Jag har varit på Island massor med gånger. Visserligen har jag hittills aldrig behövt utnyttja mina isländska vänners erbjudande om att sova över, eller haft möjlighet att besöka deras sommarstugor eller bli bjuden på middag bestående av mystiska fåringredienser – alltihop något som jag hoppas råda bot på i framtiden – men jag har ganska många gånger besökt Erlendur.
Jag vet inte vad det är Erlendur har, som Wallander eller Van Veeteren saknar, men jag vet att medan de två sistnämnda båda gör mig in i döden trött, så blir jag glad av Erlendurs tungsinne och eftertänksamhet. Jo, för Arnaldur Inri∂asons polis är både medelålders och frånskild. Han är grubblande och har för mycket övertid. Han har två vuxna, missbrukande barn, och ett slags säreget särboförhållande med Valger∂ur, som möjligen är lite för förstående för att vara realistisk. Polisen Erlendur brottas alltsedan barndomen med det faktum att han och hans bror gick vilse i en snöstorm. Erlendur återfanns och överlevde. Bergur är alltsedan dess borta. Ofta, ofta läser Erlendur ett kapitel i en bok han äger, som handlar om försvinnanden på Island. Och det händer fortfarande att han återvänder till barndomstrakterna och vandrar på fjället i hopp om att kanske en gång finna Bergurs kvarlevor.
Inri∂asons deckare kretsar ofta kring Erlendurs intresse för försvinnanden. Så även i den senaste boken Frostnätter. Här är det en kvinnas ensamma självmord i sommarstugan som leder Erlendur ut på en privatspaning, både i det inre och det yttre. María, som kvinnan heter, sägs ha tagit livet av sig på grund av sorg efter sin mor, som nyligen avlidit. Kring detta väver Inri∂ason en historia om sorg och seanser. Jag tycker om berättelsen som är luftig men koncentrerad. Luftigheten består i de många och långa dialogpartierna. För han är sympatisk, Erlendur – dricker kaffe när det bjuds, och te när det krävs. Och betalar en sup om han tror att det är det som lättar tungans band. Berättelsens koncentrationen finns i den cirkelrörelse som för Erlendur och läsaren närmare och närmare en slags sanning. De eventuella utvikningar och bispår som finns fångas upp och knyts in i den här väven.
Serien om Erlendur är flerfaldigt prisbelönt, och med all rätt. Det finns inte ett enda bottennapp, men några ordentliga höjdare. Den här boken hör dit, liksom Kvinna i grönt och den första boken i serien, Glasbruket. Om du, liksom jag, aldrig kommer dig för att resa till Island i köttet, så låt åtminstone anden få ta en tripp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar