Mer kärlek än passion

Lilla O undrar över våra kärleksdiksfavoriter. Jag kommer säkert komma på sjutton och en halv andra diktfragment när jag publicerat det här inlägget, men det spelar ingen roll. Det här förslaget är värt att läsas i alla fall. Carpe diem, ungefär 100 år gammalt:

Tag mig - håll mig - smek mig sakta 

famna mig varligt en liten stund 

Gråt ett grand för så trista fakta 

Se mig med ömhet sova en blund 

Gå ej ifrån mig - du vill ju stanna 

Stanna tills själv jag måste gå 

Lägg din älskade hand på min panna 

Än en liten stund är vi två.

Jag utelämnar andra halvan av dikten där döden och eländet blir uppenbart. Harriet Löwenhjelm som skrev dog ju nämligen i tbc 1918, endast 31 år gammal. Hela dikten finns bland annat att läsa här. Eller säkert i en diktantologi nära dig.

(Ja, okej, jag hade inte tänkt fördjupa mig i det där att det är en dikt skriven av någon som väntar på att dö, men nu när jag läser och läser om dikten flera gånger så kan jag inte annat än att kommentera ett par rader:  Stanna tills själv jag måste gå och Än en liten stund är vi två. Det låter så banalt, som ett flicktidningsrim, där en tonåring ber sin finniga förälskelse att dröja lite längre innan han rivstartar moppen och kör hem utan hjälm till mammas köttbullar. Men här är det ett dödssjukt författarjag som ber någon älska henne fram tills dess att hon drar sitt sista andetag. Och det kommer inte dröja länge. Fortfarande finns två personer i rummet, men alldeles strax, när man inte är beredd, och utan att kunna förhindra det, kommer det bara vara en person kvar. Än en liten stund är vi två har skrivits med insikten att författarjaget alldeles strax kommer försvinna. Kommer sluta finnas till. Passa på att älska medan du kan. Rätt vad det är försvinner den du älskar. Eller du själv.)