Tripp trapp

Bokbabbel drömmer om hemliga gångar fulla med böcker, dolda bakom lönndörrar klädda i bokhyllor. Jag kan tillstå att jag gör detsamma. I det hus vi bor nu blir det dock svårt med en sådan ombyggnad. Å andra sidan kan jag glädjas åt att ha bokhyllor i trappan.

Det här är en suddig bild på de flesta av mina ungdomsböcker. Lägg märke till bokstödet i form av ett X. Bought especially :-)

Människan kan icke leva av böcker allena

Jag vill gärna inbilla mig att läsning hör till livets nödtorft.

Men när jag sedan trekvart stod kissnödig, hungrig, trött, försenad och obeskrivligt frusen i en snöstorm och väntade på en buss, då var det faktiskt inte en bra bok jag saknade mest.

Kanske för att jag hade gott om dem i min tunga ryggsäck.

Skärpning (snyft)!!

Man tycker ju att någon av alla de bokbloggare som lekt filmrecensenter den senaste veckan kunde ha behagat nämna att man faktiskt behöver ett par paket pappersnäsdukar på den nya Harry Potter-filmen. Nu fick jag börja med att snyta mig i godispåsen redan när Hermione raderade ut sina föräldrars minne (och mina chokladbjörnar smakade därefter mer än avsett skumt), och fortsatte sedan med att avverka de flesta av mina klädespersedlar. Som tur är kände jag ingen som satt bredvid mig, så det var bara jag själv som behövde skämmas.

Sen sitter jag här med ett stort bekymmer. Jag gick förstås direkt hem från filmen och började läsa på sidan 386 i Harry Potter and the Deathly Hallows. Och visst är det så att man inte får räkna en sådan läsning som en utläst bok när man kommer till slutet, utan att först läsa den första halvan av boken också?

Saknaden efter en helt vanlig roman

Nu, när jag skriver det här, är jag strax på väg att gå till biblioteket. En sak som jag antagligen inte kommer att göra där är att ställa mig framför bokhyllan med författare som börjar på N och skumma igenom titlar och författare för att se om något verkar intressant. Jag kommer därefter heller inte att gå vidare till bokstaven R och göra sammaledes, i hopp om att upptäcka något jag aldrig hört talas om, fastna för något okänt, och stå där och klämma på baksidan och smygläsa förstasidan. Det är synd att jag nog inte kommer att göra så där, för jag saknar det.

Jag har insett att jag läser så få "vanliga romaner" nuförtiden. Ni vet: vanliga, hederliga böcker helt enkelt. Såna där som man brukar ge betyg tre eller fyra. Inget spektakulärt. Inga klassiker, topplisteböcker eller tevesofforpromotade alster. Framför allt såna böcker som man har alldeles oförutfattade meningar om, för att de bara råkade få följa hem från biblioteket för att titeln lät poetisk, eller framsidesbilden eggade till läsning.

Nuförtiden strövar jag för lite omkring på måfå i bokhandlar och bibliotek. Jag är för inriktad på att beta av mina boktipslistor och prisvinnare. Mina läshögar hemma. Mina klassiker och tegelstenar. Jag anlägger tunnelseende som överlevnadsstrategi så fort jag närmar mig en boklåda. Jag tackar till och med nej när vänner vill låna ut sina nya favoritböcker till mig.

Jag är inte så mycket för nyårslöften, men jag tror att jag under nästa år skulle vilja ha målsättningen att vara lite mer spontan i förhållande till vilka böcker jag läser.

Nåt slags boktipsstopp, kanske?

Friskt vågat men platt fall

Ni vet hur det är med svensk skräckfilm, eller hur? I bästa fall får de betyget "bra för att vara svensk", med något lysande undantag (Låt den rätte komma in, kanske?). Ja, det här inlägget ska handla om en bok, som jag har svårt att inte finna lite sympatisk bara för att den (nog) utspelar sig i Göteborg. Det är en skräckbok dessutom, så associationen till halvdåliga svenska rysare (som inte skulle stå sig i den internationella konkurrensen) är inte så långsökt. Jag ska från början erkänna att jag hade visst nöje av boken, trots att jag på det stora hela instämmer och förstår Snowflakes avrådan (till mig personligen, nota bene) till läsning. En av de största invändningarna jag har mot boken handlar om att författaren fått en utomordentlig god idé,  men inte lyckats förvalta den ordentligt. (Och härifrån kommer jag nog att spoila boken, utan att knappt märka det.)

Boken det handlar om är Andreas Romans bok Någon i din säng. Här är Sofia huvudpersonen – vacker (tror jag i alla fall), ung, begåvad och storsäljande författare, som lever ensam i en dyr lägenhet. Hon har alltsedan barnsben varit utan vänner. Ingen ville leka med henne, hon blev ständigt bortvald både av föräldrar (som prioriterade sitt jobb) och av grannbarn och klasskamrater. Detta ledde till att Sofia uppfann en låtsaskompis. Eller uppfann och uppfann – det är här det blir lite oklart. Är det någon mörk, okänd kraft som Sofia bjudit in till lekkamrat, eller är det en fantasiskapelse?

När Snowflake skrev om boken så associerar hon till Marie Hermanson, och det är inte annat än att jag gör detsamma. Sofias mörka låtsaskompis som håller sig i skuggan under trappan, äter upp den andra portion pasta som hon lägger upp, och sätter på Tom Waits så fort han får möjlighet liknar Mannen under trappan. Det är krypande spänning i vardagsmiljö, där läsaren och Sofia själv undrar om hon inbillar sig att någon finns i lägenheten, om hon själv (omedvetet) öppnar balkongdörrar och dricker upp vin, eller om det kanske är den sympatiske grannen som spelar henne ett spratt.

Det finns två saker som jag stör mig på i den här boken. Den ena handlar om alltför många irriterande språkliga slarvfel, som att man till exempel "skalar jordgubbar" (jag är rätt säker på att man menar "rensa", för vem längtar liksom efter om skalade jordgubbar med vispgrädde – hur kladdigt blir inte det?). Den andra handlar om att det förblir väldigt oklart om Sofias låtsaskompis finns i verkligheten eller bara i hennes fantasi. Det får gärna vara vilket som för mig, men hela frågan sjabblas bort. Mest antyder Roman att låtsaskompisen finns på riktigt, men i så fall behöver jag lite fler förklaringar till vad och vem och framför allt var han är. Vad vill han? Varför försvinner han abrupt mot slutet av boken?

Jag tycker mig se att en tanke med boken var att se vad ensamheten kan göra med en människa. Sofias enorma författarframgångar beror på den rika fantasiförmåga, som hon bland annat använder för att låtsas att hon inte är ensam: låtsaskalas med ett dukat bord för 10 personer, post it-lappar till sig själv (för att lura den tillfällige älskaren att hon har en pojkvän?), fasaden som hon upprätthåller... I början av boken har jag svårt att inte associera till Joakim Thåströms låt En perfekt värld (och som ni förstår skulle jag här lagt in ett youtube-klipp med sången, om det bara funnits något), med strofer som I sitt perfekta hem, i sin perfekta värld har hon middag ikväll, alla kommer va där... Det finns ingen i världen som vet, för lögner som är bra dom är en hemlighet. 

Ja, jag tycker att jag har haft lite otur med mina spökhistorier på sistone. Först Waters The little stranger (som lugnt var ungefär 42 gånger bättre än Romans bok, men ändå lämnade mig undrande hur slutet skulle tolkas), och nu den här. Den som har tips på en spök/skräckhistoria som är bra, och där man inte irriterar sig på slutet får gärna lämna en kommentar.

Pricken över i

Och nu har det blivit dags för mig att uppmärksamma de två körsbär som jag har fått. Två stycken är det,  stora och söta som bigarråer, som jag har fått av Eli och av Matilda. Jag tycker hemskt mycket om mina körsbär (särskilt som jag föreställer mig att de är alldeles nyplockade och inte instoppade i en chokladpralin eller så).

Denna Cherry on top-award förpliktigar mottagaren att:


1. Tacka den som man har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera awarden till sin blogg.
3. Berätta vilka 3 författare man räknar bland sina favoriter och nämna en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som man tycker förtjänar den.


Och därmed över till tre favoritförfattare och något de skrivit. Ack, så lätt och så svårt! Jag har många favoriter, men väljer här att ta upp tre som jag inte skrivit så mycket om här på bloggen, främst därför att jag inte läst (eller läst om) så mycket av dem på sistone:

1. En ungdomsboksförfattarfavorit är Lloyd Alexander. Jag tycker mycket mycket om hans Västmarks-trilogi: Väster om friheten, Tornfalken och Tiggardrottningen. Bäst gillar jag Tornfalken.

2. En dramatikerfavorit är Henrik Ibsen, och där står det rätt jämnt mellan Vildanden och Ett dockhem. Men kanske att Vildanden har lite lite företräde ändå.

3. En romanförfattare, som ibland har kallats deckarförfattare är Maarten 't Hart. Jag tycker om hans författarskap som helhet, men är kanske lite extra förtjust i Solvisaren. Eller Om så hela världen rasar, eller Jakobsstegen, eller Kronvittnet (som är en fristående föregångare till Solvisaren), eller Sladdbarnet, eller kanske Psalmupproret som kom på svenska ifjol. (Jag inser att jag måste börja skriva de där långa inläggen om honom som jag länge försökt få till.)

Jag har inte riktigt förstått precis vilka förtjänster en blogg ska ha för att kunna föräras en Cherry on top-award, men jag har valt att skicka mina körsbär till några bloggar(e) som jag håller på att lära känna. I alfabetisk ordning (för när alla andra delar ut sina körsbärsutmärkelse har jag lagt märke till att ordningen i vilken de utmärkta bloggarna presenteras tydligen är viktig, särskilt för kremlologer):

a fraction of the web, kanske allra mest för uppmaningen att vi måste blogga mer om Selma.

Böcker böcker böcker inte minst för den ambitiösa litteraturvetarskolan – bra som introduktion eller repetition.

Emmas bokhylla som inte bara läser böcker, utan dessutom gör det i Tanzania!

TidningsIda som kan vara värd ett körsbär bara för att det är det enda stället jag läst något negativt om den där hundraåringen.

What you readin? för att hon gärna vill ha fler läsare (jag har inte glömt det, men ibland kommer det ruskigt många saker emellan – sorry för din långa väntan Miss E!) och inte minst för att hon skrivit en Chic lit-uppsats om Mr Darcy.

Och jag vill inte vara en glädjedödare, men om någon av er vill käka upp körsbären i fred utan att skicka något vidare, så är det helt okej vad mig beträffar.

40 dagar och 40 nätter

Mea culpa, ni som tycker att det regnat mycket i Sydsverige de senaste dagarna.

I nationens intresse

Jag skrev för nästan ett år sedan (tiden går fort!) om en intervju med statsvetaren Cecilia Åse, som skrivit boken Monarkins makt. Jag blev väldigt intresserad, och har länge tänkt försöka få tag i boken. Och i svallvågorna kring debatten om den nya kungaboken (Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer) tyckte jag att det var dags att göra slag i saken.

Tyvärr finns inte tv-intervjun med Åse kvar, men ett program från Vetenskapsradion ligger fortfarande kvar på nätet, och där finns Åse också med, och delvis samma tankegång.

Boken Monarkins makt är resultaten av ett statsvetenskapligt forskningsprojekt som tar upp hur det kan komma sig att vi i Sverige har en monarki som är en plym eller en krusidull, medan vi samtidigt ständigt betonar det demokratiska, jämlika och jämställda samhället (låt vara att detta är en chimär).

Åse inleder boken med flera kapitel där hon diskuterar hur nationen behöver ett enande, opolitiskt element, och hur kungafamiljen och monarkin kan fungera på just det sättet, därför att den i Sverige står över de politiska turerna. Det är en symbol och en kraft som dessutom är mer oförargelig därför att det är ett ärftligt ämbete – det är faktiskt svårare att ställa någon till ansvar för något som man har ärvts in i, än för en position som man valts för. Det resonemang som Åse för fram är att demokrati i sig innebär splittring. Men för att kunna behålla en nationell enighet är det som att de politiska partierna enas om att vara eniga kring monarkin. Åse skriver (s 33):

När författningsfrågan diskuteras i början av 1970-talet är politikerna alltså överens om att komma överens om reglerna för svensk demokrati. Men de är också överens om att inte föra en politisk diskussion som öppet ställer monarki och republik emot varandra. 

Jag är ovan att tänka statsvetenskapligt, och jag ställs här inför flera, för mig, nya tankegångar. En av de viktigaste är den att själva kungafamiljens sammansättning och utseende har varit viktig för hur monarkins roll har utmejslats i Sverige. Under 60-talet när man utredde statschefens nya roll var man angelägen att betona att man inte ville göra förändringar under gamla kungens (Gustav VI Adolf) livstid, utan att man tänkte sig att en republik eventuellt kunde införas vid tronskiftet. Men strax därefter inträffade Silvia, och det blev förlovning, bröllop och nya prinsar och prinsessor; frågan om republik var i princip död. Åse skriver (s 148):

Att statsskicket vävs samman med genealogin inom en viss släkt leder också till en tydlig begränsning av vilka politiska handlingsalternativ som blir möjliga. I början av 1970-talet var det ett möjligt alternativ att avskaffa monarkin. Här fanns det som statsvetarna ibland kallar "a window of opportunity". Men med facit i hand kan man säga att förändringen i så fall skulle ha fått ske i mellanrummet mellan respekten för "gamla kungen" och glädjen över "den vackraste drottningen på Sveriges tron". 

Den diskussion om arvsföljden (kvinnlig, manlig, äldsta barnet?) som inletts redan tidigare men inte kunnat (eller vart menad) att fullföljas innan Gustav VI Adolfs död (år 1973) avslutas, och vi får 1980 en ny successionsordning som slår fast att det är det äldsta barnet – oavsett kön – som ärver tronen. (Och här hajar jag till, för jag har inte tidigare insett att om det här beslutet tagits före 1973, så hade vi inte haft vår nuvarande kung, utan i stället kanske hans äldsta syster Margareta hade blivit drottning! Eller kanske inte, eftersom hon gift sig med en icke-adlig man. Men Hagasessa nummer två: Birgitta hade i stället kunnat axla rollen.)

Åse fastslår att den formellt maktlösa kungarollen innebär en svårighet för republikaner. Att kungen inte har någon formell makt är monarkisternas avgörande argument – varför ska man avskaffa en maktlös monarki? Det – tolkar jag – är en viktig anledning att lyfta upp vilken informell makt som trots allt ligger i kungarollen.

Till de blogglösa

Jag är en förr eller senare-person. Det mesta som jag tänkt göra blir gjort, men oftast senare än jag önskat. (Och en del inplanerat kommer antagligen återstå att genomföra när jag tar ner skylten, men den insikten får jag leva med.)

Nu ska jag i alla fall ta itu med den vackra bloggutmärkelsen som jag fick från Johanna på Milkbartoilet nånstans mitt i en dubbelsidiga öroninflammation som jag fortfarande håller på att hämta mig ifrån. Att jag inte uppmärksammat den (i min blogg) beror till stor del på att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna tacka (för det är klart att jag blir glaaaad! Tack Johanna!) och samtidigt välja ut sju bloggar att skicka vidare till. För det ingår om man accepterar utmärkelsen. Dessutom ska jag avslöja  sju (nya) intressanta (?) och oanade fakta om mig själv.

Men som en del nog minns (med avund, hoppas jag) fick jag otroligt många Creative blogger-utmärkelse också (ja, det här är ett skrytinlägg), och för att bevisa att de där utmärkelserna inte gavs utan någon substans, så har jag tänkt ut det här kreativa – men eleganta – sättet att skicka den vackra bloggutmärkelsen vidare: .

Jag (blundar för bloggutmärkelsens namn och) förärar den till  sju trogna, men blogglösa läsare! En del har jag namn på: Agneta (som vågade smyga sig in på bloggfesten), Jenny-utan-blogg, och Titti-utan-blogg. Margareta som är så bra på efternamnen i Astrid Lindgrens böcker, Maria som gillar Maarten 't Hart. Och Lena Kjersén Edman som är blogglös men inte så anonym. Men lite enkel matematik (a.k.a. hjälp av Google analytics) har jag ju räknat ut att det finns fler som återkommer hit.

Så det här är till er: Tack för att ni läser! Att blogga är rätt trist utan läsare, och det finns dagar då jag går upp ur sängen bara på grund av er!

Och sju oanade och intressanta fakta? Efter att ha svarat på alla Bokbabbels Supreme-enkäter, så känner jag mig som en urtvättad trasa, rätt sliten och genombelyst. Det är möjligt att jag har både en och två hemska och mörka hemligheter i behåll, men intressanta är de knappast, inte ens för Skattemyndigheten. Men jag tänkte göra som så att jag upplåter kommentarsfältet till frågor. Jag lovar att – på ett eller annat sätt – svara på de sju första frågorna som människor utan blogg ställer till mig.

And then there was almost none

Jag läser i Sydsvenskan att kongofödde Bienvenu Mbutu stämmer förlaget som har rättigheterna till Hergés seriealbum Tintin i Kongo för den koloniala bild av Kongo och kongelser som framställs i albumet.

Min första reaktion är Yes! Inte en dag för tidigt!

Och så gick mina tankar till omdöpningen av Agatha Christies Tio små negerpojkar (som ju heter Ten little Indians på engelska) till And then there were none (som på svenska fått titeln Och så var det bara en – titlarna är ur översättningssynpunkt rätt roliga, både i äldre och nyare variant). Och sen kommer jag ihåg att jag satt och funderade över Kurrekurreduttön när vi härom dagen såg en del av filmen Pippi på de sju haven. Hur ska man ställa sig till det där västerländskt imperialistiska i att den tjocke vite kapten Efraimsson blir kung över kurrekurredutterna? (Varför liksom? Vem var kung innan Pippis pappa kom till ön? Och om ingen var kung – hur uppstod i så fall plötsligt behovet av en kung bara för att en fet vit man flöt iland?)

Det är naturligtvis orimligt att ständiga nyutgåvor av Tintin-album (och en hel del annan litteratur) medverkar till att bekräfta och befästa föreställningar om att kongoleser (eller vilken etnisk grupp som helst) är dummare än någon annan. Jag sympatiserar mycket med en av lösningarna som Mbutu framför: att låta ett informationsblad med information om de övergrepp som Belgien begick i Kongo under kolonialtiden. Jag tycker det öppnar upp för diskussioner om hur det var då och hur det är nu – något som jag tror är förutsättningen för att vi ska förstå och förändras.

För frågan är ju var man ska dra gränsen om böcker skrivna i en annan tid ska ursäktas, dras in, döpas om eller stoppas undan i dammiga biblioteksfilialer. Vilket är det magiska datum när allt som skrivits blivit modernt och upplyst och politiskt korrekt? Och hur historielösa blir vi om vi inte kan läsa och diskutera litterära verk skrivna i en annan historisk, politisk och ideologisk kontext? Ska vi bränna alla exemplar av Robinson Crusoe? Ska vi sluta läsa Lilla huset på prärien-böckerna för våra barn, eftersom den faktiskt är rätt negativ visavi indianerna?

Och – ska vi utvidga diskussionen till böcker som riktar sig till vuxna? Var ska vi då börja? Var ska vi sluta?

Spöke, spöke i huset där

För ett tag sen jämförde jag med Brechts teaterideal när jag skrev om Clarice Lispectors bok Stjärnans ögonblick. När Brecht framförde sin idé om Vervremdung (det vill säga att man skulle hindra teaterpubliken att ryckas med och bli berörd av föreställningen genom att bryta illusionen av verklighet på alla upptänkliga sätt) så gjorde han det som en reaktion på Stanislavskijs naturalistiska ideal, där scenkonsten skulle efterlikna verkligheten, och skådespelaren vara "äkta på scen".

Och det är ingen överdrift att säga att Sarah Waters är en författare tillämpar The Method (som Stanislavskijs ideal kallas i USA) när hon skriver. Hennes känsla för tidstypiska händelser, tankar och föremål känns nästan skrämmande äkta tänker jag flera gånger när jag läser boken The little stranger, och Waters förmåga att förställa sig enligt det årtionde hon skildrar är lika övertygande andra böcker som jag läst av henne.  Eftersom jag vistats i det engelska 40-talet många gånger, till exempel under de senaste årens omläsningar av Christie-deckare är det mycket jag känner igen i tonen, samhället och tankarna.

Men det klassperspektiv som Waters anlägger är sällan så tydligt i autentiska 40-talsböcker. Här är berättaren Dr Faraday, en medelålders läkare vars föräldrar har gjort stora uppoffringar för att han ska få sin utbildning. De är båda döda nu, bland annat till följd av de försakelser de behövde göra för att få sin son genom läkarutbildningen. Dr Faraday har återvänt till sin hemby, där han inte får patienter från överklassen (eller ens övre medelklass), eftersom han ses som en uppkompling, samtidigt som dem han vuxit upp tillsammans med ser honom som någon som lämnat arbetarklassen. Han hamnar i mitten, och hankar sig fram, men inte så mycket mer.

Som barn besökte Faraday vid ett tillfälle Hundreds Hall, det stora herresäte, där faktiskt hans mor en gång arbetade som barnflicka. Han fascinerades av huset, av den rika familjen, av denna symbol för rikedom och överflöd som han aldrig tidigare hade sett. När han fick tillfälle att komma in i husets entré-hall, karvade han försiktigt bort en bit av den vackra gipsdekorationen som prydde väggen, och tog med som minne. Är det rentav vid detta tillfälle som husets förfall börjar – som efterdyningarna från första världskriget, ryska revolutionen och underklassens längtan efter bättre arbetsvillkor och bostäder?

30 år senare får Dr Faraday får av en slump ett sjukbud till Hundreds Hall – den nya tjänsteflickan Betty har blivit sjuk. Det visar sig dock att hon inte är särskilt illa däran, utan snarast längtar hem, och tycker att huset är spöklikt. Dr Faraday har svårt att förstå att någon inte kan trivas som får vistas i ett sådant hus; själv är han överväldigad, trots att han tydligt ser att husets storhetstid är förbi. Familjen, som nu består av gamla Mrs Ayres, den krigsinvalide sonen Roderick, och hans syster – den rätt osköna – Caroline, hankar sig fram med avlagda kläder, tillstängda, kalla rum, och utan att ens någonsin unna sig själva någon en lyx som läkarbesök eller tjockare skivor av den kaka som serveras till det svarta teet. Dr Faraday fascineras av familjen, och erbjuder sig att utan ersättning behandla Rodericks skadade ben med elterapi. På så sätt kommer han att tillbringa mycket tid tillsammans med familjen, och får god inblick i de mystiska händelser som utspelar sig där.

Ja, här blir det spoilers mina vänner, så sluta för all del läsa nu om ni inte vill veta för mycket. Waters har planterar in en slags poltergeist i sin historia. Den lämnar brända märken i Rodericks rum och skrämmer honom till galenskap, så att han – genom Dr Faradays försorg – blir intagen på ett mentalsjukhus. Den lurar gamla Mrs Ayres att tro att det är hennes döda dotter Susan som spökar, och hon drivs slutligen att hänga sig själv. Den jagar Betty och städhjälpen ur köket genom att vissla i det gamla talröret från barnkammaren (oerhört skrämmande detalj, enligt mig!). Den får slutligen förnuftiga Caroline (som brutit en möjligen alltför hastigt ingången förlovning med Dr Faraday) att kasta sig över räcket från tredje våningen, efter att hon utropat "Du!". Dr Faraday finns där hela tiden i bakgrunden, och medicinerar bort problemen. Caroline visar honom böcker om poltergeistrar och andar, men han förkastar dem. Eftersom det är en jag-berättelse får jag ändå en stark känsla av att hans sätt att ge allt rationella förklaringar är en smula slentrianmässigt.

The Little Stranger är alltså den spökhistoria som faktiskt skrämde mig flera gånger under läsningen (det gillar jag ju, på sätt och vis). Men så här efteråt irriterar mig spöktemat faktiskt en hel del. Inte för att jag har problem med spökhistorier (tvärtom, faktiskt, det finns tidigare exempel på att jag varit arg på en spökhistoria som fick alltför rationella förklaringar), och egentligen inte för att jag har problem med att man inte riktigt vet hur saker och ting förhöll sig, utan för att jag tycker att slutet på boken inte tillräckligt öppnar upp för hur det skulle kunna ha varit. Är det en del av Dr Faraday som (mer eller mindre omedvetet, lite likt Harry Potter som ibland dras in i  Lord Voldemorts huvud) likt en avundsjuk ande hämnas på invånarna i det hus han beundrat och åtrått sedan en liten pojke? Är det dottern Caroline som bär skulden, eller flickan Betty? Jag vet att många andra har läst den här historien vid det här laget, och vad säger ni om spökerierna? Just nu är jag mest böjd åt att tro att det är  Dr Faradays onda, undermedvetna genius som hämnas för att han aldrig blir accepterad som en jämlike av överklassen. Eller så arbetar han medvetet för att komma åt huset.

Nu när jag skrivit klart det här och ska publicera så är det sent på kvällen, och nästan alla lampor här i huset är redan släckta. Jag tycker det är rätt obehagligt att sitta här och tänka på bokens händelser, och på den gapande mörka dörröppningen som leder till köket. Och jag funderar allvarligt på om jag kan klara mig hela natten utan att gå på toaletten, för jag är inte säker på att jag vågar gå genom mitt nedsläckta bibliotek. Om det inte dyker upp några fler blogginlägg från mig, så har jag kanske kastat mig ut genom fönstret eller hängt mig i badrocksskärpet.  

Mission accomplished

Nu börjar önskelistorna inför julen landa i min mejlbox. Visst är det härligt när man mitt bland alla Barbie-dockor och iPods upptäcker att barn och ungdomar i ens närhet önskar sig tjocka tegelstensböcker i julklapp!

Ja, inte min unge då. Hon önskar sig en gosseflodhäst, en gosseelefant och en gossehumla. Och flaskpost.

Tolkningsföreträde?

Vem äger en gestalt i en roman? Jag anser att författaren och den ideale läsaren göra det tillsammans och att båda böra vårda denna sin tillhörighet som någonting unikt och dyrbart. 

s 198, ur Mordets praktik av Kerstin Ekman

Det är för hemskt, alltså!

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag läser en spökhistoria just nu, och jag blir verkligen rädd när jag läser. Det är förvisso ett gott betyg åt boken, men det är synnerligen besvärligt när den enda egentliga lästid jag har är sent om kvällen när alla andra sover.

Vem hjälper till?

Somliga har nog genomskådat mig – när jag inte orkar eller har lust eller hinner skriva klart de långa och välgenomtänkta utkasten om böcker som jag hunnit läsa, så bloggar jag om Astrid Lindgren.

Idag testar jag er på i vilka böcker dessa hushållerskor/jungfrur/pigor förekommer:

Agda
Alida
Alva
Fröken Bock
Lina
Majken
Malin

(Och jag räknar inte storasystrarna Malin (på Saltkråkan) och Majken (i Småstad) som hushållerskor, så det är alltså någon annan Malin och Majken jag är ute efter.)

I stället för Åsa Bodén*

Snowflake skriver att vädret ger boken. Jag hoppas sannerligen att hon har rätt och att det inte är tvärtom, för i så fall vågar jag inte börja läsa Syndaflodens år.


*Rubriken syftar på en sketch med Gösta Ekman, där han agerar tafflig väderpresentatör, förment i stället för Åsa Bodén, en tv-meteorolog, välkänd för såna som är lite äldre än jag. Sketchen var med och tävlade som en av Sveriges roligaste i programmet Razzel (eller något annat av de där familjeunderhållningsprogrammen som kördes på lördagkvällarna runt 1984), och jag vet inte varför, men jag tänker ofta på den. 

Frågor om folksjälen

Igår fick jag som sagt en bok med lettiska noveller från Titti. Det tycker jag var roligt och intressant av många skäl – mycket på grund av överraskningen och det roliga i att få en oväntad present, av att någon tänkt till lite extra och försökt göra mig glad (tror jag). Men det är också spännande för att jag inte tror att jag nånsin läst nån författare som kommer från Lettland. Det närmsta jag kommit är en tjock bok av en litauisk författare som jag lånade hem från biblioteket förra hösten men aldrig läste, samt Henning Mankells bok Hundarna i Riga. (Jag har dock besökt Riga, om man händelsevis vinner några pluspoäng på det.)

I dessa tider då nationalistiska strömningar löper genom Europa irrar mina tankar vidare och jag undrar om det egentligen spelar nån roll varifrån författarna till de böcker jag läser kommer. Har jag verkligen missat något bara för att jag inte läst lettisk litteratur förut?

För man har ju föreställningar om engelska deckare. Och den stora amerikanska romanen. Och ni vet hur man tänker på franska romaner som böcker med en filosofisk (och lätt dekadent) touch. Hos Hermia pågår en diskussion som delvis berör skillnader mellan svensk och norsk litteratur – som om det är något som är lätt att ringa in.

Jag har de senaste dagarna drumlat fram som en petig besserwisser och kommenterat hos både EnligtO och Lyran när de föreslagit "tyska" böcker som inte alls varit skrivna på tyska (i Lyrans fall böcker av Gitta Sereny – hon skriver på engelska –, och i O:s fall Anne Franks dagbok – skriven på nederländska). Men varför över huvud taget detta fokus på vilket språk en bok är skriven på, så länge den är översatt och vi kan tillgodogöra oss den?

Frågan är ju betydligt större än alla de aktuella inläggen från alla de fina bloggambassadörerna för Bokmässan som just nu inventerar sina kunskaper om tysk litteratur. Det är många som gärna vill, och en del som lägger sig vinn om, och en liten grupp som lyckas läsa litteratur skrivna på andra språk än svenska och engelska. I den eviga jakten på att hinna läsa Alla Världens Bästa Böcker innan man dör är det så klart en god strategi. Vill man veta mer om kulturer och seder, människor från andra tider och andra platser så funkar det också. (Och jag är ju inte på något sätt emot att folk läser böcker från alla världens hörn – tvärtom!)

Men går det att säga att litteratur på ett visst språk är "på ett visst sätt"? Och är det i så fall språket, kulturen eller några tongivna författare som haft turen att bli översatta till ett språk som vi kan läsa som vi då egentligen beskriver?

Om man inte vet varifrån en författare kommer eller vilket språk hen skriver på går det då att avgöra detta (ja, vi förutsätter att orter som Dar es-Salaam och Rio de Janeiro har anonymiserats, och att namn som Françoise och Raskolnikov har försvenskats)? Finns det någon folksjäl som vi kan urskilja? Och är det bra eller dåligt, eller bara ett utslag av den mänskliga hjärnans önskan att kategorisera intrycken för att göra världen begriplig?

Och just nu utmynnar mina tankar i en fundering om hur svensk litteratur "är". Vi som lever här och behärskar svenska och läser massvis med svenska böcker (från alla tider) – kan vi beskriva den svenska litteraturen med några svepande ord? Och hur då i så fall?

Den som väntar på något gott kan få nötchoklad

Jag skulle ju gärna vilja veta hur Titti har tänkt, men det hindrar inte att jag är mycket glad och överraskad över innehållet i det fullproppade gröna pocket & påhitt-kuvert som väntade på mig härhemma.

Innehållet, då? Jo, två böcker som jag aldrig hört talas om i hela mitt liv (och det är ju rätt bra jobbat): The diary of Nobody av George & Weedon Grossmith, samt Människomuseet – fjorton lettiska noveller (med grön baksida!).

Kanske gömmer det sig några mosslik bland novellerna, men annars kan jag roa mig med andra saker: en ansiktsmask (mina porer kommer att chockas!), duschkräm och ansiktskräm (min kropp hälsar att det är en lyx den nästan glömt bort), teer (jag vet inte om jag ska använda dem medan jag badar, men på något sätt har mina associationer börjat luta åt det hållet, och i så fall kommer jag mest att dofta jordgubb och vanilj), och nötchoklad (om ni tycker att den ser öppnad ut på bilden, så är det antingen en synvilla, eller så kan vi säga att brevbäraren bröt sig in i paketet innan jag hann fotografera), väldigt många färgglada klubbor (som dottern såg lååååångt efter, så de ska jag gömma ordentligt), ett paket värmeljus (som jag kanske kan sätta på badkarskanten), och några vackra kort (inklusive penna); jag har faktiskt en viss svaghet för att köpa på mig såna där små kartonger med korrespondenskort, så det var ett riktigt bra val.

Ja, jag har liksom redan börjat planera några kvällar i badkaret, så det är lika bra att jag visar en ordentlig (om än lite suddig) bild på böckerna innan de har blivit vattenskadade:

Tack snälla Titti – det var en hemskt trevlig överraskning, som sannerligen inte gjorde mig besviken  (eller jo, lite; en inläsning av hela Laura Palmers dagbok hade ju överträffat det här, det måste jag medge, men annars ser jag mycket fram emot att läsa de här böckerna. Föredömligt korta också. Det uppskattas!)

Nu måste jag undersöka om jag brevbäraren har lämnat kvar nån choklad.

Hålla nollan

Jag är inne på sjunde dagen nu. Det är snart rekord.

Och mer fakta för intresseklubben

Bokbabbel slår till igen. Fler frågor än nånsin denna vecka. Mer ointressanta svar än du kunnat föreställa dig (men kanske tycker någon att det är aningen mer intressant än listor på tyska böcker som folk tror att de ska hinna läsa under det kommande året).

26. Favoritkokbok?
Nya Annas Mat, med Kärlek, oliver och timjan som stark bubblare. Båda av Anna Bergenström.

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Jag tycker jag har läst en ganska bra blandning i år, mycket har väckt tankar. Men om jag ska ta fasta på just ordet inspirerande, så måste jag nämna Elin Wägner. (Ja, jag kommer fortsätta att tjata ända tills jag läst ut hennes samlade produktion.)

28. Favoritlässnacks?
Jag snacksar inte så mycket när jag läser (eller annars heller, vad det beträffar), så att det känns som att någon favorit kan utkristalliseras. Däremot läser jag gärna medan jag äter mina vanliga måltider, om tillfälle ges.


29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Jag får lätt avsmak för alla böcker som hajpas för mycket. Då låter jag bli att läsa dem rätt länge, och sen kryper jag till korset och köper nån pocketupplaga efter några år. Oftast blir jag då förvånad över hur bra boken faktiskt var, och förundras över att medias fokus var på nån konstig detalj, och inte alls berörde boken som helhet (typiskt exempel är Sissela Lindbloms De skamlösa, som gav upphov till frågan om huruvida kvinnor får köpa dyra väskor). Men en bok som har hajpats och hyllats och som jag inte alls gillade är Kärlekens historia av Nicole Krauss.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Oftast tycker jag nog lika beträffande om en bok är bra eller dålig (läsvärd eller skräp), men det är inte alltid jag fäster vikt vid samma saker som kritikerna, eller baserar mitt omdöme på samma sak.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Ska jag diskutera tidningskritiker eller mig själv här? Vi har ju inte gjort annat än att diskutera proffskritik det sista i bokbloggsvärlden, och vad gäller bokkritik tycker jag att proffsen har både kunskap och ansvar att vara mer nyanserad i sin kritik (ungefär som de själva framställer det) – men så är långt ifrån alltid fallet tycker jag; det finns slentrian både i hyllningar och invändningar på kultursidorna. Kritik från min egen blogg vill jag gärna underbygga på något sätt, även om det oftast handlar om att själv fundera över varför jag tycker det ena eller det andra. Jag har inte tid, och oftast inte lust, att göra den där omfattande researchen som jag tycker krävs för att jag ska kunna påstå att boken X är dålig eftersom den jämfört med Y är Z, och dessutom påminner för mycket om Å, tar för lite hänsyn till Ä och är rörig och vag beträffande Ö.

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Jag kan halta mig fram på en dryg handfull språk, men läser helst inte skönlitteratur (och absolut inte flytande på särskilt många). Det finns nog inget särskilt språk därutöver som jag längtar efter att bli så flytande på så att jag kan läsa nån särskild slags litteratur, men det skulle vara otroligt bra att kunna läsa arabiska, så det väljer jag.

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Att bli så där lite smårädd av en bok tycker jag är ett bra betyg, men jag kommer inte på vilken som kan ha varit mest skrämmande. Theorins böcker Nattfåk och Skumtimmen gjorde mig lät skärrad, och jag blir fortfarande lika skrämd (jo, det är sant!) varje gång jag läser Agnes Cecilia eller Susan Coopers Ovan hav under sten.

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
The Ring, baserad på filmen med samma namn. Kommer aldrig våga läsa.

35. Favoritpoet?
Jag har väl ingen riktig huspoet så där, men idag tycker jag mycket om Eeva Kilpi.

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Brukar och brukar. Runt 10 kanske, barnböcker oräknat.


37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Mer sällan, tack och lov. Jag försöker vara mer kritisk när jag lånar nuförtiden, och så lånar jag om och lånar om och lånar om tills jag hunnit läsa ut det mesta.


38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Favoriten varierar med dagsformen (vilket Bokomaten påpekar så vist), men idag så slår jag till på Sir Percy Blakeny (aka Röda Nejlikan). Jag har nämnt honom lite här tidigare.

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Jag gillar egentligen inte alls skurkar (jag är en sån som på allvar tycker att Dallas skulle varit mycket trevligare om JR inte ens hade varit påtänkt), men jag kan ändå bli extremt svag för såna där som tidningschefen Miranda Priestly i The Devil wears Prada av Lauren Weisberger. Och sen gillar jag såna där tafatta skurkar som studierektor Bertilsson i Tomas Arvidssons böcker (t ex Enkelstöten, Dubbelstöten osv).

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
En tjock en, som stått länge i bokhyllan. Och så en himla massa annat, som är tunnare, bättre och mer lättläst, och det blir de böckerna jag läser och läser ut, och när jag kommer hem efter semestern så sätter jag tillbaks den tjocka hyllvärmaren på sin plats, och där får den stå till nästa semesterresa. Jag har några böcker som verkligen har fått resa jorden runt.

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Ett par månader hösten 1997. Jag hade fått för mig att jag skulle satsa stenhårt på mitt nya jobb, och läsa all litteratur på kurserna jag gick på.

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Jag har väldiga problem med Snabba Cash. Jag har snart hållt på i tre år.

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
Barnet. Eller så somnar jag.

44. Bästa filmatisering av bok?
Jag tycker att Agnes Cecilia blev väldigt bra. Och Glasblåsarens barn.


45. Sämsta filmatisering av bok?
Ja, här borde man ju passa på att klistra in den långa listan, men jag kommer inte på så många exempel just nu, vilket jag antar är ett säkert tecken på att jag har blivit gammal och cynisk och marknadsanpassad. Men en bok som verkligen blev väldigt konstig som film var John Irvings Ciderhusreglerna. Det blir alltid så knäppt när två personer i böckerna slås ihop till en i filmen, och här blev det särskilt konstigt för det var en far och en son som smältes samman i en person.


46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Jag minns inte den exakta summan, men i relation till mina dåvarande inkomster är det fyrasiffriga belopp som jag betalade på Barnes & Nobles i Baltimore hösten 1999 mitt all-time-high. Men så hade jag också en extra resväska med mig på resan, och det hade ju varit rätt tokigt att åka hem med den tom, eller hur?

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Hahaha, vilken kuggfråga! Aldrig så klart, det vet väl alla att det är förbjudet.

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Vad som helst, om det kniper, men oftast en annan bok.


49. Har du dina böcker organiserade?
Ja. Egentligen enligt associationsmetoden, med några underindelningar (barn- och ungdomsböcker, faktaböcker, litteraturvetenskap, drama, biografier, deckare). Men numera har jag så ont om plats att böcker snarare får tryckas in där det finns ett ledigt utrymme. Det gör det svårare att hitta.

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Behålla. Det är rätt jobbigt med biblioteksböcker.

51. Finns det böcker du undviker?
Ja.


52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Den där Döden i grytan som jag tjatat om hela vecka.


53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Jag trodde inte jag skulle gilla Hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge, men den var en otroligt bra faktabok om de psykologiska processer som styr vårt val av partner. Jag fick nästan lust att göra slut och ge mig ut och testa igen.


54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Tidsresenärens hustru av Niffenegger. Usch, jag vill inte ens tänka på den!

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
När jag av rent intresse läser jobblitteratur.

Och på förekommen anledning vill jag gärna påpeka att om man nödvändigtvis måste twittra om att jag bloggar så uppmärksamma hellre det föregående inlägget om Döden i grytan, för det är sannerligen av mer allmänintresse.

Svältdöden

Jag borde väl säga några sista ord om Döden i grytan, som jag avslutade för några dagar sedan. Men vad ska jag skriva? Att jag köpte ekologiskt jordnötssmör, och dito körsbärstomater (för det finns betydligt mer av det nyttiga röda lycopenet i små tomater) och att helgens cafébesök blev på en lokal där man garanterat bakar sitt eget kaffebröd? I övrigt har vi lite vilset ätit upp innehållet i kyl och frys. Bolognese på köttfärs från tvivelaktigt ursprung. Meloner som fraktats över halva Europa. Min mormors kanelbullar och vit kittost från Falbygdens mejeri.

Om jag ska rikta någon kritik mot boken så är det att det känns orimligt svårt för mig att kontrollera källorna. Det vimlar av fakta om höga och låga temperaturer, om FN-organ som sedan länge vet, och om såna som inte samarbetar (problemet med svininfluensan, dess uppkomst och spridning är till exempel att ett FN-organ har hand om människors hälsa, och ett annat om djurhälsan och de samarbetar inte), om hur det är viktigare att undanröja handelshinder än tänka på att maten är vettigt producerad, om att matlådor som serveras till gamla och sjuka har ett näringsinnehåll beräknat på vad en frisk, rörlig person som själv kan tugga behöver äta, om att naturfolk inte har cancer eller tbc, om att magnesium-innehållet i en morot har minskat 10 gånger de senaste decennierna... Det spretar, samtidigt som det övertygar om att det mesta är ruttet, men säljs ändå.

Boken driver tesen att de stora internationella matproducenterna pressar sin vinst bortom det uthärdligas gräns. Kycklingar tas fram för att ha så fyrkantiga bröstbitar som möjligt (så att man slipper svinnet som filéernas rundade kanter innebär), men som måste slaktas innan de blir för gamla, för annars kan deras ben inte bära dem längre. Antibiotika som används för att djuren ska växa snabbare (kycklingar är nu klara för slakt efter så där 33 dagar, mot tidigare 120 dagar, och jag är så cynisk och galghumoristisk att jag funderar över om det inte är en välgärning att så eländiga liv blir korta). Antibiotika används också för att förebygga och förhindra de sjukdomar som annars lätt sprids mellan djuren (intressant är upplysningen att hönor som går ute är mindre sjuka, inte behöver antibiotika, och har betydligt lägre procent dödlighet).

Boken hävdar vidare att de kontrollstationer i produktionskedjan som upprättas rör främst tillagning, och har tillkommit för att fixa symtomen på en dålig djurhållning (och för all del inte alltför upplyftande storskalighet i grönsakshanteringen heller). Men åtgärderna är dyra. Små företag klarar inte av de investeringar som krävs och slås ut. Dessutom kan inte förskolor, sjukhus, äldreboenden investera de miljoner i kök och personal som behövs för att de ska få lov att tillaga mat i sina lokaler. Mat som måste upphettas, mat som inte får blandas, snoriga ungar som inte får skala potatis.

Jag säger inte att bokens teser är fel, jag misstror dem egentligen inte ens, jag har bara – trots omfattande källförteckning – svårt att bedöma om sanningen ser ut så där (kan det verkligen vara så hemskt?).

Det blir till en skräckpropaganda som jag inte kan hantera. Hur ska jag kunna lösa det här problemet genom att ta mig i kragen, träna lite oftare och äta nyttigt... Just det där med att "äta nyttigt" blir verkligen ett oöverstigligt hinder. Jag kan inte riktigt lösa mitt livspussel om jag ska springa runt mellan ekologiska gårdsbutiker och baka mitt eget bröd och ha en egen ko i trädgården. Det är jag inte ensam om. Någonstans måste de där stormarknadernas utbud vara så pålitligt att jag kan handla mitt dagliga bröd där. Det ingår liksom i den överenskommelse som människokollektivet ingick när vi lämnade våra självförsörjande jordbruk och flyttade in till städerna för att ingå i industrialiseringsprocessen, och alla yrken den innebar för oss – fabriksarbetare, kontorister, forskare, lärare, läkare och advokater. Vi behöver mat för att överleva. För att inte bli sjuka. För njutning och näring.

Jag har tidigare skrivit om min läsning av boken och mina funderingar här, här och här.

Jävla Jenny!

Det är Jennys fel att jag kom hem med de här böckerna idag. Jag hade liksom lagt Virdborg på hyllan efter att Svart krabba som började så bra visade sig slutade så illa, men så skrev hon det här. Och Westö hade jag tänkt vänta med till pensionen, eller åtminstone spara för att ha i bakfickan av ren artighet om jag nån gång blev inbjuden till en gammal kompis jag har som flyttat till Finland, men så skrev Jenny det här.

Man är så sårbar när (nästan) alla affärer i hela stan är stängda utom Åhléns, som – som vanligt – rear bort kvalitet.

De som inte tycker om svordomar kan föreställa sig att det här inlägget har den alternativa titeln: "Vådan av att läsa bokbloggar".

Kikärtssoppa?

Den här veckan får ni följa en del av mina reflektioner mer eller mindre kontinuerligt, medan jag läser vidare i Döden i grytan.

Flera farliga bakterier har blivit mer tåliga mot värme och kyla men även lärt sig att bättre klara torka och olika kemikalier. För att möta detta måste våra kylskåp bli kallare och maten värmas till allt högre temperaturer. 

Orsaken är knappast höljd i dunkel. En rad FN-organ har sedan länge pekat ut de moderna produktions- och distributionsmetoderna som används i livsmedelsindustrin som direkt orsak till både framväxten och den snabba spridningen av nya bakterier. (s 154)

Den här boken klargör verkligen att orsaken till alla de farliga bakterierna maten inte är höljd i dunkel, utan beror på storindustrier, och deras krav på att maximera vinsten. Därför måste man alltså se till att tillagningen av det sjuka köttet (eller den salmonellasmittade salladen) sker på ett sätt så att folk inte blir sjuka. Det är lite bakvänt, men är alltså orsaken till att man inte kan riskera att barn skalar potatis på sin förskola. Strikt hygien vid tillagningen förhindrar att den smitta (som alltför ofta inte eventuellt) finns i maten sprids.

Andra studier har visat att mängden E.colibakterier i avföringen minskar med 99 procent när korna tillåtits beta utomhus eller fått hö istället för kraftfoder och ensilage. Men eftersom uppfödarna får betalt per kilo gör de precis tvärtom: djuren sätts på intensifierad slutgödning tiden före slakt, vilket tvärtom gynnas bakterietillväxten. (s 156-157)

Och jag stoppar i mig lite antibiotika som en läkare rätt motvilligt skrev ut till mig i förra veckan. Och läser att 50 % av all antibiotika som används i EU går till – djuren. Så att de ska växa bättre, och inte bli sjuka – vilket de lätt blir när de är sammanpackade tillsammans, och växer så fort så att benen inte bär dem, så att de i stället trillar omkull och får ligga i avföring på golvet eller gallret i de stora djurfabrikerna.

Jag har inte lust att fundera särskilt mycket mer över ursprunget till matvarorna i mitt skafferi och kylskåp, men kan vidare konstatera att choklad är en av de lömskaste smittkällorna till salmonella. Det där sista borde jag meditera över oftare inser jag. Choklad – salmonella. Choklad – salmonella. Choklad – salmonella.

Läsänka

Min sambo har börjat läsa Hungerspelen.

Slutet på slutet

Jag brukar inte reprisera mina inlägg (som somliga), men jag vill göra ett undantag. För nu i veckan har Harry Mulisch gått ur tiden. (Den som kan läsa nederländska har en fin alfabetisk sammanställning av Mulisch liv och verk här.) Mulisch har tidvis figurerat som kandidat i Nobelprisdiskussioner, men det finns tyvärr trots det bara tre böcker översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen.

Inlägget nedan är tidigare publicerat 1 juli 2009, men eftersom min blogg nuförtiden har 10 gånger fler läsare än då är det faktiskt en anledning att återpublicera det bara därför. Förutom att jag tycker mycket om Mulisch böcker, har jag svårt att läsa dem utan att fundera över vad som måste ha präglat hela hans liv: hans mor var judisk och hans far samarbetade med nazisterna.

Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen. Överfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala namn på bokdelar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.

Det är som tur är aldrig försent att få nya bilderboksfavoriter!

Det är många djur man läser om som småbarnsförälder. Grodor och ankor. Rätt mycket björnar, otaliga hundar, kaniner och katter. Och drakar, monster, dinosaurier och spöken. Pingviner och kaniner igen. Det finns ibland små barn i barnböckerna, men desto fler isbjörnar och flodhästar känns det som, och jag börjar bli trött nu. Kanske är det därför jag blir extra glad när jag mitt i bilderboksdjungeln upptäcker en ny favorit: Var är mamma?, skriven och tecknad av Julia Donaldson och Axel Scheffler – samma par som ligger bakom de fantastiska böckerna om Gruffalon (som jag skrivit om här tidigare).

Historien är enkel: En liten apa letar efter sin mamma, och får hjälp av en fjäril i sökandet. Hon ställer frågor för att få reda på hur apans mamma ser ut, så att hon kan hjälpa henom att hitta henne. "Är hon stor?" frågar fjärilen, och apan svarar "Hon är större än jag". Fjärilen föreslår genast elefanten, som finns bara om hörnet. Men apan protesterar så klart, och specificerar att hens mamma tycker om att vira svansen runt träd. Nästa djur som fjärilen presenterar som mamma-material är är därmed – inte oväntat – en orm!

Och så där fortsätter det. Apan hävdar att hens mamma (till skillnad från ormen) har ben, och fjärilen visar henom på en spindel! Sedan en papegoja, en groda och en fladdermus. Att läsa boken tillsammans med ett barn är en hisnande upplevelse, för barnet tycker så klart att fjärilen är helstollig som tror att en groda kan vara mamma till en apa. Men samtidigt problematiseras ju det där med att kunna göra en tillräcklig och uttömmande beskrivning. Hur mycket information behöver apan ge till fjärilen för att hon ska förstå vad hen menar? Apans misslyckanden blir för barnet en viktig övning i dekontextualisering – alla i omgivningen känner inte alltid till alla omständigheter som barnet vill berätta om och kan fylla i de detaljer som saknas. Det är viktigt att inse vad din lyssnare vet, och vad du behöver förtydliga.

En spännande twist i berättelsen kommer mot slutet när det går upp för fjärilen att apans mamma faktiskt liknar henom. "Du har inte sagt att ni liknar varann!" säger fjärilen. "Nej, det trodde jag du förstod minsann", muttrar apan. Och fjärilen svarar: "Sånt vet man inte så säkert, nej... / för mina barn liknar då inte mej." Jag blev alldeles varm och glad när jag läste det här första gången. En sån viktig sak – att föräldrar och barn inte alltid liknar varandra! En del barn är adopterade. En del barn är biologiska men ser inte alls ut som sina föräldrar ändå. En del barn kanske ser ut som sina föräldrar, men är väldigt olika till sättet – de är sjuka (eller föräldern är sjuk) eller handikappade. Ja, jag blir så lycklig av den här lilla, lilla meningen.

Och som om det inte var nog, så är den apa som fjärilen till slut hittar inte den lilla apans mamma – utan hens pappa! Åh, tänk vilket statement: man kan inte se skillnad mellan en mamma och en pappa! Jag älskar älskar älskar när barnböcker utan att göra värsta temat av det hela lyckas få med viktiga självklarheter.

Sen slutar historien med att apan och pappa går hem till mamma, familjen är samlad och ordningen är återställd i den lilla apans universum. Och jag vet, man hade kanske kunnat tänka sig ett queerperspektiv också i den här historien, men det är faktiskt att begära för mycket salighet av en enda bok.

Enligt O skriver om en annan ny bok av samma radarpar: Zog, den lilla draken. Vi fick båda i ett månadspaket från Barnens Bokklubb i förra veckan, och även om Zog också är trevlig på många sätt, så tycker jag inte den är lika underbar som Var är min mamma?

Bulldöden

Jag fortsätter att läsa Döden i grytan. På sidan 54 står det:

... Det är i Holland och jämförbara länder flera hundra gånger viktigare för människors hälsa att förbättra näringsinnehållet i kosten än att ytterligare minska riskerna med en redan säker mat.

Mat är mest hälsosam – och godast – när den äts färsk och nylagad, och hygiensatsningar har en tendens att gynna utvecklingen mot storskaliga centraliserade lösningar, där maten förlorar både smak och viktiga näringsämnen när den lagras och forslas runt.

Jag lagar mig en kopp munkte från gotländska Kränku och äter mormors hembakta kanelbullar till, och fortsätter läsa.

Steget efter

DN uppmärksammar Bokbloggarnas litteraturpris 2010, ni vet det där priset som Breakfast Bookclub har initierat. 46 bokbloggar har nominerat. Alla kan rösta!

Ja, alltså även såna som jag, som inte föreslog några böcker, för jag hade tydligen bara läst bra böcker som kom ut i september 2009, och således diskvalificerade sig för att bli nominerade.

Och nu vet jag inte riktigt – ska jag ompröva en av de strategier jag använder för att värja mig mot den myckna bokutgivningen, och börja be om intressanta recensionsexemplar bara för att kunna ha nåt att nominera nästa år? Eller ska jag stoiskt fortsätta att förfäkta tanken att en bra bok är en bra bok även efter första recensionsdatum?

(Jag ska i alla fall läsa ut den av de nominerade böckerna som jag har i min ägo innan den 14 november som är sista dagen för röstningen, och sen ska jag rösta på den. Så småningom kommer jag att läsa ytterligare sex av de nominerade böckerna, och då kommer jag nog att upptäcka att minst två – troligen tre – av dem är bättre än den jag hunnit läsa innan omröstningen.)

Hungerspelet

Just nu läser jag Döden i grytan av Henrik Ennart & Mats-Eric Nilsson (ni vet, han som skrivit Den hemlige kocken, och ständigt tjatar om hur vår mat är full med e-nummer), som bland annat handlar om att förskolebarn inte längre får hjälpa till i köket och att korvkiosker tvingas sälja pulvermos i stället för kiosklagat potatismos, eftersom de inte får skala jordiga potatisar i kiosken.

Och det borde göra mig arg, men jag blir mest fruktansvärt hungrig. Och inte är jag sugen på långkok och ekologiska morötter, utan det är en protesthunger som kräver formfranska med apelsinmarmelad.

(Jag försöker analysera varför den här boken får såna effekter. När jag typ läste Snabbmatslandet av Eric Schlosser så höll jag mig ifrån hamburgare i flera år, men Ennart och Nilsson får mig att dras till halvfabrikaten. Är det något med bokens dramaturgi? Eller åt jag helt enkelt för lite till middag?)

25 saker du inte vill veta om mig

Jag är visserligen inte överförtjust i enkäter, men eftersom jag tillbringat hela eftermiddagen med att svara på tråkiga frågor (av typen: "I vilket öra hör du mest ljud när jag håller stämgaffeln mot din panna?"), så tyckte jag att jag var förtjänt av att svara på frågor där svaren känns lite mer, tja, lättbesvarade. Bokbabbel har hittat enkäten och översatt den.

1. Favoritbok i barndomen?
Man får väl nämna fler böcker här, eller hur? Generellt tyckte jag mycket om böcker som handlade om "förr-i-tiden", och böcker som handlade om tidsresor. Lilla huset på prärien-serien och Kulla-Gulla-böckerna är starka kandidater. Och Agnes Cecilia.

2. Vad läser du just nu?
Precis i skrivande stund så är jag nog så mitt emellan två böcker som jag nånsin blir. Jag avslutade en i natt (Minnen av Torgny Lindgren), och står och väljer lite vilken av de många påbörjade som jag ska kasta mig in i så där mer intensivt (några fler som puttrar vid sidan om blir det ju alltid). Jag vill inte nämna några namn, för då blir det med säkerhet inte den boken, och den bok jag tänker på vill jag gärna läsa just nu.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Inga. Jag reserverar bara jobb-böcker, och till och med där så restriktivt som möjligt. Men jag måste återlämna en del böcker i eftermiddag, och det finns ju en mikroskopisk möjlighet att jag får sällskap hem efter det besöket.

4. Dålig bokvana?
Jag läser gärna med mat i munnen?

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Alexandra Coelho Ahndorils Stjärneborg, Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick och Nicole Krauss Kärlekens historia. Att det inte är fler beror på att sambon lämnade tillbaks en massa för två veckor sen, och sedan dess har jag varit för sjuk för att ta mig till biblioteket.

6. Har du en läsplatta?
Nej. Men en iPhone. Jag funderar starkt på att hitta nån bra anledning till att skaffa en iPad också. (Fast jag hade nog inte tänkt läsa böcker på den i första hand.)

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Föredrar och föredrar. Men jag tillämpar slalomläsning, ja.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Ja. Jag är mer fokuserad och väljer böcker med mer urskillning. Jag skriver också oftare blogginlägg i huvudet medan jag läser – det gjorde jag av någon anledning aldrig innan jag började blogga.

9. Sämsta boken du läst i år?
Det är en svår fråga. Men Johan Theorins Blodläge var inte så himla bra. Att jag tycker den var sämst beror möjligen på att jag hade rätt högt ställda förväntningar, och blev besviken.

10. Bästa boken du läst i år?
Charlotte Esséns Sektbarn var väldigt bra. Och allt jag läst av Elin Wägner, till exempel Norrtullsligan.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag försöker aktivt utmana mig själv några gånger per år.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Fackböcker. Och några få författare som jag verkligen verkligen vill läsa med en gång, typ Håkan Nesser och Torgny Lindgren och Majgull Axelsson. Och Harry Potter-böckerna (ligger inte ni också vakna om nätterna och önskar önskar önskar att Rowling ska skriva fler?).

13. Kan du läsa på bussen?
Ja, om jag får sitta ner. (Jag kan läsa ståendes, men på den bussen som jag brukar åka brukar det vara så trångt i gången att det är omöjligt att hålla upp en bok framför sig om man står.)

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Sängen (med toaletten som stark bubblare).

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag lånar ut böcker till alla, vare sig de vill eller inte. Däremot kanske inte riktigt vad som helst till vem som helst.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Absolut. Jag viker hundöron i mina pocket, ibland i mina inbundna böcker, i alla slags biblioteksböcker, men absolut inte i dina böcker om jag får låna dom.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
I skönlitteratur i princip aldrig. Men det händer att jag stryker under citat jag gillar. (Men nej, inte i din bok som jag har lånat, så klart!)

18. I studierelaterade böcker då?
I jobblitteratur skriver jag hela romaner i marginalerna. Jag stryker dessutom under texten med överstrykningspennor i olika färger. (Se bild.)

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska. Läser nån bok i månaden på engelska, och 1-2 böcker om året på holländska (oräknat barnböcker)

20. Vad får dig att älska en bok?
Förnuft och känsla (eller intelligens och passion, eller kunnande och medkänsla).

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Om jag träffar en person som läser och som jag tycker verkar passa ihop med en bok som jag läst (eller möjligen känner till, men inte har läst själv).

22. Favoritgenre?
Det här är svårt! Jag vet faktiskt inte. Andra världskriget-litteratur, kanske? Om man kan räkna det som en genre, för där läser jag både fakta och skönlitteratur (och gärna om motståndsrörelser och spioner och sånt också).

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag önskar att jag läste mer poesi.

24. Favoritbiografi?
Ja, jag är ju inte den stora biografiläsaren, men jag blev väldigt förtjust i Margareta Strömstedts biografi om Astrid Lindgren.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jorå. Men så vitt jag kan bedöma hjälpte den inte nåt vidare.

Bilden föreställer ett typiskt uppslag ur en bok som jag läser i mitt arbete.