måndag 30 november 2009

Jag sitter här och väntar på att bli kär

Jag skriver upp vad jag läser och sätter ett betyg mellan ett och fem. Jag tror nog att jag nästan aldrig har gett en etta i betyg. Så dåliga böcker läser jag nämligen inte ut, och det är bara utlästa böcker som blir betygssatta.

Det är inte särskilt lätt att endast välja mellan fem omdömen, så mina noteringar är full av plus och minus och plus plus plus och utropstecken, och frågetecken och parenteser om noteringarna. Jag antar att om man skulle hårddra det så har jag ungefär en trettiogradig skala, men det är ju oerhört omständligt att operationalisera, så jag låtsas till och med inför mig själv att den bara är femgradig.

Vilka böcker som får 5+++++!!!!!! beror förstås lite på min ålder och sinnesstämning; det är lätt att konstatera när man bläddrar några sidor i min läslogg och stöter på omläsningar av någon bok, vars betyg varierar år från år.

De flesta böcker jag läser ut brukar vara fyror. Den här hösten har det varit många fyror, och flera med några extra plus efteråt. Det tyder på ett urval av välskrivna böcker av hög kvalitet, där jag uppskattar både handling, persongalleri och språk. Jag skulle gärna rekommendera dem, ge bort dem i present, och i vissa fall läsa om dem. Men några riktiga kioskvältare är de ju inte.

Och jag börjar känna mig svältfödd. Jag vill läsa något fullständigt överväldigande. Något som tar andan ur mig, och får mig att ligga vaken hela natten och ta "ledigt" från jobbet för att läsa klart. Jag tror det är därför jag släpar hem alldeles osedvanligt många böcker från biblioteket just nu. Jag vrider och vänder på böckerna. Kanske är det den här? tänker jag med bultande hjärta. Eller den här, den ser tjock och gammal ut och jag har hört och läst så mycket om den, men aldrig läst – kan det här bli början på en underbar vänskap?

Bara de sista dagarna tror jag att jag provat en sju åtta böcker för att se vad de går för, 30–40 sidor i vardera.  Som att provkyssa grodor.

söndag 29 november 2009

Vilket skulle bevisas

Den här enkäten, som Bokmania plockat från Martina Lowden i ViLäser kunde jag inte motstå. Den besvarar också frågan om huruvida jag är bokberoende eller inte.


1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?
Njae. Nej, det är jag faktiskt inte. Men jag relaterar väldigt mycket som jag ser, hör och upplever till olika litterära upplevelser som jag har haft. Och jag börjar – utan särskilt mycket överdrift – varannan mening med "Jag läste förresten att.. ", "I en bok av...", "Det påminner mig om något som Selma Lagerlöf skrev...".


2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?
Ja. Men jag har ganska livlig fantasi, så jag tror jag skulle klara mig ett tag.

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?
Hm. Ja. Det är nog min sämsta egenskap.


4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?
Läsningen har botat en och annan ångestattack genom åren, ja.


5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?
Periodvis. Jag kämpar för att bli kvitt den känslan. Det brukar hjälpa att tänka på antalet böcker som årligen utkommer och dela dem med antalet dagar per år, så lugnar jag mig lite. Det är så orimligt att man ska hinna läsa 1127* böcker per dag att stressen liksom lägger sig.


6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
Jag vet inte riktigt. Jag började när jag var fem, och har inte ens försökt sluta än.


7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?
Ja. Varje dag. Nästan varje timme, varje dag, faktiskt. Men man blir med åren ganska bra på att göra saker samtidigt som man läser. Prata i telefon, duscha och köra bil kräver lite övning, men visst är det genomförbart.


8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?
Jag har aldrig frågat dem, men det är ganska många som oombedda har delgivit mig den uppfattningen, ja.


*Just den här beräkningen är baserad på utgivningssiffror från 2007, och omfattar både nyutkomna böcker, och print-on-demand.  Och endast böcker på engelska, om jag tolkat det hela rätt. 

Hur rätt kan det bli?

Jag var alldeles nyss inne och – hrmpf – försökte förnya några förfallna bibliotekslån (lite närmare sanningen är att jag funderade över hur jag skulle bära mig åt för att hacka biblioteksservern för att ändra datuminställningen så att mina lån inte var försenade och att jag därmed skulle kunna förlänga dem). Hur som helst, så hittade jag en länk till något som kallas Bookdesire (som var helt okänt för mig), och som frestade med att ge mig boktips. Nu brukar jag inte vara ute efter sådana i första hand, eftersom böcker och boktips har en tendens att liksom välla över mig ändå, men jag tänkte att jag kunde ta reda på vad det var för söktjänst. Jag förväntade mig inte att bli särskilt imponerad.

Men vet ni – jag hittade en väldigt rolig sida. Här kan man exempelvis specificera om man vill ha en bok som är gammal eller nyutkommen, om den ska vara lång eller kort, lätt- eller svårläst, och innehålla mycket eller ingen kärlek. Vid varje inställning man förändrar dyker det upp ett antal förslag på böcker som passar in på beskrivningen. Efter att ha lekt en stund med parametrarna fick jag upp en lista på 10 böcker varav jag läst nio stycken. Åtta av de lästa tycker jag är väldigt bra (den nionde är Don Quijote som jag av lite olika skäl inte tycker om. Och inte heller har läst ut). Men åtta av tio böcker som jag gillade var ju inte så dåligt inprickat av den här söktjänsten.

Det finns dock en poäng kvar: den tionde boken som jag inte hade läst!  Sannolikheten att jag ska tycka om den när den nu dykt upp i det här sällskapet är ju ganska hög. Boken är Falskmyntarna av André Gide. Den borde vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Den torde räknas som svårläst, och lär varken vara alltför realistisk eller fantastisk. Dessutom ska den innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. Nån annan som blir sugen? Eller nån som har läst och rekommenderar?

För övrigt kommer jag aldrig mer imponeras en sekund över bibliotekarier som ger boktips. Aldrig mer! Hörde ni det?

(Boken presenterades i sällskap av Den allvarsamma leken, Idioten, Räddaren i nöden. Älskaren (av Duras), Candide, Dorian Greys porträtt och Gunbritt Sundströms För Lydia, och Chefen Fru Ingeborg.)

fredag 27 november 2009

Medveten närvaro

Jag besökte ett sånt där lekland tillsammans med dottern. Det är fullt med bollhav och rutschkanor och klätterställningar och har alla vassa delar invirade i tjocka lager med skumgummi.

Jag satt där ett par timmar och läste av och till i en bok medan jag förstrött kastade en boll och försökte tajma ett entusiastiskt wiiiii-rop med dotterns rutschkaneglidande.

Och nu funderar jag på om jag på min dödsbädd kommer ångra alla böcker jag aldrig hann läsa, eller alla timmarna jag tänkte på nåt annat medan jag lekte med mitt barn.

Dagens samhällsvetenskapslektion

Jag hittade en länk hos Booky Darling som ledde till Kunskapskanals-programmet En bok - en författare. Just det program jag hamnade mitt i handlar om en avhandling bok av Cecilia Åse som heter Monarkins makt. Intervjun med henne är oerhört matnyttig för alla, som liksom mig, inte haft någon annan lektion i samhällsvetenskap den här veckan. Åse är statsvetare, och hon satte i denna intervju (och i boken, antar jag) ord på många av de (problematiska) företeelser kring den svenska monarkin som har legat och gnagt i mitt bakhuvud, fast jag aldrig riktigt formulerat dem. Sveriges kung eller drottning har inte religionsfrihet. Och förväntas producera arvingar, men bara inom äktenskapet. Vad händer om vår statschef är homosexuell? Och vad som händer om statschefen begår brott, det vet vi ju. Han eller hon kan inte straffas.

Åse diskuterar på ett väldigt nyanserat sätt flera frågor som brukar uppkomma i samband med monarkin ur en feministisk synvinkel. Till exempel det där som dyker upp nu och då att de barn som Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling kommer få tillsammans inte kommer vara kungliga, utan "bara" westlingar. Det är intressant, eftersom det speglar en föreställning att (kungligt) blod endast överförs på manslinjen; det var ju ingen som var bekymrad över att de barn  Kung Carl XVI Gustaf eventuellt fick med Silvia inte skulle vara kungliga, eftersom släkten Sommerlath var ofrälse.

Ett annat fenomen som tas upp är det där med avskaffandet av monarkin, och hur även folk som egentligen är emot monarki som företeelse (jämför att avskaffandet av monarkin sedan länge varit inskrivet i det socialdemokratiska partiprogrammet) har svårt att genomdriva det, därför att en (sympatisk) kungafamilj helt enkelt står i vägen. Majoriteten har inget emot dem, och då blir det svårt att driva linjen för avskaffandet av monarkin utan att det ses som personangrepp.

Mot slutet behandlas även frågan om kungahuset som nationell symbol. Som något som ger samhörighet till medborgarna, och något man kan dela. Och det var ganska skönt att man för en gångs skull inte talade ett dugg om kungahusets betydelse för Sverige utomlands – inte för att frågan inte är intressant, men för att det är något som ständigt diskuteras. Över huvud taget gav det här programmet många viktiga infallsvinklar som sällan hörs och ses annars i media. Jag kommer absolut läsa den här boken, om än inte å det snaraste.

Men vem i namn är det som intervjuar?! Jag hittar inte informationen någonstans, även om hon tycks mig bekant! Så oerhört bra frågor! De bidrar otvivelaktligen till att det här programmet blir så bra!

Om man vill fortsätta fundera kring regerande drottningar så recenserade Vetenskapsradion Historia filmen Young Victoria för någon månad sedan (2009-10-15). Enligt den recenserande historikern Thomas Roth var filmen till stora delar korrekt. Och dessutom verkar det vara en bra film. Något att skriva upp på dvd-listan för mig.

torsdag 26 november 2009

Bibblan eller bibban?

Kärt barn har åtminstone två namn: bibliotek kan kallas för "bibban" eller "bibblan".

Som språkvetare vet jag förstås att det inte spelar någon som helst roll vilken av kortformerna man använder. Som privatperson tycker jag att det bara finns ett rätt svar på frågan. Den hårda vägen har jag emellertid lärt mig att världen är befolkad av människor som anser att deras variant av smeknamnet är mer rätt än den jag förespråkar. Hör du kanske rentav till dem?

Du kan svara alldeles anonymt uppe till vänster i bloggen, och känner du för att utveckla ditt svar så finns det ett kommentarsfält här nedan.

onsdag 25 november 2009

En blåhäger och en gitarr


Det är lite subjektivt det där, vad som är lätt eller inte. När jag en sömnlös natt i förra veckan kände mig inspirerad till att konstruera en bildgåta för några böcker tyckte jag att min första klurighet var hur lätt som helst, eftersom den i princip illustrerade det bokomslag som stod hemma i min bokhylla. Ser ni här till höger? Pojke som spelar gitarr, och så en blåhäger som flyger i bakgrunden. Mycket riktigt Solo för gitarr av Cynthia Voigt, vilket både Lena Kjersén Edman och Snowflake gissade rätt på. Dom har läst boken också.

De som inte har läst boken kan fortsätta läsa här: Det här är en sådan där bok som man läste och grät till när man gick i mellanstadiet, och sedan läste om några gånger under högstadiet; då grät man fortfarande, men man var också lite mer fokuserad på den där kärlekshistorien mellan huvudpersonen Jeff och Dicey Tillerman, den som man nästan får ana mellan raderna. Läser man fler böcker av Voigt i Tillerman-serien (som inleds med Den långa vägen hem får man veta mer om hur det går med Jeff och Dicey. Jag har nämnt Tillermans tidigare här.

När man blivit vuxen läser man faktiskt boken inte främst av nostalgiska skäl (även om det nästan alltid finns ett stråk av sådant vid omläsningen av gamla favoritböcker), utan på grund av den psykologiska skärpa med vilken Voigt skildrar Jeffs uppväxt. När boken tar sin början är Jeff Greene sju år, och bor i Baltimore med sin far, som är professor i historia, tankspridd och tjugo år äldre än modern, Melody. Hon är å sin sida oerhört vacker. Dessutom berömmer hon sig om att ha ett världssamvete som omfattar fattiga, svältande barn i tredje världen och utrotningshotade fiskar och delfiner. Faktum är att hennes världssamvete är så ömmande att hon en dag, då Jeff är sju år, lämnar barn och man, och skriver en lapp till Jeff och lägger på köksbordet. Där beskriver hon hur han ska laga till korv, och låta bli att besvära sin far med småsaker. Själv måste hon ge sig av och hjälpa barn som inte har föräldrar som kan ta hand om dem. Hon ska förbättra världen, skriver hon. Och Jeff är tillräckligt gammal för att förstå det. Hon hävdar till och med att uppdraget är så stort att [hon] inte kan komma tillbaka och hälsa på [honom]. Ja, allt det där står på bokens första sida. Sorgen över Melodys försvinnande är oändlig, och varken Jeff eller hans far Professorn kan sätta ord på den. I stället går de runt i tigande tystnad, och sköter robotlikt sina vardagsgöromål, båda med vanföreställningar om den andres behov.

Efter fyra år får Jeff hälsa på sin mor över sommaren. Det visar sig att Melody har flyttat till sin mormor, som tillhör en anrik Sydstatssläkt och bor i ett stort gammalt hus i Charleston (ja, ni kan se det framför er, eller hur?). En underbar sommar tillbringar han där, förtrollad av sin vackra mor som berättar för honom om hur det är i världen: orättvisor mot kvinnor och barn och fattiga, mot svarta och mot utrotningshotade djur och regnskogar. Och hon spelar på gitarr, amatörmässiga arrangemang av folkvisor, som förtrollar Jeff. När han ska resa hem till sin far byter hon ut hans flygbiljett mot en bussbiljett (eftersom mellanskillnaden kan användas bättre till annat). Jeffs hemresa blir därför sexton timmar lång, och eftersom modern inte hade några kontanter på sig vid avskedet har han inga pengar till mat under hemresan.

Och här om inte förr börjar något skava i maskineriet. En mor som låter sin 11-åring åka 16 timmar på en buss utan mat och pengar? Men Jeff återvänder hem, med sitt inre fyllt av minnen av Melody. Han talar inte om henne med fadern, men försöker bevara henne i minnet genom att skaffa en gitarr och lära sig alla de sånger hon spelade för honom. Och några till sånger, förresten. Faktiskt blir han en riktigt duktig gitarrspelare, och följande sommar ser han fram emot att spela tillsammans med henne, när han återvänder till Charleston. Men saker har förändrats. Melody ser han knappt röken av, hon tillbringar tid med sin nya pojkvän och sina nya vänner. Mormodern har blivit gammal och senil. Jeff får sysselsätta sig själv, och gör det genom utflykter till en ö i floddeltat. Han köper en båt för några av de dollar som hans far Professorn denna gång omtänksamt skickat med, och tillbringar dagarna med att vandra omkring på stranden. Titta på krabborna. Och på blåhägrarna.

När han reser hem bevarar han denna gång minnet av ön inom sig. Ett rum att fly till. Han skolkar från skolan och åker karuseller på det lokala nöjesfältet hela dagen; snurrandet är det enda som kan hålla smärtan ifrån honom. Och skolkandet det som gör att någon utomstående blir uppmärksammad på att allt kanske inte står rätt till med den inbundne, exemplariske pojken.

Hur Jeff hanterar förlusten av sin mor, och kanske framför allt insikten om att hon inte älskar honom är skickligt, men osentimentalt skildrat. Tyste Jeffs kamp för att överleva när han inser att hans mor bara utnyttjar honom. De två tigande i familjen, den tafatte Professorn som inte vet hur han ska närma sig sin son, och sonen som tror att han skulle störa sin far om han berättade vad han kände. När sanningen är att de håller på att gå under eftersom de båda har älskat men svikits av Melody. När de äntligen talar med varandra, när de äntligen släpper ut den smärta som de både känner får de möjlighet att för första gången lära känna varandra. Det är en oerhört stark berättelse. Med många bottnar, och mycket mellan raderna. Har man erfarenhet av det är det också lätt att se Melody som ett skolexempel på hur en narcissist utnyttjar sina närmaste, hur hon spelar på och spelar ut människors kärlek till henne för att få sin vilja igenom.

Den här boken kan alla över 11 år läsa med behållning. Och säkert en och annan 10-åring också. Om ni kan hitta den vill säga; jag håller hårt i mitt eget exemplar, eftersom boken tarvar omläsning åtminstone vartannat år.

(Och ja, om någon undrar, så har jag faktiskt varit i Baltimore.)

Mer kärlek än passion

Lilla O undrar över våra kärleksdiksfavoriter. Jag kommer säkert komma på sjutton och en halv andra diktfragment när jag publicerat det här inlägget, men det spelar ingen roll. Det här förslaget är värt att läsas i alla fall. Carpe diem, ungefär 100 år gammalt:


Tag mig - håll mig - smek mig sakta 
famna mig varligt en liten stund 
Gråt ett grand för så trista fakta 
Se mig med ömhet sova en blund 
Gå ej ifrån mig - du vill ju stanna 
Stanna tills själv jag måste gå 
Lägg din älskade hand på min panna 
Än en liten stund är vi två.

Jag utelämnar andra halvan av dikten där döden och eländet blir uppenbart. Harriet Löwenhjelm som skrev dog ju nämligen i tbc 1918, endast 31 år gammal. Hela dikten finns bland annat att läsa här. Eller säkert i en diktantologi nära dig.

(Ja, okej, jag hade inte tänkt fördjupa mig i det där att det är en dikt skriven av någon som väntar på att dö, men nu när jag läser och läser om dikten flera gånger så kan jag inte annat än att kommentera ett par rader:  Stanna tills själv jag måste gå och Än en liten stund är vi två. Det låter så banalt, som ett flicktidningsrim, där en tonåring ber sin finniga förälskelse att dröja lite längre innan han rivstartar moppen och kör hem utan hjälm till mammas köttbullar. Men här är det ett dödssjukt författarjag som ber någon älska henne fram tills dess att hon drar sitt sista andetag. Och det kommer inte dröja länge. Fortfarande finns två personer i rummet, men alldeles strax, när man inte är beredd, och utan att kunna förhindra det, kommer det bara vara en person kvar. Än en liten stund är vi två har skrivits med insikten att författarjaget alldeles strax kommer försvinna. Kommer sluta finnas till. Passa på att älska medan du kan. Rätt vad det är försvinner den du älskar. Eller du själv.)

tisdag 24 november 2009

Pilutta er!

Jag tittade in på biblioteket på väg hem från jobbet, och jisses så många bra böcker det fanns där!

Men nu finns de inte kvar längre.

måndag 23 november 2009

Om katten själv får välja


Jag hade tänkt att jag skulle vara så där rolig som folk som har små barn kan vara. Ni vet som såna där föräldrar som låter sina barn trycka på hissknappen fastän det är lång kö, och som låter barnen betala kassörskan på ICA fast det är lång kö, och som låter barnen själva lämna fram sina biblioteksböcker fast det är lång kö. Jag är förtås helt oskyldig till sådana försyndelser, men ikväll hade jag alltså fått idén att låta min två-åriga dotter blogga själv om sina bokfavoriter i veckans tematrio. En del av er är säkert väldigt glada att höra att dottern bestämde sig för att vara en katt hela kvällen, och att min iPod-film följaktligen är fullständigt obegriplig för alla som inte har morrhår och svans. Därför blir det i stället jag som skriver om de tre böcker, som dottern med några uttrycksfulla "Mjau!" hävdar utgör hennes favoritböcker.

Well, det är ingen underdrift att säga att det inte är de tre böcker jag själv skulle valt.


1. Kalle Kanin är nyfiken av Pirkko Koskimies och Maija Lindgren. En barnbok som har ärvts av mig, och som var en stor favorit också när jag var liten. Denna bok är del två av kaninen Kalles äventyr (vi äger även del ett), och på färgglada uppslag skildras vad som händer den nyfikne kaninen som lyckats hoppa ner i skorstenen till ett hus. Här träffar han inga människor, men väl katten Misse och musen Musse. Som vuxen är bokens ambitioner att träna på prepositioner och platsangivelser tydlig: upp och ner och framför och bakom och höger och vänster. Men jag ska villigt erkänna att uppslag som det här tyckte även jag var underbara när jag var liten. Jag har ingen aning om i fall boken finns att få tag på fortfarande. Men hittar ni den i nån gammal loppislåda eller vid nån vindsröjning så finns det säkert någon 2-4-åring som skulle bli glad över den.







2. Piff och Puff byter bo. En bokversion av en Walt Disney-film om de små ekorrarna som förlorar sitt hem i det gamla båtskjulet när knattarna vill bygga en segelbåt av brädorna. Även denna bok är ett arv från min gamla barnbokssamling, och det som jag fascinerades mest av när jag var liten var när Piff och Puff klippte ut seglarkläder av seglet. Vad dottern egentligen gillar med boken vet jag inte riktigt, men jag befarar att det är något med Disney-estetiken.


3. Maaike gaat in bad. (Maaike badar) En holländsk bok av okända författare, som  handlar om Maaike som inte vill bada, utan hellre vara smutsig. Hon går runt och frågar alla djur om inte de också hellre vill vara smutsiga, men fågeln badar förstås i en vattenpöl, katten slickar sig, och elefanten sprutar vatten med sin snabel och så vidare. Till slut får hon en flaska bubbelbad av grannen, och då vill hon äntligen bada själv. Jag är inte säker, men jag misstänker att det är något sanitetsföretag eller kanske den holländska motsvarigheten till BVC eller så som gett ut den här lilla boken. Den är i alla fall del av en serie, där vi är lyckliga (?) ägare till ytterligare två böcker: en bok om att man måste borsta tänderna när man äter godis, och en om att man ska sitta på pottan när man kissar.

Medan

Det har blivit ett lite oplanerat bloggupphåll här. Medan jag skriver färdigt något av de halvfärdiga blogginlägg som ligger i potten kan ni fundera över om jag i stället för att blogga varit upptagen med

a) att läsa Nobelprisvinnare eller  dito wannabes.
b) att vara superförkyld och somna varje kväll 21.33 med en nedfallen Agatha Christie-deckare över näsan.
c) att spela Sims och äta chips med Sour cream & Onion-smak.

fredag 20 november 2009

Överallt

Nu har dom satt upp fartkameror längs hela den väg där jag varje morgon brukar köra för fort till jobbet. Jag vågar inte riktigt tänka på hur ytterligare försent jag kommer att komma till jobbet varje dag.

Och så har jag anmält mig till något som heter övertidsvarning som är en "service" biblioteket erbjuder. Det innebär att jag får ett mejl tre dagar innan de böcker jag har lånat på 1-veckas-lån ska vara tillbakalämnade. Jag vet inte hur det är för er, men min läslust försvinner liksom när jag blir stressad.

Sålunda en vecka med inskränkningar både i arbets- och privatlivet. Skönt att det är helg snart.

torsdag 19 november 2009

Men vad är det här nu då?

Ja, kan ni gissa vilken bok de här bilderna är ämnade att illustrera? Jag tycker själv nästan att det är för lätt, så för säkerhets skull jobbar jag på en mycket klurigare sak (som kräver inköp av specifika matvaror) till ikväll eller i morgon. Det här är i alla fall en modern ungdomsboksklassiker med gråtvarning. Med en snygg kille också, förresten.


tisdag 17 november 2009

Optimalt

Jag läser en massa just nu, och det är ju en ganska trevlig sysselsättning. Just vad jag läser avspeglar sig inte så mycket här på bloggen; jag har ingen riktig lust att blogga om de här böckerna för tillfället, men jag tror de dyker upp i en eller annan form så småningom. I alla fall är det bitvis riktigt bra läsning, som får mig att fundera över allt möjligt.

Den optimala boklängden till exempel.

Under våren och sommaren dök det på flera bloggar upp inlägg om "hur lång en bra bok var". Jag minns att jag svarade vid ett par tillfällen och skrev något i stil med "268 sidor" – ja, ni vet, ungefär så långt som ett snöre.

Men jag börjar faktiskt undra om jag inte hade rätt. Senaste tidens alldeles ypperliga läsning, varvat med några bottennapp ger vid handen att en bok ytterst sällan blir bättre av att vara över 300 sidor, samt att många riktigt bra ligger runt 200.

Ordbehandlarens möjlighet till närmast obegränsat antal tecken leder till en oöverskådlig mängd av boksidor. Det är som om folk inte inser att datorns tangentbord också gör det möjligt att radera det skrivna. Strama upp. Korta. Ta bort onödiga utvikningar. Välja kärnfullare och mer lågfrekventa verb i stället för omständliga substantivfraser som sväller ut till långa stycken.

Summan av mina funderingar kring boklängd är hursomhelst att jag hellre läser tre bra böcker på 268 sidor, än en dålig på 900. Men vem gör inte det, egentligen?

måndag 16 november 2009

Älskade, älskade Astrid

Lyrans tematrio denna vecka kommer nog få fler svar än någonsin förr. Vi ombeds berätta om tre böcker, serier eller figurer skapade av Astrid Lindgren som vi tycker extra mycket om. Ja, ni läste rätt. Tre stycken. Bara tre. En nästan omöjlig uppgift.



1. Barnen i Bullerbyn. De sex barnen Lisa, Anna, Britta, Lasse, Bosse och Olle var mina allra bästa vänner när jag var i 3–4 årsåldern. Till skillnad från Pippi, som jag beundrade oerhört, men hade svårt att identifiera mig med, så var jag Bullerbybarnen. Jag lekte alla deras lekar, från att rita mustascher på alla mina bilderboksfigurer (liksom Lasse och Bosse gav Knoll och Tott mustascher), till att döpa mina leksakshundar till Svipp, till att tigga till mig bröstkarameller från min egen morfar, och till att gömma rostiga plåtburkar med fårlortar i stenrösen. Jag försöker fortfarande få alla fårägare jag träffar att döpa sina små lamm till Hampus (för så hette ju Lisas lilla lamm), och dymmelonsdagsplakat på ryggarna (där det exempelvis står "Sparka mig") har aldrig spridits så mycket i en skola som 1981, när jag gick i andra klass. Hur vi busade med vår skolfröken och ställde om klockan till första april vågar jag knappt tala om. Jag anser fortfarande att bästa stället att gömma påskägg är i grytskåpet, och bästa stället att gömma sig  när man leker kurragömma är att sticka ner fötterna i ett par stövlar och ställa sig blickstilla, insvept i en (regn)kappa mitt bland alla jackorna. Det enda jag nog aldrig riktigt har gjort är att fiska kräftor och sova på en höskulle. Men hej – jag är inte död än!




2. Mio min mio är nog mitt livs första stora bokfynd. Av någon anledning hade alla min pappas gamla barnböcker hamnat i en kommod hemma hos mina föräldrar, och jag hittade dem under ett regnigt skollov, kanske i första klass eller så. De flesta var typiska pojkböcker i Wahlströms gröna serie, och en del andra hörde till serien "Pojkarnas julböcker" (som jag tror jag kommer få anledning att återkomma till), ofta med motiv från Vilda Västern. Men mitt bland böckerna fanns en jag tyckte såg spännande ut: en ljusblå bok med en vit häst, och på hästen satt två små pojkar, en med röd mantel och en med blå. Ja, Mio och Jumjum förstås. Min pappa skänkte mig mycket högtidligt boken, och jag började genast läsa den. Sällan har jag drabbats så mycket av en bok. Denna lilla föräldralösa kille som sitter i Tegnérlunden med sitt äpple. Fru Lundin. Tant Edla och farbror Sixten. Anden i flaskan. Och Fader Konungen i Landet i fjärran. Rosengården. Brödet som mättar hunger. Brunnen som viskar om kvällen. Väverskan och hennes förlorade dotter. Döda skogen. Den hemske riddar Kato, med ett hjärta av sten. Språket med sina poetiska upprepningar, och språkliga omkastningar. 


Boken beskrivs och analyseras ofta nuförtiden så som förebådande Bröderna Lejonhjärta, och det är ju sant att de båda böckerna har mycket gemensam tematik: den ensamme, rädde lille pojken som genomför ett uppdrag trots att han inte vågar. Riddar Kato eller Tengil. Välkända sagoingredienser som omstöpts. En rationellt möjlig tolkning till upplevelsen: Mio sitter i Tegnérlunden och drömmer sig bort; Skorpan har feberfantasier innan han dör. Men är inte Mio min mio lite mer poetisk? Handlar den inte mer om faderskärlek än broderskärlek? Och är det uppdrag Mio utför inte mer osjälviskt än Skorpans? Mio behöver inte ge sig iväg och rädda barnen som riddar Kato rövat bort; han kan tryggt leka i Rosengården, medan Skorpan inte har något val, eftersom Tengil tagit tillfånga hans bror, och skjuter ner brevduvor som flyger med budskap till Körsbärsdalen?

Jag har länge känt att det väldigt, väldigt snart blir en omläsning av Mio; pappas gamla bok har jag fortfarande kvar. Och borde inte boken filmas igen? Ordenligt den här gången, inget Hollywood, inget taffligt dubbande. Och förlåt - men helst ingen Karin Glenmark som sjunger Miiiiiiiiiiio, min mi-io. Det måste vara den sämsta Lindgren-låten nånsin!



3. Den tredje boken är svår att välja. Låt oss säga att jag inte väljer bort en massa favoriter, utan särskilt lyfter fram en som inte så många känner till (men som jag försöker tjata om närhelst tillfälle ges): Kati. En 50-tals-skapelse i den där pladdriga skolflicksstilen som var så populär då. Reseskildringar i bokform för unga flickor. Astrid Lindgren skrev tre böcker om Kati, också föräldralös, men med en moster som begåvats med en lägenhet på Kaptensgatan. Följaktligen heter också Kati-böckerna Kati i Amerika, Kati på Kaptensgatan och Kati i Paris. Den första boken i serien är ärligt talat inte så mycket att dekorera varken midsommarstänger eller julgranar med, men den andra boken, som även utkommit under namnet Kati i Italien, är ett riktigt skrattpiller, om sekreteraren Kati som åker på bussresa till Italien tillsammans med väninnan Eva. En liten pärla att upptäcka för den Lindgren-älskare som missade dessa svåröverkomliga böcker under barndomen!






Novemberdepp i Vixxtorias trädgård

Idag testar jag ett nytt grepp: videoblogg ur höstdimman i min trädgård. För den som inte tycker om rörliga bilder (det är väl ändå en del analogt sinnade bokälskare som hänger här?) är boken jag talar om Minnets stigar. En resa bland svenska kyrkogårdar. Vackra bilder av Hans Hammarskiöld, och dito texter av Anita Theorell och Pär Wästberg.

Det är första gången jag testar videobloggning, jag kör utan manus, med minimal (men något oprofesssionell klippning) och med enklast tänkbara utrustning: videokamran i min iPod, så jag ber om överseende med kvaliteten.

video

lördag 14 november 2009

Tidsresenären

Jag gillar Peter Englunds förklaring till varför vi ska läsa klassiker idag (och alla andra dagar):

 Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid.

Citatet kommer ur en mycket intressant DN-artikel från idag. Inte minst beskriver den hur böcker kommer fram från biblioteksmagasinet i en särskild satsning på 30-talet. Det är Stockholms stadsbibliotek det gäller, då alltså. Inte Malmö.

Jag hoppas att de plockat fram en massa Walter Ljungquist! Honom kan ni gott läsa. Jag lovar att inom kort återkomma till varför!

fredag 13 november 2009

Det är slutet som räknas

Vissa böcker är så där otroligt överväldigande obeskrivbart ovedersägligt bra. Man är mitt inne i dem, och kan inte ta sig ur. Man läser när man kör på motorvägen, och medan man duschar. Om jag träffar någon i det här lässtadiet så hör jag inte vad de säger till mig. Mina svar är goddag yxskaft och handlar bara om den bok jag är mitt inne i för tillfället.

Men ibland händer något. Den där boken som började så bra förvandlas. Intrigen som fängslade i början blir kletig, spretig och spekulativ. Det spännande och oväntade blir platt och förutsägbart. Eftersmaken är fadd eller kanske till och med bitter. Sällan känns en bok så dålig som om slutet inte motsvarar de förväntningar som byggts upp.

En del böcker borde förses med små klisterlappar: "Läs bara till sidan 315!" eller "Riv ut sista tredjedelen och bränn innan du börjar läsa!"

Ja, en del böcker borde faktiskt inte skrivas klart!

Som riktig kärlek

Om man inte visste att det här var en bok av Ira Levin skulle man tycka att den här texten var riktigt cosy: 


... medan han läste Rebecca och låtsades tycka om den (eftersom det var Dorothys favoritbok) och medan hon tillgivet stickade honom bredrandiga granna strumpor (eftersom en tidigare pojkvän velat ha sådana och det följaktligen blivit ett uttryck för hennes kärlek att sticka dem)...

s 17 i Bädda för död av Ira Levin


Men scenen är lika förledande som inledningen i den här trailern av Rosemary's baby (som är baserad på Levins bok med samma namn): 


torsdag 12 november 2009

Ett öga blått. Och ett som är brunt




Jag vet inte om det är den där omslagsbilden, med den lilla, blonda flickan som sitter med hakan i handen och med ett förtjust leende betraktar världen. Det skulle kunna ha börjat med den i alla fall, den där första gången jag valde att ta med mig boken hem från biblioteket. Det skulle också kunna vara själva beskrivningen av Elisabet som jag föll för. Flickan som hade ett blått öga och ett brunt öga. Jag minns att jag satt och tittade på det där svartvita fotot på omslaget i timmar, för att se om det fanns någon skillnad på hennes ögon. Hur kunde någon ha ett blått och ett brunt öga?

Boken jag minns just nu heter Du har ju pappa, Elisabet och är skriven av Maud Reuterswärd. Den är skriven i en 70-talsanda som diskuterar pappans roll för barnets uppväxt. Perspektivet märks redan i titeln: "Du har ju pappa", som antyder frånvaron av Elisabets mamma. I det här fallet är det helt enkelt så att mamma Becka ska plugga vidare. Hon stannar i ett studentrum i stan, och Elisabet och pappa Anders (som är konstnär) flyttar ut i sommarstugan på Gruvö. Man anar också slitningar i förhållandet mellan Anders och Becka. Man anar en sorg att Elisabet inte kan vara tillsammans med sin mamma. Framför allt handlar mycket i boken om att visa att det går bra att också "bara" ha en pappa som förälder.

Boken om Elisabet ingår i en serie och följs av Ta steget, Elisabet, där Elisabet har blivit 16 år (i den första boken är hon i 6-7 års-ålden), och Livet rymmer allt, Elisabet, då hon är ung vuxen och flyttar till Malmö och umgås i teaterkretsar. Alla böckerna handlar om identitet, om att bli sig själv, om att lyssna till sin egen röst, och om att man varken är sin mamma eller pappa. Men den handlar också mycket om att vara barn till två föräldrar som inte alltid är eniga, och om att inte ta ansvar för att föräldrarnas relation fungerar. Om en mamma som kanske var stark en gång, men nu ibland har depressioner som gör att man inte alltid kan lita på att hon finns där för en. Om en pappa som en gång var den stora idolen, som hade 100 nya smeknamn på Elisabet, men som så småningom blir en människa med fel och brister och tillkortakommanden. Det kan vara svårt att se sina föräldrar med vuxna ögon.

Jag har svårt att läsa Reuterswärds böcker om Elisabet utan att tänka på Gun Jacobson som skrev om Peter, 15 år, och hans baby, en bok som tangerar samma tema, med pappan som förälder. Språkligt, och vad gäller det existentiella temat tänker jag också mycket på  Rose Lagercrantz (boken Tröst åt Pejter ekar mest). Dessutom har serien vissa likheter med Hans-Eric Hellbergs serie om Maria, som inleds med Morfars Maria. Liksom böckerna om Elisabet tar de avstamp i en mycket liten flickas erfarenheter. Sedan följs Elisabet och Maria genom livet. Det som blir lite konstigt med det här är att jag började läsa böckerna om både Elisabet och Maria när jag stötte på dem på småbarnsavdelningen. Hcg står det så fint på pärmarna till mitt gamla biblioteksexemplar av Du har ju pappa, Elisabet. De två övriga böckerna är dock kategoriserade som Hc U, alltså böcker för ungdomar. Det här är väl ett intressant exempel på hur huvudpersonens ålder styr klassificeringen. För övrigt passar alla böckerna (både om Elisabet och Maria) alldeles utmärkta som vuxenböcker. Kanske till och med bättre. Båda tar upp teman om frånvarande mammor, som inte kan, vill eller lyckas fylla den roll som förväntas.

Mina tre älskade böcker om Elisabet är biblioteksfynd från början av 90-talet, när de rensades ut från mitt skolbibliotek. Jag tycker om att tänka på att de böcker som jag nu äger faktiskt är samma böcker som jag lånade om gång på gång under min uppväxt. Nånstans talade Reuterswärds korta prosa och kärva realism till något i mig. Hon underskattar aldrig läsaren, och det finns mycket att läsa mellan raderna här. Jag hoppas att många av hennes böcker återkommer i nytryck.

Maud Reuterswärd blev bara 60 år gammal; hon dog 1980. Hon skrev under den tiden upp emot 20 barn- och ungdomsböcker, och fick fina utmärkelser: Heffaklumpspriset från Expressen, Nils Holgersson-plaketten och Astrid Lindgrenpriset. Jag är säkert inte den enda som minns den fina tv-serien Dagar med Knubbe, som regisserades av Peter Schildt (ja, han med Ebba & Didrik och Glappet), och som byggde på Reuterswärds bok med samma namn. Dessutom lär hon ha sommarpratat 34 gånger.




Böcker och sprit

Igår på väg hem från jobbet så gick jag förbi den där förledande dörren. Ni vet den som leder till helvetet och himlen på en och samma gång. Jag var försenad och hade skoskav, var hungrig och kissnödig och sammanbitet besluten att gå förbi värmen och den dammiga hemtrevnaden där inne mellan böckerna. Men ett litet getöga kunde jag ju inte låta bli att kasta mot entrédörren.

Och jag undrade om de inte skämtade novembro med mig!

För på dörren fanns ett nytt anslag som annonserar att när biblioteket är stängt så är det från och med nu möjligt att lämna tillbaks böckerna på den lilla bypuben. Snacka om samarbete!

Lika innovativt som Veberöds nya tilltag med obemannade bibliotek kvällstid.

Framöver kommer vi säkert få se bibliotek som samarbetar med ica-affärer, folkracebanor och konserthus. I stället för att ha ett sånt där bokinkast vid dörren som biblioteket hade när jag var liten.

onsdag 11 november 2009

Den här bloggposten rekommenderas alla mellan 31 och 34 år

Mina gamla väl slitna barnböcker återanvänds numera av dottern, och det är sannerligen en härlig upplevelse att se hur hon upptäcker och lär sig älska mina barndomsfavoriter. För min egen del blir det dock ibland en besvikelse att återse bilder som var fantastiska i mitt minne, men som nu ibland känns platta och tomma. Men mest är det häpnadsväckande hur väl ögon och tunga kommer ihåg bildtexterna. Som om det inte alls gått över trettio år sen sist!

Härom dagen råkade jag emellertid titta på baksidan till en av de gamla pekböckerna. Dottern har sedan länge vuxit ifrån den, och jag skulle plocka undan den från alla de där böckerna som bara ligger i bilen och skräpar. Det är en mycket traditionell pekbok (om än med något mindre styva sidor än vad som är gängse numera). En bil på en sida, med texten "Bil" under. På nästa sida finns en haklapp med vidhängande text. Och så en banan, ett flygplan och en mugg. Baksidestexten rekommenderar boken för barn mellan två och fyra år.

Är det barnen idag som är mer mogna, eller hur tänkte förlaget som satte den där åldersgränsen?

Åldersrekommendationerna kan förvisso ge en fingervisning om vilka som kan tänkas uppskatta böckerna mest. Men det måste väl vara upp till varje barn och förälder att själva välja vad de tycker om att läsa? Milkbartoilet skriver om en Benny-teater som hon vill gå och titta på med sin två-åring. Men se, det gick inte, för det var tre-årsgräns! Som om rekommendationer för en barnteater är lika rigorösa som åldergränser på bio.

Vilket gör mig lite bekymrad, för jag har tillbringat de senaste veckorna med att muta min tvååring med att vi snart snart snart ska gå och se på Laban på bio. Gud nåde den biljettkontrollant som inte släpper in oss på grund av en åldersgräns! Då ska de få se vem dottern ärvt sitt två-årstrots från!

Med en missklädsam rodnad

Jag har hållt mig på behörigt avstånd från datorer ett par dagar, och under tiden har Lilla O skrivit så fint om min blogg att jag rodnar långt upp över hårfästet. Jag hör inte till typen som blir vackrare av detta. Eftersom mitt utseende också förändras avsevärt till det sämre av gråt, ska jag försöka avhålla mig från det. Men tack, tack, Lilla O.

Den som ännu inte har upptäckt Lilla O:s blogg kommer där förutom hyllningar till andra bloggar hitta ett smörgåsbord av litteraturtips från alla genrer: deckare, chick lit, Nobelpriskandidater, läsa lätt-böcker för tonåringar och barnböcker. På senaste tiden har även en hel del lyrik dykt upp. Dessutom får man ögonblicksbilder från livet som småbarnsmamma, och många inblickar i en lärares vardag. Jag tycker mycket om blandningen som speglar alla sidor av ett alldeles riktigt liv.

Lilla O:s omnämnande ledde vidare till Mymlans Bloggvärldsblogg, som jag brukar läsa av och till. De bloggare som inte tagit del av Mymlans bloggskola (som är så fint samlad under hennes andra blogg: Mymlan the real) bör göra det pronto!

I inlägget ovan tangerar Mymlan även ett ämne som hon vid flera  tillfällen diskuterat förut: länkning inom bloggvärlden, och hur det ibland snålas med det där. (Google är mig inte nådig idag, så jag hittar inga fler exempel.) Själv är jag helt övertygad om att man inte når några bloggtoppar (om det nu är dit man vill) genom att hålla inne på länkningen till andra bloggar. Ingen lär läsa din blogg mer för att du låter bli att ge credd till någon annan. Inte blir det bättre socialt nätverk av det hela heller. Bokbloggsvärlden är nog lite snällare än nätgenomsnittet, vilket Snowflake enligt uppgift använde som argument för att uppmuntra Barbara Voors att fortsätta blogga. Själv har jag upptäckt mången god blogg, intressant artikel och nördig hemsida genom länkning. Länka mera!

tisdag 10 november 2009

Hur bokälskaren tänker när hon ska åka på charter

Första gången jag skulle på charterresa var valet självklart: Kreta! Redan de gamla grekerna, minotaurus, arkeologiska utgrävningar, Odysseus, och grekiska gudasagor... Jag släpade med mig samlingsutgåvan av Maj Samzelius Hjältar och monster på himlavalvet och tvingade alla barn i sällskapet att lyssna till högläsning varenda kväll, där under den grekiska stjärnhimlen.

Andra gången vi skulle iväg var det nästan lika enkelt: Egypten så klart! Pyramider och hieroglyfer, Döden på Nilen och Moses hos Farao. Röda havet som delas, och Kairos basarer.

Men nu vet jag inte riktigt. Om man ska åka på charter en tredje gång – vart ska man resa då? Det enda jag kan komma på som inspiration för tillfället är Pamela Jaskoviaks Agadir, my love, men december och januari verkar inte vara rätt årstid för Marocko.

Så vart ska jag styra kosan? Övriga i ressällskapet tycker att anonyma hotell med poolkomplex utan ett litterärt ramverk är fullt tillräckligt. Frågan är om det finns någon kompromiss.

lördag 7 november 2009

En fotbollsplan om året är det väl...

Vi komposterar en massa, och källsorterar och har oss. Sen tar vi bilen och lämnar på återvinningsstationen, eftersom projektet att cykla två kilometer med konservburkar i trasiga pappkassar på styret känns för komplicerat. Och tar för lång tid.

I Sydsvenskan i veckan fanns en liten intervju med humanekologen Kenneth Hermele som handlade om hur man läser på miljövänligast sätt. Hans svar på sambandet mellan litteratur och miljö är tankeväckande på många sätt. För det första menar han att de skönlitterära författarna borde skriva mer om det förestående miljöproblemet, i stället för att överlåta det åt fackboksförfattarna. Det ligger något i det. Fler nära planetdöden upplevelser i böcker nära oss, alltså. Under tiden kan ni låta bli att läsa miljödeckaren Kyoto och fjärilarna, för den var inget vidare.

Den andra frågan Hermele svarar på är om eböckerna inte är mer miljövänliga. Här är det framställningen av läsplattan (och tänk dessutom på alla dessa uppgraderingar och nya modeller som kommer översvämma marknaden varje år) som är en stor miljöbov! Det är tydligen väldigt många böcker vi måste läsa på läsplattan för att den ska vara mer miljövänlig än pappersböckerna som trycks på returpapper. Sen måste man – antar jag – relatera detta till de fyra miljoner olästa böcker som varje år makuleras olästa, som Sydsvenskan skriver om här. Transporterna av dessa böcker mellan tryckeri och bokhandel, tillbaks till förlag, tillbaks till handeln för bokrea, tillbaks till förlag och sedan till makuleringen (om jag nu höftat till rätt vad gäller alla resorna) är en stor miljöbov.

Det mest miljövänliga i bokbranschen är enligt Hermele biblioteken. Om man cyklar dit, antar jag. Det ställer ju hursomhelst biblioteksdebatten i ett nytt ljus. Bibliotekets bokbestånd är alltså viktigt för miljön.

fredag 6 november 2009

Sometimes they come back!

Jag ska få besök i morgon. En massa människor som jag känner, faktiskt. Och jag har ett stort problem.

Maten är caterad, vänner tillfrågade att ha koll på snacksen, nya klänningen struken, och ett par reservstrumpor införskaffade. Jag har till och med tvättat håret.

Men det är det där med böckerna.

Mina gäster kommer ha med sig böcker. Många böcker. Mina böcker.

Mitt bokhyllesystem är beräknat på ett konstant utlån på 10%, men om nu samtliga utlånade böcker kommer tillbaks på en gång, så spricker alla beräkningar. Jag kommer ligga sömnlös och orolig hela natten. Hjälp!

torsdag 5 november 2009

Begravda hundar

Hon heter Grazia, och hon är sjutton år. Hon är inte riktigt frisk, och tillbringar dagarna hemma i den sjangserade lägenheten, där hon bor med sin hårt arbetande mamma, och bekymrade mormor. Om torsdagarna är det bara hon och mormor, som frossar i det italienska. De dricker vin på eftermiddagen, och ibland har mormor köpt pizza, för Grazia drömmer om Italien. Därifrån kommer hennes far, och dit ska de åka, alla tre, så fort Grazia blir frisk.

Grazia vill gärna tala om döden. Och om sex. Och om rädslor. Men ingen svarar henne. Det här är ett hem full av hemligheter. Ingen vill tala om Grazias far, ingen vill tala med henne om hennes (psykiska) sjukdom. Den bittra mamman Kajsa som lämnar hemmet varje dag för sitt arbete på banken. Mormodern som gör sitt bästa för att lysa upp Grazias vardag med drömmar om Italien, och fantasier om gamla älskare som hon möter när hon uträttar ärenden.

Det är mormodern och barnbarnet mot den tyranniska modern. Eller det är så det verkar. Det här är en pjäs i flera lager, där offer och gärningsman byter skepnad flera gånger. Livslögner. Generationers svek. Hållhakar. Missuppfattningar. Missunnsamhet. Avundsjuka. Om hur vi formas både av det vi är med om och upprepar våra mödrars misstag. Och hur vi påverkas av det outsagda.

Det här är en pjäs i tre akter som heter Våra torsdagar. Den skrevs 1964 av Ulla Isaksson. Den första akten är så tät så tät att knappt ett andetag får plats mellan raderna. Som Ibsens Vildand. Som Fröken Julie. Det är synd att den sällan uppförs nuförtiden. Och det är lite synd att den inte håller samma täta stämning och ton i dialogen hela pjäsen igenom. De psykologiska förklaringarna som ges till Grazias sjukdom är möjligen lite för banala och lättköpta för en läsare idag.



Det råder Ulla Isaksson-feber i bokbloggsvärlden. Snowflake började entusiastiskt. Ingrid har skrivit om den fina Boken om E, som blev till filmen En sång för Martin. Och Lyran skrev idag om Isakssons fallbeskrivning De två saliga. Biblioteket har rensat ut hennes böcker en hel del de sista åren (de som jag har hemma i bokhyllan är alla biblioteksfynd), men det finns några kvar. Låna och läs!

Precis som en vanlig kväll hos mig

Mrs Tuppence Beresford satt uppkrupen i den ganska sjaskiga länstolen och sökte erinra sig det förflutnas fröjder genom att läsa Robert Louis Stevensons Den svarta pilen.

s 15, ur Ödets port av Agatha Christie

onsdag 4 november 2009

Tänkte du ringa till Tomten i år?

Jag kan inte komma på någon riktig bok- eller litteraturanknytning till den här bloggposten. Jag dedicerar den därför helt enkelt till Ingrid, som brukar skratta åt sånt här, eftersom det verkar vara en vecka när bokbloggare ger varandra presenter.

Idag har jag nämligen upptäckt och njutit av bloggen  Nummerupplysaren, där man kan avnjuta guldkornen ur en nummerupplysares vardag.

En av mina favoriter är denna:

"118..."
"Numret till Tomten."
"Tomten har dolt telefonnummer."
"Varför det?"
"Det är alla telefonförsäljarnas fel."


Flygplan och hästar

Lite googling ger besked. 1984 visades tv-serien i svensk television, och jag och alla andra tjejer i klassen blev hästtokiga och undrade om man egentligen kunde heta "Isobel". Därmed kan jag konstatera att det alltså är exakt under tjugofem år som jag då och då har gott och nynnat på I will sing you a song of Christina, of Christina, of Christina / I will sing you a song of Christina at Flambards / dudududu dududududu dudududu... 


Tv-serien Flambards bygger på de tre första (av fyra) böckerna om Christina Parson, som föräldralös kommer för att bo hos sin mors halvbror på godset Flambards. Det är tidigt 1900-tal, det är hästar och jakthundar. Och flygromantik. Christina har två kusiner: Mark som är äldst och i allt sin faders son, vilket innebär ett liv bland hästar och en sträng och kategorisk syn på världen, och William, den yngre, vekare som vill bli flygare i stället för att rida ut på rävjakt. Det finns planer på att Christina ska gifta sig med Mark, men mot slutet av första boken rymmer hon i stället med William.

I de övriga böckerna gifter hon sig med William, får en dotter med det för svenska 11-åringar exotiskt klingande namnet Isobel. William omkommer i första världskriget. Och efter många om och men (bland annat ett äktenskap med stalldrängen Dick) beslutar sig Christina för att nu trots allt gifta sig med den äldre brodern Mark, som har förändrats med tiden.

I min bokhylla står idag en oansenlig liten grön pocketbok, som utgör den första delen i serien: Flambards. Lite bläddring ger besked att jag köpte den på ett antikvariat för en spottstyver, 14 augusti 1990. Kanske finns alla böckerna i serien kvar på något bibliotek nära dig eller mig. Kanske kommer någon av alla dessa tv-kanaler som idag visar inredningsprogram och kriminaltekniska serier köra serien i repris. Jag tror inte jag kommer att titta, ens av nostalgiska skäl. Av samma skäl som att den här boken sedan 1990 har ingått i mitt bibliotek men inte blivit omläst. Minnet av Christina, hennes två kusiner, och ritterna över de engelska fälten vill jag faktiskt inte fördärva med några kritiska vuxenögon.

