Vem äger en gestalt i en roman? Jag anser att författaren och den ideale läsaren göra det tillsammans och att båda böra vårda denna sin tillhörighet som någonting unikt och dyrbart.
Jag fascineras verkligen av tanken att romangestalter ägs lika mycket av läsaren som av författaren, så fort författaren släppt sina figurer fria. Men om man tycker att läsaren har lika stor rätt till romanfigurerna så kan man ju inte klaga mer på när andra gör spin-off-romaner och återanvänder litterära figurer. Och det vore ju lite tråkigt ;-)
Jag gillade hela Ekmans bok, förresten, som jag tycker blivit orättvist behandlat som "onödig", eftersom Bengt Ohlsson skrev Gregorius. Om vi bortser från att jag tyckte Ekmans bok var mycket bättre (ja, faktiskt!), så har den ett helt annat perspektiv än Ohlssons. Hon diskuterar det där med vem som har rätt till romanfigurer genom att göra en ytterligare twist – här låter hon en tänkt förebild till Söderbergs Doktor Glas komma till tals. Jag tycker det blev väldigt intressant, om än lite segt en bit i mitten (när det inte skedde några mord, hehe).
Men har Atwood skrivit om Glas. Det var intressant, var och när och hur och framför allt VARFÖR?
Margaret Atwood har skrivit om Doktor Glas i den bok jag nyligen har tjatat om http://snowflakesinrain.wordpress.com/2010/11/13/margaret-atwood-mitt-nyfikna-jag/. Det var väl en anmälan i samband med en nyöversättning, tror jag. Men jag slogs av att hon verkligen gillade den och hade läst den tidigare och funderat över den. (Jag har inte läst DG själv, så jag kan inte relatera så värst.)
Mordets praktik fick jag i julklapp häromåret, jag tänker att man kan läsa den fristående, eller?
Aha. Jag läste inte vad du skrev om Atwood i det inlägget, eftersom jag inte läst den boken ännu :-D
Men jag ska göra det efter lunch.
Och jag tror att man har betydligt mer nöje av att läsa Mordets praktik innan man läser Dr Glas. (Däremot funkar Gregorius utan, vågar jag säga, eftersom jag läste den många år efter att jag läst Dr Glas senast – sen läste jag om Dr Glas efteråt). Men Ekmans bok handlar ju om en person som tror att han är den "riktiga dr glas", så en stor del av poängen med boken är ju att fundera över litterär gestaltning och verklighet osv – gregorius berättar samma historia ur ett annat perspektiv, och därför funkar den mer självständigt.
Men främst ska du ju läsa DG för att det är en bra bok!
Jag fick onda ögat till Hjalmar Söderberg när jag nån gång försökte läsa Den allvarsamma leken, som jag tyckte var otroligt tråkig och överspänd och inte ens läste ut, vilket var extremt ovanligt på den tiden. 25--30 år sen, men vissa föreställningar släpper inte.
Onda ögat till Söderberg. Ovanligt. (Jag gillar honom, men börjar trots det nästan tycka att han är lite väl omkramad.) Har du testat hans noveller? Hans s k historietter har mycket Somerset Maughamskt över dem.
Jag undrar förresten om inte Den allvarsamma leken är en sån där bok man ska läsa när man är tonåring och olyckligt förälskad. Sen är det möjligt att den är bortkastade. Men har du inte läst och älskat den, och irriterat dig en del på Arvid så antar jag att du inte heller har haft så stort nöje av Sundströms För Lydia, som är en kommentar till den. En av de få böcker som bokstavligt räddat livet på mig. Synd, för du skulle nog kunna bli riktigt arg på Söderberg vs Sundströms behandling av ämnet.
Men Ekmans bok är ju så pass bra att jag tycker den är värd att läsas hursomhelst, fast jag undrar ju hur mycket behållning man har av den om man inte läst DG. Men det kanske jag kan få svar på genom dig,haha.
Tyuvärr har jag ju då fått onda ögat till Sundström också, för det är väl samma Sundström som skrivit Maken? Hon verkar bara så tråkig. Så visst, de passar ihop. ;-)
8 kommentarer:
Så klokt! Precis så är det ju.
(Förresten skrev Atwood om Doktor Glas också, det sa jag kanske inte. Eller gjorde jag? Lite vimsig nu.) Och HEJ på dig!
Jag fascineras verkligen av tanken att romangestalter ägs lika mycket av läsaren som av författaren, så fort författaren släppt sina figurer fria. Men om man tycker att läsaren har lika stor rätt till romanfigurerna så kan man ju inte klaga mer på när andra gör spin-off-romaner och återanvänder litterära figurer. Och det vore ju lite tråkigt ;-)
Jag gillade hela Ekmans bok, förresten, som jag tycker blivit orättvist behandlat som "onödig", eftersom Bengt Ohlsson skrev Gregorius. Om vi bortser från att jag tyckte Ekmans bok var mycket bättre (ja, faktiskt!), så har den ett helt annat perspektiv än Ohlssons. Hon diskuterar det där med vem som har rätt till romanfigurer genom att göra en ytterligare twist – här låter hon en tänkt förebild till Söderbergs Doktor Glas komma till tals. Jag tycker det blev väldigt intressant, om än lite segt en bit i mitten (när det inte skedde några mord, hehe).
Men har Atwood skrivit om Glas. Det var intressant, var och när och hur och framför allt VARFÖR?
(Nu har vi ju hälsat redan, men hej!)
Morrn!
Margaret Atwood har skrivit om Doktor Glas i den bok jag nyligen har tjatat om http://snowflakesinrain.wordpress.com/2010/11/13/margaret-atwood-mitt-nyfikna-jag/. Det var väl en anmälan i samband med en nyöversättning, tror jag. Men jag slogs av att hon verkligen gillade den och hade läst den tidigare och funderat över den.
(Jag har inte läst DG själv, så jag kan inte relatera så värst.)
Mordets praktik fick jag i julklapp häromåret, jag tänker att man kan läsa den fristående, eller?
Aha. Jag läste inte vad du skrev om Atwood i det inlägget, eftersom jag inte läst den boken ännu :-D
Men jag ska göra det efter lunch.
Och jag tror att man har betydligt mer nöje av att läsa Mordets praktik innan man läser Dr Glas. (Däremot funkar Gregorius utan, vågar jag säga, eftersom jag läste den många år efter att jag läst Dr Glas senast – sen läste jag om Dr Glas efteråt). Men Ekmans bok handlar ju om en person som tror att han är den "riktiga dr glas", så en stor del av poängen med boken är ju att fundera över litterär gestaltning och verklighet osv – gregorius berättar samma historia ur ett annat perspektiv, och därför funkar den mer självständigt.
Men främst ska du ju läsa DG för att det är en bra bok!
Jag fick onda ögat till Hjalmar Söderberg när jag nån gång försökte läsa Den allvarsamma leken, som jag tyckte var otroligt tråkig och överspänd och inte ens läste ut, vilket var extremt ovanligt på den tiden. 25--30 år sen, men vissa föreställningar släpper inte.
Onda ögat till Söderberg. Ovanligt. (Jag gillar honom, men börjar trots det nästan tycka att han är lite väl omkramad.) Har du testat hans noveller? Hans s k historietter har mycket Somerset Maughamskt över dem.
Jag undrar förresten om inte Den allvarsamma leken är en sån där bok man ska läsa när man är tonåring och olyckligt förälskad. Sen är det möjligt att den är bortkastade. Men har du inte läst och älskat den, och irriterat dig en del på Arvid så antar jag att du inte heller har haft så stort nöje av Sundströms För Lydia, som är en kommentar till den. En av de få böcker som bokstavligt räddat livet på mig. Synd, för du skulle nog kunna bli riktigt arg på Söderberg vs Sundströms behandling av ämnet.
Men Ekmans bok är ju så pass bra att jag tycker den är värd att läsas hursomhelst, fast jag undrar ju hur mycket behållning man har av den om man inte läst DG. Men det kanske jag kan få svar på genom dig,haha.
Tyuvärr har jag ju då fått onda ögat till Sundström också, för det är väl samma Sundström som skrivit Maken?
Hon verkar bara så tråkig.
Så visst, de passar ihop. ;-)
Nämen Snow!
Jamen, då får vi väl hålla oss till att diskutera böcker vi båda gillar då! ;-)
Skicka en kommentar