torsdag 4 mars 2010

Hon och mest han

För några veckor sedan lyssnade jag till en poddsändning från  Vetenskapsradion Historia, om brevväxlingar och kärlek på 1800-talet. Programmet sändes 11 februari 2010, och kan avlyssnas här (vilket rekommenderas varmt!). Där nämns både det ena och det andra, som man kan fundera över. Till exempel att man inte kunde gifta sig när som helst (och – förstås – inte heller flytta ihop), utan att mannen först skulle ha ett sådant arbete eller position att han kunde försörja sin hustru (och förhoppningsvis barn). Det är ett faktum som känns som rena 1800-talet idag, där vi har någorlunda fungerande sociala skyddsnät, acceptans för föräktenskapliga förbindelser (och barn), och dubbelarbetande hushåll. Dessutom har vi en tro på kärleken som livsmål, och fleråriga brevkorrespondenser innan fullbordat äktenskap är mer kuriöst än en 10 barns-familj.

Ja, jag kan inte låta bli att fundera över just föreställningar om "hur saker ska vara". Hur vårt tänkande kring vad som är normalt och "hur man gör" långsamt ändrar sig över tiden. Kravet att kunna försörja sin familj är bara ett sådant (som definitivt ligger till grund för en massa frustration och ilska när man läser 1800-talsromaner där de älskande inte får varandra, eftersom han (det är nästan alltid han) måste gifta sig med någon rik, men ful flicka, för att kunna klara försörjningen).

Men det var inte vid den här punkten jag hade tänkt dröja den här gången. I stället nämndes i radioprogrammet något annat – tanken på att om man verkligen älskade varandra, så skulle man till fullo förstå varandra. Just att förstå varandra var själva essensen i samlevnaden, och ett bevis på att man hör ihop. Att det fanns kärlek mellan parterna var ett ideal i 1800-talets borgerliga miljö. (Vilket kanske ledde till fall då man trodde sig vara förälskad? Jag tänker på lilla fru Marianne, till exempel.) Rent uttalad är väl den här tanken om ömsesidig och fullkomlig förståelse inte riktigt närvarande när vi idag väljer våra partner, men nog ligger den där och skaver. Den där längtan efter ömsesidig symbios, och drömmen om att finna någon inför vilken jag helt och hållet kan vara mig själv och ändå bli älskad (här kan ni foga in scenen från Bridget Jones-filmen när hon förvånat berättar för sina vänner att "he loves me just the way I am").

Tanken på att kärlek innebär fullkomlig förståelse för varandra har jag hela tiden i bakhuvudet när jag läser den vackra lilla boken av sammanställda brev och dagboksanteckningar från Käbi Laretei och Ingmar Bergman: Vart tog all denna kärlek vägen?. Paret träffades 1957, och var gifta i ett decennium (59-69). Här finns på drygt 100 sidor några urval av brev, och längre stycken ur en "svart" bok som samlade Lareteis "synder" och elaka tankar, och skrevs under 62, då hon väntade parets enda gemensamma barn, sonen Daniel. Boken slutar med Daniels födelse.

Det finns – med tanke på mitt inlägg om Donners Bergmanbok häromdagen – också något spekulativt i att denna bok utkommer ett par år efter Bergmans död. Jag blir lite trött när jag tänker på det, men vill inte fördjupa mig i detta just nu. Man behöver ju inte läsa det man inte är intresserad av (man behöver inte ens läsa det man är intresserad av; jag har till exempel inte kommit mig för att köpa Mikael Timms biografi om regissören ännu).

Den här lilla tunna boken är dock läsvärd av många skäl, varav det fina urvalet är ett. Paret skrev hundratals brev till varandra under den här perioden, men här har gallrats ordentligt. En del av mig hade gärna läst alltihop (ja, jag hör till dem som gärna läser andras kärleksbrev och smygläser dagböcker om jag får tillfälle till det), men en annan del uppskattar mycket den historia som mejslas ut och kan läsas mellan raderna. Här är två personer, båda med relationer på varsitt håll, som träffas och ohjälpligt dras till varandra, både mentalt och erotiskt (åh, ordet "erotiskt" används på ett sådant där typiskt 60-talssätt). De jämför (så där som nyförälskade gör) varandras likheter och olikheter, förundras och gläds. De vill förstå varandra, och missförstår. De ger och tar. Nej, hon ger och han har ett omättligt behov. Det är himmel och helvete, det är ett avvisat barn (Bergman) som söker den moderskärlek han aldrig fick (här behöver jag inte ens tolka särskilt mycket; detta skrivs mer eller mindre ut), det är två konstnärer som på var sitt håll skapar musik och film, och som gläds åt varandras framgångar. Mest hans, eftersom han blir avundsjuk om hon talar för mycket om de hyllningar hon fått.

Både i de brev de skriver till varandra, och i de långa dagboksanteckningar från Laretei som är infogade, saknas vardagens futtiga små händelser. Mycket i förbigående nämns middagsbjudningar (med Ulla Isaksson, bland annat), barnflicksbekymmer, resor. I stället finns ett ständigt pågående samtal, önskningar om att förstå varandra, att helt och fullt nå fram till en gemenskap, denna strävan överskuggar allt. Dessa mogna människor (Ingmar 39 när de möttes, hon 35), som analyserar sina känslor, tolkar dem, vänder på dem, förklarar dem, söker skuld och orsaker och ibland också lösningar. Och dessa tankar, så välformulerade. Käbis vindlade och poetiska, och Ingmars kortare och kärvare.

Det här är en bok utan svar. Utan en tolkningsram, utan en början och ett slut. Utan biografiska ramar, och till synes utan tillrättalägganden. Jag tycker om den.

11 kommentarer:

Paperback Lover sa...

Ja, visst var den fin. Ska också försöka skriva nåt fint om den, snart.

Vixxtoria sa...

Så du har inte skrivit ännu? Jag vågade inte gå till dig och kolla, innan jag skrev mitt eget inlägg. Men jag ska läsa när/om det dyker upp något hos dig. (Alla böcker blir det ju inte av att man skriver om. Inte för min del i alla fall.)

Ingrid sa...

Mycket intressant att läsa dina tankar om boken- jag tyckte också om den- mycket för att man får gå bakom förlåten på speciellt Käbi Laretei som för mig alltid framstått som ett under av självbehärskning. Bergman har kanske varit mera "offentlig" - och jag tänker nog lite som du vad gäller timingen av Lareteis bok.

snowflake sa...

Du skriver så intresseväckande att jag nästan vill läsa den. Om jag inte var så förbenat trött på Bergman! Detta knäfall omväxlande med snaskande, varenda syssling ska det skrivas om och göras film och tv-dramatik om. Rekordet slogs för några år sen när DN hade hela förstasidan på "Bergmans okända barn"! Jag trodde att jag fått fatt i enbart kulturdelen, men nej, det var A-delen, stora tidningen, som bedömde att det viktigaste som hänt i hela världen den dan var att de upptäckt Bergmans okända dotter.
Jag finner inte ord.

Så, nån gång när du får tid kanske du kan sätta små klisterlappar över namnet "Ingmar Bergman" och byte ut det till till exempel Anders Jonsson eller Valentin Olsson (eller eget förslag, du får välja) på varenda ställe i boken, så kan jag låna den av dig sen.
Ingen hets, jag kan vänta. Deal?

Vixxtoria sa...

Ingrid: Jag kommer nog vid tillfälle ge mig på någon av Lareteis andra böcker. Jag blev mycket tagen både av hennes språk, självinsikt och resonerande!

Snowflake: Ja, nu skrev jag ju hela det här inlägget med dig i åtanke, faktiskt (inget skämt här). Jag håller helt med dig om det där med sysslingarna. (Donners BErgmanbok som jag skrev om häromdagen är ett riktigt dåligt exempel på att slå mynt av allting.)

Hur mycket jag än gillar tanken på att sätta klisterlappar (särskilt med namnet Valentin) så är det här faktiskt den enda "Bergmanbok" jag läst som man kan läsa utan att tänka på att det handlar om Bergman. Han kallas förresten Immi nästan hela tiden. Jag tror knappt namnet Bergman nämns mer än i den korta korta inledningen. Så om du nån gång skulle fundera på att läsa något som helst i den riktningen så tror jag du skulle bli mycket förtjust i Laretei!

Annars har hon som sagt skrivit andra böcker också. Fast jag vet ju inte om Ulla Isaksson nämns i dem.

snowflake sa...

Intressant. Käbi Laretei verkar vara en kvinna med mycket hög integritet. Och stora sorger i livet.
Har hon inte skrivit nån bok där man slipper nationalmonumentet?

snowflake sa...

Jag tänker läsa om detta inlägg lite senare, ville bara kolla det där med Valentin Olsson -- mycket fint och uppskattat!!

snowflake sa...

Hushållerskan!
I kid you not.
För en liten stund sen (efter Sopranos) såg jag en trailer på SVT inför ett program där de intervjuat Ingmar Bergmans hushållerska. och detta ska sändas. "IB ur en okänd synvinkel." Det stora numret verkar vara en lapp han skrivit om att han inte gillade en viss sorts ost. Jag är mållös.
...............
...............
...............

Men boken var bra, riktigt bra.

Paperback Lover sa...

Men Snowflake, har du inte sett det förr, det är en repris. Jag har faktiskt skrivit om detta program på min blogg. Han skrev många lappar och den jag gillade bäst hamnade på bloggen minsann.
Du kommer att gilla den dokumentären tror jag :-)

http://paperbacklover.blogspot.com/2009/04/kommunikation-la-bergman.html

Vixxtoria sa...

Snow och paper: jag tror jag läste el härdecen lång intervju m hushållerskan för något halvår sedan. Hon tänktexskrivit en bok men det blev inte så. Jag har dock inte sett intervjun och det skulle jag gärna vilja. Jag ska kolla dina lappar när jag har bättre internet paper, och jag är glad att du gillade snow; jag tänkte att det var en bok för dig!

Paperback Lover sa...

Jag såg att klippet i Babel som jag länkar till fortfarande går att se på svtplay fram till den 18 juli. Så jag måste kolla om det nu!