Lika för lika

Det blev ett litet oplanerat bloggavbrott här några dagar. Jag var nämligen tvungen att köpa skor, och det är inte det lättaste. Nu har jag emellertid lyckats, men dyra blev dom.

Den här gången nöjde jag mig dock inte med att räkna ut hur många pocketböcker jag kunde köpt för skopengarna. Nej, jag köpte helt enkelt böcker för en lika stor summa; det får vara nån måtta på hur mycket pengar som kastas bort på kläder den här våren.

Nu ska jag gå in mina skor och läsa mina böcker, så det är mycket möjligt att det blir ytterligare en liten paus här. Men jag återkommer så snart skoskavet blir för svåruthärdligt.

Eller om jag snubblar. Jag är visserligen van vid att promenera och läsa, men inte i högklackat. Men sämre kan man väl ha än att ligga i ett vårdike och läsa?

Inför döden är vi alla lika

Finns det någon ytterligare svensk utgåva som jag bör leta reda på inför inköpet av den sista delen i denna septalogi? Man vill ju inte missa något.

Nyordslexikon

"Förord" är en lustig företeelse och ett lustigt ord. Trots att namnet verkar betyda att man ska läsa detta avsnitt innan man ger sig på den riktiga boken, så låt inte bedra er. "Förord" betyder "Efterord". Annars kan det hända att man förutom att få reda på hur det slutar innan man ens vet hur det börjar tvingas genomlida någon annans upplevelse av boken (samt ibland sammanfattning av denna någons avhandling i ämnet).

Det är särskilt ironiskt med förord, eftersom man oftast hittar dem i lite äldre böcker, så kallade klassiker, där syftet med dem är att sätta in boken och dess betydelse i ett sammanhang, och förklara för läsaren (som kanske nyfiken och alldeles frivilligt har öppnat boken för att ha en trevlig stund) varför boken är bra. Förord är oftast glädjedödare när man läser dem före själva boken. (Ja, jag har själv avstått från att läsa massor av böcker bara för att jag läst förordet först, och just nu har jag fastnat i förordet till Nattens skogar av Djuna Barnes; jag måste genast börja på boken i stället!)

Jag blir påmind om detta av en varning hos Snowflake, som har läst Undsets Jenny, och rekommenderar att man väntar med förordet till efteråt. Och så försöker jag fundera ut en enda bok jag läst där det varit bra att läsa förordet innan man läser boken. Jag kan komma på något enstaka fall där det inte spelar någon roll (t ex Mord i barm av Helena Poloni, utgiven i serien Bonniers Kriminalklassiker), och möjligen kan jag tänka mig någon bok där författaren själv skrivit förord till en senare upplaga, för att klargöra en eller annan missuppfattning som orsakat läsarstorm vid förstaupplagan, och eventuellt redogör för en eller annan förändring som gjorts i den nya versionen. Men annars kan vi väl vara överens om att förord ska läsas efteråt?

Om man har lust.

Viktig fråga!

Jag vet ju att man brukar dra av så där ett halvt kilo för kläder när man väger sig påklädd, för att så att säga komma närmare den egentliga vikten. Men hur mycket brukar ni andra räkna bort för böckerna? Använder ni en schablonvikt för en medelstor pocket, eller subtraherar ni tyngden hos en tegelstensroman?

(Ja, jag inser att frågan är lite känslig, men ni kan svara anonymt och utan foto, om ni skäms för hur tunga böcker ni läser.)

En okänd storhet

Jag har ett par böcker i min bokhylla som jag minns att jag tyckte var riktigt bra. De är skrivna av Liselott Willén och heter Sten för sten och Eldsmärket. Det är en slags psykologiska spänningsromaner, mycket välskrivna, som har starka likheter med exempelvis något av Ruth Rendell, eller kanske Inger Frimansson. När jag nu gav mig på hennes senaste bok Islekar (från 2008) tänker jag även mycket på Åsa Larsson.

Islekar är en bok om barns utsatthet. Om mobbning. Om längtan att få höra till, och att bli älskad. Om att vara betydelsefull för de som står oss närmast. Om att ljuga för att ingen ska komma på sanningen. Och om vådan av att tro allt man ser och hör. 

Boken handlar om flickan Alex som växer upp på Åland i ett hem där hon försöker bli sedd av sin mamma, som i första hand bryr sig om de tre byrackor hon förbarmat sig över, i andra hand ömkar Alex kamrater, som hon helst inte vill ha i huset. I skolan är Alex utanför, livrädd för att bli lika mobbad som tjocka Lisa, längtar efter att få bli vän med rika, oberoende Sara, fjäskar för att hålla sig väl med klassens tuffaste tjejer. När pojken Jakob flyttar till samhället blir han den nya hackkycklingen. Trots det kan  Alex först tänka sig att vara ihop med honom om eftermiddagarna, men det erbjudandet försvinner snart, och Alex avvisar svartsjukt Jakob, sedan hennes mor börjat visa ömsint intresse för den stackars pojken. 

Det är vinter, och på andra sidan viken bor Målaren. Om honom sägs det att han slagit ihjäl sin fru och sin lille son. Kanske ligger liken på vikens botten. Kanske finns de gömda hemma hos honom. 

Det är vinter, och på andra sidan viken bor också Sara, flickan som Alex vill bli vän med. Hon som iakttar allt och vet att berätta hemligheter om var och en. Hon säger att hennes mor har cancer. Och det är kanske hon som lurar iväg mammans älsklingshundar ner i vaken?

Alex minns allt det här när hon återvänder till viken, 25 år senare. Men mest minns hon att Jakob försvann, och att hon och Sara var de enda som visste varför. 

Jag tänker inte skriva så mycket mer om boken faktiskt, mer än att jag långt in i läsningen tänkte ge den trea i betyg, och att den på slutet höjde sig till en fyra. Det är starkt i de här sammanhangen. Det är en bok som man kan läsa om man är deckartrött (och särskilt inte står ut med medelålders poliser med äktenskapsproblem), men ändå uppskattar spänning och ovisshet in i det sista.  

Jag kan faktiskt inte förstå varför man hört så lite om Willén. Hennes böcker utklassar med god marginal mycket av det som ligger på topplistorna, både vad gäller språk och spänning. Skaffa dig böckerna pronto! Och det gör ingenting om du råkar komma över någon av de tidigare böckerna, för de är ännu bättre än den här. 

Nerköp

Idag ska jag köpa en klänning som kostar nästan 3000 kronor. Tanken svindlar när jag tänker på att det motsvarar ungefär en hel årsförbrukning av pocketböcker.

Och på att den jäkla klänningen inte har en enda ficka där man kan knöla ner en bok.

Elin, Elin, Elin

Varför har ingen berättat för mig att Elin Wägners bok Pennskaftet är bra? Här har jag gått i hela mitt liv (och det börjar bli alltför långt för att jag ska kunna skylla på att jag är ung och ovetande) och trott att hon var en av de där rösträttskvinnorna som man ska vara tacksam mot (och tro mig, jag är verkligen tacksam för allt arbete de lade ner, verkligen, verkligen icke-ironiskt tacksam så ofta jag kommer ihåg det) som skrev såna där daterade, dammiga, pikturskrivna alster, som man läser av plikt, vördnad och – som sagt – tacksamhet mot förmödrarnas möda.

Men så självplågande behöver man alltså inte vara.

I själva verket är Pennskaftet plankad i varenda kioskvältande Hollywood-rulle. Intill den oväntat sentimentala sista sidan. Det här är Stekta gröna tomater och Erin Brokovich i ett. Boken ger i romanform en skildring av det (kvinno)arbete som ledde fram till rösträtten, och det är spännande må ni tro! Så här 100 år efteråt kan det vara lite svårt att begripa, men när man inser att den kvinnliga rösträtten endast kunde erhållas genom att riksdagen röstade ja till kvinnlig rösträtt, och att riksdagen mestadels bestod av män* – ja, då förstår man att kampen för kvinnlig rösträtt således innebar att övertyga tillräckligt många riksdagsmän att rösta för den kvinnliga saken. Vilket i förlängningen skulle kunna komma att betyda att många av dem förlorade sina riksdagsplatser.

Huvudpersonen, Pennskaftet, är en ung (kan hon vara 28 kanske? Elin Wägner var just så gammal när hon skrev boken) journalist, verksam i huvudstaden. Hon har svar på tal och är trevlig att se på, vilket gör att hon både lyckas få intervjuer och kan värja sig mot alla dessa närmanden, som är mer regel än undantag i hennes bransch. Och på de gator hon vandrar hem om nätterna. Pennskaftet är engagerad i kvinnosaken, i rösträttsfrågan, och tillsammans med det stora kvinnliga nätverk som arbetar för samma sak tillbringar hon "övertid" med att agiterna, klistra kuvert och vinna över personer i alla samhällsställningar för den goda saken.

