tisdag 19 oktober 2010

Att älska Astrid

Vi upptäcker just nu Astrid Lindgren tillsammans, min dotter och jag. Vi har läst igenom Bråkmakarböckerna ett antal gånger de senaste veckorna (och vi kan ju säga så här att jag kommer i alla fall inte att köpa hem prickig korv på ett tag, eftersom jag inte vill ha korvskivorna fastsatta på mina fönsterrutor, och om jag hör minsta ord om att någon tröja sticks och killar, så gömmer jag alla husets saxar på ett säkert ställe), och just nu tar vi oss igenom sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling – ni vet de där sagorna om dockan Mirabell som växer ur ett grönsaksland, och prinsessan Lise-Lotta som inte vill leka, och Peter som skriker att ingen rövare finns i skogen, och Lustig-Gök som flyger in och ut ur sitt gök-ur, värper guldägg och gal 26 gånger när han ska skämta med Gunnars och Gunillas mamma. Både mor och dotter har mycket trevliga kvällar just nu (och det är en glädje att se dotterns förväntan när hon stavar sig igenom författarnamnet på framsidan på en bok, och upptäcker att det står "Astred Lindgren").

Parallellt har jag för mig själv läst Margareta Strömstedts levnadsteckning av Astrid Lindgren. Och oj, vilken bok det är! Så personlig och så nära, utan att bli snaskig eller förnumstig. Strömstedt har verkligen lyckats vända den kritik som kan riktas mot att just hon har skrivit en biografi om Lindgren – nämligen att hon under många år varit en nära vän – till en styrka. Bara undantagsvis skymtar det fram hur nära de stod varandra (som att Margareta Strömstedt råkade vara där när statsministern kom på hastigt besök, eller när Strömstedt nämner att hon fått träffa den eller den av Astrids gamla släktningar), men att det är någon med nära kunskap och varma känslor för Astrid som skrivit boken råder det inget tvivel om.

Det är en bok som tar avstamp djupt ner i rottrådarna i Astrid Lindgrens släktträd, och skildrar de småländska bönderna i flera led innan Astrid föddes, och sedan följer vi Astrid och hennes liv – i Bullerbyn, i Stockholm som debuterande författare, och så småningom som en offentlig person som blev en symbol för både skattepolitik och djurhållning. Det finns anekdoter att känna igen (som att hon tyckte det var "fisigt" när hon fick en tandlös djurskyddslag i 80-årspresent av Ingvar Carlsson), eller kommentaren att man hädanefter kan kalla henne "Asteroiden Lindgren" sedan den ryska vetenskapsakademin uppkallat en asteroid efter henne.

Åh, jag blir glad, och sorgsen och lycklig och varm och får både hågkomster och insikter när jag läser den här boken. Från min egen mormor känner jag  igen så mycket av den där arbetssamma vardagen och den aldrig förekommande overksamheten som Strömstedt beskriver är Lindgrens arv. Och jag skulle gärna läsa flera bokband om hur Astrid Lindgren coachade "sina" författare (t ex Barbro Lindgren och Hans Peterson) under sina år som redaktör på Rabén och Sjögren. Och de där breven hon skrev hem till sin bror Gunnar, då när hon just kommit till Stockholm, och måste försörja sig och sonen Lasse (som hon lämnat i ett fosterhem i Danmark), och spara pengar så att hon kunde resa till sin unge så ofta som möjligt – hur hon berättar att hon stod där på biblioteket och grät för att hon inte hade något lånekort och inte kunde vänta en hel lång ensam helg (utsvulten på både andlig och lekamlig spis) i Stockholm på att få något att läsa. Och hur jag gärna skulle läsa mer ur den krigsdagbok som Astrid Lindgren förde under hela andra världskriget. Ja – jag förvånas och gläds över att det finns så många fler textkällor av Lindgren än barnböckerna. Även om inte jag är den som brukar ropa efter att allt vad en författare har klottrat ner på baksidan på servetter ska publiceras, så hoppas jag att få se mer av det här mellan bokpärmar snart.

Jag är ju förmäten nog att rent känslomässigt inbilla mig att Astrid Lindgren betyder något alldeles särskilt för mig, som inte kan jämföras med den förhållandevis obetydliga släktskap hon har med alla sina övriga miljoner läsare på det här klotet. Intellektuellt begriper jag ju att jag inte är så unik, men Strömstedts bok får mig att sätta ord på och begripa lite om några av orsakerna till att jag känner samhörigheten. Medan jag läser pendlar jag mellan att önska att jag läst boken för länge sedan, och känna att den egentligen blir läst precis i rättan tid.

Trots att jag aldrig har lämnat Astrid Lindgren bakom mig, utan ofta återvänt till hennes böcker, ser jag nu ännu mer fram emot att läsa om böckerna och se historierna genom min dotters förstagångsögon.  (Men Kalle Blomkvist måste jag nog läsa om rätt snart, utan att invänta dotterns mognad; det är verkligen alldeles för länge sen jag letade rätt på Stormumriken.)

Den som snarare vill fördjupa sig i Astrid Lindgrens verk än hennes person ska i stället för Strömstedts bok ge sig på Vivi Edströms Lindgren-böcker om henne. 

6 kommentarer:

Titti (utan blogg) sa...