Men det var roligt att hitta följande youtube-klipp som visar Christina och William som flyger över Engelska kanalen. Och som spelar Christinas sång. Och tänk – den har jag ändå nynnat alldeles rätt på i så många år!




Dagens nostalgitripp är över. ...dudududu...


Böckerna om Flambards skrevs av K. M. Peyton. På svenska heter de Flambards, Flickan från Flambards och Sommar på Flambards. Den fjärde boken i serien är mig veterligen inte översatt till svenska. 

Här kommer jag och alla mina kompisar!

Lilla O ställer frågorna. Här är mina svar:



Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?

Jag skulle gärna leva ett tag med någon myllrande stor familj i något gammalt hus i utkanten av stan. Jag skulle ha ett av vindsrummen och bo där med en gammal skrivmaskin som saknade S, men när mitt hjärtas kär vill besöka mig om nätterna vaknar alla mina småsyskon i våningarna under när han kastar småsten mot mitt fönster. Ja, nån slags kombination av Sju syskon av Ethel Turner. Eller varför inte som Brittmari i Brittmari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren?

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?

Juliet Capulet. Tänk att vakna upp och hitta sin älskade död intill sig! Man kan begå självmord för mindre.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?

Harriet Vane och Lord Peter är väl två goda kandidater. Passionerad kärlek och vänskap, respekt och kamratskap. Och gott om pengar. Dorothy Sayers skrev om dem.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

George Emerson, från Room with a view (av E. M. Forster). Fast vi är nog egentligen alltför lika till sättet. Så det får väl bli Röda Nejlikan då. Jag ser fram emot alla de dyra klänningarna med generöst dekolletage, och alla pengarna som gör det möjligt för mig att ägna mig ohämmat åt alla mina hobbies. (Lägger alla märke till att jag inte svarar Fitzwilliam Darcy här, trots att han är minst lika rik, och att jag egentligen föredrar empirklänningar?)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Robert Langdon, Dan Browns litterära skapelse till symbolexpert. Hahaha vad roligt jag skulle ha när jag visade honom var skåpet skulle stå (jag får väl vara hans chef?) och lärde honom lite vetenskaplig teori. Han skulle få lägga mystiska religiösa ordnar och aldrig så kyska kvinnoaffärer på hyllan, och jobba hårt i stället!

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

William of Baskerville (munken som Sean Connery spelar) i Rosens namn (av Umberto Eco). Ack, vad han skulle kunna lära mig mycket om livet, filosofin, litteraturen och Gud. (Jag förutsätter att Adso, som är lite mindre kysk följer med på resan.) Om de händelsevis inte har tid att resa med mig kanske Surpöl i Lewis Silvertronen kan muntra upp mig. Hur som helst ska jag ha mina bästa vandringskängor på mig, och vi ska långsamt promenera fram genom världen.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?

Holden Caulfield. Inte ens Salinger förstår honom. Läs Räddaren i nöden och se om du gör det!

Vem är en riktig hjälte?

Skorpan. Som gör sånt han inte riktigt vågar.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Hannibal Lecter. Voldemort. J.R. Dracula. Katla. Mårran. Nellie Oleson.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?


Martina, från Gunbritt Sundströms Maken. Åh, vad vi skulle ha mycket att tala om!

tisdag 3 november 2009

Rena födelsedagen!

Idag har jag oväntat fått två fina, fina presenter som gjorde mig väldigt glad:

En väldigt fin dikt av Kristian Lundberg, som Snowflake gav mig.

Och en rapport från en författarträff med Per Petterson av Boktoka.

Jag är utan överdrift alldeles tårögd! Tack ska ni ha, båda två!

Fyndavdelningen

Det finns en massa skäl till att jag inte håller på och säljer av mina böcker på Tradera och Bokbörsen och andra trevliga marknadsplatser för andrahandsläsare. Den orsak jag alltid brukar framföra är att jag har svårt att skiljas från mina älsklingar. Folk brukar tycka det låter opraktiskt, men om de inte är min sambo som är tvungen att leva tillsammans med alla dessa böcker, så kan de ju egentligen inte säga något.

Men vet ni. Egentligen tror jag inte alls att det är separationsångest som är den främsta anledning till att mina bokhyllor korkar igen och madrassen knölig att sova på. I stället är det den matthet som drabbar mig bara vid tanken på att packa in en massa postförsändelser, skaffa porto och ta mig till posten. Och när jag tänker vidare på all mejlkorrespondens, och alla listor man måste pricka av mot vem som har betalt och vem som vilken adress hör till så ger jag upp alla tankar på att någonsin starta någon storskalig verksamhet som medför någon som helst kontakt med andra människor.

Dessa insikter drabbar mig när jag suttit och följt upp det i och för sig trevliga resultatet av helgens Tradera-auktioner: sex hemropade böcker (och tre förlorade). Alla dessa vinnarmejl man får, och alla dessa personkonton och clearingnummer man måste mata in, och alla dessa svarsmejl man måste skriva. Om jag inte så gärna ville ha böckerna skulle jag strunta i alltihop.

Och jag ska försöka försöka försöka minnas hur jag avskyr sån här administration nästa gång jag är på väg att ropa in böcker över nätet.






måndag 2 november 2009

Smygkik

Från en av förra veckans stora läsupplevelser hämtar jag det här citatet:

Jag vill alltid få veta vad folk läser, men folk är som regel kvinnor, män har nämligen slutat läsa. Och kvinnor, har jag lärt mig, vare sig ombord på tåg, på en bänk i en park eller på stranden, håller ofta böckerna så att man inte kan läsa titeln.

s 12-13 i Paradiset förlorat av Cees Nooteboom

Och jag noterade citatet för att även jag konstaterat att det är många kvinnor som hänger över böcker på bussen. Ja, jag använder medvetet inte uttrycket "många fler kvinnor", för sanningen är att det var länge sedan jag såg en läsande man under mina färder till och från jobbet. Varför är det så? På min buss finns det en som ofta spelar på travet (han är ganska snygg, så jag brukar sätta mig bredvid honom om det går, och så tjuvkikar jag på vilka hästar han ringar in i kvällstidningen), och flera stycken som pluggar matte eller fysik (och okej då, nån slags läsning utgör väl det där pluggandet), och en majoritet som spelar musik på hög volym i stora hörlurar eller snackar om helgens förestående fest med sina gymnasiekamrater. För så där väldigt många vuxna män är det inte som åker buss, faktiskt.

Citatet är intressant av en annan anledning också – nämligen påståendet att kvinnor är bättre på att dölja titeln på de böcker de läser. Är det så? (Ja, jag själv döljer mitt eget läsande så mycket det går, och vrider nacken ur led för att få en skymt av titeln hos andra som läser.) Men varför skulle kvinnor vara bättre på att dölja? Är det kanske snarare så att kvinnor tycker att de borde dölja mycket av det de läser? Att de läser saker de skäms lite för? Eller åtminstone böcker som de antar att andra tycker att de borde skämmas för att läsa?

Djävlar, Barbapappor och Rövare

Lyran vill att vi i denna veckas tematrio berättar om tre filmer där vi också läst böckerna, och avgör vad som är bäst – boken eller filmen! Det är ju ett kärt samtalsämne för alla som någon gång ser filmatiseringar, och det finns många exempel att dra fram. Jag har dock försökt hålla mina värsta indignationer i styr, och presenterar följande trio:

1. Jag tillbringade gårdagskvällen med att slösurfa på allt utom bokbloggar och samtidigt se om The Devil wears Prada som gick på fyran. Både filmen och boken handlar om Andy Sachs som vill jobba som journalist, och därför skickar sitt CV till alla tidningar i hela New York. Hon får till slut napp på den ledande modetidningen Runway, där hon blir andreassistent till Miranda Priestly, tidningens demoniska chefsredaktör. Andy jobbar dag och natt med de mest absurda uppdrag (varav att fixa ett icke opublicerat Harry Potter-manus och medelst tankeläsning lista ut vilken restaurang Miranda vill boka middag på hör till de lättare, jämfört med att fixa ett flyg hem från Miami i full orkan). Det här är inte världens mest höglitterära förströelse, men jag är förtjust i bitchen som nånstans på vägen mot toppen har valt bort altenrativen att vara människa – en roll som Meryl Streep fyller med den äran. Jag skulle gärna se Susanne Reuter i samma roll, för frågan är om hon inte skulle vara ännu bättre.

Jämfört med boken är filmatiseringen ordentligt dramatiskt tillskärpt, slutar lite mer sockersött, och frossar faktiskt mindre i Andys totala okunskap om modevärlden. Boken är antagligen en mer sanningsenlig skildring av författaren Lauren Weisbergers egen erfarenhet av att ha arbetat på Vogue, och den är läsvärd även om den dramatiska kurvan inte är lika stegrad. Det blir ganska dött lopp här mellan två sätt att fördriva en regnig söndagskväll med ont i halsen.



2. När man får barn återupptäcker man en massa företeelser från sin barndom, som man inte visste att man kom ihåg: AD-droppar, sången I ett hus vid skogens slut och Barbapapa. Dottern är förtjust i den senare, och jag insåg med skräckblandad förtjusning att jag själv faktiskt kom ihåg namnet på sex av de sju barbabarnen (Barbaskön kunde jag inte minnas). Youtube är fullt av korta Barbapapa-filmklipp, och vi har tittat oss igenom de flesta, och samtidigt övat holländskan, spanskan, franskan, italienskan, tyskan, engelskan, norskan och svenskan. Historierna är enkla, och i äkta 70-talsanda fyllda av omsorg om natur, djur och utsatta människor. Den stora fascinationen handlar förstås om hur Barbapapa och hans familj kan förvandla sig till allt möjligt: järnvägsbroar, fårklippningsmaskiner och brandstegar.

När jag konfronterades med mina gamla barnböcker upptäckte jag också att det fanns en del Barbaböcker bland dem. Dottern slukar med hull och hår, och jag – ja, jag kan bara konstatera att hur rolig idén med Barbapapa än är, så är böckerna otroligt tråkiga, beskäftiga och politiskt korrekta. Jag blir trött på de färgglada mumintrollen och de tråkiga, odramaturgiska historierna, och brukar föreslå att vi ska se en film i stället. Här är min rekommendation definitivt att undvika böckerna, i stället köpa ett Barbagossedjur, krypa upp i soffan framför Youtube och i stället förkovra sina språkkunskaper med hjälp av Barbapapa-klippen!


3. Som tredje exempel vill jag lyfta fram en fantastisk bok som blev en underbar film: Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Boken där kärlekens starka kraft bär historien framåt. Mattis omåttliga men kategoriska faderskärlek, Lovis handfasta och pragmatiska moderskärlek, Ronja och Birks gränsöverskridande och uthålliga vänskap, rövarnas sammansvetsande grupptillhörighet, naturens läkande och hotande kraft. Alla romanens teman är så fint speglade och förstärkta i Tage Danielssons film. Här finns det ingen anledningen att välja det ena konstverket framför det andra: ta del av båda! (Du som läser det här har säkert redan gjort det. Men det är värt att läsa om. Det är värt att se om!)




Love and scales

Det är ganska svårt att skriva om musik – om att spela musik och uppleva musik – på ett trovärdigt och nyskapande sätt. Skildringen av fyra kammarmusikers vedermödor och vånda, med repetitioner, med att hitta rätt instrument, med att få till konserter, resor och skivinspelningar är en av de stora behållningarna av Vikram Seths bok Kärlekens musik; en bok vars engelska titel för övrigt låter både mindre kladdig och mer i samklang med bokens innehåll och ton: An equal music. Över huvud taget är det här en bok som gärna kunde uppmärksammas mer, och jag får tacka den anonyme tipsaren som rekommenderade den här boken när jag var på jakt efter en kärlekshistoria.

Språkligt sett är den en underbar bok, som utan att kännas konstnärlig i varken ordval eller meningsbyggnad är skriven på en nyskapande prosa, med ett genomgående berättarperspektiv, utan kronologiska utvikningar. Från A till Ö helt enkelt. Jag finner dialogerna fullständigt oemotståndliga (jag är mycket svag för dialog!), långa vindlande och naturalistiska, och jag är våldsamt förtjust i att inte en enda persons utseende egentligen beskrivs. Någon kan vara vacker, ha fått längre hår, ha ett grått och slitet ansikte, se bekymrad, blek eller sjuk ut, men det är befriande att inte varje namn presenteras med två paragrafer av utläggningar om klädval, längd på ben, och placering av näsa i förhållande till haka och ögon. Historien kryddas av ganska många namn, men de är smakfullt utströdda, och under de första sidorna känner jag att jag inte behöver lägga alla på minnet. De som kommer betyda något kommer återkomma om och om igen, tills jag lärt mig dem utan ansträngning.

Historien handlar om Michael Holme, violinist, medlem av stråkkvartetten Maggiore, och numera bosatt i London. Han kommer ursprungligen från västra Englands industridistrikt, men tack vare skolans (numera nedlagda) musikprogram, det kommunala biblioteket och en rik dams välvilja har han studerat musik. När han tagit sin examen reste han till Wien som privatelev, och där träffade han Julia, också från England, också musiker, och även om det inte sägs så är det nog underförstått att hon är något bättre än Michael. De har en passionerad och intensiv kärlekshistoria under en tid; jag tror det måste ha varit i ett par år, men det blir aldrig helt klarlagt, och jag tror inte heller det är viktigt. Sedan börjar Michael drabbas av panikångestattacker. De beskrivs lite översiktligt, och när de senare återkommer i historien skildras de genom ett uppstyckade språket, där verkliga händelser blandas med uppförstorade mardrömmar. Jag är imponerad av denna teknik!

Michael flyr Wien och Julia, återvänder till England, och det dröjer månader innan han försöker ta upp kontakten med henne igen. Då vill hon inte veta av honom, och trots många försökt att nå henne via hennes föräldrar och via gemensamma vänner lyckas det inte. Tio år går, och han kan inte glömma henne. Han har andra kvinnor och flickvänner, men han älskar Julia. Så ser han henne på en passerande London-buss och förstår att de befinner sig i samma stad. En tid därefter besöker hon en konsert där Michaels stråkkvartett spelar, och hon kommer in bakom scenen. Det blir upptakten till att de återupptar sin kärleksförbindelse. Men Julia är gift sedan nio år. Hon har ett barn.

(Här tänker jag påminna om min spoilerdisclaimer här uppe till vänster i bloggen.) Det här är ingen lycklig kärlekshistoria. Inte får de varann på slutet, utan Julia väljer efter många turer att stanna hos sin man. Jag tror att Michael efter mycket vånda, ångest och isolering väljer att gå vidare i livet. På det sättet blir boken en illustration av vad vi människor ibland behöver för att ha möjlighet att göra ett avslut och sätta punkt för händelser som fortsätter att pågå, trots att de länge sedan är förbi.

Egentligen tycker jag inte alls om slutet. Dels för att en kärlekshistoria med komplikationer som får ett lyckligt slut ger mig som läsare en slags katharsis. Dels för att det känns moralistiskt att hustrun väljer sin man och sitt barn, i denna bok som annars konstaterar en massa saker som skulle kunna vara kontroversiella, mer eller mindre i en bisats. En av Michaels kvartettkompisar är homosexuell, en annan är kär i Michael och de har haft en kort affär, Michael bryr sig mindre än han borde om sin döende gamle musiklärare. Ja, jag tycker över huvud taget mycket om bokens sätt att beskriva miljöer, människor och skeenden bredvid de två huvudsakliga spåren: kärlekshistorien mellan Michael och Julia, och kvartettens vedermödor att repetera och framföra olika musikstycken.

Författaren, Vikram Seth, visar sig, efter lite avslutande googling, vara född i Calcutta. Han är poet och homosexuell. Och med alla de pusselbitarna framför sig är det lättare att förstå hur den här boken blev så bra. Men jag tycker om att en poet skriver prosa som inte är poetisk (och jag tror dessutom att översättaren ska ha en stor eloge). Och homosexualiteten (som endast uttryckligt finns med på ett hörn i den här historien) skulle kunna ha bidragit till det ojämförligt jämlika kärleksförhållandet; jag tänkte på det under läsningen. Det är en speciell kärlekshistoria eftersom Michael uppvisar så många stereotypt kvinnliga drag (trånande i ett decennium utan att egentligen ta tag i problemet eller gå vidare, sitter på sin kammare och väntar på fax, blir glad för de minuter som Julia kan tillbringa i hans sällskap, skulle nöja sig med att hon hade en affär med honom), och Julia en hel del typiskt manligt beteenden. Men att författaren är uppvuxen i Indien – det är mycket svårt att förstå. Det finns så mycket kärlek till den engelska naturen i den här boken. Till lärkorna. Till hedarna. Till den gamla industristaden där Michael vuxit upp. London och Wien, som också skildras, är mycket mer anonyma, medan Venedig växer fram i all sin prakt.

Jag vill läsa mer av Vikram Seth. Men tills dess får någon gärna tipsa mig om en kärlekshistoria som både är storslagen och har ett lyckligt slut.




söndag 1 november 2009

In i frysen?

Nu börjar jag tro att boken jag läser inte kommer sluta lyckligt.

Jag funderar på om jag ska göra som Joey gör i ett avsnitt av tv-serien Vänner. Han lägger in boken Unga kvinnor i frysen just när Beth är som sjukast. Tanken är att hon på det sättet ska överleva. Fast det kräver förstås att han inte läser ut boken.