torsdag 13 januari 2011

Bara sex

Sara på GloryBox deltar i en utmaning där man listar sina fiktiva kärlekar i filmens värld. Eftersom det här är en bokblogg kan ju inte jag lista mina filmhjältar, så jag tänkte i stället åka tillbaks in i hjärtat på Vixxtoria, 17 år, och försöka minnas vilka litterära killar hon gick i gång på. Jag har antagligen glömt någon (icke höglitterär typ), men de här tror jag mig minnas att hon inte skulle kunnat motstå.

1. Jag tjatar ibland om Sorry Carlisle i Margaret Mahys ungdomsbok Förvandlingen. Jag ska sluta med det, för då kan det komma nån annan och sno honom. Men han är alltså en alldeles underbar kille, som i själva verket är en häxa. Så där rolig, och smart och hänsynsfull och snygg – precis som man vill ha dem. Och så magiska krafter på det! (Ni måste betänka att när jag växte upp var inte biblioteken och bokhandlarna fulla med böcker om vampyrer och trollkarlar, så det här var faktiskt lite exceptionellt.)

2. Hamlet, prins av Danmark. Jag lärde mig Att vara-monologen utantill innan jag fyllde 12, och blir ända sedan dess mycket svag i knäna varje gång den missförstådde prinsen nämns. Jag samlar på olika Hamletöversättningar, och jag åker naturligtvis inte till Helsingör för att köpa danskt öl!

3. Mercutio. En liten mindre känd Shakespeare-stjärna är Romeo Montagues bäste vän, Mercutio. Jag har nämnt honom här (för övrigt ett av mina mest googlade inlägg). Han är en stackars missförstådd pratmakare, som aldrig får ligga, förmodligen ful på ett sånt där sätt som har både att göra med dålig hållning och dito självförtroende. Som tonåring lärde jag mig många Mercutiocitat utantill, men jag har inte använt dem till särskilt mycket sen dess. Sedan Tybalt dödar honom blir Romeo och Juliet  förvandlad från komedi till tragedi. Ibland läser jag därför bara halva pjäsen.

4. Och om jag nu ändå är inne och ömmar med alla mina moderskänslor för de där kantiga ynglingarna som förbannar hela världen, så kommer jag ju inte så osökt in på Holden Caulfield. Den där begåvade grabben i Salingers Räddaren i nöden, som liksom vägrar tro att någon på allvar vill honom något gott. Vill man inte bara motbevisa honom? Och inbillar man sig inte att om han bara blev förälskad i en själv, så skulle hela livet förändras för honom? Ja, det kanske inte alla läsare gör, men jag gjorde gör det definitivt.

5. Men över till de mer välkammade pojkarna. Om jag är helt ärlig finns det nog fortfarande tillfällen då jag dagdrömmer om  Gilbert Blythe. Det finns något så oemotståndligt över denna trofaste beundrare, och jag är nog inte den enda läsarinnan genom tiderna som tyckt att det inte var mer än rätt åt Anne Shirley om hon skulle förlora Gilbert bara för att hon inte begrep att han var förälskad i henne.  (Är det förresten någon som minns det där paret i nån av det sena 90-talets Gifta-sig-i-tv-serier. Hon hade fallit för honom bara för att han hette Gilbert;  ända sedan hon läste Anne på Grönkulla-böckerna hade hon nämligen bestämt sig för att hennes egen man skulle heta just så. Jag har alltid undrat över hur det gick med det äktenskapet. Ja, alltså mellan tjejen som gifte sig i tv med sin Gilbert – Anne Shirley och Gilbert Blythe fick ju åtta barn och levde lyckliga på Ingleside i alla sina dagar.)

6. Och från det vattenkammade över till de verkliga hjältarna. Jag har tidigare avslöjat min svaghet för Röda Nejlikan, men i ärlighetens namn tror jag att det främst var filmen med Anthony Andrews som fick mig på de tankarna. Så låt mig behålla Sir Percy Blakeney som en stark bubblare, och i stället avslöja min kärlek till en man i gröna trikåer: Robert Locksley. Mannen i Sherwoodskogen och hans muntra män. Lägereldar, lurade sheriffer, och att ge till de fattiga... Jag är nog fortfarande mer fascinerad än självaste Karl-Bertil Jonsson.



16 kommentarer:

Ingrid sa...

Hamlet... absolut. Jag håller med.Han är definitivt på min lista också och Robin Hood... (helst i Errol Flynns gestalt, dock...). Hamlet hade jag som Illustrerad klassiker en gång i den grå forntiden- den blev alldeles sönderläst.... Gilbert Blythe är inte dålig han heller.....

Ingrid sa...

Hamlet... absolut. Jag håller med.Han är definitivt på min lista också och Robin Hood... (helst i Errol Flynns gestalt, dock...). Hamlet hade jag som Illustrerad klassiker en gång i den grå forntiden- den blev alldeles sönderläst.... Gilbert Blythe är inte dålig han heller.....

Vixxtoria sa...

Ingrid: Bilden på Robin ska vara Errol, fast han är sig inte riktigt lik. Jag kan stå ut med en del andra Robins också, men inte Kevin Costner-versionen.

Roligt att nån annan också haft en crush på Hamlet. Det har jag inte stött på tidigare :-)

Helena sa...

Jag minns också det där paret som skulle gifta sig i tv och har nog undrat lite hur det gått för dem. Att välja make efter att hans namn överensstämmer med en barndomsbokshjälte känns inte som en helt stabil grund att bygga på. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det gått bra, det vore fint om det kan funka att göra så också...

Vixxtoria sa...

Helena: Bra att nån annan också minst. Jag har tänkt så mycket på det där paret (men jag minns inte vad hon hette, dock; det var inte Anne!), att jag ibland inbillat mig att jag hittat på allt själv.

Men jag kan väl säga så mycket att om metoden fungerar så kan väl ni som heter Holden eller Hamlet mejla mig.

Sara BE sa...

Finfin lista! Åh, vad jag älskade Förvandlingen när jag läste den! Har knappt hört någon annan som har gjort det - vad kul! Sonny var verkligen en riktig drömkille, men du kan få behålla honom. ;)

Jag gillade också den tragiska clownen Mercutio, även om jag inte var kär i honom.

Som specialarbete i gymnasiet skrev jag och satte upp "en uppföljare" till Romeo och Julia. Huvudpersonerna var Rosaline, som Romeo går omkring och inbillar sig att han är kär i början av pjäsen, och Benvolio, den stackars kusinen som blir ensam kvar. Mercutios bror Valentin förekommer också (han nämns i förbifarten i pjäsen). Som tur var försökte jag inte skriva på blankvers ... ;)

Anonym sa...

Åh, Errol Flynn! En av mina ungdomskärlekar :) (Fast då helst i piratform faktiskt, Kapten Blod gör mig fortfarande lite knäsvag...)

Vixxtoria sa...

Sara: Men så underbart att nån annan också läst om Sorry. Jag har nästan aldrig träffat nån. Men jag är hemskt glad om jag får behålla honom, så tack för det.

Intressant specialarbete du gjorde (och kanske tur för alla att det inte var på blankvers, haha). Jag har också funderat rätt mycket på Rosaline. Det finns ju (det vet du säkert) en massa skrivet om henne – nästan apokryfiska antaganden. Det jag fastnat mycket för är tanken att Julias replik "what's in a name? A rose by any other name would smell as sweet", i själva verket anspelar på Rosaline, och liksom är en vink till Romeo att ersätta sin kärlek till Rosaline med den till Julia. Vilket ju han också gör...

Sen har jag också tänkt mycket på att om de inte lyckats ta sina liv, Romeo och Julia, så hade nog Romeo varit kär i nån annan efter ett par veckor.

Men vad hände i din pjäs då? Blev Benvolio och Rosaline ihop? Och fortsatte den bittra fejden mellan Capulets och Montagues, eller vilade den dystra freden över pjäsen?

Eli: ... Och myteriet på Bounty, inte att förglömma :-)

Sara BE sa...

Vixx - Ja, jag har läst en hel del om henne i efterhand. När jag skrev pjäsen hade vi knappt internet hemma, så det var inte lika lätt att hitta fakta. :) Den dystra freden vilade definitivt över päsen och alla levde i skuggan av det som hade hänt i R+J Rosaline blir ju omnämnd som en sval, kysk gudinna i originalpjäsen, så det handlade ganska mycket om hur hon brottades med den bilden ... Och så gick Benvolio omkring och var en ensam, arg och ung man, som tyckte synd om sig själv, och anklagade alla andra för att ha svikit Romeo. Fast egentligen var han förstås jättearg på sin idoliserade kusin som försvann. R & B fann varandra på något vis, men inte nödvändigtvis som ett par. Pjäsen slutade med att båda drog från Verona, hehe.

Sara BE sa...

Vixx - Tror att du har rätt i ditt antagande om Romeo ... ;)

Vixxtoria sa...

Sara: Vilken kul pjäs. Drog dom till Rom sen då, eller vart drar man om man sticker från Verona på medeltiden? (Florens? Venedig? Neapel?) Men du har ju helt rätt i att faktaläget var ett helt annat före internet (det känns ibland helt osannoligt när man tänker på hur det var!)

Men så klart jag har rätt i hur det var med Romeo. Det är ju därför pjäsen på sätt och vis slutar lyckligt, för det hade ju varit rätt olyckligt om han börjat skriva dikter till nån annan tjej efter två veckor.

Visste du förresten att i min tolkning så är Mercutio kär i Romeo?

Maria Turtschaninoff sa...

Jag kan fortfarande vara förvånad över att jag inte gift mig med en Gilbert-typ!

Han är nog den mest romantiska crush jag någonsin haft.

Vixxtoria sa...

Maria: Nu blir man ju nyfiken på vad du HAR gift dig med!?

(Om min sambo ska sägas passa in på någon av de här typerna, vilket han inte riktigt gör, så är han nog ändå mest lik en Gilbert. Men så hittade jag honom också på en sandstrand där han låg och läste Anne på Grönkulla!!!!!)

Maria Turtschaninoff sa...

Nää! Är det sant??

Jag menar utseendemässigt, mest. Min man är blond och gråögd. Och så är han inte så där romantiskt evigt trånande som Gilbert - det är mer blod och liv och galenskap och humor i honom. Jag är alltså helt nöjd med valet :-)

Men Gilbert gjorde att jag i det längsta trodde att mitt mansideal hade brunt hår och mörka ögon. Och fortfarande klappar mitt hjärta fortare bara jag HÖR namnet Gilbert...

Sara BE sa...

Vixx - Hehe, ambitiös var den om inte annat. Jag vet inte om de kom längre än Mantua (det är ju den enda andra staden de pratar om i pjäsen).
Det har alltid varit min tolkning också, om Mercutio och Romeo. :)

Ketutar sa...

Låter ganska nära min lista :-D
Dock läste jag inte Shakespeare. På min lista står Athos, Olivier de la Fère och Sherlock Holmes :-D
Jag var också jättekär i R Daneel Olivaw :-D Snäll, stark, mild... härlig :-)

Jag hatar den där tv versionen av Gilbert :-D Jag har alltid sett honom mer som Gabriel Byrne eller Rufus Sewell :-D
Det är ju det som är roligt med böcker, man får illustrera dem själva