Jag har en särskild förkärlek för författare som hittar på. Ju mer som skiljer mellan deras liv och deras berättelser, desto fler pluspoäng brukar jag tilldela dem. Jag vet inte riktigt var den föreställningen är sprungen ur, men jag har ju tidigare spekulerat i att det har att göra med en del tråkiga barn- och ungdomsböcker från 70-talet, de som gärna lyfte fram problem av olika slag. Barn som inte ville klippa håret, barn som blev mobbade, var fosterbarn eller hade föräldrar som satt i fängelse. Skilsmässobarn som bodde i höghus och hade nycklar runt halsen. När jag skrev om dem sist kallade jag dem "politiskt korrekta barnböcker".
Jag har funderat på det där uttrycket om politiskt korrekthet, förresten, och jag ska återkomma om det. För saken är den att det förstås finns politiskt korrekta barnböcker idag också, men vad som är pk har ändrat sig. Nu handlar det om pojkar som leker med barbisar, om att invandrarkvotera barnen på teckningar från dagis, om att låta tonårskärleken vara homosexuell, om adoption, abort och incest. Så vad som är pk förändrar sig över tiden. Om jag ska säga något helt kort om detta innan jag går vidare, så är det väl reflektionen att inget känns så föråldrat och svårt att identifiera sig med som böcker som har som främsta syfte att vara programmatiska och problemorienterade.
Men det finns författare som lyckas använda inte bara sina egna erfarenheter, utan mycket konkret sitt eget liv och skapa konst av det. Jag tänker inte mer än nämna BOATS-böcker, vars främsta definition väl egentligen är att de inte lyckas skapa konst av liv. De klassiska exemplen inkluderar i stället Strindberg, förstås. På senare år är Carina Rydbergs böcker ett utmärkt exempel. Och Kerstin Thorvall. Jag har länge gått med lite dåligt samvete för att jag gick så hårt åt hennes mellanålders-böcker när jag skrev om de där politiskt korrekta 70-tals-böckerna, men jag tycker ju inte bättre om Gunnar vill inte klippa håret för det. (Jag är nog inte helt ensam; Snowflake erkänner förresten idag att hon har raljerat över en annan Thorvall titel: Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse. Jag minns att min mellanstadielärare hade högläsning även av denna bok.) Men om vi bortser från dessa böcker, så har jag starka, positiva upplevelse av både Thorvalls bilderböcker och vuxenböcker.
Långt innan det fanns ljudböcker i varje hem läste min pappa in Thorvalls bok Godnattsagor om Anders, nästan 4 år med hjälp av min kassettbandspelare. Det borde ha varit 1979 eller kanske 1980, och pappa hade tröttat på att läsa sagorna om och om igen för min lillebror. I stället fick vi ett kassettband som vi lyssnade till. Sagan om nästan 4-åriga Anders som tappar sin vante och står och gråter i snön medan mamma var i tvättstugan. Sagan om Anders och grannflickan Elisabet som är hemma och diskar (eller snarare gör en hel del annat) medan Anders mamma är hos frissan. Sagan om när mamma berättar att hon har haft en bebis i sin mage, och att den bebisen var Anders. Alltihop är vardagsberättelser som låter det lilla barnet spegla sin egen verklighet i någon annans. Och om jag inte minns fel läste även Claire Wikholm sagorna om Anders högt i något barnprogram, ni vet det där en massa vuxna kröp omkring bland kuddar och klätterställningar i velouroveraller. Någon som minns? Förra våren hittade jag Anders-boken i skick som ny i en loppisbod för fyra kronor. Vi har ofta läst den tillsammans med dottern, och hennes favoritsaga är den om Anders och kattungen.
Som vuxen har jag flera gånger imponerats av intensiteten i hennes berättelser. Som Det mest förbjudna. Eller Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (det var väl någon mer än Snowflake som uppmärksammade min anspelning på den boken bara härom dagen?). Men jag har alltid tänkt att det mest förbjudna nog egentligen inte är att en gift kvinna är otrogen, eller att en äldre kvinna söker sig till yngre älskare. Det är inte heller att hon har en egen sexualitet och en lust som hon drivs att tillfredsställa. Nej, det allra mest förbjudna är att erkänna att man har denna lust och att göra det offentligt. Att skriva om den så att alla få veta, det är det man borde skämmas över. Att offentligt bekänna att man vill bli smekt och älskad och tillfredsställd.
Och det som gör hennes böcker så komplexa är att hon inte skriver om sina sexuella erfarenheter med stolthet, man skulle kanske förvänta sig det. Det går ett stråk av skam genom berättelserna. Och därav får böckerna mänsklighet och allmängiltighet. De kommer inte gå till historien som politiskt korrekt brödföda.
Tack Kerstin för att du delade med dig av ditt liv. Tack för att du vågade.
Uppdatering: Det blev fel på länkningen i hastigheten. Jag skulle tillägga att Eva Bonnier säger i Sydsvenskan just att Thorvall vågade sticka ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar