Mitt i alltihop, mitt bland den nästan banala vykortsprosan, dyker det upp en mening som får mig att stanna upp, att få en helt annan bild av en scen eller ett händelseförlopp. Som den sista meningen om hundskallen i det här citatet:
Allt i Paris var en besvikelse. Utom möjligen själva staden där jag vandrade utmed den grå floden. Det var senhöst. Lönnarna flammade i gult. Hundskallen var raggiga av frost. (s 133)Den här boken är andra delen i en trilogi som berättar om människor (som råkar ha historiska förebilder, och dessutom vara släktingar till Pleijel själv) kring Gustav III. Denna andra del handlar om Lars Hjortsberg, en av dåtidens mest berömda skådespelare. Det är mycket om skådespelarkonsten. Det är mycket om fattiga villkor, om barn som inackorderas för sin försörjning – och som förväntades bidra med inkomster till hushållet som lärlingar. Det är fattigdom, det är många barn, det är byggande av Operan, och det är kärlek mellan mor och barn, mellan vänner, och mellan älskande. Det är även namedropping, med Bellman och Kellberg, Armfeldt och Anckarström, och inte minst kungen som spelar en så avgörande roll i huvudpersonens liv.
Jag tycker om balansen i den här boken. Jag tycker om att den väljer ett modernt språk för att skildra något som hände för mer än 200 år sedan. Jag tycker det är spännande att få se skildringarna från hovet utifrån en huvudperson som inte är de gamla vanliga (ni vet, sammansvärjningar och Ackarströms pistoler). Mordet på kungen är överspelat på ett par rader, medan hans veckolånga väntan på döden är desto mer ingående skildrad.
Och så måste jag återkomma till det där språket. Detta är en bok som man läser med lätthet, jag trodde dessutom att den var så lättsmält att jag var tämligen oberörd, och i början fick jag för mig att boken egentligen var ganska banal och ointressant, men halvvägs inne i boken var jag fast. Ja, jag tyckte först att jag inte kom Lasse Hjortsberg nära på något sätt, men han kröp under huden på mig. Och nu är jag så glad över att nästa bok i trilogin redan står och väntar i bokhyllan: Syster och bror.
Och till alla som inte är gravida rekommenderar jag även gärna den första delen: Drottningens chirurg.
Bilden föreställer Lars Hjortsberg, född 1772.
6 kommentarer:
Agneta Pleijel tycker jag också mycket om- i min hylla har "Vindspejare" en hedersplats men jag gillar det mesta hon har skrivit (och språket- en poet är hon ).
Ingrid: Jag tycker också om allt jag läst av Pleijel, men hela hennes produktion har jag inte fått i mig ännu. Det känns för övrigt ganska skönt – hon är en väldigt vilsam författare att läsa, poetiskt, precis som du skriver, men framför allt har hon ett sådan otroligt, men oväntat driv i texten. Det är skönt ibland med en författare som drar in en i historien, så att man slipper kämpa med det själv. Som omväxling, alltså.
Så bra att vi inte alltid tycker lika, jag tyckte att denna bok var tråkig :-)
Lyran: Intressant.
Jag hade annars mycket väl kunnat föreställa mig att det här var en bok i din smak :-) Jag blir lite förvånad, faktiskt.
Har du läst något annat av Pleijel? En vinter i Stockholm, kanske?
Har bara läst En vinter i Stockholm. Eller bara halva om jag ska vara ärlig. Tyckte inte alls om språket, men det kanske är dags att ge henne en chans till.
Lilla O: Jag lyssnade på En vinter... som ljudbok faktiskt. Jag hade tidigare försökt ta mig igenom Hundstjärnan, men inte kommit in i den alls. Nu tror jag att det åtminstone för mig handlade om en mognadsfråga. Jag är inte säker på att jag skulle gillat de här böckerna om jag läst dem för 10-15 år sen, men nu tycker jag de är fantastiska. Språket är så till synes enkelt, men det är en luftighet som är mycket konstfärdigt skapad. Just nu sitter jag nästan och håller på sista boken i den här trilogin (Syster och bror), för att jag vill ha nånting bra kvar.
Du som gillar poesi kanske skulle testa nån av hennes diktsamlingar? (Jag har inte läst dem själv, och de är ganska tidiga i hennes produktion, så det är möjligt att språket förändrat sig mycket sen dess.)
Skicka en kommentar