Bokens svepande skildring av kvinnoarbetet ger mig många viktiga insikter. För det första mottot och fundamentet för hela rörelsen: Om någon var en kvinna, så räckte detta faktum för att hjälpa henne. Kvinnor hade mer gemensamt i och med sitt kön, än vad som skilde dem åt. Denna inställning gör att radikala, socialistiska kvinnor arbetar för sakfrågan tillsammans med konservativa. Rika tillsammans med fattiga, alla bidrar de efter förmåga. En del av dem är gifta och har maken som sin största supporter, någon tycker att frågan är så viktig att hon har gett upp giftemål, eftersom den hon en gång älskade inte ville vara gift med en rösträttskvinna. Någon arbetar för Saken därför att hon blivit sviken i kärlek och annars just inte har något att leva för. En del är uppenbart (men inte utskrivet) lesbiska. Det finns alla sorter här.

Det som ger skildringen liv är emellertid de två kärlekshistorier som löper över sidorna. Först Pennskaftets egen. Hon är kär i en arkitekt som efter många turer väljer henne framför sin familj. Sen den arma Cecilia, som för länge sedan levde tillsammans med en stationsinspektör som lovade äktenskap och stationshus med plats för fru och barn. Han svek Cecilia djupt, och hon har låtit denna sorg definiera sitt liv. Hon övertalas att lägga sin kraft på rösträtten, och får därmed både vänner och ett livsmål. Men när hon föreslås bli invald i styrelsen drar någon fram det faktum att hon levt tillsammans med en man utan att vara gift. Eftersom det här är en feel good-film så samlas förstås de goda krafterna och pläderar för att kvinnans viktigaste egenskap inte är att vara utan vandel, utan att med sin intelligens, kraft och hårt arbete bidra till saken. Det slutar således gott för Cecilia, även om hon aldrig får sin stationsinspektör.

Jag förstår att detta var en radikal syn 1910, då Elin Wägner fick mycket kritik för att förespråka att en kvinna som älskade aldrig kunde göra fel, med eller utan äktenskap. Ändå känns just detta lite jolmigt moralistiskt idag. Cecilia sonar så att säga sin ungdomssynd genom hårt arbete och fläckfritt uppförande, och därigenom kan den strykas ut. Pennskaftet gifter sig med sin arkitekt, och därmed behöver ingen låtsas om de månader då hon endast var hans älskarinna. I slutscenen ger Cecilia Pennskaftet sitt halsband, en mycket kär och symbolisk ägodel, därför att Pennskaftet (eftersom hon gift sig och därmed kan bli mor) bär framtiden inom sig. Det var nog snyftvarning på det för hundra år sen, men idag skulle en vacker 38-åring som Cecilia fortfarande ha hela livet framför sig.

Den upplaga jag läser har ett intressant förord av Bang. Här får jag reda på att Wägner själv som 21-åring hade ett förhållande med en förlovad journalist på Helsingborgs-Posten, där också hon själv arbetade. Han slog så småningom upp sin förlovning, och blev i stället Wägners fästman. Vad som sedan hände är oklart, men det slutade med att han lämnade henne och att hon sörjde djupt. Så småningom får hon dock en ny förälskelse, som hon också gifter sig med. Båda dessa historier är sålunda inflätade i berättelsen, och har blivit till Cecilias och Pennskaftets kärleksliv.

Ack, jag är rädd för att jag inte lyckas göra den här boken riktig rättvisa med det jag skriver här. Jag har en vurm för böcker om olycklig kärlek, och jag erkänner att det var bokens anslag, med Cecilia som åker Sverige runt med tåg och drömmer om stationshus, och väntar bakom ett hörn för att få en skymt av sin trolöse stationsinspektör som först fick mig på fall. Men sedan blev jag fast därför att boken är så fantastiskt rolig! Wägner är så klarsynt och knivskarp, och säga vad man vill om Pennskaftet, men jag tror faktiskt inte svensk litteratur har nån kvinna som är mer rapp i käften.

Men jag ska medge att boken på sina ställen är lite språkligt knölig att läsa. Tiden har sprungit iväg, och både en del meningsbyggnad, andra ord och somliga uttryck får man läsa ett par gånger, även om boken i sin helhet flyter på väl. Lite värre är det med alla dessa sexuella antydningar. Ja, eller saker man ska underförstå. Jag blir aldrig helt på det klara med om Pennskaftet och hennes Dick har en sexuell förbindelse, eller om de inväntar det äktenskap de båda hoppas på (jo, jag tror att de gör det, men Wägner lindar in saker så i konvenans och konservatism att det faktiskt inte är helt lätt för en nutidsmänniska att begripa sig på).

Anledningen till att jag tog mig före att läsa boken just nu är att den ingår i Ett hem utan böckers utmaning Skrivande svenskor. Jag tackar Martina för att jag fick den här sparken i baken!


* Här slår allmänbildaren i mig till igen. På den här gamla goda tiden hade Sverige en tvåkammarriksdag (den ändrades om några gånger, men upphörde först 1972). Till andra kammaren hade endast män rösträtt, men till första kammaren kunde kvinnor rösta, förutsatt att de var tillräckligt rika. Rika kvinnor hade alltså rösträtt på den här tiden, det kan man ju komma ihåg. Eller lära sig, om man händelsevis sov på den skollektionen.

Vilda fantasier

Ibland tränger sig verkligheten på så mycket att jag slutar tänka på böcker ett litet tag. Som när jag står i  matvaruaffären och funderar ut liv åt mina medmänniskorna framför mig i kön. Strax före jul såg jag till exempel en mamma och en dotter i yngre tonåren. Till skillnad från alla andra som hade vagnar som dignade av julskinkor, Aladin-askar och risgrynskorvar hade mamman och dottern staplat oräkneliga mängder frysta enportionsrätter ovanpå varandra. Vid sidorna var piroger och frusna pizzor instoppade. Där fanns inte ens en liter mjölk eller ett paket kaffe. Inga äpplen, broccoli eller dammsugarpåsar. Ingen julmust, skumtomtar eller frysta köttbullar.

Jag funderade på vad de skulle göra. Skulle mamman sticka iväg två veckor till Thailand, och det här var vad dottern skulle äta under tiden hon var ensam hemma? Skulle de jobba i hemtjänsten under julhelgerna, och det här var maten alla gamlingar skulle få att äta? Tänkte de stänga in sig fjorton dagar i sommarstugan med en spelkonsoll? Ja, ni vet såna där tankar man roar sig med när man inte har någon bok med sig att läsa.

På samma sätt är det för mig när jag hittar någon annans kvarglömda bibliotekskvitto i en bok jag lånat. Jag hittar på allt möjligt om nån som lånat Godnatt, Alfons Åberg, Populärmusik från Vittula och filmen Arn Tempelriddaren (frånskild varannanveckas pappa. Kanske snygg.). Eller nån som har lånat Mannen utan öde, Satansverserna och Isprinsessan (kulturellt intresserad prisläsande medelålders kvinna som halvskäms för sin deckarlast och sitt oanvända Friskis-kort. Och som borde klippa håret.).

Och vad tror ni egentligen om nån som har den här samlingen hemma?

En tung start på veckan

Jag gick en sväng om biblioteket på väg till jobbet idag. Gissa om jag lånade två böcker på tio minuter eller tio böcker på två minuter?

Första pris är äran att bära mina biblioteksböcker hem i eftermiddag.

Regler är regler

Det finns ju en del regler som man som bokälskare måste följa, även om vulkanaska stänger ner Kastrups flygplats i flera dagar. Till exempel den här:

Ingen-jobbresa-med-ostörd-flygtid-och-barnlösa-nätter = ingen-läsning-av-tjocka-gamla-klassiska-böcker-på-engelska-som-har-stått-länge-i-bokhyllan-och-kanske-är-bra-men-varför-chansa-när-man-bara-har-typ-45-minuter-per-dag-för-läsning.

Så sorry Vanity Fair. Du var såååå nära.



(Men jag känner förstås djupt med alla dem som sitter fast på flygplatser, som tvingas till långa ensamma hotellnätter, och ändlösa dagar på bussar och tåg för att ta sig hem landvägen. Om det fanns något enkelt sätt skulle jag buda över mina allra tjockaste böcker till er. Jag är säker på att mina två band av Idioten skulle tycka om att bli lästa som omväxling.)

Till botten med negerbollarna

Just nu är vi oftast upptagna av att baka chokladbollar härhemma. Det är ganska trevligt att äta [tillägg] som omväxling till ketchup med parmesanost och i bästa fall spaghetti.

Det recept vi använder oss av är hämtat ur Sju sorters kakor. Min upplaga är från 1988, och tryckt 1992. Chokladbollarna kallas i denna bok för "negerbollar" (ja, ni noterar att jag använder citattecken, eller hur?). Jag har genom egna empiriska undersökningar kunnat konstatera att receptet sedan länge bytt namn i senare upplagor, men jag skulle tycka det var roligt att få reda på mer precis vilket år som namnet på de här delikatesserna förändrades. Visst finns det någon som kan hjälpa mig med det?

