Aldrig bättre än så här

Det här är ju en bokblogg och jag tillämpar därför strängt litterära kriterier: bok, läsning, eller möjligen bibliotek bör vara ämnet för varje inlägg. Eller åtminstone en bisak. Eller åtminstone bör man tänka på böcker när man skriver inlägget.

Jag har ju vid ett par tillfällen antytt att folk lite till mans borde vara glada över att jag inte driver en musikblogg. Tja, nu är den glädjen över. Jag hoppas ni har njutit av lugnet sedan min Suzanne Vega-kavalkad, för nu – när jag har läst en hel bok om Peter LeMarcs liv och musikskapande – så är jag rädd för att jag kommer använda det som anledning att spela LeMarc i minst en vecka för er.

Jag skrev för någon månad sedan LeMarcs "memoarer" 100 sånger och sanningen bakom överst på min julklappslista. Nu är det ju så här att om jag är stadd vid kassa så kan inte vilda hästar (vilket känns som en malplacerad liknelse i sammanhanget) hindra mig från att köpa en bok jag vill ha, så LeMarcs bok är förstås redan införskaffad och läst. Det blev en speciell upplevelse, för mig som följt LeMarc genom åren, och vävt in hans musik och texter i det som har skett i mitt eget liv. Och tillbringat 90-talet med att leta vinylplattor i Andra Långgatans alla andrahandsaffärer.

Det här är berättelsen om LeMarcs liv. Mycket av barndomen känns igen från Sommarprogrammet från 2008, men här är det fördjupat och utvecklat. Och rikt illustrerat med bilder från fotoalbum, spelningar och press. Jag tycker själv mycket om berättelserna om varje plattas tillkomst (det hade gärna fått vara fler fördjupningar kring val av Hammondorglar och rytminstrument), och om självinsikten och självironin som lyser igenom när han berättar om sina desperata försök att få uppmärksamhet och att få spela under ungdomsåren. Lögner och överdrifter som i backspegeln ter sig både skrattretande och tragiska. Som att han påstod att han var av ungerskt ursprung. Och hur han skrev egna recensioner av sina spelningar och skickade till lokaltidningarna. Jag tycker det är spännande med LeMarcs egna tankar om hur vissa av hans sånger hör ihop. Som att På andra sidan bron (från Det finns inget bättre) är en slags pendang till Little Willie John (från Sånger dom spelar när filmen är slut), vilket jag också alltid föreställt mig. Jag tycker om hur han talar om vissa sånger som bagateller. Om andra som tröstesånger. Och om en del som episka berättelser.

Det är just det episka – historierna – som gjorde att jag fastnade för hans sånger en gång i tiden. Genombrottet med Håll om mej (1987) lämnade mig oberörd (eller nej, sanningen att säga tyckte jag då inte alls om låten; det var först i och med nästa skiva Närmare gränsen som jag föll pladask för sången Showen är över). Det är LeMarcs texter som berättar historier mellan raderna. Orden som väcker genklang och studsar mot mina egna upplevelser. De skapar ofta mer ett rum än en konkret berättelse. Visst anar man Trollhättan här och där, och visst flyter en del av de där "lättviktiga" sångerna ihop, både text och melodimässigt (till exempel Ett av dom sätt, Jag försöker lära mej att älska dej, Så långt mina armar räcker), men de där stora berättelserna dröjer sig kvar. Som min storfavorit Ett sätt att älska, tusen sätt att gå. Eller kioskvältaren Sången dom spelar när filmen är slut. Eller varför inte Evelina eller Tess som också spelats varma på radiostationerna genom åren.

Det är två saker som jag särskilt fäster mig vid, och som jag tycker lyfter den här boken långt över alla andra låtsammanställningar i bokform (som Lundell eller Gessle) som dyker upp när 50-strecket närmar sig. Det ena är LeMarcs beskrivning av sin ångest, sina år i terapi, och vad det inneburit för hans låtskrivande och utveckling som människa. Det är också påtagligt att textskrivandet tar ett språng efter varje stor kris. Den första gav upphov till hans stora genombrottsplatta Peter LeMarc (1987), där han äntligen vågade vara ärlig, skriva som han kände, och vara sig själv. Den andra stora krisen resulterade i albumet Det som håller oss vid liv, som dök upp efter sex års tystnad 2003. Härifrån är texterna mer genomarbetade, allvarligare, tyngre, poetiskare, exaktare. Jag tycker det är befriande med en människa som skriver sånger utifrån sin livserfarenhet och inte fortsätter älta rockmyter och ungdomsförälskelser livet igenom.

Det andra är det faktum att han levt tillsammans med samma kvinna i 30 år, och fortfarande skriver kärlekssånger till henne. Jag skulle nog kunna skriva flera sidor om hur speciellt det känns, men avstår.

Eftersom min älsklingslåt med LeMarc inte verkar finnas på youtube, och det är svårt att välja bland alla de andra, slutar jag med en av alla sångerna LeMarc skrivit till sin hustru. Du och jag mot världen. Om kärlek där man väljer varann igen och igen. Trots intorkat sempermat och legobitar kan man röra varann som första gången. En bagatell. En kärleksförklaring. Kvaliteten på det här youtubeklippet verkar vara lite hackig, but here it is: