Just nu läser jag Döden i grytan av Henrik Ennart & Mats-Eric Nilsson (ni vet, han som skrivit Den hemlige kocken, och ständigt tjatar om hur vår mat är full med e-nummer), som bland annat handlar om att förskolebarn inte längre får hjälpa till i köket och att korvkiosker tvingas sälja pulvermos i stället för kiosklagat potatismos, eftersom de inte får skala jordiga potatisar i kiosken.
Och det borde göra mig arg, men jag blir mest fruktansvärt hungrig. Och inte är jag sugen på långkok och ekologiska morötter, utan det är en protesthunger som kräver formfranska med apelsinmarmelad.
(Jag försöker analysera varför den här boken får såna effekter. När jag typ läste Snabbmatslandet av Eric Schlosser så höll jag mig ifrån hamburgare i flera år, men Ennart och Nilsson får mig att dras till halvfabrikaten. Är det något med bokens dramaturgi? Eller åt jag helt enkelt för lite till middag?)
6 kommentarer:
låter som farlig läsning :)
Jag har inte läst boken, men jag kan tänka mig känslan. När jag t.ex läste Lena Anderssons Duck City så vräkte hon på med att folk åt två dussin donuts och sköljde ned med litervis med Cola. "Men om jag inte tar tjugo, om jag bara tar en donut, då är det väl OK?" tänkte jag. "Om jag inte äter halvfabrikat varje dag, men några av de där korvarna är ju goda!" Min känsla blev, typ, alla andra smaskar visst i sig det jämt, så då kan jag väl få göra det bara idag? Äsch, det blir bara mer förvirrat när jag försöker förklara...
Jag tror inte att jag vågar läsa den här boken- "Snabbmatslandet" var nog det sista i genren som jag satte ögonen i (och precis som du ville jag inte äta hamburgare på väääldigt länge) - mat kan bli väldigt äckligt om man rotar för mycket i den... till slut kan man inte äta någonting alls utan att må illa... Marmeladsmörgåsar låter relativt ofarligt- det tycker då jag (som äter minst en om dagen).
Hannele: Läsningen är ett vågespel, kan man säga ;-)
Jenny: Just i den här boken driver författarna inte helt igenom tesen att de är mot halvfabrikat och snabbmat, utan (så långt som jag kommit) problematiseras mycket av det här att det har kommit så mycket bestämmelser runt maten på grund av hygieniska skäl (alltså risken att smittas av skadlia bakterier), och att det har fått styra många beslut in absurdum. Till exempel bygger man nya Karolinska i Stockholm helt utan kök.
Men annars förstår jag var du menar. En snabbmatsmåltid gör så klart varken till eller från, men problemet är väl att det är riktigt jävla svårt att äta något som inte är behandlat och fraktat och tillsatt och nerkylt och så långt från färska råvaror man kan komma... Det man tror är färskt i affären är inte ens alltid det. Där är man betydligt mer lurade än när man äter på Mac Donalds.
Ingrid: Man kan bli äcklad, ja. Fast ibland behöver jag själv den där omskakningen, när jag börjar tycka att Scans köttbullar och ugnspizza känns som rimliga middagsalternativ hela veckan. Marmeladmackor tycker jag inte heller är hela världen (om jag vill kan jag dessutom enkelt välja sambons hembakade bröd med hans hemkokta sylt, gjord på våra egna bär och frukter; jag är rätt lyckligt lottad).
Jag har inte läst e-nummerböckerna, men det låter ju helt galet med dessa överdrivna hygienregler. Blir man inte arg? Om det bara är det eller något annat som triggar marmeladbehovet hos dig vet jag ju inte, men själv kan jag bli lite provocerad av ett för förnumstigt och moraliserande tilltal.
Som när Anna Skipper ondgör sig över mikrovågsugnar och på nasal göteborgska väser "vet du vad glutamat gör med din kropp?" Då får jag en nästan oemotståndlig (barnslig) lust att gå och köpa kinesisk hämtmat med fokus på friterade räkor, värma den i mikron och krydda extra med Piffi allkrydda..
A-lo: Alltså boken får mig att tänka på en massa saker. Dels den där känslan (som jag hade i början av boken) att jag bara vill proppa i mig alla onyttigheter som finns, för det talas lite väl mycket om smör och hemlagat och genomtänkt och allting (precis samma känsla som man får av Anna Skipper).
Men bokens syfte är egentligen inte detta (jag har kommit lite längre in nu), utan att visa på att industrins storskalighet innebär stora risker både för att sjukdomar utvecklas hos, och att de sprids mellan djur. Industrin är mäktig, och i stället för att man så att säga stoppar spridningen i djurbesättningen sätter man upp extrema regler kring tillagningen av framför allt kött – dvs köttet måste tillagas på så sätt att alla skadliga bakterier dör, i stället för att man så att säga ser till att bakterierna inte hamnar i köttet från början.
Då blir man inte arg på det präktiga längre, om man säger så :-)
Skicka en kommentar