torsdag 22 april 2010

En okänd storhet


Jag har ett par böcker i min bokhylla som jag minns att jag tyckte var riktigt bra. De är skrivna av Liselott Willén och heter Sten för sten och Eldsmärket. Det är en slags psykologiska spänningsromaner, mycket välskrivna, som har starka likheter med exempelvis något av Ruth Rendell, eller kanske Inger Frimansson. När jag nu gav mig på hennes senaste bok Islekar (från 2008) tänker jag även mycket på Åsa Larsson.

Islekar är en bok om barns utsatthet. Om mobbning. Om längtan att få höra till, och att bli älskad. Om att vara betydelsefull för de som står oss närmast. Om att ljuga för att ingen ska komma på sanningen. Och om vådan av att tro allt man ser och hör. 

Boken handlar om flickan Alex som växer upp på Åland i ett hem där hon försöker bli sedd av sin mamma, som i första hand bryr sig om de tre byrackor hon förbarmat sig över, i andra hand ömkar Alex kamrater, som hon helst inte vill ha i huset. I skolan är Alex utanför, livrädd för att bli lika mobbad som tjocka Lisa, längtar efter att få bli vän med rika, oberoende Sara, fjäskar för att hålla sig väl med klassens tuffaste tjejer. När pojken Jakob flyttar till samhället blir han den nya hackkycklingen. Trots det kan  Alex först tänka sig att vara ihop med honom om eftermiddagarna, men det erbjudandet försvinner snart, och Alex avvisar svartsjukt Jakob, sedan hennes mor börjat visa ömsint intresse för den stackars pojken. 

Det är vinter, och på andra sidan viken bor Målaren. Om honom sägs det att han slagit ihjäl sin fru och sin lille son. Kanske ligger liken på vikens botten. Kanske finns de gömda hemma hos honom. 

Det är vinter, och på andra sidan viken bor också Sara, flickan som Alex vill bli vän med. Hon som iakttar allt och vet att berätta hemligheter om var och en. Hon säger att hennes mor har cancer. Och det är kanske hon som lurar iväg mammans älsklingshundar ner i vaken?

Alex minns allt det här när hon återvänder till viken, 25 år senare. Men mest minns hon att Jakob försvann, och att hon och Sara var de enda som visste varför. 

Jag tänker inte skriva så mycket mer om boken faktiskt, mer än att jag långt in i läsningen tänkte ge den trea i betyg, och att den på slutet höjde sig till en fyra. Det är starkt i de här sammanhangen. Det är en bok som man kan läsa om man är deckartrött (och särskilt inte står ut med medelålders poliser med äktenskapsproblem), men ändå uppskattar spänning och ovisshet in i det sista.  

Jag kan faktiskt inte förstå varför man hört så lite om Willén. Hennes böcker utklassar med god marginal mycket av det som ligger på topplistorna, både vad gäller språk och spänning. Skaffa dig böckerna pronto! Och det gör ingenting om du råkar komma över någon av de tidigare böckerna, för de är ännu bättre än den här. 







14 kommentarer:

Titti sa...

Åh! jag har hennes "stenbok" i bokhyllan. En gammal present som jag inte kommit mig för att läsa, trots att jag haft den i massor av år. Låter som om den borde få krypa några placeringar uppåt i olästhögen!
Tack för tipset!

Vixxtoria sa...

Titti: Åh, men den ska du läsa, serru. Den är riktigt bra, hennes bästa tycker jag. Den läser sig nästan själv också, och har fina formuleringar här och där (jag vet att jag har några noterade i min citatbok).

Anonym sa...

Ja men jag gillar ju sånt där! Jag har aldrig hört talas om henne, men jag lägger det verkligen på minnet. Tack för tipset!

Vixxtoria sa...

Eli: jamen jag visste väl att det finns dom som hänger här som särskilt gillar såna här böcker. Jag tycker du ska läsa nåt av Willén. Även om det är vampyrfritt (fast Eldsmärket handlar faktiskt om ett gäng ungdomar som håller på med minst sagt lite våldsamma rollekar).

Paperback Lover sa...

Ah, så den hade ändå nåt med barn att göra, den där "Islekar".

Även om jag nu väldigt klart förstår att det inte är någon ungsdomsbok, eller ja kanske om det är en väldigt erfaren läsare i den åldern.

snowflake sa...

Nämen, det där låter ju som något för mig. Jag slutade läsa vid "Åland" för att inte få veta för mycket, men gick sen tillbaka och läste alltihop.
Jo, det låter verkligen som något för mig.

Vixxtoria sa...

Snowflake: The devil in me stoppade in jämförelsen med Åsa Larsson, bara för att se om jag fick dig på kroken. >:)

Om du läser blir det spännande att se om du gillar eller inte.

snowflake sa...

:-)
You had me at Ruth Rendell.

Vixxtoria sa...

Snowflake: Då var det ju dumt av mig att spela ut alla starka kort på just den här boken :-)

Lilla O: Du, det här är faktiskt en riktig Lilla O-bok. Men den står säkert kvar nästa gång du kommer till bibblan.

jenny sa...

Hm, nu blir jag konfunderad...har stått och hållit i ngn Willén för flera år sedan och undrat om det kunde va´nåt, men pretton i mig har sagt att det nog bara är en av alla dessa skräpdeckare som översvämmar tillvaron...Men kanske borde jag ändra mig nu? Som ett budskap från ovan(?)hittade jag så idag när jag packade ner gamla reaböcker i kartonger, just Willéns Sten för sten. Och yes, jag ska inte va´den som är den (just idag iaf) så nu står den undanställd till mig att inhandlas för 49:- när andan faller på.

Vixxtoria sa...

Jenny: Det är ödets finger, det är vad det är :-)

Willén är väl ingen Nobelpriskandidat, precis, men skräpdeckare skriver hon verkligen inte. Jag vill inte ens riktigt kalla det deckare, faktiskt. Du får väl testa och se vad du tycker!

jenny sa...

Will do!

Vixxtoria sa...

Jenny: ... men annars är det verkligen ett problem det där, med alla skräpdeckarna. Och de som är lite bättre, dussindeckarna. Och till sist de verkliga guldkornen, som är svåra att hitta. Man kan inte precis vara säker på att det är de bästa böckerna som ligger etta på försäljningslistan heller. Man får ha sina tipsare. Och ibland har jag använt mig av de som nominerats av svenska deckarakademien också. Det brukar i varje fall inte vara det riktiga bottenskrapet som finns me där. (Men jag tror inte att Willén varit nominerad eller så. Hon är så otroligt och riktigt orättvist anonym; jag kan utan att blinka räkna upp 10 namn som hon slår med hästlängder.)

jenny sa...

Javisst, pålitliga tipsare m huvet på skaft är ju aldrig fel. Och att det som ligger etta på topplistor INTE behöver betyda ngt slags kvalitet, det är ju dagens sanning..!(exvis ligger just nu den unisont sågade Marklund/Pattersons Postcard killers etta på en försäljningslista nära mig...suck &se´n dubbelsuck). Men just därför är det alltid himla kul med oväntade titlar som visar sig verkligen vara ngt bra. Jag håller med om att deckarakademins nomineringar brukar hålla ganska bra klass. Annars har jag alltid radarn på för att här&var fånga in tips på de där Riktigt bra deckarna.(Se´n har man ju gamla favoriter- Dennis Lehane, Arne Dahl, Giles Blunt, t viss del Mark Billingham, Patrick Redmond, som allt läses så fort det kommer ngt nytt). Men det skadar aldrig med nytt under solen på den (i mitt tycke) ngt solkiga deckarhimlen!