Ett öga blått. Och ett som är brunt

Jag vet inte om det är den där omslagsbilden, med den lilla, blonda flickan som sitter med hakan i handen och med ett förtjust leende betraktar världen. Det skulle kunna ha börjat med den i alla fall, den där första gången jag valde att ta med mig boken hem från biblioteket. Det skulle också kunna vara själva beskrivningen av Elisabet som jag föll för. Flickan som hade ett blått öga och ett brunt öga. Jag minns att jag satt och tittade på det där svartvita fotot på omslaget i timmar, för att se om det fanns någon skillnad på hennes ögon. Hur kunde någon ha ett blått och ett brunt öga?

Boken jag minns just nu heter Du har ju pappa, Elisabet och är skriven av Maud Reuterswärd. Den är skriven i en 70-talsanda som diskuterar pappans roll för barnets uppväxt. Perspektivet märks redan i titeln: "Du har ju pappa", som antyder frånvaron av Elisabets mamma. I det här fallet är det helt enkelt så att mamma Becka ska plugga vidare. Hon stannar i ett studentrum i stan, och Elisabet och pappa Anders (som är konstnär) flyttar ut i sommarstugan på Gruvö. Man anar också slitningar i förhållandet mellan Anders och Becka. Man anar en sorg att Elisabet inte kan vara tillsammans med sin mamma. Framför allt handlar mycket i boken om att visa att det går bra att också "bara" ha en pappa som förälder.

Boken om Elisabet ingår i en serie och följs av Ta steget, Elisabet, där Elisabet har blivit 16 år (i den första boken är hon i 6-7 års-ålden), och Livet rymmer allt, Elisabet, då hon är ung vuxen och flyttar till Malmö och umgås i teaterkretsar. Alla böckerna handlar om identitet, om att bli sig själv, om att lyssna till sin egen röst, och om att man varken är sin mamma eller pappa. Men den handlar också mycket om att vara barn till två föräldrar som inte alltid är eniga, och om att inte ta ansvar för att föräldrarnas relation fungerar. Om en mamma som kanske var stark en gång, men nu ibland har depressioner som gör att man inte alltid kan lita på att hon finns där för en. Om en pappa som en gång var den stora idolen, som hade 100 nya smeknamn på Elisabet, men som så småningom blir en människa med fel och brister och tillkortakommanden. Det kan vara svårt att se sina föräldrar med vuxna ögon.

Jag har svårt att läsa Reuterswärds böcker om Elisabet utan att tänka på Gun Jacobson som skrev om Peter, 15 år, och hans baby, en bok som tangerar samma tema, med pappan som förälder. Språkligt, och vad gäller det existentiella temat tänker jag också mycket på  Rose Lagercrantz (boken Tröst åt Pejter ekar mest). Dessutom har serien vissa likheter med Hans-Eric Hellbergs serie om Maria, som inleds med Morfars Maria. Liksom böckerna om Elisabet tar de avstamp i en mycket liten flickas erfarenheter. Sedan följs Elisabet och Maria genom livet. Det som blir lite konstigt med det här är att jag började läsa böckerna om både Elisabet och Maria när jag stötte på dem på småbarnsavdelningen. Hcg står det så fint på pärmarna till mitt gamla biblioteksexemplar av Du har ju pappa, Elisabet. De två övriga böckerna är dock kategoriserade som Hc U, alltså böcker för ungdomar. Det här är väl ett intressant exempel på hur huvudpersonens ålder styr klassificeringen. För övrigt passar alla böckerna (både om Elisabet och Maria) alldeles utmärkta som vuxenböcker. Kanske till och med bättre. Båda tar upp teman om frånvarande mammor, som inte kan, vill eller lyckas fylla den roll som förväntas.

Mina tre älskade böcker om Elisabet är biblioteksfynd från början av 90-talet, när de rensades ut från mitt skolbibliotek. Jag tycker om att tänka på att de böcker som jag nu äger faktiskt är samma böcker som jag lånade om gång på gång under min uppväxt. Nånstans talade Reuterswärds korta prosa och kärva realism till något i mig. Hon underskattar aldrig läsaren, och det finns mycket att läsa mellan raderna här. Jag hoppas att många av hennes böcker återkommer i nytryck.

Maud Reuterswärd blev bara 60 år gammal; hon dog 1980. Hon skrev under den tiden upp emot 20 barn- och ungdomsböcker, och fick fina utmärkelser: Heffaklumpspriset från Expressen, Nils Holgersson-plaketten och Astrid Lindgrenpriset. Jag är säkert inte den enda som minns den fina tv-serien Dagar med Knubbe, som regisserades av Peter Schildt (ja, han med Ebba & Didrik och Glappet), och som byggde på Reuterswärds bok med samma namn. Dessutom lär hon ha sommarpratat 34 gånger.