Jag har varit på biblioteket idag och läst Alfonsböcker för min dotter. Bland annat hittade vi boken Alfons och Milla, som jag inte läst förut.
Vilken fruktansvärd, fruktansvärd bok. Alfons leker med Milla, men bara när ingen ser. Annars blir han retad av de andra pojkarna för att han leker med en tjej. Och så följer en lång lista på saker som "tjejer gör". Fnittrar hela tiden. Kammar sig. Har på sig fina kläder. Så långt är jag med på sätt och vis. Men sedan måste det poängteras att Milla gör inte sånt där. Hon hoppar från garagetaket, och hittar på saker. Leker cirkus med djuren, och bygger en brevlåda till trädkojan.
Och jag blir så arg. Inte för att Milla gör det hon gör, utan för att det poängteras att hon inte gör så "tjejiga" saker. Att det på många sätt är som att Alfons inte leker med en tjej. Och jag kan inte mitt liv förstå varför de tjejiga sakerna måste skildras så negativt. Om man nu nödvändigtvis måste skapa en konflikt av en pojke och flicka som leker tillsammans, varför då inte bara nöja sig med att man är annorlunda? Måste det ses som positivt att en tjej gör "killsaker"? Är Milla godkänd bara för att hon inte är som "alla andra" tjejer?
Bokens budskap blir följande: Det är inte okej för killar att kamma sig, fnittra i grupp och göra sig fina. De som beter sig på det här sättet är värda förakt. Tjejer är bara godkända om de gör som killar gör, det vill säga kan hitta på saker och våga saker som att klättra upp på garagetak. Det är alltså en bok som inte bara befäster könsroller, den föraktar också saker som traditionellt räknas som kvinnliga. Varför har du skrivit den här boken, Gunilla?Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Det ledde till många kommentarer och en intressant diskussion, som jag klipper in nedan:
Postat av: L.
Ja visst är det synd när en bok med uppenbart syfte att vrida lite på könsrollstänkandet blir så oerhört fel. Det finns tyvärr många exempel. Jag ska lägga in en liknande iakttagelse på bloggen.
Postat av: Vixxtoria
Då ska jag gå dit och läsa din iakttagelse :-)
Och visst har jag också sett andra exempel i min dag. Men det här gjorde mig riktigt ledsen. Folk klagar på att Alfons pappa "fortfarande" röker pipa, men det här är helt ärligt mycket värre. Jag fick fuska till hela läsningen av boken för min dotter. Och funderade på att gömma den nånstans på biblioteket, så att inga andra barn nånsin hittade den :-)
Och visst har jag också sett andra exempel i min dag. Men det här gjorde mig riktigt ledsen. Folk klagar på att Alfons pappa "fortfarande" röker pipa, men det här är helt ärligt mycket värre. Jag fick fuska till hela läsningen av boken för min dotter. Och funderade på att gömma den nånstans på biblioteket, så att inga andra barn nånsin hittade den :-)
Postat av: kontakt
Det där är ju de normer som råder i vårt samhälle... exakt så. Ytterst få kvinnor i vårt samhälle anser sig vara typiskt kvinnliga... http://kontaktsporter.wordpress.com/2009/03/04/nastan-ingen-ar-typiskt-kvinnlig/ (min egen blogg) Milla äger förstås inte ett enda rosa klädesplagg.http://kronbergskrattarochler.wordpress.com/2008/03/31/ris-och-ros-om-rosa/ (Kronberg verkar ha slutat blogga, tyvärr)
Postat av: Vixxtoria
Intressanta inlägg (och diskussioner) du hänvisar till. Jo, det här är ju inte nytt, och det finns överallt i samhället. Men jag blev så förvånad att se det så svart på vitt i en bok till så små barn.
Det finns ju gott om andra barnböcker, som visar på hur positivt det är med pojkflickor (och detta kan jag skriva några blogginlägg också om, vid tillfälle), men i det här fallet visar man DESSUTOM att det är negativt med "flicksaker".
Inte för att det spelar så stor i sammanhanget, men jag är alltså på många sätt en typisk "pojkflicka". (om jag nu inte är ett exempel på det du skriver, att "ytterst få kvinnor i vårt samhälle anser sig vara typiskt kvinnliga" ). Jag är bara intresserad av smink och mode i den utsträckning att jag kan se till att jag smälter in i mängden. Men det betyder inte att jag tycker det är okej att uttrycka förakt för dem som tycker om detta. Vad är det för samhälle, som endast uppbär de kvinnor OCH män som sysslar med det som vi definierat som manligt?
Det finns ju gott om andra barnböcker, som visar på hur positivt det är med pojkflickor (och detta kan jag skriva några blogginlägg också om, vid tillfälle), men i det här fallet visar man DESSUTOM att det är negativt med "flicksaker".
Inte för att det spelar så stor i sammanhanget, men jag är alltså på många sätt en typisk "pojkflicka". (om jag nu inte är ett exempel på det du skriver, att "ytterst få kvinnor i vårt samhälle anser sig vara typiskt kvinnliga" ). Jag är bara intresserad av smink och mode i den utsträckning att jag kan se till att jag smälter in i mängden. Men det betyder inte att jag tycker det är okej att uttrycka förakt för dem som tycker om detta. Vad är det för samhälle, som endast uppbär de kvinnor OCH män som sysslar med det som vi definierat som manligt?
Postat av: kontakt
Kanske ett samhälle där kvinnorna omdefinierat sin könsroll, men männen inte omdefinierat sin?
Postat av: kontakt
...från en utgångspunkt där mannen och det manliga anses bättre, förstås.
Postat av: Vixxtoria
Mmm. Nåt sånt.
Fast jag undrar ändå om det inte har skett en rejäl förskjutning sedan den här boken skrevs? Boken kom ut första gången 1985 (enligt förlagets hemsida; andra gången 01, men jag tror inte innehållet ändrats). De sista 20 åren har det blivit helt accepterat att män (säg pappor) gör allt som mammor gör: diskar, städar, tvättar, lagar mat, lägger barn, tar föräldraledighet osv. Det betyder inte att alla gör det, och det betyder inte att det inte hejas och uppmärksammas och är såååå duktigt när pappa är hemma med sjukt barn eller lagar middagen. Men det har i alla fall skett. Bland dagens småbarnsföräldrar är det faktiskt inget konstigt i Sverige idag, även om det på många sätt är långt kvar till en faktiskt jämställdhet.
Det manliga ses fortfarande som bättre. Men den här boken poängterar DESSUTOM att det kvinnliga är dåligt. Helt otvetydigt. (Sett ur Alfons och hans kompisars ögon, men ändå.). Det är det som jag tycker känns så... ovant. Icke-pk. Äh, jag vet inte.
Fast jag undrar ändå om det inte har skett en rejäl förskjutning sedan den här boken skrevs? Boken kom ut första gången 1985 (enligt förlagets hemsida; andra gången 01, men jag tror inte innehållet ändrats). De sista 20 åren har det blivit helt accepterat att män (säg pappor) gör allt som mammor gör: diskar, städar, tvättar, lagar mat, lägger barn, tar föräldraledighet osv. Det betyder inte att alla gör det, och det betyder inte att det inte hejas och uppmärksammas och är såååå duktigt när pappa är hemma med sjukt barn eller lagar middagen. Men det har i alla fall skett. Bland dagens småbarnsföräldrar är det faktiskt inget konstigt i Sverige idag, även om det på många sätt är långt kvar till en faktiskt jämställdhet.
Det manliga ses fortfarande som bättre. Men den här boken poängterar DESSUTOM att det kvinnliga är dåligt. Helt otvetydigt. (Sett ur Alfons och hans kompisars ögon, men ändå.). Det är det som jag tycker känns så... ovant. Icke-pk. Äh, jag vet inte.
Postat av: kontakt
Du har helt rätt vad gäller förändringen över tid, definitionen på manlighet och vad som är okej att göra för en man har förändrats. Men "inget fjolleri" är fortfarande manlighetens första bud... och lär så vara tills männen tagit itu med bögrädslan.
http://mansidealet.se/ingetfjolleri.html
http://mansidealet.se/ingetfjolleri.html
Postat av: Vixxtoria
Fjolleri var ordet.
För det som händer (i bästa fall) är ju att det slutar att vara fjolligt att laga mat och städa. Men då blir väl något annat fjolligt i stället, för någonstans måste gränsen gå.
Just nu funderar jag på att skriva en barnbok själv, som handlar om en flicka som helst vill baka bullar och städa, men alla säger att hon måste hoppa från garagetaket och cykla och svära, för annars är hon ingen riktig flicka.
För det som händer (i bästa fall) är ju att det slutar att vara fjolligt att laga mat och städa. Men då blir väl något annat fjolligt i stället, för någonstans måste gränsen gå.
Just nu funderar jag på att skriva en barnbok själv, som handlar om en flicka som helst vill baka bullar och städa, men alla säger att hon måste hoppa från garagetaket och cykla och svära, för annars är hon ingen riktig flicka.
Postat av: Annissa
Ah, det vore en idé!
Postat av: Lyran
Din barnbok vill jag gärna läsa. Vi har en tjej som på många sätt är "tjejig". Hon gillar rosa kläder, kjol och dans. Det tycker jag är bra. Hon gillar också att snickra och köra traktor. Det tycker jag är bra.
Postat av: Vixxtoria
Lyran: frågan är om man kan låta bli att uppmuntra dotterns snickerier och traktorkörande extra mycket? Och skulle man tycka det var lika bra om man har en son som gillar rosa kläder, kjol, dans och traktorer? Är gränsöverskridande åt båda hållen 'lika' bra? Och tycker man verkligen det, eller är man bara politiskt korrekt och vill tycka det? (Det är inga specifika frågor till dig, mer till mig själv eller rätt ut i rymden...)
Just det faktum ATT man måste förhålla sig är egentligen det mest intressanta. Jag skulle önska att saker och ting bara fick "vara". En person gillar kjol. Jaha. En person gillar att köra traktor. Jaha. Ingen värdering i det, mer än att det kan vara bra att ha leggings eller strumpbyxor om det blåser och är kallt ute, och att det är bra att ha cykelhjälmen på om man kör fort nerför backen. Typ.
Annissa: Om det blir en bok, så får du illustrera, okej?
Just det faktum ATT man måste förhålla sig är egentligen det mest intressanta. Jag skulle önska att saker och ting bara fick "vara". En person gillar kjol. Jaha. En person gillar att köra traktor. Jaha. Ingen värdering i det, mer än att det kan vara bra att ha leggings eller strumpbyxor om det blåser och är kallt ute, och att det är bra att ha cykelhjälmen på om man kör fort nerför backen. Typ.
Annissa: Om det blir en bok, så får du illustrera, okej?
Postat av: Lyran
Tyvärr tror jag att det är mkt mer positivt när en tjej gör killsaker än tvärtom :-( Jag tycker att det är extremt viktigt att pojkar t ex får tillgång till docklek för att öva upp sina pappa-egenskaper. Men rädslan för fjolleri är ju som sagt fortfarande utbredd. Det som gör mig mest bekymrad i bekantskapskretsen och på jobbet (barnpsykolog) är att man tycks blanda samman pojkaktighet med gränslöshet. Det är helt OK att de skriker och är stökiga för de är pojkar. Snacka om att man gör dem en otjänst.
Postat av: L.
Fast när det handlar om manlighet och Alfons måste man ju ändå påpeka att Alfons pappa är en ovanligt ostereotyp pappa 1985, och kanske fortfarande idag, åtminstone i barnbokssammanhang. Det fina med Alfons-böckerna är ju att detta aldrig kommenteras, utan bara finns där, helt självklart. Inte i någon av böckerna, vad jag vet, tas Alfons familjesituation upp som något ovanligt eller konstigt. Förresten vet vi ju inte ens om Alfons mamma är död eller utflugen eller bara på jobbet hela tiden, som de flesta barnbokspappor. Så där har hon ju löst det riktigt, riktigt bra. Alfons själv utmanar ju också den manliga könsrollen genom att leka med dockan Lisa och vägra att slåss. Just därför är det trist med ett sådant snedtramp när det gäller att racka ner på flickigheten.
