torsdag 8 oktober 2009

Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.



14 kommentarer:

Paula sa...

Jag är på sluttampen av Presidentens hustru och i den nämns många böcker!
Hittills dock inte någon av författarens.

Vixxtoria sa...

Paula: Jag har inte läst Presidentens hustru, men det låter ju som ett typexempel på vad jag menar egentligen. Vad är det för böcker som nämns då? Jag tänker mig att det ofta också handlar om att liksom positionera personerna i berättelsen genom att tala om vad de läser. (Ungefär som att deckarna lyssnar på opera eller Bach eller jazz eller så...)

Lotta sa...

I en av mina favoritböcker, Hotel New Hampsire av John Irving finns ett citat: "Keep passing the open windows" som Lilly (systern som är författare och aldrig växer och blir stor) säger titt som tätt. Om jag minns rätt är citatet från boken "The Great Gatsby" som hon läser. Jag har velat läsa den boken sedan jag först såg filmen (Rob Lowe, Natascha Kinski, Jody Foster mfl) och läste boken, men aldrig kommit till skott. Någon gång kanske det blir av...

Vixxtoria sa...

Lotta: Ja, titta vilket fint exempel. Jag hade glömt bort att de hänvisar till The great Gatsby i den boken! Visst är det fint att man blir så nyfiken på _en annan bok_ när man hör/ser/läser sånt där?!

Paula igen sa...

Här kommer några som nämns:
När jaget i boken kommer tillbaka till skolan efter en ödesdiger bilolycka får hon ett kort av sin engelsklärare med en Shakespearesonett: "... den som börjar: 'I mig du skåda kan den årets tid/Då löfven gulnade och sparsamt gunga'..."
I samma stycke nämns att läraren berömt jagets uppsatser om Beowulf och Canterbury Tales.

Senare har Alice (jaget) fått jobb som bibliotekarie på en lågstadieskola och bestämmer sig för att under sin semester (!) göra papier-machéfigurer av huvudpersonerna i olika barnböcker: Bl a Kaninen som ville springa bort, Paddle-to-the-Sea, Och trädet var lyckligt.

Så småningom får hennes farmor en hjärnblödning och när hon vaknar upp ur medvetslösheten frågar Alice om hon vill att hon läser ur Anna Karenina för henne:
"'Det skulle vara underbart.'
'Från stycket där hon och Vronskij träffas eller från början?'
'När de träffas.'"
Alice börjar läsa från kapitel arton - kort citat ur boken.

I ett senare sammanhang ska Alice köpa en bok till en bekant flicka som är i trettonårsåldern. Det blir tio stycken! (Samtliga titlar nämns.)

Detta är bara ett axplock, många fler böcker nämns i olika sammanhang. Jag har fortfarande ca 80 sidor kvar!

Vixxtoria sa...

Paula: Ojdå! Det låter ju som en hel litteraturkanon! (men det där med papier macher-figurer under sommarlovet är ju bara överkurs!). Och det verkar definitivt utifrån din beskrivning som om litteraturhänvisningarna används som ett sätt att karaktärisera personerna. (Och jag måste ge mig i kast med Anna Karenina snart. Ödet pekar tydligt sitt finger i den riktningen...)

Bokomaten.. sa...

Jag tillhör ju dem som läst Pickwickklubben nu för cirkelns skull men haft för ont om tid för att skriva om den... men vilket roligt inlägg du skrev! När det gläler Anne på Grönkulla är hon för alltig ansvarig för en stor del av min anglosaxiska vurm som varade i åratal. Det började med att hon fick mig att upptäcka Tennyson (ohhhh, jag tryckte The Lady of Sharlotte till mig hjärta med intensiv kärlek och gör så än idag) och sedan bar det raskt vidare till de övriga romantikerna och sedan vidare i den brittiska diktarhistorien.

och nesbit tyckte jag jättemycket om som barn, dock mest för att min ömma mamma läste högt för mig och jag sedan fortsatte. Jag läste faktiskt Amuletten, mamman hittade den på ett antikvariat, hör och häpna!:-) TROR (men är inte säker) att det kan ha varit i någon av "Fem barn"-böckerna den nämndes?

Pomegranate sa...

Roligt att någon mer kommer ihåg Edith Nesbit! I Skattsökarna låter hon barnen träffa en författare på ett tåg, och det är ingen mindre än hennes egen väninna. Så hon promotade inte bara sig själv utan sina kompisar också uppenbarligen.

Vixxtoria sa...

Bokomaten: Åh Tennyson hade jag redan upptäckt i och med Lilla huset-böckerna. Laura får en bok med Tennysons dikter i julklapp det året hennes föräldrar har tagit med Mary till blindskolan (i Lilla staden på prärien måste det väl vara). Men Lady of Sharlott har en särskild plats i mitt hjärta också.

Skulle jag gissat skulle jag säga att det är i Snällvillarna eller i alla fall i den serien som det är något av barnen som antingen får Amuletten eller Fem barn och ett sandtroll. Men som jag minns det stod informationen om att boken egentligen var skriven av Nesbit själv i en fotnot (jag var överförtjust just i fotnoter när jag var liten), och jag har därför koncentrerat mig på just fotnoter i min genombläddning av Nesbits böcker. Men jag har ju inte alla böckerna, så episoden kan vara i någon av de böcker jag inte har i min ägo. Men Amuletten har jag faktiskt i två antikvariska volymer.

Pickwickklubben ska och vill jag absolut läsa. Men just nu känner jag sådan våldsam läshunger att jag inte ids med att ge mig på något så stort. Jag vill liksom läsa hela världen just nu när jag har "lite tid" över. Böcker på mellan 200 och 300 sidor känns lagom (och det är ju inte så att jag saknar sådana att välja på heller).

Pomegranate: Åh, jag tänker ofta på Nesbit. Jag minns episoden från Skattsökarna lite vagt, och också att jag hört talas om att det var en vän till författaren. Det är också ganska kul, faktiskt!

Och det får mig att tänka på Per Nilsson som gör en cameoroll i en av sina böcker (kan det vara Ett annat sätt att vara ung?), där huvudpersonen träffar en författare som heter Nosslin (alltså Nilsson baklänges) på ett café i Malmö.

Bokomaten.. sa...

japp, det är "Ett annat sätt att vara ung", tror han berättade det själv när han var här på besök i våras.:)

Jessica (ord och inga visor) sa...

Väldigt roligt inlägg att läsa, som vanligt. Och jag älskar också när böcker namedroppas, helst i massor! När jag läste inlägget kom jag att tänka på en bok som namedroppade böcker hela tiden, men lyckades nu glömma bort den direkt. Lite fredagsstressad, kanske. Jag kommer säkert på det senare. Jag älskar också när låttexter droppar böcker, kanske är det nästan ännu bättre. Annan form av intertextualitet är jag dålig på att upptäcka, t.ex om en karaktär säger ett citat ur någon bok, utan att det anges att det är ett citat eller varifrån det kommer. Även om jag skulle ha läst boken i fråga, så lägger jag inte märke till sådant. Men det pratas det förstås en del om i litteraturvetenskapskursen (B) jag läser nu. Blir alltid lika imponerad att folk märker det.

Vixxtoria sa...

Bokomaten: Han har ju använt Nosslin tidigare också vill jag minnas. Är det i baklängeslivet? Praktiskt med ett efternamn som det går att vända på. Själv har jag ett som man knappt kan få till på rövarspråket.

Jessica: Den där citatdroppningen är kul. Men ibland när man använder sig av det och ingen fattar, då vet man inte om man ska känna sig kulturellt begåvad eller socialt handikappad (det händer mig ibland). Så här i kommentarsfältet vågar jag mig ändå på att berätta om en väninna som var med mig när jag första gången såg filmen "About a boy". Hon är trevlig på alla sätt och vis, men trodde hela filmen igenom att "No man is an island" kom från Jon Bon Jovi (vilket Hugh Grants rollfigur ju också felaktigt tror). Jag har fortfarande inte vågat tala om för henne hur det egentligen förhåller sig. Men jag tycker exemplet är ganska kul på hur citat kan hänföras till "fel" person, därför att någon har mött citatet på det sättet.

När fredagsstressen har lagt sig kanske du kommer på vad det var för namedroppningsbok, förresten, så återkom gärna. Själv läser jag också en sådan bok just nu, och kommer säkert att skriva lite om den ur det perspektivet om ett par dagar...

Vixxtoria sa...

Och Jessica: Jag blir glad när du skriver att inlägget var roligt :-) Tack för det!

L. sa...

(Oj, jag hade alldeles missat det här inlägget!)
Pickwickklubben kan faktiskt med fördel läsas bitvis, men du kanske inte gillar sådant läsande? Kapitlen hänger ihop, men är egna små episoder som går att uppskatta utan att läsa klart. Jag har läst halva, tror jag, och känner att jag har fått ut en hel del av det, utan att känna något extremt stort behov av att läsa resten. Förresten kan man få ut mycket av att bara läsa kapitelrubrikerna i Pickwickklubbem - de är underbara!

Barnböcker kanske är bättre på den typen av marknadsföringsintertextualitet som du förordar. Pija Lindenbaum låter i "Kenta och barbisarna" en dagisfröken läsa "Gittan och gråvargarna" för barnen. Det roligaste är att Gittan själv fortfarande går på dagiset, och lyssnar på sagan! Johanna Rubin Dranger låter också en bilderboksfigur (i boken "Glad") läsa de egna böckerna.

Jag gillar annars när författare petar in sig själva i handlingen, som Selma i "Nils Holgersson" eller Torgny Lindgren i "Pölsan" eller för all del Peter Jacksom i första ringen-filmen! Lindgren hänvisar ju också (ofta, väl?)till sina andra berättelser om bygden, utan att nämna titlarna. Och i filmen "Adaptation" pratas ju en del om filmen "I huvudet på John Malcovich" av samme författare. Jag känner på mig att jag vet någon bok som gör något liknande, men jag kommer inte på den just nu.