Svältdöden

Jag borde väl säga några sista ord om Döden i grytan, som jag avslutade för några dagar sedan. Men vad ska jag skriva? Att jag köpte ekologiskt jordnötssmör, och dito körsbärstomater (för det finns betydligt mer av det nyttiga röda lycopenet i små tomater) och att helgens cafébesök blev på en lokal där man garanterat bakar sitt eget kaffebröd? I övrigt har vi lite vilset ätit upp innehållet i kyl och frys. Bolognese på köttfärs från tvivelaktigt ursprung. Meloner som fraktats över halva Europa. Min mormors kanelbullar och vit kittost från Falbygdens mejeri.

Om jag ska rikta någon kritik mot boken så är det att det känns orimligt svårt för mig att kontrollera källorna. Det vimlar av fakta om höga och låga temperaturer, om FN-organ som sedan länge vet, och om såna som inte samarbetar (problemet med svininfluensan, dess uppkomst och spridning är till exempel att ett FN-organ har hand om människors hälsa, och ett annat om djurhälsan och de samarbetar inte), om hur det är viktigare att undanröja handelshinder än tänka på att maten är vettigt producerad, om att matlådor som serveras till gamla och sjuka har ett näringsinnehåll beräknat på vad en frisk, rörlig person som själv kan tugga behöver äta, om att naturfolk inte har cancer eller tbc, om att magnesium-innehållet i en morot har minskat 10 gånger de senaste decennierna... Det spretar, samtidigt som det övertygar om att det mesta är ruttet, men säljs ändå.

Boken driver tesen att de stora internationella matproducenterna pressar sin vinst bortom det uthärdligas gräns. Kycklingar tas fram för att ha så fyrkantiga bröstbitar som möjligt (så att man slipper svinnet som filéernas rundade kanter innebär), men som måste slaktas innan de blir för gamla, för annars kan deras ben inte bära dem längre. Antibiotika som används för att djuren ska växa snabbare (kycklingar är nu klara för slakt efter så där 33 dagar, mot tidigare 120 dagar, och jag är så cynisk och galghumoristisk att jag funderar över om det inte är en välgärning att så eländiga liv blir korta). Antibiotika används också för att förebygga och förhindra de sjukdomar som annars lätt sprids mellan djuren (intressant är upplysningen att hönor som går ute är mindre sjuka, inte behöver antibiotika, och har betydligt lägre procent dödlighet).

Boken hävdar vidare att de kontrollstationer i produktionskedjan som upprättas rör främst tillagning, och har tillkommit för att fixa symtomen på en dålig djurhållning (och för all del inte alltför upplyftande storskalighet i grönsakshanteringen heller). Men åtgärderna är dyra. Små företag klarar inte av de investeringar som krävs och slås ut. Dessutom kan inte förskolor, sjukhus, äldreboenden investera de miljoner i kök och personal som behövs för att de ska få lov att tillaga mat i sina lokaler. Mat som måste upphettas, mat som inte får blandas, snoriga ungar som inte får skala potatis.

Jag säger inte att bokens teser är fel, jag misstror dem egentligen inte ens, jag har bara – trots omfattande källförteckning – svårt att bedöma om sanningen ser ut så där (kan det verkligen vara så hemskt?).

Det blir till en skräckpropaganda som jag inte kan hantera. Hur ska jag kunna lösa det här problemet genom att ta mig i kragen, träna lite oftare och äta nyttigt... Just det där med att "äta nyttigt" blir verkligen ett oöverstigligt hinder. Jag kan inte riktigt lösa mitt livspussel om jag ska springa runt mellan ekologiska gårdsbutiker och baka mitt eget bröd och ha en egen ko i trädgården. Det är jag inte ensam om. Någonstans måste de där stormarknadernas utbud vara så pålitligt att jag kan handla mitt dagliga bröd där. Det ingår liksom i den överenskommelse som människokollektivet ingick när vi lämnade våra självförsörjande jordbruk och flyttade in till städerna för att ingå i industrialiseringsprocessen, och alla yrken den innebar för oss – fabriksarbetare, kontorister, forskare, lärare, läkare och advokater. Vi behöver mat för att överleva. För att inte bli sjuka. För njutning och näring.

Jag har tidigare skrivit om min läsning av boken och mina funderingar här, här och här.