Jag förstår inte vad den här mannen gör med mig, men utan att tveka en sekund skulle jag låta honom leda mig vart som helst. Sist vi träffades tog han mig med djupt in i en norsk skog; igår vandrade vi i stället på gatorna i Oslo och tog en färja till Jyllands norra udde. Förra gången berättade han allt han visste om sin far; den här gången ältade han sin skilsmässa och förhållandet till sin mor (det är lite intressant det där, faktiskt. Mor–son-relationer utforskas inte så ofta). Jag vet. Det låter som jag hade en tråkig lördag, men tvärtom! Den här mannen kan få de banalaste händelser, och tarvligaste familjeförhållanden att bli intressanta, och de mest symbolladdade historiska företeelser att skina i ett nytt ljus.
Ta det här med Berlinmurens fall till exempel. Jag har nog aldrig riktigt förstått hur avgörande det kan vara för någon som varit kommunist i hela sitt vuxna liv. Som om verkligen grundvalarna skakades, allt man trott på, och allt man offrat för denna tro. Han berättade mycket om det där. Hösten 1989 var onekligen avgörande – ja, livsavgörande, det var det han försökte redogöra för, tror jag. Han själv hade haft Mao upphängd över sängen i sin första lägenhet. Ja, han var en så rättrogen kommunist att han lämnade den gymnasieskola som hans arbetarklassföräldrar strävat så efter att sätta honom i, bara för att han ville bli en av arbetarna. Hans mor förlät honom nog aldrig.
Hösten 1989 var modern döende. Hon hade fått ett cancerbesked och reste till Danmark för att ta farväl av sitt hem, av den nordjylländska udde där hon fortfarande kände sig mest hemma. Och han då, sonen. Hans fru ville plötsligt skiljas. Och så föll Berlinmuren mitt i alltihop. Det gick lite över styr för honom mitt i allt det där. Det blev lite svårt att se om något av honom fanns kvar, och vad det i så fall skulle vara. Jag tror det var det han försökte berätta om, i alla dessa långa, andlösa meningar. Som om han hade så mycket att säga att han andfått glömde bort att det finns andra skiljetecken än kommatecknet.
Du kanske har träffat honom, förresten. Per heter han. Per Petterson. Norrmann. Skäggig. I min pappas ålder ungefär. Jag är rätt säker på att det blir han som får Norges nästa Nobelpris.
Jag skrev om Pettersons Ut och stjäla hästar här.
10 kommentarer:
Den är så bra! jag tycker så mycket om mamman, sur och stark. Och att de läser så mycket, att litteraturen är viktig i livet. och Somerset maugham!
Ja, den är så jäkla bra! Egentligen handlar hela boken om mammans historia och liv, fast man nästan inte får veta nånting. Han kan beskriva omgivningarna och kläder och allt han gör in i minsta detalj, och sedan kommer det avgörande, det som han egentligen vill berätta om modern (eller det enda som han egentligen vet kanske?) bara som en liten mening i slutet av kapitlet.
Liitteraturhänvisningarna är fantastiska, just att de delar denna läsning. Man får aldrig helt klart för sig om modern också tycker att hon står i ett särskilt nära förhållande till denna son, eller om det är de andra sönerna som är viktigare (lillebrodern som dog, eller storebrodern, som väl måste varit en oäkting, som hon fick där ute på Laesö...). Det är väldigt djärvt att skriva en sån här historia, tycker jag. En halv historia, som liksom ändå är hel.
Ja. En sak som hände i den förra jag läste av honom, Ut och stjäla hästar, var att jag tyckte den var väldigt stark och bra när jag läste den, men sen efteråt har jag glömt nästan allt utom en scen.
Jag funderade över om samma sak skulle med den här, men tycker att jag kommer ihåg den bättre. (Trots att jag läste den på norska.)
Har du läst Ut och stjäla hästar?
Äsch, jag skulle ju skriva att hon är ganska sträng med honom, tycker att han ska sluta älta och tycka synd om sig själv. jag antar att man har dåligt tålamod med andras mindre problem när man själv ska dö.
Om han är favorit... hm. Jag tror nog inte det. Brodern som dog kanske var det.
Ja, jag har läst Hästarna... (finns länk längst ner till vad jag skrev om den). Jag tyckte Älven var bättre, men det var mer action i Hästarna (ja, action är lite relativt definierat då, alltså). Jag minns ganska mycket av boken, men mest det där att fadern hade en relation med den andra kvinnan, där ute i skogen, och att de gav sig av.
Angående Älven så tror jag nästan att det är den äldsta brodern som betydde mest. Han som måste ha haft en annan far, kanske någon som hon älskade mycket mer än den hon sedan gifte sig med. Jag tror dock inte att det var Hansen (vännen hon hade i Danmark). Men jag inbillar mig att det bland annat var därför hon ville tillbaks till Jylland och Laesö, där äldste sonen föddes, och göra avslut med det där.
Rent allmänt verkar det som om det var en massa saker de skulle behöva tala med varandra om. Typ.
En annan far? vad du är smart!
Äktenskapet mellan föräldrarna var ju så tragiskt, just den scenen när hon går ut ur rummet och reser iväg. Hon har väntat tills han kommer hem för att berätta det, men de rör aldrig vid varandra. Brrr.
Jag tror inte heller att hon haft nån djup kärleksrelation med Hansen. Ifall de inte är av den där sorten som kan omvandla sina gamla kärlekar till goda, avslappnade vänner. Jag tror "bara" att de tyckte om och förstod varandra på ett innerligt sätt.
Friska upp mitt minne: vad gör den äldste sonen?
Gillar du att läsa böcker gå in på itsmyparty.blogg.se och se om någon bok faller dig i smaken :)
Snowflake: Jag funderade på om Hansen möjligen var homosexuell.
Och det där med moderns och faderns relation... Jag funderade en hel del på alla de där andra männen som figurerade i den första lägenheten. Hade modern verkligen relationer med dem också, eller var det bara hennes stora (kommunistiska) hjärta som gjorde att hon hjälpte dem med praktiska saker?
Annars verkar ju relationen mellan moder och fader inte vara helt igenom dålig? Det verkar mer vara sonen som så gärna vill ha gemenskap med sin mor, och förnekar allt det fadern gör för honom. Att fadern skaffat honom jobbet på fabriken till exempel, det vill han knappt höra talas om.
Och den äldste sonen... Ja, vad står det om honom egentligen (jag har redan lyckats lämna tillbaks boken på biblioteket). Han var väl av den där stora starka typen, och ingen stor läsare om jag minns rätt. Blond (till skillnad från berättarjaget, som ju tas för ett flyktingbarn). Vid ett tillfälle påminner sonen modern om att de var på bio, bara de två, men modern rättar honom och säger att även brodern var med.
Hela boken är så spännande för att man nästan kan förstå att det finns massor med saker som berättarjaget aldrig låter oss veta. Saker som han tycker är ovidkommande eller inte vill kännas vid, men som egentligen skulle behövas för att man ska förstå historien...
Hm, nu känns det nästan som att jag behöver läsa om den för at hänga med i dina tankar...
Snow: *skratt* Mina tankar är nog lite osorterade. Jag skulle kanske kunna reda ut dem lite bättre, men då måste nog jag också läsa om boken. Det var väldigt många trådar som flaxade omkring på slutet, tycker jag, men på ett bra sätt. Det brukar ju annars vara något negativt, men här ligger verkligen bokens styrka i att författaren vågar skriva en bok där han undertrycker information till så stor grad att jag faktiskt tror att det är omöjligt för läsaren att förstå vad det är som har hänt.
Det finns ju gott om romaner där författaren placerar ut information här och där som det är _meningen_ att man efter ett tag (eller vid en omläsning) ska kunna begripa, men jag tror inte det här är en sån bok.
Men jag kanske skulle läsa om och testa! Det känns som en bok som jag förr eller senare kommer läsa om.
Skicka en kommentar