torsdag 18 november 2010

Spöke, spöke i huset där

För ett tag sen jämförde jag med Brechts teaterideal när jag skrev om Clarice Lispectors bok Stjärnans ögonblick. När Brecht framförde sin idé om Vervremdung (det vill säga att man skulle hindra teaterpubliken att ryckas med och bli berörd av föreställningen genom att bryta illusionen av verklighet på alla upptänkliga sätt) så gjorde han det som en reaktion på Stanislavskijs naturalistiska ideal, där scenkonsten skulle efterlikna verkligheten, och skådespelaren vara "äkta på scen".

Och det är ingen överdrift att säga att Sarah Waters är en författare tillämpar The Method (som Stanislavskijs ideal kallas i USA) när hon skriver. Hennes känsla för tidstypiska händelser, tankar och föremål känns nästan skrämmande äkta tänker jag flera gånger när jag läser boken The little stranger, och Waters förmåga att förställa sig enligt det årtionde hon skildrar är lika övertygande andra böcker som jag läst av henne.  Eftersom jag vistats i det engelska 40-talet många gånger, till exempel under de senaste årens omläsningar av Christie-deckare är det mycket jag känner igen i tonen, samhället och tankarna.

Men det klassperspektiv som Waters anlägger är sällan så tydligt i autentiska 40-talsböcker. Här är berättaren Dr Faraday, en medelålders läkare vars föräldrar har gjort stora uppoffringar för att han ska få sin utbildning. De är båda döda nu, bland annat till följd av de försakelser de behövde göra för att få sin son genom läkarutbildningen. Dr Faraday har återvänt till sin hemby, där han inte får patienter från överklassen (eller ens övre medelklass), eftersom han ses som en uppkompling, samtidigt som dem han vuxit upp tillsammans med ser honom som någon som lämnat arbetarklassen. Han hamnar i mitten, och hankar sig fram, men inte så mycket mer.

Som barn besökte Faraday vid ett tillfälle Hundreds Hall, det stora herresäte, där faktiskt hans mor en gång arbetade som barnflicka. Han fascinerades av huset, av den rika familjen, av denna symbol för rikedom och överflöd som han aldrig tidigare hade sett. När han fick tillfälle att komma in i husets entré-hall, karvade han försiktigt bort en bit av den vackra gipsdekorationen som prydde väggen, och tog med som minne. Är det rentav vid detta tillfälle som husets förfall börjar – som efterdyningarna från första världskriget, ryska revolutionen och underklassens längtan efter bättre arbetsvillkor och bostäder?

30 år senare får Dr Faraday får av en slump ett sjukbud till Hundreds Hall – den nya tjänsteflickan Betty har blivit sjuk. Det visar sig dock att hon inte är särskilt illa däran, utan snarast längtar hem, och tycker att huset är spöklikt. Dr Faraday har svårt att förstå att någon inte kan trivas som får vistas i ett sådant hus; själv är han överväldigad, trots att han tydligt ser att husets storhetstid är förbi. Familjen, som nu består av gamla Mrs Ayres, den krigsinvalide sonen Roderick, och hans syster – den rätt osköna – Caroline, hankar sig fram med avlagda kläder, tillstängda, kalla rum, och utan att ens någonsin unna sig själva någon en lyx som läkarbesök eller tjockare skivor av den kaka som serveras till det svarta teet. Dr Faraday fascineras av familjen, och erbjuder sig att utan ersättning behandla Rodericks skadade ben med elterapi. På så sätt kommer han att tillbringa mycket tid tillsammans med familjen, och får god inblick i de mystiska händelser som utspelar sig där.

