onsdag 29 december 2010

Kring julgranen

Vad låg egentligen i barnens paket nu i jul? Vad köpte du till dina barn eller andras ungar? Till guddottern eller brorsonen? Blev det böcker om Laban och Pettson? Bamsepussel och Pippi-tröjor? Kanske en Harry Potter-väckarklocka?

Det är mycket produkter kring barnböcker nuförtiden. Mer produkt än böcker har jag till och med tänkt vid ett par tillfällen då jag upptäckt något pussel, någon Lära läsa-bok eller något gossedjur som jag inte känner igen. En DN-artikel (som The Bookpond uppmärksammar mig på) menar till och med att barn tröttnar på Pippi innan de nått 6-årsåldern (en ganska väl tilltagen ålder). För en nybliven 70-talsförälder finns det knappast något som är mer lockande än produkter som frammanar suddiga minnen av de tecknade figurerna från barnprogrammen klockan halv sex; jag förstår att det finns marknadsförare som satsar på babygym med Tummen, Laban och Alfons. Däremot är jag förvånad över att man inte också  riktar in sig på det tjatstarka marknadsskiktet av 3-4-åringar som är gamla nog att förstå både böcker och filmer och gärna skulle ta på sig de sedan länge urvuxna Laban-pyjamasarna.

När man som förälder försöker bibringa sin avkomma en god uppfostran (helst så långt från McDonalds och Disney som möjligt), och redan har så hiskeligt mycket böcker hemma, att man börjat dagdrömma om läsplattor som är testade på 3-åringar, så funderar man förr eller senare om det inte finns några andra leksaker att köpa. Då ligger Mumin-pussel och gosse-Nalle Puh nära till hands. Och när barnen själva får välja? Ja, när min dotter fick en oväntat stor födelsedagspeng med förbehållet att hon fick "köpa vad hon ville" i leksaksaffären, så valde hon på fem röda ut en gosse-Mamma Mu och en gosse-Kråka som hon spanat länge på (398 kronor).

Och för all del – om man nu ändå ska köpa ett pussel, varför inte ett med Emil? Om man nu ändå ska köpa en tröja, varför inte en med Barbapapa? En figur som såg dagens ljus inom bokpärmar borgar liksom för kvalitet. Mor- och farföräldrar tror att dvd-spel med Nils Karlsson Pyssling är bättre än andra spel. Mor- och farföräldrar tror att dockskåp som ser ut som Villa Villerkulla är mer pedagogiska än Lundbys. Och i en tallrik med Mumin-mönster blir gröten nyttigare. Typ.

På samma gång är jag luttrad och cynisk och mer än anar tanken med denna produktplacering, som ska leda till märkestrogna 2-åringar, som inte bara väljer Nalle Puh-tröjor när det ska handlas tröjor, utan vill dessutom ha en tröja bara för att det är Nalle Puh på den, trots att lådor, garderober och tvättkorgar bågnar. (Jämför med Nina Björks 2-åring, som hon skrev om  för några år sen.)

I DN-artikeln uttrycks farhågan att bokfigurerna kan komma att bli "på köpet"-grejer. Jag säger att vi redan är där, sedan rätt länge. Min dotter är sedan länge medlem i Barnens Bokklubb (vi är mycket nöjda med bokurvalet, thankyou-very-much), där man regelbundet erbjuds ett månadspaket. Ja, jag skriver "paket", därför att det sällan handlar om en enda bok. I bästa fall är det två böcker – till exempel paketet med Julia Donaldson och Alex Schaffer-böckerna (Var är mamma? och Zog Den lilla draken) nu i höstas. Men allt oftare blir det som det kommande månadspaketet: En Alfonsbok och en Alfons-kortlek. Det kan vara Mollyböcker med Mollydocka. Det kan vara Prinsess-böcker med Prinsess-klippdockor. Men det är aldrig Bilderbok utan extra allt. Jag har tackat nej till många intressanta böcker för att jag inte vill ha (fler) bokstavsspel och gossepingviner.

Här sitter jag och skriver negativt om det här. Kanske skulle ni också känna så om ni satt i soffan och såg resterna av julklappsöppningen omkring er: Barbapapa-lakan, Sifferspel med Fem myror är fler än fyra elefanter. Trosor med både Pippi och Barbapapa. Film med Lotta på Bråkmakargatan. Och det är bara de saker som jag själv har köpt.

Och jag tänker att jag skulle förstås aldrig gått på det där när jag var barn. Inte såna där grejer. Men hade de sålt solhättor som Laura Ingalls använde hade jag nog tjatat ihjäl min omgivning efter en sån. Och mammas skurborstar bands ständigt fast på mina fötter för lite skridskoåkning à la Pippis sätt att skura golvet.

3 kommentarer:

Petter Malmberg sa...

Fast en hel del sånt där fanns väl redan när man själv var liten.
Vi hade ett Mumin-brädspel (rätt roligt sådant - påminde om Den Svarta Diamanten), Vilse i pannkakan-lp:n och jag hade Dunderklumpen-lakan. Och diverse kortspel och ljudkassetter andra kommersiella saker.

En bok om dagen sa...

När jag går förbi butikernas barnklädesavdelningar och leksaksavdelningar, så ser jag att det är rätt mycket grejer baserat på böcker som jag känner igen (och förmodligen en del baserat på böcker som jag inte alls känner igen...) - och det är klart att det är mycket grejer. Men är det inte mer ett utslag av vår allmänna konsumtionshets än bara någon slags tanke om att böckernas värld borgar för kvalitet? Det är rätt mycket "flest prylar när han dör vinner" som råder, trots att vi borde vara betydligt mer medvetna om både miljö och konsumtion vid det här laget.

Vixxtoria sa...

Petter: Det är sant, visst fanns det även när vi var små. Jag ägde ett Barbapapa-nattlinne och en kassett med Saltkråkan. Och ett par Bamsepussel vill jag minnas. Men denna acceleration! Bokrelaterade figurer finns idag precis överallt på saker för barn (tillsammans med en hel del figurer som kommer direkt från filmerna, t ex Blixten McQueen eller Spindelmannen).

En bok om dagen: Jo, jag tror absolut att det till allra största delen är konsumtionshets. Är inte allt det nuförtiden ;-) Men jag tänker mig att pussel- och tröj- och blöj- och matlåde- och dockskåps-tillverkarna ganska medvetet använder en känd och älskad figur från böckerna för att öka föräldrars vilja att köpa just deras kortlek, sällskapsspel, uppblåsbara gummibåt etc. Ibland bara för att man just då behöver ett par nya sockar eller ett hopprep, men ofta för att "det liksom hör till för att få samlingen komplett" att man också har en Mamma Mu-docka och en kråka...

Och jag känner mig själv så förvirrad, för jag blir också så där lite glatt förvånad (i stället för luttrat överseende) när jag upptäcker en ny pryl med nån kul figur på. Jag har liksom svårt att värja mig själv.

Summa summarum är det där du skriver att det helt enkelt är mycket grejer. Och det ser inte ut att avta.