Dn.se skriver idag om hur Google skannat in tiotusentals av Bonniers böcker, och att man nu diskuterar ett avtal där Bonniers mot 1 miljon kronor skulle låta Googles läsare (dvs vi alla som använder internet) få ta del av detta material. Bonniers säger inte oväntat nej till detta bud. Debatten lär pågå ett bra tag, inte bara mellan Bonniers och Google, utan förlag världen över kommer att protestera. Men skulle jag göra en förutsägelse är det att om 10 år kommer "alla" nya böcker komma i en e-version. I bästa fall också i en pappersversion, åtminstone efter print-on-demand.
Själv funderar jag över frågan om vilka läsarna är. Vem vill sitta och läsa hela böcker på nätet? Vem föredrar e-böcker framför pappersböcker?
Svaret måste till stor del bero på hur e-bokläsarna ser ut. En e-bokläsare är alltså inte någon som läser e-böcker, utan själva maskinen, som med mer eller mindre pappersliknande skärmkvalitet används för att man ska kunna läsa sina hemtankade böcker. Jag googlar lite och hittar för ett par tusenlappar några olika e-bokläsare. Inte oöverkomligt om man tänker på hur många böcker en sådan kan rymma. Sen får man anta att det tillkommer någon kostnad på någon hundralapp för böckerna man läser. (Ja, jag vill betala för mina böcker, om jag inte lånar dem på biblioteket.)
Jag rannsakar mig själv. Kommer jag använda en sån där läsare? Eller en sån här? Tills helt nyligen skulle jag tveklöst ha sagt nej. Jag älskar pappersböcker. Jag tycker om att se mängden böcker växa i mitt hem. Trots att det ibland medför praktiska problem, så är det magiskt att skaffa en ny bokhylla, och börja flytta in sina älsklingar i den. Jag älskar att titta på min bokhylla, känna på bokryggar, ta ut en gammal kompis och bläddra fram favoritställen. Jag älskar framför allt när det syns att jag har läst en bok. Pocketböcker ska nogsamt vikas upp ordentligt, så att ryggen blir lite knagglig. Var sextionde sida kan man göra ett ordentligt veck. I bokhyllan syns det tydligt vilka pocket som är lästa och olästa. Jag har egentligen först på senare år börjat använda mig av hundöron (och då endast i pocketböcker), och är inte entydigt positiv, men det är trevligt när man ser spår av när man tagit en paus i läsandet. Och unika, personliga spår är en del av min läsupplevelse. En ring från en kaffekopp, en blodfläck, tårar - det gör min bok och min läsupplevelse unik. Ibland en helt vattenskadad bok som jag tappat när jag läst i badet. Ibland en tejpad sida, som råkat rivas av. Jag tycker om det.
Samtidigt är jag ju inte teknikfientlig. Jag är realist. Jag har ju med tiden skaffat både mobiltelefon och bredbandsteve. Min dator är sedan många år kanske inte en familjemedlem, men i alla fall en av mina bästa vänner. Om e-boksläsarna blir papperslika, och om man kan vika dem, vrida och vända på dem, bekvämt läsa dem i sängen om kvällen utan att få näsblod om de trillar ner på näsan när man somnat, och om de håller för ett dopp i badkaret eller för sand från stranden , då kan jag tänka mig att jag faller dit. För det viktigaste är inte hur berättelsen är paketerad, utan att historien är bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar