måndag 21 februari 2011

It's a keeper

Jag tänkte att jag skulle publicera en sån där aforistisk sentens (den har som vanligt föregåtts av mycken tankemöda) som löd ungefär:

När man sätter in en nyss utläst bok i bokhyllan, samtidigt som man gläds åt att man kommer att läsa om den nån gång i framtiden, då vet man att man har läst en bra bok. 

Fast sen kom jag på att det ju inte alls stämmer. Det finns flera goda böcker som jag njöt av att läsa, och otvetydigt tycker är mycket bra, men som jag inte alls tror att jag kommer att läsa om nån gång i framtiden. Amfitryon av Ignacio Padilla som jag skrivit om här är ett bra exempel.

Och jag har ju läst Liza Marklunds bok Paradiset tre gånger (tror jag; och om jag har fel, så måste den siffran dessvärre justeras uppåt), och det utan att jag tycker att det är en särskilt bra bok.

Men jag skulle nog kunna formulera en annan sentens som lyder ungefär så här:

En bok som man tror att man (kanske nån gång eventuellt) vill läsa om i framtiden ska man inte göra sig av med. 

Så där. Det borde utgöra en levnadsvisdom som funkar i praktiken.

7 kommentarer:

fullbokhylla sa...

I vilket skede behöver man två? ;-)

Vixxtoria sa...

Du menar två aforismer? (Två böcker behöver man alltid!) Tja, det borde vara uppenbart att jag sällan gör mig av med saker. Så minst två behöver man. Alltid. Utom förkylningar och brutna ben.

fullbokhylla sa...

Dubletter menar jag. Men svaret är ju givet: så att man kan skänka dem till snälla medbloggare!

Bokomaten.. sa...

Haha, exakt, fulbokhylla. Jag käper faktiskt på mig dubletter ibland av den anledningen. Man kan ju alltid ge bort dem...

MEN, det jag tänkte skriva var, varför i hela fridens namn har du läst Paradiset 3 gåner om du inte tycker om den?????

Vixxtoria sa...

Fullbokhylla: Är det en påminnelse till mig att jag måste ta mig till posten? !

Bokomaten: Jag sa inte att jag inte tyckte om den. Jag sa att det inte var en bra bok. (Jag vet inte riktigt varför jag läst den tre gånger. Det var nog en gång när den kom, och en gång när jag läste Annika Bengtzon-böckerna i rätt kronologisk ordning, då de utspelar sig, och sen en gång till i samband med Gömda-affären för att jag ville kolla vad hon skrivit, eftersom "Mia" förekommer även i denna bok. Och så möjligen nån gång till, kanske i samband med att jag sett filmen? Den tar ju inte så lång tid att läsa.

En bok om dagen sa...

En bok som man tror att man själv, ens barn eller någon annan närstående eller ytligt bekant (kanske någon gång eventuellt) vill läsa om i framtiden ska man inte göra sig av med.

Så.

Hanneles bok-paradis sa...

tråkiga böcker lämnar vi på loppis..