För några år sedan kom jag över en liten pocketbok av Daniel Pennac. Som en roman, heter den, och utan konkurrens är det den bästa bok om läsande som jag har läst. Fast jag ska ärligt talat säga att jag inte läst så många (utanför tjänsten). Det är som med sex och mat - det är roligare i verkligheten än att läsa om det.
Jag kom att tänka på boken igen, när jag läste om Lyrans tematrio om böcker om läsande. Jag missade att vara med, så det här inlägget får stå för sig själv.
Boken av Pennac är hursomhelst antingen en narrativ om den läsande faderns förtvivlan över sonen som föredrar teven, och läraren som fick sina elever att börja läsa, eller en faktabok om varför man läser eller inte läser. Det är en bok helt i min smak, och jag är övertygad om att jag delar den här bloggens motto med bokens författare.
Korta kapitel, som blogginlägg ungefär. Träffande, på pricken-skildringar om den tid vi lever i, där läsandet hyllas, men fler och fler inte läser (jag tror visserligen inte riktigt att det är så, men det är en annan historia). Bokens föräldrar vill uppmuntra sonen att läsa, att göra läxorna, och hotar med att dra in tevetiden (byt ut det mot datortiden, så blir denna roman helt aktuell):
- Jaså, skall det vara på det här sättet så blir det ingen teve sen!
Jo, just det...
Ja... Så får teven rang och värdighet av belöning... och som en naturlig följd förs
läsandet ned till den trista och tråkiga pliktens nivå... och det är vi själva
som har kommit på detta... (s. 55)
Läraren som slutligen kommer på lösningen på problemet: Att läsa för eleverna. Han sätter sig en dag helt sonika i katedern och drar upp Patrick Süskinds roman Parfymen (läs den, läs den, se inte filmen, utan läääääs boken!!) och börjar läsa för eleverna. Vi talar om gymnasieelever, som sitter storörade och fastklistrade och lyssnar. Läraren fortsätter terminen igenom med exempelvis Dostojevskij, Márquez, Roald Dahl... Han våndas över hur han ska få tid för resten av kursplanen:
Så fort man ställer sig frågan när man skall få tid att läsa innebär det att man
inte har lust till det. För tittar man närmare på problemet visar det sig
att ingen någonsin har tid att läsa. Varken de små, eller tonåringarna eller de stora.
Livet är ett ständigt hinder för läsande. (s. 133)
Och på detta, till synes enkla sätt, väcker han läsglädjen hos eleverna. Läshungern. En av eleverna säger så här:
Det hjälper att ni läser, monsieur,
men sen tycker jag det känns bra att bli ensam med boken. (s 129)
Boken avslutas med några korta kapitel som listar läsarens omistliga rättigheter. Du har väl koll på dem?
Rätten att inte läsa.
Rätten att hoppa över sidor
Rätten att inte läsa färdigt en bok
Rätten att läsa om
Rätten att läsa vadsomhelst
Rätten till bovarysmen (en textuellt överförd sjukdom)
Rätten att läsa varsomhelst
Rätten att läsa här och där
Rätten att läsa högt
Rätten att tiga
Ja, det är den bästa bok om läsande jag vet, därför att den lyckas förklara vad läsande är. Läsande kräver inte något i utbyte, men är ändå tvingande. En läsare måste läsa. Vad läraren i boken gör genom sin högläsning är att dela med sig av något som författaren kallar "läslycka". Det är något helt annat än "dogmens" sanningar om att vi läser för att få information, för att inte upprepa våra fäders misstag, för att bilda oss, förströ oss, lyckas i studierna eller öva vårt kritiska sinne (för att ta några av de anledningar som boken nämner på s 79).
Om du är en läsare ska du läsa den. Om du inte är en läsare kan du läsa Süskinds roman i stället!
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar