixxtoria, om vi inte bloggas innan dess!

Boktoka sa...

Hm. Jag minns att jag läste ett par av Cooper-böckerna som ung tonåring och blev skiträdd. Sedan plockade jag som vuxen med mig böckerna från hemmet, kompletterade med en saknad del, och tänkte att här ska läsas om, för jag hade ingen egentlig aning om vad det var jag hade läst.

Men jag blev besviken. Eller kanske överraskad. Förvånad. Förundrad. Över språket som jag tyckte var krångligt och svårläst. Över handlingen som jag tyckte jagade framåt i turbofart. Det hände tusen saker på ett uppslag och då inte i positiv bemärkelse. Den dramatiska kurvan kändes hög och framför allt jämn. Jag kämpade mig igenom boken och sen dess ligger de andra fyra olästa. Har vi verkligen läst samma bok?

Undrande_74
Och God Jul!!! förstås.

Jenny B sa...

Åh ja! De här böckerna var skatter för mig. Jag läste dem om och om igen, och blev så lycklig och tacksam när en ny del utkom. De är tyvärr försvunna för mig, så jag har inte läst dem på... ja, tjugo år. Jag skulle gärna vilja läsa om dem nu. Stämningen i speciellt första boken tycker jag mig kunna minnas in på bara huden. Och eftersom jag glömt det mesta, skulle det vara lika spännande som att läsa böckerna för första gången!

Vixxtoria sa...

Bokomaten: Hm. Så där hade jag inte tänkt, att just julen lämpar sig för omläsning. Jag läser nog inte om så mycket just på julen, tror jag (den här boken har jag inte läst om precis nu, men den passar så bra att skriva om just på det här datumet). Eller fast vad säger jag. Jag har läst (om) rätt mycket Harry Potter kring julen, det har jag. Men annars är det oftast ett tillfälle då jag har tid och mental energi att ge mig på något som är verkligt nytt. Omläsning gillar jag när jag absolut inte klarar av något kognitivt krävande – typ när jag jobbar jättemycket men måste varva ner med något, och där jag vill ha något garanterat bra, som inte kräver att jag kommer ihåg vad jag läser :-D

Men det är ju, som du skriver, rätt olika vad folk väljer. Riktigt god jul till dig också!!!

Boktoka: Intressant att du blev rädd som tonåring, och inte alls gillar nu. I mitt fall har jag ju ständigt återvänt till böckerna, och det är liksom inte en återupptäckt bok som vuxen, utan konstanta följeslagare. Kan det vara det som gör skillnaden? (Jag har annars gjort några tråkiga upptäckte själv de sista åren, när jag spårat upp och läst gamla ungdomsböcker som jag då älskade förutsättningslöst. Det är ett vågespel, det där!)

Men du gillar alltså inte böcker som har ett avancerat språk och hög och jämn dramatisk kurva. ;-D

God jul på dig också, Undrande-74.

JennyB: Se där - nån som minns och tyckte om när det begav sig i alla fall. Jag tycker allra bäst om Ovan hav under sten, men den här Ringen av järn är inte så illa heller, som sagt. Men efter Boktokas utgjutelse här ovan så vågar jag inte rekommendera dig att läsa om böckerna, utan behåll du dem i kärt minne ;-)

bokstavlarna sa...

Just Susan Cooper känns ju som en författare som håller för många omläsningar också. Det finns så många bottnar i de här böckerna att man hittar något nytt vid varje omläsning.

Nu känner jag mig väldigt sugen på att själv läsa om hela bokserien, det har gått alldeles för många år sen sist!