måndag 12 april 2010

Om du vill veta vem jag är...

Bokbabbel filosoferar idag om anonymiteten bland bokbloggarna. Det är en intressant fråga, för det är klart att man på många sätt är nyfiken på "vem folk egentligen är" (för att inte tala om hur de ser ut, vilket jag spekulerar i bland kommentarerna här). Själv tycker jag om att tänka på folk som Snowflake och Bokomaten, Spectatia och Hermia, och jag kommer absolut att kalla er det om vi nån gång får tillfälle att träffas. Jag brukar dessutom fantisera om att Ingrid kanske heter Majbritt eller Alexandra i verkligheten (för visst är det ultimata aliaset ett "vanligt" namn!?). En del vet jag vad de heter på riktigt, en del outar sig halvt om halvt genom att ange förnamn på bloggarna (Tekoppen, Paperback Lover) eller i kommentarerna (Holly Hock). En del blir plötsligt jätteoffentliga (och känns underligt nog främmande och annorlunda), som Maria som flyttar från Arianhrod till att blogga på UNT.

Själv är jag anonym för att jag tycker om att vara hemlig. Jag gillar själva företeelsen med pseudonymer och alternativa identiteter. Jag gillar att ha ett hemligt liv vid sidan om mitt riktiga, och en plats där jag visserligen uttrycker mina alldeles verkliga tankar och åsikter, men där dessa inte nödvändigtvis kopplas ihop med mitt vanliga namn. Det skulle inte vara en katastrof om så skulle ske, det skulle det inte. Men det är skönt att tänka att åtminstone den stora majoriteten av dem jag undervisar, sammanträder med, handleder, mejlar med, föreläser för och fikar med vid kaffebordet i den riktiga världen inte enkelt kan googla fram mina tankar om böcker och livet innan de kommer till våra möten. Till viss del hör den här inställningen samman med att jag av olika omständigheter ändå har en större bit av mitt privatliv än jag önskar till allmänt beskådande på min arbetsplats. Till viss del hör mitt val av anonymitet ihop med att jag har kolleger som är litteraturvetare (vilket jag inte är till professionen), som nog skulle tycka det var förmätet av mig att blogga om böcker utan att ha tillräckligt på fötterna. Okej, den där sista anledningen säger möjligen mest om mina fördomar om litteraturvetares förutfattade meningar.

Hur pass anonym jag "egentligen" är kan förstås diskuteras. Om någon känner mig så är det knappast alltför svårt att känna igen mig även på bloggen. Och den som inte känner mig på riktigt men håller på att dö av nyfikenhet kan skicka ett vänligt mejl, och om jag är på rätt humör är det inte alls omöjligt att du får veta vad jag heter. Genom att pussla ihop vad jag skrivit i bloggen och i kommentarer här och annorstädes kan man nog gissa sig till en hel del förresten, och såna där pussel och gissningslekar håller vi nog på med allihop, eller hur?

Men på det stora hela... Ja, jag överdriver ibland. Ljuger lite lite då och då (mest om att jag läst böcker som jag skulle vilja vara en person som har läst), och det händer att jag emellanåt flyttar om händelser i mitt liv och möjligen spetsar till dem med lite drastisk dramatik för att få ihop ett bra blogginlägg, men på det hela taget är jag ganska ärlig i den här bloggen. Mer ärlig än vad jag skulle varit om du träffat mig och tagit en fika. Det bidrar anonymiteten till också.

18 kommentarer:

Lyrans Noblesser sa...

Jag gillar också mitt alter ego Lyran. Hon/jag har hängt på nätet i många år, framför allt inom Sims community. Som Lyran i Sims var jag sexig, blond och singel. Det är jag inte irl. Det jag tror man blir mest förvånad över när man träffar mig är åldern, jag är mycket äldre än småbarnsföräldrar vanligen är. Jag väljer att vara anonym av samma skäl som du, jag vill inte att alla patienter och arbetskamrater ska hitta mig på nätet. Men på bloggen uttrycker jag mina egna åsikter, så det är ju ändå "jag" som bloggar.

Maria sa...

"och känns underligt nog främmande och annorlunda"

Oj, nu blir jag nyfiken. Hur då? :)

Bokomaten.. sa...

Hear, hear! men det här har vi diskuterat tidigare. Det är ju allmänt känt att måna känner att dte är lättare att vara sig själva på nätet, just när de slipper vara sig själva, dvs stå för allt med namn och bild. Jag vill verkligen inte att några av mina kollegor, elever, föräldrar m fl ska gå in och läsa mina privata tankar och filosoferingar, främst för att jag vill hålla någonting privat i alla fall. Eftersom jag spenderar en alldeles för stor del av min tid på jobbet och med jobbet i huvudet så är det skönt att ha ett hörn som jag kan kalla mitt eget, där inga chefer kan komma och snoka och tolka fel. Mitt eget underland där jag får leka fritt.

Hermia sa...

Ja, nog är det roligt fundera lite över vilka alla dessa bokbloggare är, och särskilt vissa...
Om man verkligen vill veta vad jag heter är det inte svårt att ta reda på eftersom jag bloggar m rätt namn och lite till på mitt biblioteks blogg. Jag är dock inte intresserad av att bli igenkänd för min privata blogg och heller inte av att den ska ses som "seriös" vilket lär vara ett skäl till att blogga utan täckmantel. Ett kortkort tag testade jag att skriva med rätt namn men det blev tråkigt för mig. Jag gillar Hermia - hon gör mig lite friare och jag blir glad av att tänka på mitt alterego.

Under den korta tid jag hann träffa några andra trevliga bokbloggare på Bokmässan var det mest snurrigt försöka komma ihåg både ansikte, bloggnamn och riktigt namn så för mig får du också gärna vara Vixxtoria.

Vixxtoria sa...

Lyran: Men visst ser du ut som din fina avatarbild med dottern?!! (Blond och sexig och mamma, typ) ;-)

Men annars håller jag med om det där, att det absolut är JAG som bloggar. Men för att kunna vara professionellt i ett helt annat fält (precis som du, alltså), så vill jag gärna hålla världarna åtskilda. Min blogg skulle se heeeeeelt annorlunda ut om jag bloggade under mitt riktiga namn. Vara både tråkigare, oärligare och ta längre tid att skriva.

Bokomaten: Jag känner ju väl till det där med att folk säger andra saker på nätet när de inte står med riktigt namn och bild, och det kan jag förstå. Men jag skriver ingenting jag inte står för som Vixxtoria, det skulle kännas fel (fast visst skulle jag kunna föreställa mig ytterligare ett alias som tyckte något annat, det vore möjligen intressant att prova på vid tillfälle, haha). Annars håller jag helt med dig om det där med att att ha ett eget hörn, dit chefen (typ) inte kan snoka och kolla.

Hermia: "... och särskilt vissa". Hahaha. Jag tycker på sätt och vis att det i många fall inte spelar nån roll vad vissa heter på riktigt. Man "känner" ju dem ändå på många sätt om man följer bloggarna och ser vad de skriver. Vad är ett namn? Men jag känner också att bloggen lätt skulle tas som något mer seriöst än vad den är om jag bloggade under rätt namn. Min blogg är definitivt min lekplats. (Jag har bloggat lite i jobbet också, och där känns det ju som att jag har kostym på mig. Det är inte samma sak.) Du får så klart gärna kalla mig Vixxtoria :-)

Maria: Jaaa, du. Det kändes så officiellt när du började blogga på UNT. Liksom från ideellt till kommersiellt. Det blev en bild och ett namn under en tidningslogga, liksom. Lite som när man hälsar på sina föräldrar på jobbet och de har uniform på sig och pratar lite formellt... Äh, jag vet inte. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Lite högtidligt är det när folk finns "på riktigt".

Bokbabbel sa...

Vad kul att du funderade vidare på det här, det är intressant att höra motiveringar och åsikter! Det fina är väl att man kan välja att göra som man vill, att ingen tycker det är underligt om man är anonym eller ståtar med hela sitt namn och bild.

En diskussion som någongång förts och som man kunde ta upp igen är hur människor valde sina alias/bloggnamn :)

Catrin sa...

J a väldigt kul att läsa era tankar om anonymitet. Jag hade inte en tanke på att man kunde vara anonym när jag startade bloggen, men så har jag heller aldrig interagerat särskilt mycket på nätet tidigare - före och FB och twitter that is.

Och heller har jag faktiskt inte funderat på att vissa bloggar jag följer är anonyma, det är som Bokbabbel säger - det är orden som är viktiga.

KAn tillägga att de enda bloggar jag följer är just bok- och litteraturbloggar.

Vixxtoria sa...

Bokbabbel: Ja, jag tänkte att jag för ovanlighetens skull skulle svara med ett blogginlägg i stället för tre sidors kommentarer hos dig ;-)

Johan på Bokhyllning fångade just upp diskussionen om bloggnamnen upptäckte jag.

Catrin: *skratt* Det var lite kul att höra att du aldrig tänkt på att du _kunde_ vara anonym. Annars är det ju så himla mycket prat om det där "internet" där folk kan vara anonyma (eller i alla fall "nån annan") och säga vad som helst som de aldrig skulle säga i vanliga livet...

Men det där med att "orden är viktiga" i bloggarna - så är det ju (och särskilt när man läser bokbloggar, så klart, för då gillar man ju läsning och ord osv). Men hur anonymt är det egentligen? Jag menar att även om man inte vet att nån heter Anna Pettersson på riktigt, så vet man ju att "Bokbabbel" eller "Vixxtoria" tycker eller tänker eller skriver på det ena eller andra sättet. Man blir ju igenkänd som det alias man valt. En anonymitet finns det på sätt och viss, men det är ju ändå en identitet med en massa tankar och tyckande.

Bokomaten.. sa...

Men det är ju lite det jag menar. Jag kan egentligen stå mer för en del av det jag skriver anonymt på bloggen och nätet än det jag säger i verkliga livet. Då har man alltid en roll. Kan inte påstå att allt jag säger till min chef eller barnen jag bokpratar för är saker jag skulle stå för privat...:) Privat är jag inte alls lite seriös och professionell som jag försöker vara på jobbet. På bloggen kan jag flamsa loss med ytligheter jag kanske inte skulle tillåta mig alltid annars.:)

Vixxtoria sa...

Bokomaten: Jag tror vi har ungefär samma inställning till bloggandet och identiteten...
Ja, det är verkligen intressant, just det där med _roll_. Jag tycker nog som du att jag på sätt och viss spelar mindre roller på bloggen än jag gör i verkligheten.

Sen var det ju en intressant sak att man inte skulle stå för det man säger på jobbet privat. Hm. Det brukar ju vara åt andra hållet man diskuterar frågan... Jag skulle tro att jag oftast försöker hålla mig till saker även på jobbet som jag kan stå för privat, men det har antagligen att göra med att jag nästan alltid representerar mig själv som forskare, och inte en organsiation eller så. Däremot är det klarat att man får vara diplomatisk och ibland haussa någon som man inte gillar därför att man inte ska stöta sig med fel person osv. Men det måste man ju göra privat också ibland. Tyvärr.

Johan sa...

Anonym och anonym... Jag ser det mer som att jag delar upp min nätnärvaro lite. Det kan behövas efter några år. :)

Jag skriver ingenting på "Bokhyllning" som jag inte skulle stå för på riktigt, men skulle jag vara mindre anonym om jag undertecknade med "Anna Pettersson" (lånar exempelnamnet från Vixxtoria) för att det är ett för- och efternamn, menar ni?

Från forum och andra former av nätdiskussioner är jag van att folk "är" en signatur. När det är folk jag inte känner så är signaturer/nicks oftast mycket lättare att hålla reda på än riktiga för-och-efternamn-namn. Mer distinkta.

Ibland vet jag vilka det är på riktigt, och vi känner varandra även utanför det sammanhanget och jag har namn och ansikten till signaturerna, men jag tänker ändå på diskussionen som att "Bokbabbel sa till Vixxtoria att...Och Bokomaten höll med".

Just den delen har inte så mycket med anonymitet att göra som med att det är bra att alla har varsitt namn och de är olika :)

snowflake sa...

Jag håller med Johan. Nicken är mer distinkta. Det är mycket lättare att komma ihåg er som nick.

Misstänker att det skulle vara en massa Marior och Lindor och ja, Johanar, kan du inte byta Johan? Till Gandalf eller nåt. :-)

Vixxtoria sa...

Åh, jag skulle tycka om i fall Gandalf ville komma hit och kommentera! Hallååååå?

Johan: Jag håller med. Jag heter också helt olika saker på andra ställen på nätet, och vill inte samla alla äggen i en korg helst.
Men den där tanken att det är lättare att minnas folk utan efternamn är intressant. Det är mer intimt också när man är på förnamnsbasis med varandra.

Snowflake: Fast vid närmare eftertanke så är frågan om det inte finns fler Gandalfar än Lindor på nätet?

Störst förvirring är det hursomhelst när folk byter ut sina aliasnamn.

Paperback Lover sa...

Ja, att jag skriver ut mitt förnamn tycker jag är ok, men det är nog just för att jag heter Maria som är så vanligt att jag skulle kunna vara vem som helst.

Däremot är jag förvånad över att ingen reagerade på att outade min nuna när jag la in bilder på mig själv i bloggen förra veckan från bokmässan i Paris??? Fast det var kanske ingen som fattade att det var jag? För jag tänkte verkligen extra länge innan jag la dit bilderna.

Vixxtoria sa...

Paperback: ja, heter man Maria är man ju ganska anonym.

Men jag förstod att det var du (när jag efter ett tag insåg att du inte var Anna Gavalda). Kommenterade jag inte det, för det vet jag alldeles särskilt att jag tänkte göra... (Men ibland läser jag bloggar under möten och så, och så går jag tillbaks senare och kommenterar, och det här skulle kunna varit ett sådant tillfälle - bland många, som ju intreäffar...). Men noterat är det i alla fall :-)

Paperback Lover sa...

Fint att du noterade det Vixxtoria :-)

Jag har numera även kopplat mina blogginlägg till FB, så de som redan känner mig där kan också se att jag har en blogg. Men inte the other way around om man säger så.

Vixxtoria sa...

Paper: Fast det känns ju lite som en efterhandskonstruktion att skriva det så här ju. Men det är alltså ingen sådan. Efterhandskonstruktion. Lovar.

Själv finns jag i princip inte på facebook. När man nu äntligen börjat komma över att man gått gymnasiet så vill man väl inte ha kontakt med klasskamraterna från då heller?

Johan sa...

Snowflake: Gandalf vore nåt.. jag får bara låta skägget växa lite först. :)