Ovan en bild på min egen jubileumsupplaga. Månne den sista negerbollsupplagan?

Vi i femman

På fråga a undrar jag varför det heter hundöron när det mest liknar kattöron.

Och på fråga b vill jag veta vad folk har emot dem. De är ju trots allt väldigt praktiska som bokmärken. Särskilt i biblioteksböcker, när man redan har använt, tappat i teet och sedan förlagt det där bibliotekskortet som (som en service till läsaren, antar jag?) 2010 fortfarande medföljer böckerna i den lilla pappersfickan längst bak i boken.

Allt om prinsessor

När jag (lite i efterhand) såg förra veckans Babel (8 april) som bland annat innehöll en intervju med författaren Per Gustavsson som skrivit och tecknat de roliga prinsessböckerna, och när jag ganska nyss läste Lyrans recension av en av dem så insåg jag att det inte fanns någon återvändo längre. Jag måste delge er mina funderingar kring de här böckerna.

Jag fick dock ett problem när jag försökte ordna tankarna, jag fick ingen riktig struktur, och hittade fler invändningar än argument. Så mitt inlägg mynnade ut i en dialog i stället, låt oss säga att den sker mellan Djävulen och mig. Jag håller på mig själv, det vill jag gärna ha sagt, men erkänner villigt att Djävulen har en hel del bra poänger.

Vixxtoria: Har du läst de här prinsessböckerna av Per Gustavsson? Det finns faktiskt fem stycken idag, om man räknar in Prinsboken också.

Djävulen: Ja, visst är de bra! Här har man utgått från alla föreställningar som finns om prinsessor: att de har rosa klänningar och bara leker med dockor och sitter och väntar på att prinsen ska komma ridande på den vita hästen. Men man bryter mot allt detta genom att göra prinsessan aktiva. När hon campar (se gärna Lyrans recension) så använder hon örhängen som fiskekrokar, och de stora klänningarna som tält. Hon är ingen mes, utan tvärtom har hon svärd, och hjälper prinsen att fånga draken. När hon hör konstiga ljud i källaren går hon genast för att ta reda på vad det är. Tuff brud, det där!

Vixxtoria: Men jag har ändå ett problem med det där. Genom att använda alla de här attributen: klänningar, örhängen, prinsesskronor, så förstärker man ännu mer detta prinsessiga. Gustavsson ritar visserligen prinsessor i alla former och färger, men man måste fortfarande ha klänning, äta prinsesstårta och vara flicka för att vara prinsessa. Själva prinsessrollen är fortfarande för snävt definierad.

Djävulen: Är det ett problem att prinsessan är en flicka?

Vixxtoria: Ja. Faktiskt. Varför måste alla prinsessor vara flickor?

Djävulen: Nu är du faktiskt bara obstinat!

Vixxtoria: Nej, men om man nu faktiskt ska leka med könsroller, så varför inte göra det ordentligt? I Prinsessor tar semester så får ju till exempel prinsessan beök av andra prinsessor från hela världen. De kommer i alla former och färger, och här hade man kunnat få se en manlig prinsessa lika väl som en kinesprinsessa och en amerikansk prinsessa.

Djävulen: Du får det att låta som något negativt att vara flicka. Tycker man att det är det om man är feminist?

Vixxtoria: Man tycker väl att det är negativt om man hela tiden tillskrivs en massa egenskaper bara för att man har ett visst kön. Eller man och man. Jag tycker det i alla fall.

Djävulen: Men det här är väl ändå tvärtom? Det här är en bok som säger att att flickor som är prinsessor kan göra vad de vill. Jag kan egentligen inte se några begränsningar. De lägger du nog själv in i tolkningen. Och visst är det bra att pojkar också kan få läsa böcker om starka flickor, förutom Pippi Långstrump?

Vixxtoria: Ja, men läser pojkarna de här böckerna, om de inte är barn till Lilla O? De här böckerna skriker ju ut att det är böcker för flickor. De är så rosa att jag får ont i ögonen (okej, jag gillar inte rosa alls, men låt oss inte gå in på det här), de har en flicka som hjältinna och även om jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att föräldrar och andra vuxna köper de här böckerna också till små pojkar, så tror jag att det oftast inte blir så. Det är en sån där bok som är skriven för flickor för att öka deras självförtroende, och ta dem ur föreställningen att de inte ska vara några små fåniga våp bara för att de vill vara prinsessor.

Djävulen: Och det är dåligt för att...?

Vixxtoria: Det är inte dåligt i sig. Så klart. Det är ju det som gör det så svårt att säga något negativt om de här böckerna. Det är väl skitbra om man inte ser prinsessrollen (eller vilken annan roll som helst) som en begränsning. Men det blir liksom dåligt när man gör böcker för små flickor och inte för små barn. På det sättet är de här böckerna om den tuffa lilla prinsessan lika illa som böcker där prinsessan sitter i ett torn och väntar på att bli räddad. De vänder sig till flickor och definierar en värld som små pojkar inte bereds tillträde till, som de inte lockas av. Som det inte är meningen att de ska lockas av. Och om de ändå tycker att det verkar vara häftigt att vara prinsessa, så får de knappast något stöd för det.

Djävulen: Men du överdriver rätt mycket nu hörru. Vadå "pojkar inte ges tillträde"? Man läser väl sagor för pojkar också. Och förresten har ju Per Gustavsson nyss kommit ut med boken När prinsar fångar drakar. Där hjälps ju prinsen och prinsessan åt att fånga draken, och båda är ungefär lika luriga. [skratt] Fast draken är lurigast. Han fångar dem båda två, och sen får de showa och sjunga för honom, och koka spaghetti, innan de lyckas rymma. Det är en ganska kul omskrivning av sagan, eller hur? Ingen jungfru i drakgrottan som prinsen ska komma ridande för att rädda!

Vixxtoria: Men poängen – poängen! – är väl att man å ena sidan kan fundera över om det finns några små pojkböcker där pojkarna ska vara snälla och gulliga och passa barn och leka med dockor och laga mat och...

Djävulen: Totte-böckerna, kanske?

Vixxtoria: Okej då.

Djävulen: Jag förstår faktiskt inte din poäng. Finns det nån?

Vixxtoria: Men låt oss säga en bok om en machokille som tycker att det coolaste som finns är att städa toaletterna? Liksom att man vänder på det?

Djävulen: Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum?

Vixxtoria: Jamen. Jamen...

Djävulen: Jaaa?

Vixxtoria: Jag tycker bara att jag ser böcker för barn å ena sidan, och böcker för flickor å andra sidan. Det är sånt jävla tjat om att flickor ska ändra på sig hela tiden. De ska bli tuffare och modigare och slåss med svärd och så vidare. De är inte okej som de är, det är inte okej om de gillar att vara fina, för då måste de bli lite skitiga under naglarna och ut och fånga drakar. Alla barn ska vara vilda.

Djävulen: Så du var en sån där prinsessig flicka som klädde ut dig och sov med krona, och nu vill du ha upprättelse och höra att det är helt okej att vara sån? Du, det är helt okej att vara en tjejtjej.

Vixxtoria: Jag? Tjejtjej? Nej, jag tror inte att jag nånsin klädde ut mig till prinsessa. Det var jag som önskade mig ett gevär i leksaksaffären och mitt träsvärd var min käraste ägodel. Prinsessåldern fanns förresten inte när jag var liten.

Djävulen: Men det är väl ett psykologiskt faktum? Femårsåldern när alla små flickor vill gifta sig med sin pappa, och pojkarna med sin mamma?

Vixxtoria: Ja, men den oidipala fasen behöver väl inte absolut kombineras med prinsessklänningar, eller? Som om det vore en naturlag? Jag har mer och mer börjat tro att prinsessåldern är ett hopkok av en vuxenvärld där (somliga) kvinnor vill klä ut sig i ryschklänningar, och det finns en stor lobby av båda könen som vill befästa de traditionella könsrollerna...

Djävulen: Ursäkta, men det där är ju bara en massa mumbojumbohobbypsykologiskt skitprat!

Vixxtoria: Vänta bara tills jag hittat avhandlingen som bevisar att jag har rätt!

Djävulen: Jag har tid att vänta. Ska du googla nu på en gång eller?

Vixxtoria: Jag har googlat mig blå, och hittar inget just nu. Jag får återkomma.

Djävulen: Gör så.

Vixxtoria: Men vänta lite! Det finns i alla fall något som jag var inne på där som jag skulle vilja utveckla. Den handlar om pojkarna. Den grupp som har lägst status måste väl ändå vara de tjejiga pojkarna. Vilka böcker finns för dem, som bekräftar dem? Det måste väl ändå vara en viktig fråga?

Djävulen: Jag tror du är inne på helt fel spår. Det är klart att både flickor och pojkar läser de här prinsessböckerna och har roligt. Varför kan barn inte bara få ha roligt? Varför är du inte bara nöjd?

Vixxtoria: Jag vet inte. Jo, jag tror det är något med svärdet i den där boken När prinsessor vaknar om natten. Prinsessan ska bända undan stenbumlingar som rasat ner i källargången, men svärdet går sönder. Och då står det att prinsess-svärd inte är så starka. Varför står det så? Varför går just prinsess-svärd sönder? Är de särskilt dåliga? Kunde det inte bara stå svärd?

Djävulen: Du märker ord.

Vixxtoria: Men ord är viktiga.

Djävulen: Okej. Okej. Men om vi ska ta och sammanfatta den här diskussionen så gillar du alltså inte Per Gustavssons prinsessböcker för att du tycker att de är för rosa, att de bekräftar föreställningen om prinsessor, att de främst vänder sig till flickor, och att även om flickorna blir stärkta och får exempel på ett brett spektrum av roller de kan ha även som "prinsessor", så lämnas pojkarna kvar i föreställningen att de måste vara tuffa och hårda, inte får gråta, leka med dockor och vara blyga, för att detta är flickigt. Du tycker alltså att böckerna skapar en ny – förhållandevis positiv – förebild för flickorna, medan pojkarna (på grund av böckernas flickiga estetik) hålls kvar i föreställningen att prinsessor är till för att räddas? Pojkarna får, så att säga, inte reda på att flickornas roll har ändrats.

Vixxtoria: Ja. Just det. Fast jag gillar alltså böckerna. Jag har bara de där små invändingarna.

Djävulen: Och hur skulle man kunna göra dig nöjd? Det är ganska svårt, faktiskt. Du klagar på praktiskt taget alla försök att rucka på könsrollerna som görs i dagens barnböcker. Matildas katter var du otroligt negativ till, minns jag. Och stackars Milla i Alfonsböckerna? Ja, stackars Milla, vad har hon gjort för ont egentligen?

Vixxtoria: Men varför ska man vara nöjd så länge det faktiskt inte är helt bra? De som verkligen vill göra ett försök att med sina böcker förändra föreställningarna, de nöjer sig väl inte heller hoppas jag! Nej, man kan inte göra alla nöjda, och jag är kanske lite extra petig. Från intervjun med Per Gustavsson förstod jag ju också att böckerna har sin upprinnelse i Gustavssons egen dotter, och hur hon kom hem och hade föreställningar om vad prinsessor kan och inte kan göra. Böckernas tydliga utgångspunkt är att vidga en prinsessas handlingssutrymme. Det tycker jag ju är bra. Jag tycker bara att handlingsutrymmet kunde blivit ännu större.

Djävulen: Men om vi ska vara helt ärliga idag, så är det väl ändå pojkarna som har mindre handlingsutrymme? De som inte får vara ledsna och leka med dockor, som du sa nyss.

Vixxtoria: Kanske det är så. Men i så fall måste det finnas böcker för dem också. Är inte hela samhället alldeles för uppbyggt på att alla ska vara vilda och framåt. Det finns alldeles för lite plats för blyghet och inåtvändhet och tungus-känslor hos både pojkar och flickor.

Djävulen: Men om jag pressar dig lite: du skulle alltså bli nöjd om det fanns böcker för de tjejiga pojkarna?

Vixxtoria: Nu försöker du göra det enkelt för dig. Nej, jag tror jag skulle bli nöjd först när bilderböckerna vände sig till barn, och man inte behövde fundera över om det var en pojkbok eller en flickbok. När barnen i böckerna kunde göra vad som helst, utan att man behövde göra en poäng av att det är hon med rosetten som kör grävmaskinen och han med förklädet som tröstar den gråtande nallen. Jag drömmer om en värld där det finns utrymme för killiga tjejer och tjejiga killar och allt däremellan utan att någon höjer på ögonbrynen eller försöker göra om barnen. Mest drömmer jag nog om att adjektiv som "killiga" och "tjejiga" ska bli tomma på betydelse.

Djävulen: Skulle inte det innebära en värld där bilderböckerna var ren science fiction-litteratur?

Vixxtoria: Nej. När barnböckerna ser ut på det sättet utan att vi ens noterar det så innebär det att vi har uppnått samma sak i vuxenvärlden. De dagar jag är optimistisk hoppas jag att jag och mina barnbarn läser de där böckerna tillsammans.

Intervjun med Per Gustavsson från Babel, samt mycket annan prinsessinformation finns även här.

Ett piano går också bra

Jag skulle gärna vilja testa en läsplatta. Helst en sån här:




Om ingen har nån läsplatta att buda över för prövning går det bra med en katt också. 

Medan jag funderar över fortsättningen

Det är något ödesmättad över en bok där de älskande har funnit varandra och sitter och viskar kärleksord i den andres gudomligt skapade öron redan efter halva boken. Man vet ju då att det kommer sluta olyckligt, och det enda nöjet som återstår av läsningen är nu att få reda på hur.

Den bok jag läser just nu har 100 år på nacken, så här omfattar alternativen att hennes far dör och modern blir sjuk och hon måste resa hem och för evigt passa upp på sin åldrande mor. Eller så får hon lungsot och dör långsamt och hostande eftersom hon inte kan åka till något schweiziskt sanatorium. Det kan också bli han som blir överkörd av en spårvagn, eller får ett oväntat arv och kommer upp sig i världen och gifter sig med någon annan. Eller så råkar helt enkelt nån av dem i olycka. Det här är nog inte en bok som bryter mot de traditionella könsrollerna på det sättet, så jag antar att det i så fall kommer att vara hon.

Det skulle också kunna vara så att någon av dem får rösträtt. Det ser jag lite fram emot, för det är en förhållandevis ovanlig vändning i böcker av den här sorten.

Fast man inte var där

Jag skulle gärna vilja skriva några rader till om Littfest i Umeå. Det var hemskt roligt att bli tillfrågad om att vara med och bokbloggschatta. Och det var kort och roligt och ganska rörigt att genomföra själva chatten (och apropå diskussionen om anonymitet och bokbloggsnick så fanns där ett par exempel på folk som man "kände", men som det tog ett tag att koppla ihop med nån slags riktiga namn helt plötsligt).

Men minst lika roligt var det att det funkade sååååå bra att ta del av Littfest-innehållet via olika webblösningar, både lajv och i efterhand. Jag hoppas att alla inspelade föredrag ligger kvar under överskådlig tid, så att jag hinner beta av dem efter hand. Det jag hunnit med hittills och varmt tipsar om är:

Jonas Karlsson läser ur novellsamlingen Den perfekte vännen. Här såg jag tyvärr inte riktigt hela, men ska nog försöka göra det. Kul var den bit jag såg i varje fall.

Google - välgörenhet eller världsherravälde? Andreas Ekström talar om sin nya bok Googlekoden med sin föreläggare Svante Weyler. Väldigt intressant (innehållsmässigt är det ganska likt många andra intervjuer som Ekström gett senaste tiden, men här fanns mer gott om tid att utveckla tankarna).

Godhet i litteraturen och i livet. Samtal mellan Lena Kjersén Edman, Ann Lagerström och Katarina Kieri. Förutom en spännande diskussion var det väldigt roligt att få se Lena röra på sig och prata (i stället för att bara hitta henne i kommentarsfältet här och annorstädes). Hej Lena, så bra det var! Lena förbloggade lite om det hela här också.



Och de inslag som jag defintivt kommer kolla in så fort som möjligt är:

Litteraturkritik idag och i morgon.

Susanne Osten om vårt medfödda behov av konst.

Litterär turism i Torgny Lindgrens fotspår.

Författarbyn Hjoggböle.

Kristian Lundberg om sin bok Yarden.

Samt (så klart!) Annika Norlin aka Säkert!


Och jag tycker att de långa fina blogginläggen om alla inslag var och är helt suveräna för att ge orientering! Vilken service!

Tack för ett väldigt fint arrangemang, och tack för att alla vi som inte var i Umeå i helgen fick möjlighet att känna det som att vi var där i alla fall!

Jag har gjort det i år. Har du?

Om du läser det här så läser du en blogg och det innebär att du kvalar in för att delta i Media Culpas femte årliga undersökning om bloggare och bloggläsare. Så vad väntar du på? Klicka dig genast dit och berätta om dina bloggläsningsvanor!

(O)ljud i bilen

Jag tänkte strunta i den här veckans tematrio som handlar om ljudböcker, eftersom jag i stort sett inte lyssnat på några sådana de senaste åren. Men så kom jag på att det ju inte är sant. Tvärtom är det så att jag som förälder har upptäckt den underbara uppfinningen barnböcker-på-cd-i-bilen. Efter åratal av bokläsning och sagoberättande och sjungande och pekande på mer eller mindre idisslande kossor utanför fönstret (eller mer eller mindre snurrande väderkvarnar under en Ölandssemester) så har vår dotter sedan ett drygt halvår blivit cd-boks-frälst. Visserligen kan man bli lite galen av 30 mils genomlyssning av Alfons Åberg-sagor, men det är ändå en lisa jämfört med att hesare och hesare sjunga Hjulen på bussen snurrar runt runt runt...

Mamma Mu åker rutschkana. Jujja Wieslander läser sin egen saga om Mamma Mu och Kråkan. Det är alltid speciellt med en författaruppläsning, och Wieslanders inläsningar är väldigt fina. Texterna får ett helt annat liv. Sagan i sig handlar om hur Mamma Mu lånar barnens rutschkana på kvällen sedan de gått hem. Hon råkar räta ut kanan så den inte går att åka på längre och hennes vän Kråkan tänker ut en komplicerat lösning (som bland annat involverar helikoptrar) för att få den rak igen. Till slut löser sig allt med en välriktad spark från Mamma Mus bakben. Om man ska kritisera något så är det att berättelsen är lite svår att hänga med i (åtminstone när Kråkan kommer igång med sina tekniska lösningar på rutschkane-uträtningen) om man inte kan titta på bilderna samtidigt.

Vad är det som låter? sa Spöket Laban. Här är det Olle Sarri som läser parets Sandbergs berättelse om hur Labolina och prinsessan Busan byter läte på alla djuren under midsommarnatten. Myggan låter som en ko, grisen som en kattunge och så vidare. Sarris uppläsning ganska rolig, men volymen på de inspelade ljudeffekterna är ganska låg, och svåra att urskilja vid normal bilkörning, eller om stereoljuden inte fungerar som det ska. Det här är dock inte den allra roligaste Laban-berättelsen, och jag förstår faktiskt inte varför den måste heta just Vad är det som låter, sa Spöket Laban, när det trots allt är Labolina (och Busan) som är de främsta aktörerna i den här historien.

"Är du där?" Alfons Åberg. Den här cd:n innehåller fyra längre (ca 10 minuter) sagor om Alfons, och sex sånger. Björn Gustafson läser, sjunger och agerar, och vid första genomlyssningen tyckte jag att det var lite jobbigt att höra faktiskt. Men det här är en inspelning som växer. Produktionen är riktigt väl genomförd, och det taffliga och orytmiska blir till slut det som lyfter alltihop. Cd:n är ett allkonstverk, och mycket uppskattad både av treåringen och hennes föräldrar. Sagorna av Gunilla Bergström som ingår är Flyg, sa Alfons Åberg, Mera monster Alfons!, Näpp, sa Alfons Åberg samt Hur långt når Alfons?



När det gäller barnboks-cd, så följer de ofta med den vanliga bilderboken som en bonus (eller vad man ska kalla det; man får ju trots allt betala extra för denna service). Det innebär att de oftast är nedstuckna i en liten plastficka som är hjälpligt fastsatt inuti bakre pärmen. Hjälpligt fastsatt betyder att vilken normalbegåvad två-åring som helst får loss plastfickan bara genom att titta på den. Jag tycker inte att det vore orimligt för förlagen att hitta en annan lösning för cd-skivorna. Ett litet infällt pappersetui i bakre pärmen, kanske?

Kvartalsrapport

Det är svårt att inte falla för grupptrycket i den här bokbloggsvärlden. Här kommer därför en läsrapport för första kvartalet 2010. Jag har räknat lite fram och tillbaka (för det är ju sånt man ska göra i kvartalsrapporter) och kommit fram till att jag nog snittar på 3,58 genomläsningar per bok och vecka. Får se om jag kan slå det nästa kvartal.

 

Om du vill veta vem jag är...

Bokbabbel filosoferar idag om anonymiteten bland bokbloggarna. Det är en intressant fråga, för det är klart att man på många sätt är nyfiken på "vem folk egentligen är" (för att inte tala om hur de ser ut, vilket jag spekulerar i bland kommentarerna här). Själv tycker jag om att tänka på folk som Snowflake och Bokomaten, Spectatia och Hermia, och jag kommer absolut att kalla er det om vi nån gång får tillfälle att träffas. Jag brukar dessutom fantisera om att Ingrid kanske heter Majbritt eller Alexandra i verkligheten (för visst är det ultimata aliaset ett "vanligt" namn!?). En del vet jag vad de heter på riktigt, en del outar sig halvt om halvt genom att ange förnamn på bloggarna (Tekoppen, Paperback Lover) eller i kommentarerna (Holly Hock). En del blir plötsligt jätteoffentliga (och känns underligt nog främmande och annorlunda), som Maria som flyttar från Arianhrod till att blogga på UNT.

Själv är jag anonym för att jag tycker om att vara hemlig. Jag gillar själva företeelsen med pseudonymer och alternativa identiteter. Jag gillar att ha ett hemligt liv vid sidan om mitt riktiga, och en plats där jag visserligen uttrycker mina alldeles verkliga tankar och åsikter, men där dessa inte nödvändigtvis kopplas ihop med mitt vanliga namn. Det skulle inte vara en katastrof om så skulle ske, det skulle det inte. Men det är skönt att tänka att åtminstone den stora majoriteten av dem jag undervisar, sammanträder med, handleder, mejlar med, föreläser för och fikar med vid kaffebordet i den riktiga världen inte enkelt kan googla fram mina tankar om böcker och livet innan de kommer till våra möten. Till viss del hör den här inställningen samman med att jag av olika omständigheter ändå har en större bit av mitt privatliv än jag önskar till allmänt beskådande på min arbetsplats. Till viss del hör mitt val av anonymitet ihop med att jag har kolleger som är litteraturvetare (vilket jag inte är till professionen), som nog skulle tycka det var förmätet av mig att blogga om böcker utan att ha tillräckligt på fötterna. Okej, den där sista anledningen säger möjligen mest om mina fördomar om litteraturvetares förutfattade meningar.

Hur pass anonym jag "egentligen" är kan förstås diskuteras. Om någon känner mig så är det knappast alltför svårt att känna igen mig även på bloggen. Och den som inte känner mig på riktigt men håller på att dö av nyfikenhet kan skicka ett vänligt mejl, och om jag är på rätt humör är det inte alls omöjligt att du får veta vad jag heter. Genom att pussla ihop vad jag skrivit i bloggen och i kommentarer här och annorstädes kan man nog gissa sig till en hel del förresten, och såna där pussel och gissningslekar håller vi nog på med allihop, eller hur?

Men på det stora hela... Ja, jag överdriver ibland. Ljuger lite lite då och då (mest om att jag läst böcker som jag skulle vilja vara en person som har läst), och det händer att jag emellanåt flyttar om händelser i mitt liv och möjligen spetsar till dem med lite drastisk dramatik för att få ihop ett bra blogginlägg, men på det hela taget är jag ganska ärlig i den här bloggen. Mer ärlig än vad jag skulle varit om du träffat mig och tagit en fika. Det bidrar anonymiteten till också.

Det är så trist när knoppar brister

Jag har ägnat en betydande del av dagen åt att klippa vinterruggiga lavendelplantor och fräscha upp mitt kryddland. Tänk så många boksidor jag hade kunnat läsa i stället om inte snön behagat smälta bort!

Jag har berättat att jag inte gillar våren, va?

Ung och kåt

Veckans tematrio handlar om sex, och även om jag brukar passa tematriorna om jag inte har möjlighet att delta samma dag eller strax därefter, så vill jag gärna delta denna gång. (Eller okej, jag bidrar så här några dagar för sent därför att jag är rädd att nån ska tro att jag är pryd om jag avstår.)

Lyran efterlyser denna gång minnesvärda sexskildringar och när jag tittat runt bland de som redan svarat så är det man minns många gånger ganska dåliga sådana. Med tanke på hur svårt det verkar vara att skriva något som är både litterärt och upphetsande, utan att få sina läsare att rodna av genans över beskrivningar så artificiella att åttans biologibok känns som poesi, eller omskrivningar så långsökta att Vänner-Monicas omskrivning att "han ska ta min blomma" känns som en informationsbroschyr från RFSU, så ska man nog vara glad att över huvud taget hitta passabla sexskildringar i litteraturen.

Mina tre exempel är hämtade från ungdomslitteraturen.

1. Först ut är Aidan Chambers. Han har skrivit mycket (t ex i boken Om böcker) om att han tycker sex är viktig i ungdomsböcker, därför att det är något som intresserar unga människor, och att det är något som handlar om liv och död. Även om hans böcker inte alls är kryddade av sexskildringar, så finns där alltid ett sexuellt driv, det är sexuella spänningar som driver berättelsen framåt, till och med i en bok om religion som Nu vet jag. En av de mest minnesvärda sexskildringarna finner vi dock i Spelöppning, en grafiskt mycket intressant roman, där författaren övergår till två spalter per sida när samlaget skildras. I den högra spalten har vi en mycket teknisk beskrivning, medan den vänstra spalten ägnas åt ihoptvinnade tankar och fysiska sensationer; varannan rad är kursiv och beskriver huvudspersonens tankar, och varannan rad skildrar vad som händer rent fysiskt mellan flickan och pojken. Det är ju svårt att avgöra om man verkligen blir upphetsad som läsare, men det är i alla fall ingen dålig skildring.

2. Mitt andra exempel kommer från Katarina von Bredows Syskonkärlek. Det här är en speciell och kontroversiell (och väldigt bra!) bok som handlar om kärlek och sex mellan två halvsyskon. Trots – eller kanske på grund av? – ett enkelt språk har von Bredow alltid en ton och en röst i sina böcker som gör att man vill läsa vidare. Sexskildringarna mellan syskonen Amanda och Ludvig är både rättframma och äkta, passionerade och självklara, och framför allt inte fumliga eller genanta. En hel del andra har mycket att läsa av von Bredow!

3. Sist nämner jag Christina Herrströms bok Glappet, baserad på tv-serien med samma namn. Boken och tv-serien är en enda lång problematisering utan några självklara svar om könsroller, tillhörighet och sexualitet. I centrum står tonårsflickorna Ella och Josefin, och deras relationer till män gamla nog att vara deras fäder. Runt om dem finns klasskamrater som kämpar med identiteter och positionering. En av pojkarna är Odin, och på en fest när han blir full och somnat utnyttjar Ella hans tillstånd – en ganska ovanlig skildring av en ung flicka som har sex med en medvetslös yngling. (Som problematiserar frågan om huruvida män kan våldtas.) Scenen från tv-serien börjar ca 4 minuter in i detta klipp.

Att göra konst av ett liv

Jag har en särskild förkärlek för författare som hittar på. Ju mer som skiljer mellan deras liv och deras berättelser, desto fler pluspoäng brukar jag tilldela dem. Jag vet inte riktigt var den föreställningen är sprungen ur, men jag har ju tidigare spekulerat i att det har att göra med en del tråkiga barn- och ungdomsböcker från 70-talet, de som gärna lyfte fram problem av olika slag. Barn som inte ville klippa håret, barn som blev mobbade, var fosterbarn eller hade föräldrar som satt i fängelse. Skilsmässobarn som bodde i höghus och hade nycklar runt halsen. När jag skrev om dem sist kallade jag dem "politiskt korrekta barnböcker".

Jag har funderat på det där uttrycket om politiskt korrekthet, förresten, och jag ska återkomma om det. För saken är den att det förstås finns politiskt korrekta barnböcker idag också, men vad som är pk har ändrat sig. Nu handlar det om pojkar som leker med barbisar, om att invandrarkvotera barnen på teckningar från dagis, om att låta tonårskärleken vara homosexuell, om adoption, abort och incest. Så vad som är pk förändrar sig över tiden. Om jag ska säga något helt kort om detta innan jag går vidare, så är det väl reflektionen att inget känns så föråldrat och svårt att identifiera sig med som böcker som har som främsta syfte att vara programmatiska och problemorienterade.

Men det finns författare som lyckas använda inte bara sina egna erfarenheter, utan mycket konkret sitt eget liv och skapa konst av det. Jag tänker inte mer än nämna BOATS-böcker, vars främsta definition väl egentligen är att de inte lyckas skapa konst av liv. De klassiska exemplen inkluderar i stället Strindberg, förstås. På senare år är Carina Rydbergs böcker ett utmärkt exempel. Och Kerstin Thorvall. Jag har länge gått med lite dåligt samvete för att jag gick så hårt åt hennes mellanålders-böcker när jag skrev om de där politiskt korrekta 70-tals-böckerna, men jag tycker ju inte bättre om Gunnar vill inte klippa håret för det.  (Jag är nog inte helt ensam; Snowflake erkänner förresten idag att hon har raljerat över en annan Thorvall titel: Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse. Jag minns att min mellanstadielärare hade högläsning även av denna bok.) Men om vi bortser från dessa böcker, så har jag starka, positiva upplevelse av både Thorvalls bilderböcker och vuxenböcker.

Långt innan det fanns ljudböcker i varje hem läste min pappa in Thorvalls bok Godnattsagor om Anders, nästan 4 år med hjälp av min kassettbandspelare. Det borde ha varit 1979 eller kanske 1980, och pappa hade tröttat på att läsa sagorna om och om igen för min lillebror. I stället fick vi ett kassettband som vi lyssnade till. Sagan om nästan 4-åriga Anders som tappar sin vante och står och gråter i snön medan mamma var i tvättstugan. Sagan om Anders och grannflickan Elisabet som är hemma och diskar (eller snarare gör en hel del annat) medan Anders mamma är hos frissan. Sagan om när mamma berättar att hon har haft en bebis i sin mage, och att den bebisen var Anders. Alltihop är vardagsberättelser som låter det lilla barnet spegla sin egen verklighet i någon annans. Och om jag inte minns fel läste även Claire Wikholm sagorna om Anders högt i något barnprogram, ni vet det där en massa vuxna kröp omkring bland kuddar och klätterställningar i velouroveraller. Någon som minns? Förra våren hittade jag Anders-boken i skick som ny i en loppisbod för fyra kronor. Vi har ofta läst den tillsammans med dottern, och hennes favoritsaga är den om Anders och kattungen.

Som vuxen har jag flera gånger imponerats av intensiteten i hennes berättelser. Som Det mest förbjudna. Eller Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (det var väl någon mer än Snowflake som uppmärksammade min anspelning på den boken bara härom dagen?). Men jag har alltid tänkt att det mest förbjudna nog egentligen inte är att en gift kvinna är otrogen, eller att en äldre kvinna söker sig till yngre älskare. Det är inte heller att hon har en egen sexualitet och en lust som hon drivs att tillfredsställa. Nej, det allra mest förbjudna är att erkänna att man har denna lust och att göra det offentligt. Att skriva om den så att alla få veta, det är det man borde skämmas över. Att offentligt bekänna att man vill bli smekt och älskad och tillfredsställd.

Och det som gör hennes böcker så komplexa är att hon inte skriver om sina sexuella erfarenheter med stolthet, man skulle kanske förvänta sig det. Det går ett stråk av skam genom berättelserna. Och därav får böckerna mänsklighet och allmängiltighet. De kommer inte gå till historien som politiskt korrekt brödföda.

Tack Kerstin för att du delade med dig av ditt liv. Tack för att du vågade.

Uppdatering: Det blev fel på länkningen i hastigheten. Jag skulle tillägga att Eva Bonnier säger i Sydsvenskan just att Thorvall vågade sticka ut.

Tjat

Om nån som läser här till äventyrs inte kan få nog av vad jag skriver, så är jag en av de bokbloggare som ska chatta lajv på Littfest i Umeå. Vi börjar om en timma, alltså 18-18.30. Fram tills dess kan man kolla på lajvsändning därifrån.

Förutom mig själv har jag identifierat Lyran, Bokmania och LillaO.

Jag har ingen aning om vad vi ska prata om, men jag antar att det blir en del tal om vädret.

Uppdatering: Chatten kan läsas i efterhand här.

En kvinnas list, en kvinnas charm

Jag vet egentligen inte vad det är hos Penelope som alltid fått mig att dras till just henne av alla kvinnor i den grekiska mytologin. (Ja, möjligen kan det vara för att hon varken dödar sin make*, förlöper hemmet**, har sex med sin son***, mördar sina barn som hämnd på deras otrogne far****, eller förför sin styvson*****. Det kan ha något med det att göra, det kan det.) Hon har egentligen ett ganska tråkigt liv. Bortgift som tonåring, och förd till ön Ithaka av maken Odyssevs. Knappt har de hunnit få sonen Telemachos, förrän Odyssevs ger sig av på krigståg mot Troja, och där tar det sen 10 år innan Troja faller. Och därefter kommer inte Odyssevs hem direkt precis. I stället seglar han runt bland de grekiska öarna och har huvudsakligen (ofrivilligt?) sex med olika gudinnor, med något enstaka avbrott för besök i dödsriket eller att döda en cyklop eller så. Först efter 20 år kommer han hem, och under tiden går Penelope där och värjer sig mot en mängd friare som äter henne ur huset och hoppas på att hon ska välja någon av dem när (eller eventuellt om) det äntligen står klart att  Odyssevs verkligen är död.

När jag ger mig på Margaret Atwoods Penelopiaden var jag ganska full av förväntan. Detta är Atwoods omtolkning av Odyssevs-myten, hennes bidrag till den så kallade Mytserien, och här berättas historien från Penelopes perspektiv. Atwood har inte endast använt Iliaden och Odysséen som källa, utan även andra variationer och bidrag till myten. I ett förord skriver hon att det framför allt är de saker i historien som hon inte riktigt får ihop, det som inte stämmer som hon försökt hitta en förklaring till när hon skriver. En händelse som särskilt berört henne är hängningen av Penelopes tolv pigor, som genomförs när Odyssevs återkommer. Varför skulle de hängas? För att de många friarna utnyttjat, våldtagit eller kanske till och med älskat dem? Och hur går det ihop med Odyssevs egna sexuella äventyr under samma tidsperiod?

I Atwoods version kontrasteras Penelope mot den Sköna Helena, ja, ni vet hon som blev orsaken till det trojanska kriget. Enligt traditionen var hon också Penelopes kusin, och hon är här oupphörligt försmädlig, anspelar ständigt på sina fysiska företräden och skryter med alla män hon lockar till sig. Det är ingen vacker bild av Helena vi får se här. Penelope har å sin sida alltid varit en symbol för hustrulig trohet och klokhet. För att hålla friarna stångna har hon till exempel lovat dem att gifta sig med dem när hon avslutat den stora väv hon håller på med. Hela dagarna väver hon, och hela nätterna repar hon upp dagens arbete. En av de trådarna som vävts in i berättelsen handlar om jämförelsen mellan skönhet och intelligens.

Trots att Odyssevs otvivelaktligen är en av Helenas tillbedjare (för att inte tala om tillskyndare) visar boken Penelopes beundran för – och till och med förälskelse i – sin förslagne make, historieberättaren, gudarnas gunstling. De verkar vara goda kamrater, den korta tid de har möjlighet att träffas; det är ju alltid något som Odyssevs har att bestyra.

Jag är förtjust i det mesta i den här boken (ja, sannerligen – denna bok är verkligen tungan på vågen i Nobelprisdiskussionen!), men jag blir alldeles särskilt till mig av passagerna som både lyckas skildra Odysséens traditionella irrfärder och fantastiska äventyr, och avfärda dem med prosaiska förklaringar. Sådan distans. Sådan humor. Som här:

Rykten kom, med andra skepp. Odyssevs och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odyssevs hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odyssevs hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, det var en enögd krögare, sa andra, och slagsmålet handlar om en obetald nota. Några av dem hade åtits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odyssevs var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin – inte så svårt om ni frågar mig – men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatesser med sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman. 

s 78-79, Penelopiaden av Margaret Atwood

Fler har läst och skrivit om Penelopiaden, bland annat med anledning av Bokmanias utmaning kring Mytserien, och andra inlägg om boken finns hos Bokmania, Lustigkulle och Lyran.

Jag känner mig (tyvärr) på mitt allra mest folkbildningsfulla humör idag, så här följer en kortguide till några av de stora kvinnorna i den grekiska mytologin:

* Klytaimnestra, som dödar sin make Agamemnon, eftersom han först offrat deras dotter Ifigenia för att få god vind när han seglade mot Troja. Klytaimnestra dödas senare av sonen Orestes som hämnd för mordet på Agamemnon. Historien finns bland annat berättad i Orestien, en dramatisk trilogi av Aiskylos.

** Sköna Helena (för övrigt Klytaimnestras syster) som var gift med Menelaos. Hon lämnade honom för den trojanske prinsen Paris, och därmed tvingades alla de grekiska män som svurit en ed att stödja Menelaos om någon rövade bort hans hustru ut i det trojanska krig. Historien finns bland annat i Iliaden av Homeros.

*** Iocaste, Oidipus mor, som ovetande gifter sig med sin son och får minst två barn med honom, bland annat Antigone, som enligt vissa historier får leda runt sin blinda far i världen sedan han stuckit ut sina ögon, som botgöring för att han dräpt sin far och gift sig med sin mor. Historien finns till exempel i pjäsen Oidipus av Sofokles.

**** Medea – den trollkunniga,  hemförd av Jason tillsammans med det gyllene skinnet. Hon hjälpte honom få tag på skinnet genom att lura sin far och sina bröder. Han lämnar henne och deras barn när tillfälle yppar sig för ett bättre gifte. Hon tar livet av Jasons blivande gemål, och mördar sedan sina egna barn som hämnd för Jasons otrohet. Pjäsen Medea av Euripides är den mest klassiska redogörelsen för den här berättelsen.

***** Fedra (Faidra/Phaidra) kan inte motstå sin styvson Hippolytos, vilket leder till att hon tar livet av sig. Och/eller fick fadern Theseus att döda sin egen son, varvid Fedra därefter begår självmord på grund av skuld. Orsaker och motiv variera lite i olika versioner av myten. Euripides har skrivit om denna myt också, liksom exempelvis Racine och P.O. Enquist


Jag inser att säkert inte alla förstår var jag fått rubriken från, men det är en lätt modifierad textrad från sången "Du" av Efva Attling, från albumet Sanningen ligger på min säng. Egentligen lyder texten "En kvinnas lust, en kvinnas charm".

Blingade folksagor

"Och så levde dom lyxiga i alla sina dagar", säger min treåring och stänger boken om Törnrosa.

Egentligen borde alla filmer vara baserade på böcker

Jag är ju lika kluven i frågan som vem som helst. Ska böcker filmatiseras? Ska man i så fall ändra slutet? Och måste Keira Knightley spela huvudrollen? Ja, allt det där finns det både för- och nackdelar med, men det är inte det jag ska diskutera nu.

I stället ska jag berätta om att jag häromdagen såg filmen The Young Victoria. Den fick mig att gripas av  en häftig längtan att läsa boken. Som inte finns.

Eller. Det är klart att det finns böcker om Victoria I. Men vem har läst en storslagen, romantiskt berättelse om henne, jag bara frågar (ja, alltså frågar på riktigt, för i så fall går det bra att tipsa i kommentarsfältet här nere)? Man kan ju bara jämföra med hennes föregångare Elizabeth I, där jag har tappat räkningen på hur många böcker jag plöjt med spekulationer om hennes trontillträden och eventuella älskare, hennes gunstlingar och hennes rivalitet med Maria Stuart (för att inte tala om alla smaskiga otroheter och halshuggningar som Elizabeths föräldrar sysslade med).

Jag tycker den här avsaknaden av stora berättelser om Victoria egentligen är otroligt märklig. Här har vi en alldeles ung flicka, bara 18 år gammal när hon kröns till drottning. Något år senare gifter hon sig – visserligen med en lämplig ung man – men av kärlek. Åh, det är så romantiskt så man nästan dör. Han får inte fria, eftersom hon är drottning, utan måste vänta på att hon frågar honom. Och det känns som en fullträff: romantik och feminism samtidigt (det är så skönt att slippa välja).

Min kunskap om drottning Victoria av England kan före filmen sammanfattas ungefär så här: Hon regerade jättelänge på 1800-talet, under en era som var enormt betydelseful på grund av kolonier och brittiska imperiet, och järnvägen och industrialiseringen och sånt där. Var gift med Albert. De fick en massa barn, och någonstans har jag läst ett uttalande från henne där hon ska ha sagt att små barn mest liknar grodor och är till besvär. Hursomhelst blev barnen med tiden ingifta i de flesta av de europeiska kungahusen. Under senare delen av drottningens regeringstid var alla så pryda att till och med stolsbenen sågades av eller doldes under dukar. (Ja, och så tänker jag lite på tjocka fotoalbum i överlastade rum fulla med ormbunkar och fåtöljer behängda med det fantastiska ordet antimakasser.) Vidare associerar jag hennes era med stora, dragiga hus som det typiskt sker mord i om man läser en Agatha Christie-deckare. Dessutom hade jag alldeles bestämt fått för mig att hon inte var särskilt lyckligt gift, och det tycker jag på sätt och vis känns som den sorgligaste missuppfattningen. Vet ni att hon överlevde sin Albert med 40 år, och varje morgon under denna tid lät hon lägga fram hans kläder.

Ja, i alla fall skulle jag gärna vilja veta vad det är för böcker jag ska läsa som handlar om det engelska 1830 och 40-talen. Vad finns det förutom (de något senare) Brontës och Dickens? Faktaböcker om perioden om drottning Victoria hittar jag i parti och minut, men om någon har en favorit på det området så puffa mig gärna i rätt riktning; jag är dåligt inläst på industrialismen (för helt ärligt talat är det inte min favoritperiod i historien).

Jag minns alla mina böcker och hur deras tyngd kändes i mina händer

Det var 1979 och jag skulle snart fylla sex år. Jag tjuvlyssnade på ett spännande telefonsamtal mellan min mamma och farmor; det handlade om vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag hör endast min mammas del av konversationen, och den handlade om en bok om någon eller något som hette Kulla-Gulla. Jag lade det märkliga namnet på minnet. Jag tyckte att det lät som ett troll. När födelsedagen väl kom och jag fick det spännande paketet var följaktligen boken om den lockiga flickan från Blomgården inte alls vad jag hade tänkt mig. Men det blev en mycket positiv erfarenhet för en flicka som jag, som var närmast besatt av att leka "förr-i-tiden".

Det var sommaren 1990. Jag var kattvakt åt en grannfamilj med stort bibliotek. Fadern i familjen hade särskilt lagt fram några böcker han trodde jag skulle uppskatta, däribland Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar. Jag minns hur jag satt i soligt, nyklippt gräs och läste om eftermiddagarna när mitt sommarjobb var slut. Ordet "panegyrik" minns jag också. Det förekommer på två ställen i boken, och jag var tvungen att slå upp det. Det betyder "överdriven lovprisning.

Det är höst 1994, och jag är bjuden på fest hos en kursare, nånstans i Olskroken i Göteborg. Förutom att dricka för mycket bål och diskutera Wittgenstein smiter jag då och då in på toaletten för att läsa Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo. Folk som behöver får spy i köksvasken i stället.

Det är januari 2001. Jag är bortrest, och sover i ett iskallt rum med en knarrande säng. Min läslektyr är Majgull Axelssons Slumpvandring. Boken tillhör min mamma, och jag har lånat med mig den på resan. Jag läser den huttrande, utan att kunna släppa den, ända tills den bleka januarihimlen syns utanför fönstret, och centralvärmen går igång.

Det är sommar (igen). 2001 eller 2002 tror jag. Sambon och jag bor i centrala Malmö och är billösa, men försöker göra en grej av att utnyttja Skånetrafikens sommarkort som innebär fria resor i hela regionen under sommarmånaderna. Denna dag har vi bestämt oss för att åka till Mölle, via Helsingborg och Höganäs. Det är en total sträcka på max 10 mil, enkel väg. Det är en utmaning att använda kollektivtrafiken för att hinna dit och tillbaka på samma dag, i alla fall om man också vill se någonting av platsen. Det krävs både matsäck, stor urinblåsa och läslektyr. Sambon läser en Wallanderdeckare. Jag läser Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist, en biblioteksbok. Det tar fyra timmar enkel väg, med byten och väntan på rätt bussar och tåg. Jag är glad att min bok är tjock.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Många av de böcker jag läst är starkt sammanbundna med minnen av situationen när jag läste dem, eller hur jag fick tag i boken, eller av vem jag lånat den. Det är information som för mig är sammanvävd med läsupplevelsen. Sanningen är faktiskt att jag ganska ofta, när jag bloggar om en bok här, får stryka 2-3 stycken som nästan uteslutande handlat om hur och var och när jag köpt och läst och tänkt på och levt med en viss bok. De flesta sådana historier är ju helt enkelt inte intressanta för någon annan än mig själv. Vid några tillfällen (här till exempel) har jag i stället bestämt mig för att berätta historien om en bok, utan att skriva vilken bok det är.

När jag för ett par veckor sedan skrev om några av de böcker som jag läst under mitt första bloggår, för att särskilt tacka de som – medvetet och omedvetet – tipsat mig om böckerna fick jag många kommentarer om hur imponerande det var att jag kom ihåg vem som rekommenderat boken. Och jag har funderat på det där. Är det så konstigt att minnas var man först hörde talas om en bok, och hur man sedan bestämde sig för att läsa den – kanske av en slump för att man såg den på biblioteket eller i affären, eller kanske målmedvetet för att man klickade hem den från nätbokhandeln eller dammade av den där den stod i bokhyllan? Ja, okej, det är konstigt att minnas historien bakom varenda bok – särskilt om man läser mycket – men att ganska ofta minnas att man hört om en bok på radion, tittat på ett soffprogram på tv som nämne en annan bok, bläddrat i en tidning, eller läst en recension på DN:s kultursidor, det är väl inte så underligt?

Och jag skulle sannerligen inte kunna redogöra för alla böcker jag läst (och jag är urdålig på att komma ihåg vad huvudpersonerna hette). Det finns till och med en del jag läst, gett högsta betyg, och sedan inte kommer ihåg ett ord av. Men när jag sitter där i min  fåtölj hemma i mitt bibliotek och ser mig omkring, så är det inte bara en massa ord på papper som omger mig. Det är små, små bitar av mitt liv.

Och ja, ibland tar de där små livsbitarna överhanden. Men det är rätt trevligt att tänka på att också en riktigt dålig bok ibland kan göra mig glad när jag tänker på hur det kom sig att jag läste den.

Påskglädje

Alldeles av en slump fick vi från biblioteket med oss en omtolkning av Jesu födelse och liv: Johannabarnet av Victoria Hammar, med bilder som ger berättelsen en helt ny dimension, färgsprakande och fantastiska av Joanna Rubin Dranger.

Boken börjar så här:

Det var en Mamma

Som var tjock

Och en Pappa

Han var snickare

Och så skulle de få ett barn

När barnet kommit säger "Farbrorn, han som var utanför" att flickan ska heta Johanna. Och så blir det. Grannpojken ropar "Johannabarnet är fött" till alla han möter. Till exempel till gubbarna nere på bensinmacken, som genast släpper alla bilar de har för händer och tar med sig presenter (i det här fallet en stor uppstoppad kamel) till barnet.

Grannpojken springer vidare och förkunnar för tanten i affären, tanten som kör bussen och tanten som kommer med breven att Johannabarnet är fött. Tanterna går genast på besök för att sjunga en sång för barnet.

När Johannabarnet blev stort gick hon ut i Världen. Hon köpte korv som hon gav till alla som bodde i världen. Och hällde upp saft till alal som var törstiga. Hon satte plåster på knät på en gubbe som hade slagit sig. Och när hon kom till ett hav så gick hon över det, eftersom hon inte kunde simma.

Jag tycker om den här historien. Jag tycker om både en moderna och feministiska touchen med varmkorv och saft, plåster på knäna, och de tre vise männen tanter som delar ut brev och kör buss. Det enda jag inte förstår är varför Johannabarnet ska sjunga just "O sole mio" hela tiden, för allt och alla. Det synes mig en illa vald sång.

Men det är en sprudlande livsglad bok som kan användas att lysa upp denna Jesu dödsdag. Och för att påminna om syftet med den döden var: Livet. Glädjen. Och Människorna.

Äntligen utläst – Krig och Fred!

... april april  :-D

(Men jag såg tv-serien.)

En historia med helt vanliga ord

En del författare lyckas göra det med bara helt vanliga ord. Jag läste i helgen Agneta Pleijels bok Kungens Komediant och blev så fascinerad av hennes teknik att använda helt vanliga meningar. Ganska korta meningar, helt opåverkade av de franska manièren som annars alltid ska krydda böcker som utspelar sig i det gustavianska Sverige.

Mitt i alltihop, mitt bland den nästan banala vykortsprosan, dyker det upp en mening som får mig att stanna upp, att få en helt annan bild av en scen eller ett händelseförlopp. Som den sista meningen om hundskallen i det här citatet:

Allt i Paris var en besvikelse. Utom möjligen själva staden där jag vandrade utmed den grå floden. Det var senhöst. Lönnarna flammade i gult. Hundskallen var raggiga av frost.  (s 133)

Den här boken är andra delen i en trilogi som berättar om människor (som råkar ha historiska förebilder, och dessutom vara släktingar till Pleijel själv) kring Gustav III. Denna andra del handlar om Lars Hjortsberg, en av dåtidens mest berömda skådespelare. Det är mycket om skådespelarkonsten. Det är mycket om fattiga villkor, om barn som inackorderas för sin försörjning – och som förväntades bidra med inkomster till hushållet som lärlingar. Det är fattigdom, det är många barn, det är byggande av Operan, och det är kärlek mellan mor och barn, mellan vänner, och mellan älskande. Det är även namedropping, med Bellman och Kellberg, Armfeldt och Anckarström, och inte minst kungen som spelar en så avgörande roll i huvudpersonens liv.

Jag tycker om balansen i den här boken. Jag tycker om att den väljer ett modernt språk för att skildra något som hände för mer än 200 år sedan. Jag tycker det är spännande att få se skildringarna från hovet utifrån en huvudperson som inte är de gamla vanliga (ni vet, sammansvärjningar och Ackarströms pistoler). Mordet på kungen är överspelat på ett par rader, medan hans veckolånga väntan på döden är desto mer ingående skildrad.

Och så måste jag återkomma till det där språket. Detta är en bok som man läser med lätthet, jag trodde dessutom att den var så lättsmält att jag var tämligen oberörd, och i början fick jag för mig att boken egentligen var ganska banal och ointressant, men halvvägs inne i boken var jag fast. Ja, jag tyckte först att jag inte kom Lasse Hjortsberg nära på något sätt, men han kröp under huden på mig. Och nu är jag så glad över att nästa bok i trilogin redan står och väntar i bokhyllan: Syster och bror.

Och till alla som inte är gravida rekommenderar jag  även gärna den första delen: Drottningens chirurg.


Bilden föreställer Lars Hjortsberg, född 1772.