I lördags skrev Matilda Sköld i DN om Jodie Picaults och Anita Shreves böcker. Shreve har jag aldrig läst (och känner mig inte särskilt lockad av heller) men ett par böcker av Picaults har med visst motstånd slunkit ned de senaste åren. Men jag tror inte det blir något mer. Hon hör nämligen till de där författarna som säljer in en idé, ja, nästan tar patent på den, och sedan inte gör något vettigt av den.
Jag läste boken Allt om min syster, som handlar om en lillasyster som skapats speciellt för att kunna donera benmärg och annat till en sjuk storasyster. I hela sitt liv har lillasystern fått läggas in för undersökningar och operationer för att hjälpa sin syster. Detta har setts som självklart av föräldrarna, men nu börjar flickan bli trött på det hela. Storasystern behöver i bokens början en stor donation för att inte dö. Men i stället för att ställa upp, så kontaktar lillasystern en advokat för att stämma föräldrarna och hävda rätten till sin egen kropp. Kontroversiellt, spännande, dagsaktuellt, kan tyckas.
Blir det ett maffigt rättegångsdrama (det var vad jag hade förväntat mig)? Svar: Nej. Blir det en stor familjeförsoning på slutet, där föräldrar och döttrar slutligen förstår varandra? Svar: Nej. Bestämmer sig den dödssjuka systern för att hon inte vill ta emot en donation? Svar: ja. Hmmm. Här blir det en intressant vändning. Ska det nu bli försoning i familjen, vid den dödssjuka systerns sjukbädd, måhända. Men - nej! Blir det en bilolycka, där den yngre systern dör, och således kan donera hela sin kropp till sin storasyster om så skulle vara? Svar: ja. Jag vet inte om det ska föreställa någon slags lyckligt slut från Picaults sida, men boken funkar i varje fall inte. Den ger ingen lösning till den som brottas med det här dilemmat. Är det moraliskt försvarbart att designa barn som ska rädda sina syskon (eller föräldrar, kanske)? En generell lösning kan ju knappast vara att småsyskonen dör i bilolyckor, och att de äldre syskonen sedan kan skörda vilka organ de vill.
Jag blir alltid lite extra arg och besviken när en bok inte riktigt håller vad den lovar när det handlar om en bra story. När man blir lockad av intervjuer i teve och tidningar, där författaren talar om vad hen har tänkt sig att boken handlar om, vilket tema som behandlas. I debattprogram diskuteras frågan, och romanen används som exempel. Och så läser man den där boken, och känner sig bara - lurad.
Till exempel var det med stoooor förväntan jag tog mig an Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. Om en läkare, Karin, som bland annat arbetar ideellt med att hjälpa flyktingar och illegala invandrare att få vård. På så sätt kommer hon i kontakt med den unga kvinnan Katerina, som arbetar svart som städerska, bor hos sina arbetsgivare, och i det närmaste är att betrakta som en slav. Karin låter henne flytta in hemma hos sig, mot att hon arbetar där, men blir sedan provocerad av att kvinnan inte beter sig som hon "borde". Hon är inte så tacksam som Karin hade tänkt sig. Karin lyckas inte känna sig så god som hon vill. Romanen vill problematisera hur vi vill känna oss duktiga, men bara på det sätt som vi själva definierar. De som vi hjälper ska reagera som förväntat på vår godhet. Jag läste flera recensioner av boken innan jag gav mig på den. Flera recensenter berömde Kadefors för att just när de trodde att det inte kunde bli värre, så skruvades historien ett varv till. Min förväntan var alltså skyhög. Hur långt skulle Karin gå för att i sin osjälviskhet hjälpa Katerina? Lät hon hämta Katerinas barn från Moldavien till Sverige, kanske? Svar: nej. Lät hon Katerina flytta in i den stora sängkammaren, medan hon själv flyttade ut? Svar: nej. Ordnade hon stor middag, där hon själv lagade all mat, bjöd hem sina mest prominenta vänner, och satte Katerina på hedersplatsen? Svar: nej. Ringde Karin till statsministern och ville få till stånd ett möte för att en gång för alla komma tillrätta med den illegala invandringen och de konsekvenser det får för människor här i Sverige? Svar nej.
För övrigt så lider Nick Hornby av ungefär samma sak i How to be good (En god människa). Han går provocerande långt i att bevisa att en altruistisk godheten inte går att kombinera med omsorg om de som står oss närmast, vår familj och våra vänner, och inte minst oss själva. Men han går inte provocerande långt för mig. Ger huvudpersonen sitt liv för någon annan, kanske? Nej, så klart inte.
Andra besvikelser på min läs-stig är Maria Ernestams Caipirinhia med döden. En sådan bra idé, liksom. Döden ringer på hemma hos huvudpersonen, och börjar laga goda middagar, och pimpla Caipirinha. Huvudpersonen vikarierar som dödsängel, och Döden spelar sig själv i reklamfilm. Men Döden visar sig inte vara den "riktiga" Döden, utan bara en av hans ställföreträdare på jorden. Huvudpersonen tar efter en serie förvecklingar (där hon bland annat tar livet av en jobbig ADHD-unge) sitt eget liv, och återföds som sin ex-pojkväns bebis. En fantastisk historia, som i händerna på rätt berättare hade kunnat lyfta till skyarna, men här håller språket inte. Jag vred mig i plågor när jag tog mig igenom boken, och jag önskade att någon hade stulit slutmanuset från Ernestam och skrivit om det hela till något njutbart. Läs i stället Faust av Goethe och/eller John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Och se schackscenen ur Det sjunde inseglet gång på gång...
En annan bok som någon annan borde skrivit är Anna Janssons Drömmar ur snö. Den ska enligt omslag och författarintervjuer handla om ungdomar (och särskilt flickor, då) som kontaktas (av äldre män) via datorn. Flickorna sitter alltså inte säkra, där inne i sina flickrum. Historien som skulle kunna bli så bra lyckas emellertid varken diskutera ämnet på något bra sätt, eller bli en spännande deckare. Både story och språk fallerar. Däremot ska Jansson ha en eloge för att hon får till det riktigt bra i Främmande fågel, där hon illustrerar ungefär hur hemskt det kan bli om fågelinfluensan kommer till Gotland.
Okej. Det var dagens böcker som jag inte rekommenderar. Eller - läs Kadefors då, men skyll inte på mig om du blir besviken.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar