Idag noterar DN att John David California skriver en uppföljare till Salingers Räddaren i nöden. Holden Caulfield är 60 år äldre, och författaren California hoppas enligt DN att Salinger ska uppskatta hans uppföljare. "Dream on!" tänker jag. Salinger är också nästan 60 år äldre jämfört med när hans kultbok kom 1951. Och han är inte död än. Däremot har han dragit sig tillbaka från världen, och vägrar publicera något mer, eftersom han blir så missförstådd. Har California inte hört talas om det?
Själv hör jag till skaran som redan under ungdomsåren fick en käftsmäll av Räddaren i nöden, och jag är i gott sällskap. Särskilt mördare dras till den boken. Och svensklärare. Själv har jag svårt att förstå båda kategoriernas fascination. Svensklärare gör boken till obligatorisk klassrumsläsning för att verka hippa, eller för att de vill välja en bok som kan säga något till en ung människa, och kidnappar och neutraliserar på så sätt något som skulle kunna bli en stor läsupplevelse. Och den enda anledningen jag kan se till att boken uppväcker mordlystnad är att den håglöshet Holden Caulfield beskriver appelerar till tomheten i läsarens eget liv. En uppmaning till mord är romanen knappast i sig själv. Om man inte blir så förbannad på Holdens gnälliga självömkan att man vill strypa honom, vill säga.
Själv blir jag alltid så berörd av den där coola, tillkämpade attityden som Holden Caulfield har, en genomskinlig förklädnad över den desperata ensamheten. Han misstolkar alla vuxenlivets välvilliga försök att bryta igenom fasaden. Ett barn som inte har blivit så älskad som han skulle behövt. Som vill skydda sin lillasyster Phoebe (eller vill skydda det som var han själv för bara några år sedan?). Han är ensam och utsatt, han ger i stort sett inte uttryck för några drömmar eller framtidsplaner för egen del, som om han betraktar det som uteslutet att han själv ska ta del av ett "normalt liv". Hans lilla hopp bygger på en missuppfattning av en Robert Burns-dikt, när han beskriver att han skulle vilja rädda barn som springer runt och leker på ett rågfält. Han vill vara räddaren i nöden så att andra barn inte faller över stupet. Antingen finns det ett hopp i detta, att det finns något gott i honom trots allt, eller så finns det en hopplöshet i att han tänker att hans enda mening kan finnas i att finnas där för andra.
För Salinger-fans, kan jag rekommendera en mycket oauktoriserad bok om honom, hans författarskap och liv som skrivits av Ian Hamilton. På spaning efter J. D. Salinger, heter den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar