Djävlar, Barbapappor och Rövare

Lyran vill att vi i denna veckas tematrio berättar om tre filmer där vi också läst böckerna, och avgör vad som är bäst – boken eller filmen! Det är ju ett kärt samtalsämne för alla som någon gång ser filmatiseringar, och det finns många exempel att dra fram. Jag har dock försökt hålla mina värsta indignationer i styr, och presenterar följande trio:

1. Jag tillbringade gårdagskvällen med att slösurfa på allt utom bokbloggar och samtidigt se om The Devil wears Prada som gick på fyran. Både filmen och boken handlar om Andy Sachs som vill jobba som journalist, och därför skickar sitt CV till alla tidningar i hela New York. Hon får till slut napp på den ledande modetidningen Runway, där hon blir andreassistent till Miranda Priestly, tidningens demoniska chefsredaktör. Andy jobbar dag och natt med de mest absurda uppdrag (varav att fixa ett icke opublicerat Harry Potter-manus och medelst tankeläsning lista ut vilken restaurang Miranda vill boka middag på hör till de lättare, jämfört med att fixa ett flyg hem från Miami i full orkan). Det här är inte världens mest höglitterära förströelse, men jag är förtjust i bitchen som nånstans på vägen mot toppen har valt bort altenrativen att vara människa – en roll som Meryl Streep fyller med den äran. Jag skulle gärna se Susanne Reuter i samma roll, för frågan är om hon inte skulle vara ännu bättre.

Jämfört med boken är filmatiseringen ordentligt dramatiskt tillskärpt, slutar lite mer sockersött, och frossar faktiskt mindre i Andys totala okunskap om modevärlden. Boken är antagligen en mer sanningsenlig skildring av författaren Lauren Weisbergers egen erfarenhet av att ha arbetat på Vogue, och den är läsvärd även om den dramatiska kurvan inte är lika stegrad. Det blir ganska dött lopp här mellan två sätt att fördriva en regnig söndagskväll med ont i halsen.

2. När man får barn återupptäcker man en massa företeelser från sin barndom, som man inte visste att man kom ihåg: AD-droppar, sången I ett hus vid skogens slut och Barbapapa. Dottern är förtjust i den senare, och jag insåg med skräckblandad förtjusning att jag själv faktiskt kom ihåg namnet på sex av de sju barbabarnen (Barbaskön kunde jag inte minnas). Youtube är fullt av korta Barbapapa-filmklipp, och vi har tittat oss igenom de flesta, och samtidigt övat holländskan, spanskan, franskan, italienskan, tyskan, engelskan, norskan och svenskan. Historierna är enkla, och i äkta 70-talsanda fyllda av omsorg om natur, djur och utsatta människor. Den stora fascinationen handlar förstås om hur Barbapapa och hans familj kan förvandla sig till allt möjligt: järnvägsbroar, fårklippningsmaskiner och brandstegar.

När jag konfronterades med mina gamla barnböcker upptäckte jag också att det fanns en del Barbaböcker bland dem. Dottern slukar med hull och hår, och jag – ja, jag kan bara konstatera att hur rolig idén med Barbapapa än är, så är böckerna otroligt tråkiga, beskäftiga och politiskt korrekta. Jag blir trött på de färgglada mumintrollen och de tråkiga, odramaturgiska historierna, och brukar föreslå att vi ska se en film i stället. Här är min rekommendation definitivt att undvika böckerna, i stället köpa ett Barbagossedjur, krypa upp i soffan framför Youtube och i stället förkovra sina språkkunskaper med hjälp av Barbapapa-klippen!

3. Som tredje exempel vill jag lyfta fram en fantastisk bok som blev en underbar film: Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Boken där kärlekens starka kraft bär historien framåt. Mattis omåttliga men kategoriska faderskärlek, Lovis handfasta och pragmatiska moderskärlek, Ronja och Birks gränsöverskridande och uthålliga vänskap, rövarnas sammansvetsande grupptillhörighet, naturens läkande och hotande kraft. Alla romanens teman är så fint speglade och förstärkta i Tage Danielssons film. Här finns det ingen anledningen att välja det ena konstverket framför det andra: ta del av båda! (Du som läser det här har säkert redan gjort det. Men det är värt att läsa om. Det är värt att se om!)