tisdagen den 5:e maj 2009

Om spioner. Och koder. Och Syndafallet i Wilmslow

Jag gillar böcker om spioner. Och koder. Och andra världskriget. För all del kalla kriget också, om folk bara smyger omkring tillräckligt mycket med meddelanden som de gömmer i en gammal ek eller rostig papperskorg. Eller sätter fast till oskyldighet kodade lappar under rubriken Upphittat på anslagstavlan i mataffären. Helst i filthatt. Eller i silkesstrumpor med alldeles rät söm därbak. Och lite dimmigt ska det vara, lite England och lite 40-tal. Några naziststövlar i bakgrunden. Någon som smugglas in eller ut ur Tyskland. Fallskärmshopp, mörkläggningsgardiner och ransoneringskort.

I alla fall har jag alldeles nyss läst ut Syndafallet i Wilmslow av David Lagercrantz. Det är en bok som inte är dålig, men jag känner mig besviken. Jag läste den möjligen med fel inställning. Jag hade ju föreställt mig lite mer av spioneri. Romanen presenterar den fiktive polisen Corell som 1954 undersöker matematikern Alan Turings död. Turing, datorns fader. Han som löste tyskarnas Enigma-kod under kriget, vilket gjorde att britterna kunde läsa tyska order om trupprörelser och ubåtsattacker som en öppen bok. Boken börjar som en deckare - var det självmord eller mord? Frågan förblir öppen, och deckarspåret övergår i stället till en logisk-matematisk grundkurs, och en rekapitulation av tillvaron på Bletchley Park, de brittiska kodknäckarnas hemliga tillhåll under andra världskriget. Båda sakerna är intressanta i och för sig. Men när upplägget börjar med de mystiska omständigheterna kring Turings död, och övergår till en föreläsning mer eller mindre i dialogform... ja, det blir varken hackat eller malet. 

Boken handlar om  Turings homosexualitet. Om polismannen Corells eget intresse för matematik, och om hans eget komplicerade förhållande till sin döde far. (Och då tänker jag förstås genast på att författaren David Lagercrantz är son till Olof Lagercrantz. Är det här är alltså en bok om hans eget faderskomplex?) Och det är mycket tjat om Corells dyra kostym, betald av hans lesbiska faster, och om Julie, herrekiperingsbiträdet som han är kär i på avstånd, men inte vågar bjuda ut. Men varför denna olyckliga mix av deckare och fadersuppgörelse?

Jag läser på Lagercrantz hemsida att han kände ett bildningsuppdrag. Och han ville berätta en spännande historia. Och för all del. Han lyckas mycket väl med sin första föresats. Boken som kallas en dokumentärroman (hur nu någon vågar använda denna omdiskuterade etikett efter vinterns debatt) är välresearchad, och läsaren får onekligen veta allt möjligt. Om rädslan för homosexuella spioner. Om varför en dator är uppbyggd av ettor och nollor. Om hur de tyska Enigma-apparaterna som kodade och avkodade meddelanden stals från ubåtar och blev avgörande för engelsmännens möjlighet att knäcka koden. Avgörande för krigets utgång. Det är alltihop oerhört spännande, oerhört intressant. Men jag undrar hela tiden om man inte kunde skriva en roman om Turings fascinerande liv (och död) utan att sätta en deckarram kring historien. Är verkligen deckarkonceptet så allenarådande på dagens bokscen att det inte går att skriva "bara" en spännande roman?

Nej, samma historia berättas bättre  i Enigma av Robert Harris. Denna bok (som blev en spännande film med dimma och Kate Winslet i fula glasögon), som för övrigt står med på Lagercrantzs långa referenslista, ger ungefär lika mycket kunskap om matematik och Enigmaknäckande, och man får veta en hel del om Turing också. Okej då - kanske inte att han var homosexuell och att det var detta som drev honom i döden. 

Eller läs Charlotte Grey av Sebastian Faulks - en trevlig bok i denna kategori, som även den blev film (ganska trevlig den också, med Cate Blanchet i silkesstrumpor) som handlar om något helt annat. Eller varför inte läsa en svensk, modern spionroman: Den ryske vännen av Kajsa Ingmarsson. Eller alla John le Carrés klassiska böcker i denna kategori. Mannen som kom in från kylan, till exempel. En annan spionroman som jag läste (under en semester i Belgien, händelsevis) är I främlingars sällskap av Robert Wilson. Den tar sin början i Portugal under andra världskriget, med spioner, motståndsrörelse och ett kärleksdrama, och fortsätter under kalla kriget, för att få sin upplösning först vid Berlinmurens fall. Det är motståndsrörelse, spioneri, ihåliga träd och kalla krig i ett. Och så kärlekshistorien för den som tycker det ger extra krydda (och jag ska inte låtsas som om jag inte hör till den gruppen). Jag undrar om jag inte ska ta och läsa om den som plåster på Wilmslow-såren. Även om en av huvudpersonerna i den boken också är matematiker.



 


Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Inga kommentarer: