Påskglädje

Alldeles av en slump fick vi från biblioteket med oss en omtolkning av Jesu födelse och liv: Johannabarnet av Victoria Hammar, med bilder som ger berättelsen en helt ny dimension, färgsprakande och fantastiska av Joanna Rubin Dranger.

Boken börjar så här:

Det var en Mamma

Som var tjock

Och en Pappa

Han var snickare

Och så skulle de få ett barn

När barnet kommit säger "Farbrorn, han som var utanför" att flickan ska heta Johanna. Och så blir det. Grannpojken ropar "Johannabarnet är fött" till alla han möter. Till exempel till gubbarna nere på bensinmacken, som genast släpper alla bilar de har för händer och tar med sig presenter (i det här fallet en stor uppstoppad kamel) till barnet.

Grannpojken springer vidare och förkunnar för tanten i affären, tanten som kör bussen och tanten som kommer med breven att Johannabarnet är fött. Tanterna går genast på besök för att sjunga en sång för barnet.

När Johannabarnet blev stort gick hon ut i Världen. Hon köpte korv som hon gav till alla som bodde i världen. Och hällde upp saft till alal som var törstiga. Hon satte plåster på knät på en gubbe som hade slagit sig. Och när hon kom till ett hav så gick hon över det, eftersom hon inte kunde simma.

Jag tycker om den här historien. Jag tycker om både en moderna och feministiska touchen med varmkorv och saft, plåster på knäna, och de tre vise männen tanter som delar ut brev och kör buss. Det enda jag inte förstår är varför Johannabarnet ska sjunga just "O sole mio" hela tiden, för allt och alla. Det synes mig en illa vald sång.

Men det är en sprudlande livsglad bok som kan användas att lysa upp denna Jesu dödsdag. Och för att påminna om syftet med den döden var: Livet. Glädjen. Och Människorna.