Ja, här blir det spoilers mina vänner, så sluta för all del läsa nu om ni inte vill veta för mycket. Waters har planterar in en slags poltergeist i sin historia. Den lämnar brända märken i Rodericks rum och skrämmer honom till galenskap, så att han – genom Dr Faradays försorg – blir intagen på ett mentalsjukhus. Den lurar gamla Mrs Ayres att tro att det är hennes döda dotter Susan som spökar, och hon drivs slutligen att hänga sig själv. Den jagar Betty och städhjälpen ur köket genom att vissla i det gamla talröret från barnkammaren (oerhört skrämmande detalj, enligt mig!). Den får slutligen förnuftiga Caroline (som brutit en möjligen alltför hastigt ingången förlovning med Dr Faraday) att kasta sig över räcket från tredje våningen, efter att hon utropat "Du!". Dr Faraday finns där hela tiden i bakgrunden, och medicinerar bort problemen. Caroline visar honom böcker om poltergeistrar och andar, men han förkastar dem. Eftersom det är en jag-berättelse får jag ändå en stark känsla av att hans sätt att ge allt rationella förklaringar är en smula slentrianmässigt.

The Little Stranger är alltså den spökhistoria som faktiskt skrämde mig flera gånger under läsningen (det gillar jag ju, på sätt och vis). Men så här efteråt irriterar mig spöktemat faktiskt en hel del. Inte för att jag har problem med spökhistorier (tvärtom, faktiskt, det finns tidigare exempel på att jag varit arg på en spökhistoria som fick alltför rationella förklaringar), och egentligen inte för att jag har problem med att man inte riktigt vet hur saker och ting förhöll sig, utan för att jag tycker att slutet på boken inte tillräckligt öppnar upp för hur det skulle kunna ha varit. Är det en del av Dr Faraday som (mer eller mindre omedvetet, lite likt Harry Potter som ibland dras in i  Lord Voldemorts huvud) likt en avundsjuk ande hämnas på invånarna i det hus han beundrat och åtrått sedan en liten pojke? Är det dottern Caroline som bär skulden, eller flickan Betty? Jag vet att många andra har läst den här historien vid det här laget, och vad säger ni om spökerierna? Just nu är jag mest böjd åt att tro att det är  Dr Faradays onda, undermedvetna genius som hämnas för att han aldrig blir accepterad som en jämlike av överklassen. Eller så arbetar han medvetet för att komma åt huset.

Nu när jag skrivit klart det här och ska publicera så är det sent på kvällen, och nästan alla lampor här i huset är redan släckta. Jag tycker det är rätt obehagligt att sitta här och tänka på bokens händelser, och på den gapande mörka dörröppningen som leder till köket. Och jag funderar allvarligt på om jag kan klara mig hela natten utan att gå på toaletten, för jag är inte säker på att jag vågar gå genom mitt nedsläckta bibliotek. Om det inte dyker upp några fler blogginlägg från mig, så har jag kanske kastat mig ut genom fönstret eller hängt mig i badrocksskärpet.  

8 kommentarer:

Titti/Hellre barfota än boklös sa...

Jag blev inte heller klok på vad det var som orsakade spökerierna på Hundreds Hall. Som jag ser det är slutet öppet för egna tolkningar. Eller är det kanske inte det? På något vis känns det ändå som att Dr Faraday hade ett finger med i spelet, medvetet eller omedvetet. Eftersom det är berättat ur hans perspektiv får vi ju heller inte någon objektiv syn på hur det hela gick till. Det är ju hela tiden med hans ögon vi ser händelserna, och det färgas ju av hans tankar.

Nu är det ett litet tag sedan jag läste boken men jag har tänkt läsa om den vid något tillfälle. Den boken stannar på något vis kvar i en efter att den är slut. Jag hade många funderingar precis efter att jag läst ut den, men tyvärr har en hel del av dem försvunnit någon annanstans. :-)

En sak som jag gillade med boken var att det inte är någon av personerna som är huvudpersonen, utan det är Hundreds Hall som är.

Håller med om att de där visslingarna vad helt otroligt läskiga!!

Bokomaten.. sa...

kan inte fatta att jag inte läst något av Waters, det känns ju som hand i hanske med mig. Måste erkänna också att jag varit nyfiken på vad det var för läskigheter du läste men nu förstår jag ju. Tror jag skulle bli mörkrädd av Waters också. Hojta gärna till så vi vet att du överlevt natten!

Jenny B sa...

