Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Kajsa Ingmarssons nya bok Bara vanligt vatten. Den handlar om bästsäljarförfattaren Stella Friberg som har folkets kärlek, men inte kritikernas. Över detta är hon bitter. Heberlein drar paralleller till Läckbergs författarinna Erica Falck som också drömmer om det erkännande som ett Augustpris innebär. Heberlein skriver: I Stella Fribergs huvud gnager frågan: Varför avskyr kultureliten henne? Är det för att hon är framgångsrik? För att hon har folkets kärlek? Eller kanske för att hon är kvinna? Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.
Heberlein skriver så bra, och jag har funderat i två dagar på om jag har något att tillägga till det här. Varför är bästsäljande författare, som tjänar miljoner och åter miljoner inte nöjda med detta? Är författare som får kritikerhyllningar, men inte säljer böcker mer nöjda, eller vågar de inte klaga av rädsla för att minska försäljningen ännu mer? De som klagar (som GW Persson och Ranelid) görs ju till åtlöje, de också.
Är det så enkelt att man inte kan vara älskad av alla? Inte bli läst av "alla", och ändå hyllad av kritikerkåren? Några exempel på att det fungerar finns väl. Eller hur är det med Flyga drake? Tycker inte "alla" om den? Och Milenniumtrilogin - inte har den sågats så där ordentligt av någon annan än Jan Guillou?
Det är väl de där exemplen som sticker extra mycket i ögonen på Ingmarsson och hennes alter ego. Själv kommer jag tillbaks till Heberleins rad gång på gång: Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar