måndag 14 juni 2010

Synd att missa

Jag tycker ju oftast att det är lite svårt med novellsamlingar. Just som man börjar komma in i en historia så är den slut och man ska samla sig och gå in i en ny berättelse. Är det dessutom nån slags kvalitet i novellerna måste man egentligen fundera en stund mellan varje kapitel (och då somnar jag ofta), annars har jag svårt att minnas de olika historierna; de smälter inte bara ihop, de utplånas nästan.

Men nu har jag äntligen hittat den ideala novellsamlingen, nämligen Margaret Atwoods bok Leva i synd och andra berättelser. Här är 11 noveller samlade, fristående delar av en och samma kvinnas liv. Ett fåtal av berättelserna har tidigare publicerats, och det fascinerar mig lite hur Atwood trots detta har fått ihop helheten. Hemligheten bakom den här samlingen är att den  alltså lika gärna kan läsas som en roman. Det är rent ut sagt en genial idé för en novellsamling. Eller för en roman. Varje berättelse blir ett konstverk i sig själv, kan vridas och vändas på, och varje berättelse blir en del i den stora helheten, om man vill.

Vi får 11 nedslag i kvinnan Nells liv, hennes uppväxt som extramamma till en mycket yngre, blyg och sjuklig syster. Hennes intellektuella och kroppsliga brådmogenhet. Hennes förhållande med en gift man, relationen till hans barn och fru och till de nya hemmen de skapar åt sig. Och de sista historierna som berättar om Nell och hennes föräldrar. Jag tycker om berättelserna för att där finns en positiv ton, för att där inte är outtalade konflikter och förebråelser och en massa skav emellan människorna. Jag tycker om att folk på det stora hela förstår varandra, även om de blir olyckliga ibland.

Den novell som jag ser som en av nycklarna i samlingen heter Min förra hertiginna, och är uppbyggd kring en analys av en Robert Browning-dikt som det tonåriga berättarjaget kämpar med inför sin examen. Atwood vrider och vänder på dikten, och visar hur olika tolkningar ändrar betydelsen. Efter att ha läst ut novellen är jag riktigt matt. Jag tänker att jag nästan inte vågar fortsätta läsa boken. Är det så mycket tankemöda som jag själv behöver lägga ner på varenda historia? Det känns nästan övermäktigt.

Ett annat tema som skymtar fram i flera av kapitlen är behovet att berätta. Att skapa berättelser av bitar av livet, att skapa sammanhang, att ta händelser, personer och fragment av samtal från verkligheten och använda dem som pusselbitar i en historia. Kanske är det så Atwood vill att vi ska se hennes berättelse? Som de där lapptäckena i boken Alias Grace – en av Atwoods bästa romaner, och den av hennes romaner som jag tycker att Leva i synd mest påminner om.

Och det är svårt att inte göra jämförelser. Jag tänker på det när jag läser, för mina tankar slinker hela tiden  iväg och jämför med Alice Munros novellsamling Kärlek Vänskap Hat (som jag skrivit om här och här). Jag blir irriterad.  Måste jag nödvändigtvis jämföra två författare bara för att de råkar komma från Kanada, skriva noveller och då och då förekomma i Nobelprisdiskussionerna? Ändå är det svårt att låta bli. Monros samling beskriver olika kvinnor och olika aspekter av att vara kvinna och att växa upp, att ofta få nöja sig, trots att livet inte blivit som man velat. Att vara bitter och otillfredsställd. Atwoods samling skapar i stället en helhet, en historia om en och samma kvinna, även om den effektfulla tekniken att bruka fristående noveller för detta blixtbelyser ett skeende, en relation eller ett minne. Munro är mer sorgsen och solkig. Atwood mer kraftfull och humoristisk (ja, hon är på sina ställen mycket rolig)! Munros historier är på ytan banalare men kräver oerhört mycket tankemöda; de är så skickligt uppbyggda att alla händelser inträffar mellan orden. Atwood är mer drastisk och burlesk, och mer explicit. Jag tycker mycket om båda, men föredrar nog Atwood om jag skulle tvingas välja.

Jag läste mycket Atwood för ungefär ett decennium sedan. I år har jag gett mig på henne igen, dels genom en omläsning av Oryx och Crake (den hade blivit mycket bättre; en trevlig upplevelse!), dels genom min läsning av Penelopiaden. Just den här novellsamlingen blev jag uppmärksammad på  hos Textappeal. Jag tackar för det, för annars hade den inte blivit läst just nu i alla fall.

Jag avslutar med ett exempel på Atwoods humor, hämtat från s 121, och novellen Monopol:

... och sedan låg de och darrade under Tigs duntäcke mellan Tigs trådslitna lakan, tätt omslingrade i en desperat omfamning som påminde Nell om hennes viktorianska romanförfattares beskrivningar av drunknande. Folk drunknande en hel del i den sortens romaner, särskilt om de hade haft utomäktenskapligt sex. 

11 kommentarer:

Hanneles bok-paradis sa...

Låter som ett kul tips, själv är jag väldigt förtjust i noveller.

Vixxtoria sa...

Hannele: Jamen så bra! Då kan du ju läsa den som en novellsamling :-D

Moa sa...

Oj, så fint skrivet om den här boken! Bravo! Nu tycker jag att den är ännu bättre!

En av de saker jag älskar och beundrar så mycket i Atwoods böcker är den där avsaknaden av bitterhet och sorg hos karaktärerna. I stället hanterar man livets vedermödor med ett slags återhållen och sammanbiten humor och självdistans!

Och här kommer en bekännelse: Jag har missat Alice Munro. Tycker du kanske att jag borde göra bot och bättring och läsa henne? Tipsa gärna om vad jag ska börja med!

Vixxtoria sa...

Moa: Det var ju inte illa om jag fick dig att tycka ännu bättre om boken :-D

Jag håller helt med om att Atwoods pragmatiska inställning och avsaknad av bitterhet och vältrandet i olyckor är väldigt befriande. Hon skriver ju ofta om saker som mycket väl kunde ha gett upphov till bitterhet och ett evigt ältande, men hennes karaktärer lyckas ofta hålla det ifrån sig, acceptera sitt öde och hitta både självkänsla och människovärde och gå vidare. Jag tycker att den där inställningen till livet kan fungera nästan terapeutiskt för mig som läsare – den visar på olika förhållningssätt till livet, där man inte gör sig själv till ett offer. Det blir särskilt tydligt i Tjänarinnans berättelse tycker jag.

Angående Munro så har jag inte läst mer av henne än novellsamlingen Kärlek Vänskap Hat som jag tog mig igenom förra sommaren. Den var riktigt riktigt riktigt bra, men enormt ansträngande. Varje novell var till synes vardaglig och banal och nästan intetsägande, men handlingen och temat var ungefär som en roman. Det krävde mycket eftertanke och var på det sättet väldigt jobbig att läsa. Men jag tycker definitivt att du ska ge dig på den. Eller kanske vad som helst annat av Munro. Hon har skrivit ett par romaner, efter vad jag förstått, och de är jag ganska intresserade av att läsa själv, och dessutom en mängd novellsamlingar. Eftersom jag tycker det är lite jobbigt att läsa novellerna, och eftersom den samling jag läste var bra, men så krävande (tyckte jag då, men jag kanske tänker för mycket ;-) ), så har jag dragit mig lite för att ge mig på en novellsamling till. Men förr eller senare gör jag det absolut!

Jag tycker dock att Munro har mycket av det där som Atwood saknar, dvs en slags bitterhet och gottande i sin egen olycka, och ältande av att det inte blev som man ville, och fullt med olösta konflikter och ouppfyllda drömmar.

jenny sa...

Atwood håller jag som en av mina allra käraste författare se´n ett antal år tillbaka. Jag läste Kattöga- och blev helt betagen. Sedan gav jag mig på Oryx och Crake, som jag tyckte var snudd på ett mästerverk; suggestiv, dystopisk och otäck, och helt igenom fascinerande. Efter det har jag läst så många titlat av henne jag bara lyckats komma över; Alias Grace(såklart, och den är ju bara fantastisk), Den blinde mördaren(som jag älskade från pärm till pärm), Tjänarinnans berättelse, Rövarbruden, Den ätbara kvinnan, Oraklet, och Leva i synd. Jättekul att du skriver om henne, hon är en underbar författare som fler borde upptäcka.
Vad gäller Munro, läste jag Kärlek, vänskap, hat nu i våras, och den tilltalade mig mycket.Jag uppfattade den inte riktigt så "ansträngande" som du beskriver, men jag läste kanske inte tillräckligt Mellan raderna? Hennes Nära hem ligger och väntar på skaläsalistan, och jag ser absolut fram emot att stifta ännu mer bekantskap med henne.

Vixxtoria sa...

Jenny: Jag ser också Atwood som en av mina favoritförfattare, även om jag har ett par böcker kvar att läsa (det är nästan så att jag drar på dem lite grann för att det liksom inte ska ta slut). Kattöga blev jag inte överväldigad av (jag tycker ofta det känns så sjaskigt med såna där uppväxtskildringar och mobbningssituationer), men Alias Grace tycker jag är helt fantastisk. Min favorit är dock Tjänarinnans berättelse! Och jag blev väldigt tagen av Penelopiaden som jag läste och skrev om här tidigare i år.

Angående Munro så kan jag nog hålla med om att hon inte nödvändigtvis behöver kännas så ansträngande. Men hos mig väckte novellerna oerhört mycket tankar, och jag var liksom tvungen att pussla med dem i tankarna långt efter att jag läst ut dem. Eller så finns det två tolkningar av det hela: att jag har svårare att läsa än du, eller att du är blind för allt som finns mellan raderna ;-) (Jag har vridit och vänt på två av novellerna ordentligt, och länkar till dem i de inlägget ovan.)

jenny sa...

Nja, jag tror inte jag är blind på mellanradernaläsning,så mycket har jag läst i mina da´r att jag nog fixar det rätt bra...;-) Men jag tror att Munro är en sådan författare som man kan läsa på ett antal olika nivåer; dels som (rätt osentimentala, lite karga) berättelser ur livet, och dels som väldigt psykologiskt innkännande historier om människor och deras livsvillkor- och säkert ett otal fler slags läsningar. Sedan beror det ju såklart på mig som läsare, hur jag väljer att ta dem till mig, i vad mån de "talar" till mig etc, etc.Men visst är det så himla fascinerande med denna typ av författare som verkligen kan locka fram en rad olika känslor.Jag tror jag ska läsa hennes Nära hem rätt snart, och ska ha dina ord i tankarna då!
Och vad gäller Murakami- ja, LÄS, LÄS, LÄS! Han är helt igenom fantastisk.

Jag är jag sa...

Atwood är en speciell typ av författare, man vet inte alltid vad man ska få när man börjar läsa en bok av henne, och det är därför jag tycker så mycket om henne, Men det finns ändå ett Atwoodskt sätt som gör henne oerhört intressant. Dom två böcker jag ändå sätter högst är Alias Grace och Den blinde mördaren och dom är på ett sätt dom mest lättillgängliga.

Vixxtoria sa...

Jenny: Nej, jag tror inte heller du missar det där som står mellan raderna ;-)

Vad man ser mellan raderna beror väl däremot mycket på just vad man har i livet när man läser, eller hur historierna "talar till en". Och det kan ju skifta ganska mycket. Vad gäller Munro kan jag tänka mig att det i mitt fall väckte tankar och funderingar som också var lite obehagliga för mig. Jag kände igen mig mycket i de där kvinnorna som försökt bryta sig loss från den bakgrund de kommer ifrån, men ständigt dras tillbaka, de där kvinnorna som känner att de aldrig riktigt har rätt att passa in, och som är rädda att någon ska se igenom dem, osv. Det kan vara kanske jobbigt att konfronteras med det där hos sig själv, så även om jag tycker att Munro är odiskutabelt bra (!) och att jag säkert kommer att återvända till henne igen så kommer jag vänta tills jag liksom känner mig redo att ha lite plats i mitt liv för de där tankarna som jag förväntar mig då dyker upp.

Angående Murakami så ska jag se till att ha honom tillgänglig när lusten tränger sig på (jag är mycket för lustläsningsprinciper).

Jag är jag: Det är sant. Atwood har väldigt många röster, faktiskt. Jag har tänkt på det när jag läst flera Atwood under våren. Det är helt olika personer man hör i Penelopiaden och Oryx och Crake – för att inte tala om den här novellsamlingen/romanen! Det är väl om inte annat ytterligare ett starkt argument för att ge henne Priset!?

Men angående Den blinde mördaren förstår jag faktiskt inte all uppskattning (du är ju inte ensam om den)! Jag tycker det är hennes allra sämsta bok. Jag har inte ens lyckats (trots flera försök) att ta mig igenom mer än tre fjärdedelar. Förklara varför jag ska försöka igen!

Moa sa...

Jag är inte heller jätteförtjust i Den blinde mördaren, hade tänkt läsa om och se om det hjälper...

För övrigt blev jag inspirerad och köpte mig Munro i pocket! :)

Vixxtoria sa...

Moa: ja, jag ska också läs om nån gång och se om det hjälper. Men eftersom jag fortfarande har Year of the flood kvar (jag har sparat på den, jag vill liksom ha något som jag _vet_ är bra i framtiden), och också ett par ytterligare Atwoods, så kommer de i alla fall före!

Vad kul att du köpte Munro. Då väntar jag med spänning på nån gång i framtiden när du läst och skriver om den då :-D