Jag njöt liksom du i fulla drag när jag läste Margareta Strömstedts biografi. Att jag älskar Astrid Lindgren behöver jag kanske inte tillägga... Hon är (var) en fantastisk författare på alla möjliga sätt. Hennes språk innehåller inte ett kommatecken för mycket. Eller för lite. Hon svängde sig mellan de flesta genrer och hon var otroligt beläst.
Jag har läst en del litteraturrelaterade kurser där jag stött på 20-åringar som inte läst en enda bok av Astrid Lindgren. "Men de har sett filmerna en massa gånger." Å, vad jag tycker synd om dem som missat böckerna! Har därför lovat mig själv dyrt och heligt att mina egna ungar inte ska behöva uppnå vuxen ålder utan att ha fått en rejäl dos av den fantastiska läsupplevelse Astrid Lindgrens böcker ger.

PS. Har du läst hennes underbara bok om föräldrarna? Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult? Onödig fråga, för det har du förstås! Måste vara en av de vackraste kärlekshistorier jag läst.

elilaserochskriver sa...

Vilken underbar text :) Jag håller med dig om att det är så himla lätt att känna sig "speciell" med Astrid, som att ingen annan har det förhållandet till hennes böcker som man själv har. Jag antar att det delvis beror på hur speciella hennes böcker är och hur mycket man älskar historierna, de talar verkligen till en!
Jag håller också med dig om att Margareta Strömdstedts bok är väldigt, väldigt bra. Jag läste både den och Vivi Edströms böcker på en litteraturkurs om Astrid Lindgren för två år sedan. Vivi Edströms böcker är också jättebra, även om de som du säger handlar mer om böckerna än om personen Astrid.
Jag har inga barn själv, men när jag var liten läste alltid mamma högt ur Astrids böcker, vilka högtidsstunder det var! Och lika bra är de nu när man är vuxen, vilken sagotant hon var!

Marias bokliv sa...

Jag som skulle göra färre reservationer på biblioteket, nu MÅSTE jag ju se till att läsa en

Vixxtoria sa...

Titti: Det där att det inte finns några överflödiga kommatecken märker man tydligt när man läser högt. Det är en så stor glädje att läsa de här sagorna för någon annan – en kraft i språket. Särskilt i de där fraserna som hon upprepar i en del sagor, de som gör berättelserna mytiska och starka (t ex Spelar ingen roll i Skymningslandet). Det är vändningarna, rösten, tilltalet – alltihopa.

Att det finns barn som inte läst Astrid Lindgren finner jag på ett sätt svårt att tro, men å andra sidan kan det väl vara så att alla dessa filmer ibland ligger ivägen. Man "kan" historien, och man ser filmerna alldeles för tidigt – innan man fått läsa texterna, och sedan känns det kanske inte som någon idé. Här vågar jag ändå tro att Lindgren är en av de författarna som man kan möta i vuxen ålder för första gången, och ha behållning av.

Angående Samuel August-boken.... Hrmmmm. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men det är faktiskt den enda av AL:s böcker jag inte har läst (tror jag; det kan finnas någon bilderbok eller så jag missat). Den har aldrig lockat mig det minsta, men Strömstedt citerar den ju så väldigt flitigt, och jag har insett att jag nog har vuxit i den boken också nu, så den står väldigt högt upp på min inköpslista.

Eli: Ja, böckerna är verkligen lika bra när man är vuxen (jag har ju aldrig riktigt lämnat dem, utan ofta klämt in nån Lindgren-text nån kväll när man känt sig ruggig och övergiven, men det som händer när man ser någon annan (dvs min dotter) upptäcka henne för första gången är verkligen magiskt). Jag har också läst Edströms böcker och tyckte mycket om de kunniga analyserna och ingångarna, men Strömstedts bok var något extra, och mycket bättre än jag kunnat föreställa mig.

Maria: Det är bara att omprioritera!

Anonym sa...

Så underbart att läsa om din lilla dotters sagoliv.

Astrid Lindgren i våra hjärtan... i tre generationer
När jag var sex år skickade jag ett foto av mig själv till Astrid Lindgren (och berättade att jag hade ont i magen.)
I ett långt roligt svar skrev Astrid Lindgren att magvärk brukar gå över och att jag var bra lik Annnika.

Jag tror inte att någon författare
betytt så mycket för mig och mina barn som Astrid Lindgren.
Mina fyra barnbarn växer också alla upp med Astrid Lindgrens sagor.
9årige Jonathan har nyligen lyssnat på "Mio min Mio" i pappa Ludvigs högläsning - precis som Ludvig i samma ålder lyssnade på sin pappas högläsning av samma bok.
"Mio min Mio" är Jonathans absoluta favoritbok.
Han och jag har också väldigt roligt när vi prata rövarspråk.
"Mästerdetektiven Blomkvist" - en höjdare!

Och snart törs lilla Elisabeth lyssna på hela jättespännande "Inga rövare finns i skogen" utan att, för säkerhets skull, hålla för öronen.

lena k e

Vixxtoria sa...

Lena: Ja, din fina berättelse visar ju på Lindgrens styrka. Jag hoppas att hon verkligen håller flera generationer framgent; nån gång blir det antagligen stopp, men jag undrar om hennes storhet och tidlöshet delvis beror på att hennes berättelser ofta redan utspelar sig i en tid skild från den där hon skrev dem – Bullerbytiden och Emiltiden och Sagotiden var ju inte Lindgrens egen (eller jo, det var den så klart, men det var inte en SAMTid på det sättet). Jag hoppas att det borgar för att hennes storhet består många år ännu.

Vi läste Allrakäraste syster igår, och min käraste dotters ögon lyste när Barbro fick hunden Ruff på slutet. Att detta också betydde att Barbro inte kunde återse sin syster Ylva-li är hon ännu för liten för att inse. Vi får läsa om om ett par år.