måndag 16 november 2009

Älskade, älskade Astrid

Lyrans tematrio denna vecka kommer nog få fler svar än någonsin förr. Vi ombeds berätta om tre böcker, serier eller figurer skapade av Astrid Lindgren som vi tycker extra mycket om. Ja, ni läste rätt. Tre stycken. Bara tre. En nästan omöjlig uppgift.



1. Barnen i Bullerbyn. De sex barnen Lisa, Anna, Britta, Lasse, Bosse och Olle var mina allra bästa vänner när jag var i 3–4 årsåldern. Till skillnad från Pippi, som jag beundrade oerhört, men hade svårt att identifiera mig med, så var jag Bullerbybarnen. Jag lekte alla deras lekar, från att rita mustascher på alla mina bilderboksfigurer (liksom Lasse och Bosse gav Knoll och Tott mustascher), till att döpa mina leksakshundar till Svipp, till att tigga till mig bröstkarameller från min egen morfar, och till att gömma rostiga plåtburkar med fårlortar i stenrösen. Jag försöker fortfarande få alla fårägare jag träffar att döpa sina små lamm till Hampus (för så hette ju Lisas lilla lamm), och dymmelonsdagsplakat på ryggarna (där det exempelvis står "Sparka mig") har aldrig spridits så mycket i en skola som 1981, när jag gick i andra klass. Hur vi busade med vår skolfröken och ställde om klockan till första april vågar jag knappt tala om. Jag anser fortfarande att bästa stället att gömma påskägg är i grytskåpet, och bästa stället att gömma sig  när man leker kurragömma är att sticka ner fötterna i ett par stövlar och ställa sig blickstilla, insvept i en (regn)kappa mitt bland alla jackorna. Det enda jag nog aldrig riktigt har gjort är att fiska kräftor och sova på en höskulle. Men hej – jag är inte död än!




2. Mio min mio är nog mitt livs första stora bokfynd. Av någon anledning hade alla min pappas gamla barnböcker hamnat i en kommod hemma hos mina föräldrar, och jag hittade dem under ett regnigt skollov, kanske i första klass eller så. De flesta var typiska pojkböcker i Wahlströms gröna serie, och en del andra hörde till serien "Pojkarnas julböcker" (som jag tror jag kommer få anledning att återkomma till), ofta med motiv från Vilda Västern. Men mitt bland böckerna fanns en jag tyckte såg spännande ut: en ljusblå bok med en vit häst, och på hästen satt två små pojkar, en med röd mantel och en med blå. Ja, Mio och Jumjum förstås. Min pappa skänkte mig mycket högtidligt boken, och jag började genast läsa den. Sällan har jag drabbats så mycket av en bok. Denna lilla föräldralösa kille som sitter i Tegnérlunden med sitt äpple. Fru Lundin. Tant Edla och farbror Sixten. Anden i flaskan. Och Fader Konungen i Landet i fjärran. Rosengården. Brödet som mättar hunger. Brunnen som viskar om kvällen. Väverskan och hennes förlorade dotter. Döda skogen. Den hemske riddar Kato, med ett hjärta av sten. Språket med sina poetiska upprepningar, och språkliga omkastningar. 


Boken beskrivs och analyseras ofta nuförtiden så som förebådande Bröderna Lejonhjärta, och det är ju sant att de båda böckerna har mycket gemensam tematik: den ensamme, rädde lille pojken som genomför ett uppdrag trots att han inte vågar. Riddar Kato eller Tengil. Välkända sagoingredienser som omstöpts. En rationellt möjlig tolkning till upplevelsen: Mio sitter i Tegnérlunden och drömmer sig bort; Skorpan har feberfantasier innan han dör. Men är inte Mio min mio lite mer poetisk? Handlar den inte mer om faderskärlek än broderskärlek? Och är det uppdrag Mio utför inte mer osjälviskt än Skorpans? Mio behöver inte ge sig iväg och rädda barnen som riddar Kato rövat bort; han kan tryggt leka i Rosengården, medan Skorpan inte har något val, eftersom Tengil tagit tillfånga hans bror, och skjuter ner brevduvor som flyger med budskap till Körsbärsdalen?

Jag har länge känt att det väldigt, väldigt snart blir en omläsning av Mio; pappas gamla bok har jag fortfarande kvar. Och borde inte boken filmas igen? Ordenligt den här gången, inget Hollywood, inget taffligt dubbande. Och förlåt - men helst ingen Karin Glenmark som sjunger Miiiiiiiiiiio, min mi-io. Det måste vara den sämsta Lindgren-låten nånsin!



3. Den tredje boken är svår att välja. Låt oss säga att jag inte väljer bort en massa favoriter, utan särskilt lyfter fram en som inte så många känner till (men som jag försöker tjata om närhelst tillfälle ges): Kati. En 50-tals-skapelse i den där pladdriga skolflicksstilen som var så populär då. Reseskildringar i bokform för unga flickor. Astrid Lindgren skrev tre böcker om Kati, också föräldralös, men med en moster som begåvats med en lägenhet på Kaptensgatan. Följaktligen heter också Kati-böckerna Kati i Amerika, Kati på Kaptensgatan och Kati i Paris. Den första boken i serien är ärligt talat inte så mycket att dekorera varken midsommarstänger eller julgranar med, men den andra boken, som även utkommit under namnet Kati i Italien, är ett riktigt skrattpiller, om sekreteraren Kati som åker på bussresa till Italien tillsammans med väninnan Eva. En liten pärla att upptäcka för den Lindgren-älskare som missade dessa svåröverkomliga böcker under barndomen!






7 kommentarer:

Lyran sa...

Jag har nu köpt Kati-böckerna, ska läsa dem själv så småningom.

Vixxtoria sa...

Lyran: Ja, jag minns att jag har sett det på nån bild på din blogg. De är ju definitivt inga barnböcker, mer tonårsböcker. Och möjligen tycker ungar nuförtiden inte alls att de är särskilt roliga. Men jag hoppas du får ett par trevliga timmar så småningom!

Ingrid sa...

Svipp! och bröstkaramellerna... hur kunde jag glömma dem. Dymmelonsdagslapparna (som jag också busade med som barn... ) tack Vixxtoria! Och jag måste nog ta och läsa om Mio min Mio...

Vixxtoria sa...

Ingrid: Varsågod! Roligt att höra att någon annan blev dymmelonsdagsfrälst. Jag har försökt återinföra detta hemma hos oss igen, men sambon är inte road, och blir ganska irriterad när han upptäcker att han har gula post-it-lappar på ryggen. Särskilt om de hängt med hela vägen till jobbet. Hehehe.

Lilla O sa...

Definitivt en ny RIKTIG filmatisering av Mio min mio. Fantastisk bok, men riktigt dålig film!

snowflake sa...

Jag håller helt med dig om Mio kontra Skorpan, Mio är mer osjälvisk och har ett val. Möjligen att man kan tycka att han som konungason har ett större ansvar också.

Det där med att han fantiserar tror du väl inte på? Klart att det härnder på riktigt!!

Vixxtoria sa...

Lilla O: Då är vi överens!

Snowflake: Nej, jag tror inte på det. Men det kanske är sant för det?