Det är som tur är aldrig försent att få nya bilderboksfavoriter!

Det är många djur man läser om som småbarnsförälder. Grodor och ankor. Rätt mycket björnar, otaliga hundar, kaniner och katter. Och drakar, monster, dinosaurier och spöken. Pingviner och kaniner igen. Det finns ibland små barn i barnböckerna, men desto fler isbjörnar och flodhästar känns det som, och jag börjar bli trött nu. Kanske är det därför jag blir extra glad när jag mitt i bilderboksdjungeln upptäcker en ny favorit: Var är mamma?, skriven och tecknad av Julia Donaldson och Axel Scheffler – samma par som ligger bakom de fantastiska böckerna om Gruffalon (som jag skrivit om här tidigare).

Historien är enkel: En liten apa letar efter sin mamma, och får hjälp av en fjäril i sökandet. Hon ställer frågor för att få reda på hur apans mamma ser ut, så att hon kan hjälpa henom att hitta henne. "Är hon stor?" frågar fjärilen, och apan svarar "Hon är större än jag". Fjärilen föreslår genast elefanten, som finns bara om hörnet. Men apan protesterar så klart, och specificerar att hens mamma tycker om att vira svansen runt träd. Nästa djur som fjärilen presenterar som mamma-material är är därmed – inte oväntat – en orm!

Och så där fortsätter det. Apan hävdar att hens mamma (till skillnad från ormen) har ben, och fjärilen visar henom på en spindel! Sedan en papegoja, en groda och en fladdermus. Att läsa boken tillsammans med ett barn är en hisnande upplevelse, för barnet tycker så klart att fjärilen är helstollig som tror att en groda kan vara mamma till en apa. Men samtidigt problematiseras ju det där med att kunna göra en tillräcklig och uttömmande beskrivning. Hur mycket information behöver apan ge till fjärilen för att hon ska förstå vad hen menar? Apans misslyckanden blir för barnet en viktig övning i dekontextualisering – alla i omgivningen känner inte alltid till alla omständigheter som barnet vill berätta om och kan fylla i de detaljer som saknas. Det är viktigt att inse vad din lyssnare vet, och vad du behöver förtydliga.

En spännande twist i berättelsen kommer mot slutet när det går upp för fjärilen att apans mamma faktiskt liknar henom. "Du har inte sagt att ni liknar varann!" säger fjärilen. "Nej, det trodde jag du förstod minsann", muttrar apan. Och fjärilen svarar: "Sånt vet man inte så säkert, nej... / för mina barn liknar då inte mej." Jag blev alldeles varm och glad när jag läste det här första gången. En sån viktig sak – att föräldrar och barn inte alltid liknar varandra! En del barn är adopterade. En del barn är biologiska men ser inte alls ut som sina föräldrar ändå. En del barn kanske ser ut som sina föräldrar, men är väldigt olika till sättet – de är sjuka (eller föräldern är sjuk) eller handikappade. Ja, jag blir så lycklig av den här lilla, lilla meningen.

Och som om det inte var nog, så är den apa som fjärilen till slut hittar inte den lilla apans mamma – utan hens pappa! Åh, tänk vilket statement: man kan inte se skillnad mellan en mamma och en pappa! Jag älskar älskar älskar när barnböcker utan att göra värsta temat av det hela lyckas få med viktiga självklarheter.

Sen slutar historien med att apan och pappa går hem till mamma, familjen är samlad och ordningen är återställd i den lilla apans universum. Och jag vet, man hade kanske kunnat tänka sig ett queerperspektiv också i den här historien, men det är faktiskt att begära för mycket salighet av en enda bok.

Enligt O skriver om en annan ny bok av samma radarpar: Zog, den lilla draken. Vi fick båda i ett månadspaket från Barnens Bokklubb i förra veckan, och även om Zog också är trevlig på många sätt, så tycker jag inte den är lika underbar som Var är min mamma?