måndag 16 november 2009

Novemberdepp i Vixxtorias trädgård

Idag testar jag ett nytt grepp: videoblogg ur höstdimman i min trädgård. För den som inte tycker om rörliga bilder (det är väl ändå en del analogt sinnade bokälskare som hänger här?) är boken jag talar om Minnets stigar. En resa bland svenska kyrkogårdar. Vackra bilder av Hans Hammarskiöld, och dito texter av Anita Theorell och Pär Wästberg.

Det är första gången jag testar videobloggning, jag kör utan manus, med minimal (men något oprofesssionell klippning) och med enklast tänkbara utrustning: videokamran i min iPod, så jag ber om överseende med kvaliteten.

video

13 kommentarer:

Paperback Lover sa...

Åh vad spännande det var att höra din röst. Riktigt behaglig att lyssna på måste jag säga.

Jag kanske inte behöver något extra för att känna det deppiga i november. Dimma, regn och mörker talar sitt tydliga språk till mig. Jag kan nästan tänka mig att läsa den här boken när solen skiner så jag slipper bli så gravallvarlig(!)

Tack för videobloggning Vixxtoria!

snowflake sa...

Vad roligt att höra din röst! Det var ett fint inslag, och du håller tråden fint också. En del kan det utan manus. :_)

Gillar också kyrkogårdar och gravar, det är så fridfullt.

Men novemberdepp är så jobbigt, jag vill bara fly.

On Word Arts sa...

Javisst, snyggt! Och tack för detta rörliga tips, boken verkar mycket fin. Som julklapp till någon kanske, om den fortfarande går att få tag på.

Vixxtoria sa...

*skratt* jag visste att en del skulle tycka det var spännande bara att höra hur jag låter.

Paperback: boken passar inte alls att läsa på sommaren. Jag har försökt ;-)

Snowflake: Jag är faktiskt mycket bättre på att prata än skriva. Och jag tycker februari är mycket deppigare än november. Nu finns fortfarande lövhögar att traska runt i, och snart är det jul, och man får ta på sig sina härliga varma kläder. Så länge man inte behöver gå hem i ösregn två kilometer från bussen så är det helt okej.

On Word Arts: Den är hiskeligt svår att få tag i, visade det sig när jag gjorde snabbsök på Bokbörsen och Antikvariat.net. Men Wästberg och Theorell har gjort en annan vacker bok om svenska slottsbibliotek: Resa i tysta rum! Den är likaledes vacker! Och finns att köpa på Adlibris. (Jag får prata om och visa den vid något annat tillfälle). Annars håller jag med om att Minnets stigar är en jättefin presentbok, även om man kanske får vara försiktig om det är någon som nyligen mist någon, och som skulle ta illa upp av en sådan här bok.

Emma sa...

Instämmer med de förestående, du har verkligen rösten för det här! Väldigt mysigt och trivsamt att lyssna till

Datorn är lite tjurig just nu och vill inte låta mig lyssna igenom hela, men återkommer för slutet på klippet när jag orkat byta till den stationära :)

Lilla O sa...

Jag instämmer -trevligt att höra din röst! Tycker att Wästberg skriver fantastiskt och skulle gärna läsa boken därför!

Lilla O sa...

Och jag håller med, februari är värst! Nu är det ju snart jul...

Maria sa...

Vad roligt. :D

Jag har funderat på att göra någon videoblogg själv men jag är nog för feg. Dessutom tycker jag att jag låter lite bimboaktig när jag pratar, haha.

snowflake sa...

@Maria,

det tycker nästan alla kvinnor. Rösten är ljusare än vi föreställer oss, och då låter man så barnslig i sina egna öron.

(Om det nu är nån tröst...)

Hermia sa...

Jättekul höra dig (missade innehållet för den fina rösten..). Några gånger har jag pratat i radio och det är HEMSKT höra den egna rösten. Men alla andra låter så fina.

Vixxtoria sa...

Hej igen alla: Så många trevliga kommentarer om min röst har jag nog aldrig fått. Det muntrar upp bland höstdimmorna :-)

Emma: Vilket besvär du gör dig ;-) Hoppas det funkar på den stationära datorn då; jag försökte köra quicktime-format, men vet inte om det är optimalt för all.

Lilla O: Så vitt jag kunnat utröna framgår det inte riktigt vilka texter Wästberg skrivit, men boken är både vackert och väl skriven.

Maria: Klart du ska testa. Som Snowflake skriver så är det alltid jättekonstigt att höra sin egen röst om man inte hört den inspelad förut. När vi hör oss själva prata får vi ju normalt en massa resonans inuti huvudet, som förvränger rösten. Jag har hört min egen röst till leda, så sådan reagerar jag inte längre på. Jag vet inte om det är nån tröst för dig (eller nån annan), men så som du låter vid en inspelning är ju så som du faktiskt låter i verkligheten. Så hör alla andra dig hela tiden.

Hermia: Åh, jag kan inte föreställa mig att du låter annat än fin du också. Men det skulle förstås vara konstigt om du presenterades som något annat än 'Hermia'...

Paperback Lover sa...

Mars är min värsta månad. I Norrland (där jag växte upp) var det fortfarande ordentlig vinter i mars och den hade oftast börjat redan i oktober. Ett ett halvår av kyla och mörker blir jag till slut deppad. Detta upplever jag var i världen jag än befinner mig. Ett år var jag i Barcelona en hel vårtermin och mars var bara jättedeppigt.

Jag lyssnar också mycket på min egen (inspelade) rötst på jobbet så jag är ganska van att höra den. Men jag gillar den inte mer för det. Tycker tvärtom ni andra att den låter för mörk.

Vixxtoria sa...

Paperback: Ja, usch, mars är fruktansvärd! Värre än februari. April kan också vara riktigt förjävlig. Men för min del har den där vårdeppigheten blivit bättre med åren. Jag har inte alls så stora svackor när vårljuset tittar fram nuförtiden. Vilket å andra sidan kompenseras med lägre peakar så här på hösten, vilket är lite tråkigt.

Jag kan kanske inte heller påstå att jag gillar min röst, men jag tycker i alla fall inte att det är pinsamt att höra den. Då kan det var mer pinsamt vad jag säger.