Jag är nog inte ensam om att tänka på Hjalmar Gullberg vid den här tiden på året. Just ikväll är en sådan kväll "i syrenernas tid och gullregnens månad". Raden kommer från diktsamlingen Kärlek i tjugonde århundradet, som jag läste många gånger som tonåring. Jag tycker fortfarande mycket om många av dikterna i samlingen, men identifieringen är inte lika klockren som när jag var 17 år, och tyckte att dessa rader på pricken beskrev mitt liv:Kanske förunnas mig hälsa och frid.
Kanske jag bringas på fall.
Tro bara inte jag lever min tid
navelbeskådande kall.
Diktare är jag: allt hände mig förr.
Ångest har kramat min själ.
Visar sig döden en gång i min dörr,
känner jag honom så väl.
(ur Fråga mig ej)
Idag läser jag mindre gärna just de rimmade dikterna, men tycker om poesin i exempelvis Dödsmask och lustgård. Men man har störst behållning av Gullbergs dikter om man samtidigt kan sin (grekiska) mytologi, och är allmänt bevandrad i litteratur och religionshistorien. Anspelningarna är många och inte alltid så självklara, och jag är övertygad om att jag missar hälften. Men jag tycker om att då och då söka mig vidare från dikterna, och forska vidare till exempel om vad Una Whan var eller är. Ibland känns det mer spännande än den moderna(re) poesins lek med ord.
En annan bok som hör våren till är Flickan i frack av en annan Hjalmar med Bergman i efternamn. Boken är från 1925 och handlar om Katja Kock (flickan som kanske kunde "utan skada ha ägnad en halvtimme mer åt sitt yttre och en halvtimme mindre åt sitt inre") som tar studenten, och i stället lånar brorsans frack. Den snobbige brorsan heter Curry, och presenteras i en bisats 10 rader in i boken med kommentaren "är ute och drar med Eva Biörck". Åh, jag är så svag för sådana där inpass! Den här stilen tilltalar mig. Läs detta från sidan ett:
Flickan passar på, då hennes bror är ute och drar med Eva Biörck, går helt lugnt in i hans rum, tar ur klädskåpet fram hans nysydda studentfrack, ur byrålådan frackskjorta med tillbehör, återvänder - nu dock på tåspetsarna – med bytet till sitt eget rum. För att icke såra den unga damens känslor, hoppar jag över själva omklädningen, blundar med båda ögonen och slår upp dem först då jag kan tänka mig att hon skulle vilja ropa: Titta!
Varför nu Katja klär sig i frack, det ägnas åtskilliga sidor att reda ut. Lite har det att göra med en ung man vid namn Ludwig. De kanske älskade varandra, "ty de flirtade aldrig". Katja bor förstås i Wadköping (Bergmans namn på Örebro), och det är klart att boken innehåller en slags småstadssatir, säkert mycket träffande för 1920-talets läsare. Själv småskrattar jag åt luriga formuleringar och ordvändningar mest hela tiden. Är man svag för sådant här så är Bergman sannerligen en mästare! Den här boken är kort (knappt ett hundratal sidor), och finns säkert i något slitet exemplar på ett antikvariat nära dig. (Själv har jag lagt beslag på min mammas fullklottrade skolupplaga från 1961). Det går annars nästan lika bra att läsa Markurells i Wadköping.
Och det associativa steget från två klassiska Hjalmar till den tredje är inte så långt. Hjalmar Söderberg med Doktor Glas och Den allvarsamma leken, bland annat. Och alla hans historietter. Pälsen, exempelvis. Men för sommartiden lämpar sig väl ändå Den allvarsamma leken bäst.
Den kom ut första gången 1912, men Söderbergs stil är så märkvärdigt modern. Visst är några uttryckssätt ålderdomliga, och visst är samhället förändrat, både vad gäller konvenans och förväntningar, men känslorna, drömmarna och obeslutsamheten är densamma idag. Mitt i boken ungefär tänker huvudpersonen Arvid Stjärnblom på att skilja sig från sin hustru Dagmar. Han vill och kan inte riktigt ta sig för att ta tag i saken, utan sitter i stället och dagdrömmer och önskar att hustrun ska förälska sig i någon annan och själv föreslå skilsmässa. För Arvid är alltså själv förälskad. Igen eller fortfarande, sedan 10 år eller så. I Lydia Stille (hon som fått en egen bok av Gun-Britt Sundström, som jag skriver om här.) Hela Söderbergs bok är en gummibandshistoria om hur Arvid och Lydia möts och skils, älskar varandra och älskar andra. Sårar och förlåter. Men inte glömmer. De får varandra förstås aldrig. Det är därför man minns boken, och därför den ännu slår an en sträng hos alla som minns en ungdomskärlek som det aldrig blev något med, men som alltid ruckar lite på ens världsbild om man råkar springa på honom. Som det är för Arvid i slutkapitlet:
Han stod och köpte biljett vid biljettluckan. Då han hade fått den och vände sig om, stod Lydia där. Det föreföll honom i hastigheten som om hon var resklädd. Och under någon miljondel av en sekund flög den vansinniga tanken genom hans hjärna, att hon ville följa med honom – nu och alltid.
Att det nästan är 100 år sedan Hjalmar Söderberg skrev Den allvarsamma leken är svårt att tro. Bergmans yngre, men kåserande ironier känns betydligt mer otympliga i jämförelse, och även om jag på många sätt föredrar Bergman, är Söderbergs prosa så lekande lätt att man utan att märka det dras in i berättelsen. Det är sannerligen inte en klassiker som man behöver kämpa sig igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar