Dom trötta gamla männen

Under början 90-talet läste jag hela Hamilton-serien, i takt med att den gavs ut (eller nåja, jag började med tredje boken I nationens intresse 1989, läste snabbt ikapp mig så att jag var i fas när Fiendens fiende kom samma höst, och följde sedan serien till mitten av 90-talet, då Hamilton rymde ur fängelset). Jag köpte till och med den lilla kortromanen Hamlon för att se vad som hände sedan. Den politiska satiren från en självgod Guillou tycker jag fortfarande är den stora behållningen av böckerna, och jag har alltid varit lite mer förtjust i Carl Gustaf Gilbert Hamilton än i Arn Magnuson (och ja, det kan ha att göra med min förkärlek för spionromaner, det kan det). Jag var därför i hemlighet glad när min ungdomshjälte återkom i tankeexperimentet Madame Terror, som befälhavare på Palestinas ubåtsflotta. Läs den gärna; den utgör ett trevligt kontrafaktiskt resonemang kring Israel-Palestina-konflikten.

Men det kan bli för mycket med återupplivade hjältar. Guillou har ju även på senare år skrivit liv i mobbningsoffer Pierre Tanguy, Eric Pontis bäste vän i romanen Ondskan. Tanguy återvänder efter en karriär i Främlingslegionen [!] till Sverige och finns med i exempelvis boken Fienden inom oss (som inte heller är så dålig som tankeexperiment; det är utan tvekan Guillous bästa gren). Men sedan kommer magplasket Men inte om det gäller din dotter. Här låter Guillou inga mindre än Eric Ponti, Carl Hamilton och Pierre Tanguy (samt – förvandlade till endast handvridande oroliga kvinnor – poliserna Eva Johnsén-Tanguy (som introducerats i boken Tjuvarnas marknad) och Anna Holt (som ju var en gemensam skapelse av Guillou och GW Persson, och lever ett mystiskt dubbelliv i bådas romaner nuförtiden)) återförenas i en berättelse som jag tror är tänkt ska handla om vad som kan få män som lovat att aldrig mer döda att ändå ta till alla vapen de har – i det här fallet för att rädda Tanguys och Johnsén-Tanguys kidnappade dotter. Men den här boken saknar udd. I stället roar sig Guillou med att låta alla sina favorit-alter-egon laga komplicerade måltider och dricka dyra viner. Själv väntar jag bara på att Arn Magnuson ska dyka upp, om inte som ett spöke vid någon av middagssammankomsterna, så åtminstone i Hamiltons antavla. Den där boken är inte spännande (och inte politisk), och då finns det inget kvar. Den kunde gärna fått förbli oskriven.

Det finns fler böcker som andra författare kunde låtit bli att skriva. Mitt mest aktuella exempel är Henning Mankell som inte nödvändigtvis hade behövt ge ut sina fantasier om vad som hänt Kurt Wallander sedan vi såg honom sist (vilket förmodligen var på en tv nära dig igårkväll; den här figuren lever som så många andra deckarpoliser ett eget liv, utanför bokpärmarna). Den orolige mannen som släpptes nu på sensommaren är verkligen en o-rolig läsning, som fick mig att fundera mycket över varför storsäljande författare (och här skulle jag kunna nämna många namn) nödvändigtvis måste hålla sig med så vördsamma redaktörer att inte ens de mest uppenbara inkongruenser korrigeras. I den här boken återfinns mordoffret till exempel först liggande på sidan med grå blus, och tio sidor längre fram hade hon vit blus och låg på rygg. Under en senare passage sitter Wallander och Baiba (ja, det är en sån bok där varenda karaktär från varenda tidigare Wallander-bok nödvändigtvis ska dyka upp) och fikar i trädgården vid 15-tiden, då Wallanders dotter Linda kommer och stannar i en timme. Därefter är Baiba så trött att hon somnar och sover i flera timmar. Hon vaknar inte förrän klockan 17 står det. Försök få ihop den matematiken.

Jag försökte in i det sista rädda ansiktet på Mankell och Wallander genom att förklara sådana här misstag som en lapsus orsakade av Wallanders begynnande och frekvent förekommande minnesluckor, men med tanke på med vilken grundlighet alla dessa minnesförluster redovisas i resten av boken så tror jag sådana här missar är oavsiktliga. De skämmer därmed historien, som i övrigt inte är särskilt spännande. Wallander är lika trött, håglös, omotiverad, sur och tvär som alltid. Han ältar – i något som är typiskt för sådana här "10-år-senare-böcker" – händelser och mordfall som han varit med om tidigare i sitt liv. Men det tillför ingen dimension till den här berättelsen, där det som vanligt (i Mankells böcker) är händelser ur det förflutna som gör sig påminda. Den här gången handlar det om spioner och kalla kriget, och Wallanders nyförvärvade försvunna svärföräldrar. Men inte vänder sidorna sig om i Danslärarens återkomst eller (min favorit) Brandvägg). Nej, läsaren har 300 sidor före avslutningen lyckats lista ut hur det egentligen förhåller sig, vilket är rätt åt en författare som slutar vart och vartannat kapitel med att skriva att Wallander kände på sig att han var iakttagen, eller var säker på att någon varit inne i hans hus, eller hade en känsla av att det var något han borde lagt märke till, eller tyckte sig minnas något som han glömt bort, eller kände en förbiilande aning om att han var något på spåren... Ja, tre punkter räcker inte för att antyda alla Wallanders dunkla föraningar.

Jag kan inte komma ifrån att jag tycker det är sorgligt när författare som kan göra bra ifrån sig slarvar iväg med riktigt usla böcker. Mellanböcker finns ju hos en del författare. Dåliga dagar också. Men personer med en förmögenhet på banken borde ha råd att ta sig tid att skriva så att de åtminstone når upp till sin egen lägsta standard.

Om inte för att de borde skämmas annars, så åtminstone för min skull.