Så himla intressant! Tack för spoilervarningen, jag hoppade över de styckena och läser kommentarerna kisande, för den här boken vill jag läsa någon gång och bli både skrämd och överraskad av. Jag har läst goda ord om The Little Stranger på flera andra ställen, och den finns på min läslista. Men nu, nu åkte den upp flera pinnhål för att du skriver så intressant om handlingen! Tack för det!

Cia sa...

Jag lägger också min röst på doktorn!

jenny sa...

Jag upptäckte Sarah Waters för ngr år sedan med Nattvakten, och tyckte otroligt mycket om hur hon skrev. Har därefter läst alla, och uppskattat dem till 100%. I Ficktjuven, Kyssa Sammet och Livstråden fullkomligen briljerar hon i de viktorianska stämningarna och miljöerna, och hennes karaktärer är fantastiska. Så det var med minst sagt högt ställda förväntningar jag i somras läste Främlingen i huset...och blev snudd på besviken. Håller med om att hennes tidskänsla äv här är perfekt, men händelseutvecklingen? Jag upplevde den som lite seg, långdragen, och NÄR skulle det verkligen ske ngt? Nja, typ aldrig...Slutet blev jag heller inte klok på. Så, sammantaget ligger denna i min värld långt bakom hennes andra fantastiska romaner. Men nästa Waters- ja, den kommer såklart vara briljant...;-)

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jag blev så fascinerad till en början av boken - och jag gillar hennes tidigare romaner. Men för mig blev den här bokens öppna slut platt fall. Jag kände mig sviken och irriterad av slutet och det sänkte hela min läsupplevelse.

Ann-Sofie på OOOF bok sa...

Hm, jag läser inte själva inlägget ety jag vill köpa den i julklapp till mig själv. Men jag hann läsa ordet spökhistoria och blir betänksam.

Vixxtoria sa...

Titti: Jag tror att slutet SKA vara lite öppet, och det gillar jag. Men jag gillar inte att det finns lite för många alternativ som inget av dem ger "hela" lösningen.

Du har ju rätt i att Hundreds Hall är en viktig huvudperson i alla fall. Annars är det ju en sån där typisk bok där berättaren förtäljer väldigt lite om sig själv och desto mer om vad som händer på Hundreds. Det är ju vanligen ett säkert tecken på att det finns en del som inte sägs.

JennyB (jag hoppas i och för sig att du stängt av prenumerationen, det kanske blir lite för spoiligt här för dig i så fall): Jag blir lite nervös om det jag skriver om böcker får dig att flytta upp böcker på läslistan :-D Då känner jag mig ju ansvarig om du av nån anledning inte gillar boken.

Bokomaten: Sarah Waters skriver sina böcker FÖR DIG. (Definitivt mer dig än mig, även om jag inte lider när jag läser dem.) Sätt igång och läs!

Cia: Doktorn. Ok. Men hur vill du då förklara att Betty tyckte det var mystiska händelser i huset redan första gången doktorn besökte henne (för att hon låtsades ha ont i magen). Vad var det för mystiskt då? Var det något som doktorn satt igång redan 30 år tidigare när han tog det där gipsekollonet?

Jenny: Jag har läst två Waters tidigare (och det har nu hunnit gå rätt många år sen dess), och blev inte särskilt besviken, men jag kan förstå hur du tänker. Skillnaden här är väl även att den här romanen känns väldigt "sluten" – de andra böckerna är mer myllrande och i stadsmiljö, som jag uppfattar dem. Och kanske är det även det manliga berättarjaget som förändrar historien? Det är en mycket kysk berättelse det här, tycker jag.

Eva: intressant. Kanske blev du som jag irriterad på för att man fick lite för lite ledtrådar till att tänka vidare? Det är ju en rätt "lätt" bok att läsa, eftersom den verkligen tar in läsaren i en värld, och leder henne framåt, men möjligen kräver den trots det väldigt mycket av läsarens tolkningsförmåga – mer än vad man inser och kanske är beredd att lägga ner?

Ann-Sofie: Den har definitivt spökinslag, men man kan ju tolka dem rationellt eller allegoriskt om man vill (fast även om jag kan göra såna tolkningar, blir i alla fall jag rädd ändå).