Lyran: Jag som har en son har också märkt att vuxna har en benägenhet att skylla skrik och stök på pojkarna när barnaskaran är blandad och alla hojtar runt. Det känns inte alls kul - hur blir självbilden då, kan man undra?
Lyran: Jag som har en son har också märkt att vuxna har en benägenhet att skylla skrik och stök på pojkarna när barnaskaran är blandad och alla hojtar runt. Det känns inte alls kul - hur blir självbilden då, kan man undra?
Postat av: Lyran
Det du tar upp L är ju också typiskt, på många plan. Dels har man en tendens att skylla allt på pojkar, dels ser man bara dem i en blandad grupp.
Postat av: Vixxtoria
Lyran: L svarade ungefär som jag tänker. Att "annars" så lyckas ju Gunilla så bra med att utan att kommentera det bara låta en pappa göra allt det där som mammorna annars alltid gör. Det är därför jag blir så besviken på den här boken.
För övrigt så är det intressant det där med ordet "gränslöshet". Då menar man att pojkarna inte respekterar de regler för samvaron som man satt upp (räcka upp handen i klassrummet, säga tack för maten, inte slåss etc etc etc...). Men den här (litterära) diskussionen handlar också en del om gränsöverskridande. Och där har flickor mycket större utrymme. Det är flickorna som skrider över till pojkarnas värld och applåderas för det hela tiden. (Och samtidigt blir då tjejvärlden förkastad av både flickor och pojkar.) Flickornas utrymme både i litteraturen (och i verkligheten) är på det här sättet mycket större. Man kan välja mellan kjol och byxor, välja mellan dockor och garagetak. Det valet har pojkarna nästan aldig. Kenta och barbisarna (av Pija Lindenbaum) är kanske ett undantag...?
Jag gillar de där böckerna (vare sig det är för barn eller vuxna) bäst där saker bara ÅR, utan att problematiseras. Det är då man får en förebild av hur det skulle kunna vara. Som Totte bakar. Han bara bakar. Står inte nånstans att han är kille... Eller Totte och Malin. De leker visserligen mamma pappa barn, och man gör nån slags grej av att "Totte har penis och Malin har en springa att kissa med" och att "Totte ska bli pappa när han blir stor, och Malin ska bli mamma när hon blir stor". Och så är det bra med det. Det stämmer ju (även om jag kanske hade föredragit att man sagt 'man' och 'kvinna' för att inte betona just föräldraaspekten av att bli vuxen så starkt). För övrigt så leker de precis lika bra, tar på nalle och docka och matar dem.
För övrigt så är det intressant det där med ordet "gränslöshet". Då menar man att pojkarna inte respekterar de regler för samvaron som man satt upp (räcka upp handen i klassrummet, säga tack för maten, inte slåss etc etc etc...). Men den här (litterära) diskussionen handlar också en del om gränsöverskridande. Och där har flickor mycket större utrymme. Det är flickorna som skrider över till pojkarnas värld och applåderas för det hela tiden. (Och samtidigt blir då tjejvärlden förkastad av både flickor och pojkar.) Flickornas utrymme både i litteraturen (och i verkligheten) är på det här sättet mycket större. Man kan välja mellan kjol och byxor, välja mellan dockor och garagetak. Det valet har pojkarna nästan aldig. Kenta och barbisarna (av Pija Lindenbaum) är kanske ett undantag...?
Jag gillar de där böckerna (vare sig det är för barn eller vuxna) bäst där saker bara ÅR, utan att problematiseras. Det är då man får en förebild av hur det skulle kunna vara. Som Totte bakar. Han bara bakar. Står inte nånstans att han är kille... Eller Totte och Malin. De leker visserligen mamma pappa barn, och man gör nån slags grej av att "Totte har penis och Malin har en springa att kissa med" och att "Totte ska bli pappa när han blir stor, och Malin ska bli mamma när hon blir stor". Och så är det bra med det. Det stämmer ju (även om jag kanske hade föredragit att man sagt 'man' och 'kvinna' för att inte betona just föräldraaspekten av att bli vuxen så starkt). För övrigt så leker de precis lika bra, tar på nalle och docka och matar dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar