Jag skriver upp vad jag läser och sätter ett betyg mellan ett och fem. Jag tror nog att jag nästan aldrig har gett en etta i betyg. Så dåliga böcker läser jag nämligen inte ut, och det är bara utlästa böcker som blir betygssatta.
Det är inte särskilt lätt att endast välja mellan fem omdömen, så mina noteringar är full av plus och minus och plus plus plus och utropstecken, och frågetecken och parenteser om noteringarna. Jag antar att om man skulle hårddra det så har jag ungefär en trettiogradig skala, men det är ju oerhört omständligt att operationalisera, så jag låtsas till och med inför mig själv att den bara är femgradig.
Vilka böcker som får 5+++++!!!!!! beror förstås lite på min ålder och sinnesstämning; det är lätt att konstatera när man bläddrar några sidor i min läslogg och stöter på omläsningar av någon bok, vars betyg varierar år från år.
De flesta böcker jag läser ut brukar vara fyror. Den här hösten har det varit många fyror, och flera med några extra plus efteråt. Det tyder på ett urval av välskrivna böcker av hög kvalitet, där jag uppskattar både handling, persongalleri och språk. Jag skulle gärna rekommendera dem, ge bort dem i present, och i vissa fall läsa om dem. Men några riktiga kioskvältare är de ju inte.
Och jag börjar känna mig svältfödd. Jag vill läsa något fullständigt överväldigande. Något som tar andan ur mig, och får mig att ligga vaken hela natten och ta "ledigt" från jobbet för att läsa klart. Jag tror det är därför jag släpar hem alldeles osedvanligt många böcker från biblioteket just nu. Jag vrider och vänder på böckerna. Kanske är det den här? tänker jag med bultande hjärta. Eller den här, den ser tjock och gammal ut och jag har hört och läst så mycket om den, men aldrig läst – kan det här bli början på en underbar vänskap?
Bara de sista dagarna tror jag att jag provat en sju åtta böcker för att se vad de går för, 30–40 sidor i vardera. Som att provkyssa grodor.
6 kommentarer:
Perfekta betygssystem finns inte, har jag konstaterat. Min skala är tärningens, ett till sex, men inte sjutton klarar jag mig utan plus, minus och kommentarer heller. Tänker jag mig däremot en skala från ett till tio får jag panik i alla fall - det är ju genast för många att välja bland.
Och tidsperspektivet ska vi bara inte tala om. Egentligen är det omöjligt att betygssätta en bok. Jag kan bara sätta betyg på hur jag upplevde just den boken vid just det tillfället, har jag kommit underfund med.
Dessutom finns det alldeles för många faktorer att bedöma en bok utifrån (språk, story etc. etc. etc. som är helt omöjliga att jämföra och väga böckerna emellan), så jag sluter helt enkelt ögonen och sätter ett betyg på min "känsla" för boken vid lästillfället. Befriande ovetenskapligt.
Ja, jag gör preciiiis på samma sätt. Det är min känsla, men i den vägs förstås in om boken är bra på något "objektivt" sätt. Det har hänt att bra böcker fått en tvåa eller så, för att jag inte gillar dem. Och det har hänt att mer objektivt dåliga böcker (jag rodnar lite, men tänker inte nämna några titlar just här) har fått riktigt högt betyg.
Fast kommentarer skriver jag inte till böckerna (eller jo, jag kommenterar om det är min egen bok, om jag lånat den av någon eller om det är en biblioteksbok), men det skulle behövas ibland, för det har hänt mer än en gång att jag inte har en aning om vad det är för bok som står där i listan. Och som jag gett en femma.
Jag skriver ibland kommentarer om boken på något sätt är väldigt ojämn och svår att betygssätta. Kan bli så här:
"Stora delar pratiga och långrandiga, men ändå en briljant bok" - The Unconsoled, Kazuo Ishiguro
"Dravlig historia, men språket drar upp" - The Castle in the Forest, Norman Mailer
De där kommentarerna låter ungefär som sånt jag tänker när jag sätter mitt betyg. Men jag tycker det är så skönt att jag inte behöver skriva ner några kommentarer, så jag skiter i det. I det långa loppet får sådant mig ändå inte att minnas vad boken handlade om.
(Men nu påminner du mig om att jag ville läsa mer av Ishiguro, trots att det jag läst bara hamnar nånstans på fem minus, eftersom det inte riktigt gör mig överväldigad.)
Själv har jag ett lite underligt förhållande till Ishiguro. Han överväldigar mig just genom att inte överväldiga mig (om nu det kan tänkas make sense för andra än mig själv).
Jo, men jag tror jag kan förstå vad du menar. Han är väldigt exakt, kontrollerad, återhållsam trots att han vanligtvis beskriver mycket starka känslor. Jag föreställer mig att han delar många personlighetsdrag med butlern i Återstoden av dagen.
Skicka en kommentar