Don't impress me much

Minns ni att jag hade fastnat halvvägs in i en massa böcker och att ni allihop peppade mig till att åtminstonen läsa ut Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Så. Nu har jag gjort det (eftersom jag måste lämna tillbaka den till biblioteket i morgon), och jag undrar bara, what's the big överväldigande deal, liksom?

Gunbritt Sundström i SvD tyckte det är en originell och sympatisk roman. L på Tassande en liten kaffekopp blev alldeles alldeles betagen. Och om en av ens favoritförfattare gillar, och om nån som brukar läsa och gilla precis samma böcker som jag gillar, så är det klart att jag såg fram emot att bli hänförd. Men det blev jag inte. Inte ett dugg.

Jag orkar inte ta fram nån motorsåg, för det var ju ingen dålig roman. Tvärtom ett snyggt bygge, tekniskt helt utan anmärkning, faktiskt. Som spelar ut såna där trumfkort som föräldralösa barn och att halva släkten dog i koncentrationsläger. Oantastligt.

Och ett fint bidrag till Böcker om Mystiska Böcker (som är så vanliga nuförtiden). Här handlar det om den mystiska romanen Kärlekens historia som skickas hit och dit mellan Europa och USA och Sydamerika och översätts mellan jiddish och spanska och engelska (ja, jag är ledsen, jag höll inte riktigt reda på alla turerna där). Vill du veta precis vad den handlar om så läs gärna Sundströms recension. Och sen kan du läsa boken, för du kanske gillar den.

Men det gjorde inte riktigt jag, som sagt. När jag skrev om den sist, 120 sidor in i boken, så skrev jag att jag såg likheter med Zusaks Boktjuven, och den iakttagelsen kvarstår. Samma sentimentalitet som i en Hollywoodsnyftare (ja, till och med jag gråter på sista sidan av Kärlekens historia, även om jag misstänker att det delvis var av utmattningen att sträckläsa 200 sidor), men det känns utstuderat. Ruiz Zafóns Vindens skugga har jag också tänkt på många gånger under läsningen. Det är något med alla dessa vindlingar i historien, hoppen fram och tillbaks, sorgen efter fadern som den ena berättaren Alma känner och längtan efter att hans berömda sonen ska få veta vem som är hans riktiga far som den andra berättaren Leo åstundar. Men där jag blev betagen av litteraturens kraft och mystik och metaperspektiv (och underbara lek med det gotiska Barcelona), där känns Mystieriet Med Boken konstruerat i Kärlekens historia. Litteraturen som läkande kraft, visst – den tror jag ju på, men jag blir blasé av den här boken. Jag tycker inte om att känna mig blasé.

Jag hade läst en och en halv sida i boken när jag fick en sån där New York-känsla (en sån där som inte kan undvikas om man läser Auster eller Roth). Jag associerade i ett slag till Extremely Loud and Incredibly Clear av Jonathan Safran Foer, och lillebrodern Pippi i Kärlekens historia har många likheter med pojken som sörjer sin far i Safran Foers bok. Jag tycker egentlign det är lite för många likheter mellan böckerna (särskilt med tanke på att Krauss och Safran Foer är gifta); dessa barn som går runt i New York och åker tunnelbanor och letar efter adresser och personer. Den tolkning som man som läsare ska göra, att det är på detta vis de hanterar den obegripliga sorg de känner efter en saknad förälder.

Samtidigt anar jag nånting annat, som kanske Krauss' dedikation till sina fyra mor- och farföräldrar i början av boken antyder. Det där att skriva ihop en historia, när man inte har tillgång till förstahandsinformation. Det där med att skapa ett tänkt liv, ett Tänk om, som omfattar alla de personer man saknar, men som man inte längre kan träffa. Svårigheten att urskilja sin egen identitet när hela ens historien är förstörd av ett obegripligt andra världskrig med folkmord och deporteringar. Viljan att förstå, om endast i symbolisk form.

Fast jag är besviken. Kanske skulle jag ha gillat den här boken om jag inte hade läst alla de andra böcker som den påminner om först. För det är ju en bok som har potential. Som skildrar sorg och vilsenhet och ger en öppning för acceptans och tillhörighet. Och jag tycker att den slutar lite som Maria Gripes Agnes Cecilia, där de (delvis) föräldralösa flickorna Tetti och Nora blir vänner på slutet – som om det alltid var ämnat så, som om detta var vad allting ledde fram till.

Svaret får jag vid sista bladet

Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren?

Enquist kollar in mördarsniglar

Eftersom jag inte sett bokbloggosfären översvämmas av förtjusta rop, så måste det helt enkelt finnas stora massor därute som inte har sett fyrans program Välkommen åter. På outgrundliga nätvägar har jag lyckats upptäcka det, och jag säger bara: Missa inte Pia Johanssons förtvivlade försök att få folk att köpa någon annan bok än Camilla Läckbergs senaste!

Det är tjejer, tjejer, tjejer och de flesta är roligare än jag vågade hoppas. Och i avsnitt fem finns P-O Enqist i en cameoroll.

Så skjut upp Babel-tittandet på Svtplay en liten stund – de avsnitten ligger kvar längre på nätet.

Denna dagen. Ett ensamt liv.

Johan Klings Människor helt utan betydelse är en flanörberättelse som tar oss genom Stockholm en varm sommardag. Det är 1998 och Magnus som är 32 år, kanske dumpad av sin vackra och snälla flickvän Josefin, hoppas på nya småknäck i mediabranschen. Nån gång för länge sen var han ung och lovande; nu är han varken eller. Han är bra på att ljuga, men ingen tror honom längre. Han tror sig inte ens själv, han försöker bara att inte tappa ansiktet, medan alla dörrar stängs för honom – stängs av generationskamrater som han en gång för länge sedan fixade in i branschen.

Han går genom dagen, och stöter gång på gång på bekanta, killar i hans ålder, i hans kretsar, såna som det lyckats för, såna som har barn och fru och sommarställe. Och jobb, så klart. Och råd att äta ute, fika och ta en drink. Han har själv inte råd egentligen, men blir gång på gång övertalad om att sitta med när någon annan bara ska luncha, fika, käka middag. Aldrig blir han bjuden. Självklart blir han aldrig bjuden.

Det är meningslösa konversationer runtom honom. Folk har fullständigt meningslösa jobb i underhållningsbranschen. Josefin har ett meningslöst jobb i en skoaffär på Biblioteksgatan. Folk byter fullständigt meningslöst lägenheter och möbler för att de inte matchar.

Magnus har kanske inte alltid varit obetydlig, men det här är en dag när han blivit så osynlig att han nästan suddats ut. Han har möten, levererar manusidéer, får för lite betalt, träffar bekanta på stan som vill fika med honom och som talar om sitt lyckade liv, med hus och barn och semestrar och fruar och karriärer som forsar fram på en blank räls mot solnedgången. Men ingen lyssnar på Magnus. Han är verkligen obetydlig, så som någon är betydelselös som saknar alla de tecken på status som vårt samhälle värderar.

Det är en bra bok det här. Jag tycker det är svårt med såna där loserhistorier annars, men det är något med den där självbehärskningen som finns i den här boken. Fram till sista sidan behåller Magnus sin egenskap att låta alla oförrätter rinna av honom som en gås. Han överanalyserar inte människor omkring sig, som det vid första anblicken kan verka. Han underdriver nog snarare. Antagligen är han långt mer patetisk än han själv inser.

Det jag tycker mycket om med den här boken är att Magnus inte är arg. Han är inte ironisk, han är rätt uppgiven – utan revanschlust, utan avundsjuka har han accepterat sin situation. Som om han inte tycker att han själv förtjänar eller kan bättre. Och jag gillar det. Eller gillar – det gör jag ju inte, jag blir ledsen och tycker synd om Magnus och önskar att han skulle ha en chans till något bättre om han röt till, men jag gillar verkligen att det här inte är en underdog som lyckas på slutet. Jag gillar verkligen att Magnus inte är arg, utan att det blir en bok om hopplöshet och sorg och om hur någon kämpar för att behålla sin värdighet.

Men mest av allt gillar jag när jag funderar lite till över vem det är som är obetydlig. Hur betydelsefulla är dom där jävla mediejobben som alla Magnus bekanta har? Boken utspelar sig 1998, och inte kan det vara en slump att vi här rör oss precis i början av dokusåpornas segertåg (startskottet Expedition Robinsson hade premiär hösten 1997). Hur viktiga är det där paret som han fikar med som hoppas byta sin lilla lägenhet mot en större som en gammal tant har, men tvekar att lämna (det är som sagt 1998, innan alla köpte bostadsrätter – den tiden då man bytte sin hyreslägenhet mot någon annans hyreslägenhet), det där paret som ska göra om allt i lägenheten sen, men de kan inte tänka sig Ikea. Eller jo, köket kan vara Ikea, det kan det, men inte resten.

Ja, jag gillar verkligen greppet att låta den här boken utspela sig i en tid som nyss var här, som just försvunnit, och låta oss se hur mycket ett enda futtigt decennium har förändrat oss. Hela boken är ju skriven med losern Magnus i centrum – så som vi nu har vant oss vid att se en loser. Ni vet, nån som är arbetslös, nån som inte har bostadsrätt, och inte ens kan behålla en flickvän (och även om han nu skulle lyckas behålla Josefin, så är hon ändå bara ihop med honom för att hon tycker synd om honom). Jag tycker Klings bok sätter fingret på den där kylan, egoismen och ytligheten som har smugit sig in och blivit norm, har blivit de glasögon som vi alla ser världen och våra medmänniskor genom.

Vi mot dom? Vi eller dom? Vi och dom?

Lyran för återigen upp en diskussion, som oftare och oftare dras upp bland bokbloggarna – den om relationen mellan bloggare och kritiker. Hon tar bland annat upp den där aspekten om bloggare som okritiskt hyllar alla böcker de läser, och om recensenter som känner att de inte längre behövs. Jag håller med om det mesta som Lyran vill diskutera den här gången, och började skriva ett långt svar hos henne om en del andra saker jag tänker på, men det blev så långt så jag gör det till ett inlägg hos mig i stället.

Jag förstår mycket väl att kritikernas (och kanske framför allt tidningarnas) inställning till bokbloggare inte är odelat positiv. Bokbloggar är gratis, tidningar vill ha in pengar. Om folk läser bokbloggar i stället för tidningarnas kritikersidor, så innebär det ett hot mot läsarantalet och annonsintäkter etc. Och kritikerna som ofta kan göra jobbet på frilansbasis känner sig så klart hotade, om de riskerar att någon annan, bra och rolig och någorlunda insatt bloggare med många läsare blir tillfrågad i stället för dem att skriva nästa recension. (Och så finns nog den där surheten där lite också – den som Lyran beskriver att hon känner som psykolog, när andra påstår att de är "psykologer" för att de snackar lite med en kompis som mår dåligt. Så där känns det så klart för en fil dr i litteraturvetenskap när hennes mångåriga kunskap och analysförmåga till synes kan ersättas av en entusiastisk bokbloggare, som kanske helst vill ge Nobelpriset till Liza Marklund.)

Jag tänker alltså att all denna oro och positionering gentemot bloggarna inte är helt igenom ogrundad, men bottnar i flera felslut. Det ena är att man inte inser vad bloggarna är: ett uttryck för många människors lust och längtan att diskutera sitt läsande med andra. Där handlar det ju mycket om att bloggarna vill uttrycka sig själva, sina tankar om just de böcker hon eller han läser. Det kan ju inte ersättas med att man läser en aldrig så insatt, rolig, intelligent och kunnig recension av boken (särskilt inte den där diskussionen om hela boken, eftersom slutet ofta utelämnas; jag tycker personligen att om man läser en massa böcker där slutet ofta belyser hela handlingen, så vill jag gärna diskutera precis detta när jag talar om boken).

Bloggandet innebär dessutom en interaktivitet, en möjlighet att diskutera den bok man just har läst, eller är nyfiken på att läsa, eller läste för 10 år sen med någon annan som läst samma bok. Jag tror att många av oss som bloggar inte har människor omkring oss som delar vårt läsintresse, eller åtminstone inte nödvändigtvis läser samma böcker som vi själva precis samtidigt. Många av oss har svårt att delta i bokcirklar på grund av jobb eller tidsbrist eller för att det inte finns några cirklar i närheten av där vi bor. Och där är ju bloggandet helt fantastiskt. Du kan ha 100 personer hemma i din dator i vardagsrummet som vill prata om precis den bok du har läst just nu. Där ligger kritiken i dagspressen sannerligen i lä (särskilt eftersom just recensioner till skillnad från många andra artiklar sällan har kommentarfält i tidningarna, även om detta börjar ändras). (Och här får jag den fantastiska idén att tidningarna kunde låta kritikerna chatta om den bok de skrivit om, kanske 1-2 månader efter själva recensioner, när många i läsekretsen kanske har hunnit läsa. Det skulle ju kunna bli ett väldigt kul samtal!!)

Sen kommer vi till detta, som Lyran även skriver om, att tidningarna har ett fokus på nya böcker - dvs anmäler böcker just när de kommer ut. Förvisso finns det också på kultursidorna artiklar om äldre böcker, ibland fina översikter av ett fält eller en författare, men huvudinriktningen är på nya böcker. Hos nästan varje bokbloggare finns dock en underbar blandning av klassiker, chic lit, Christie-deckare, Nobelpristagare, prislisteböcker och det rykande färska. De flesta bloggar har faktiskt en blandning av detta, liksom jag tror att de flesta läsare (även kritikerna) blandar – även om utseendet på blandningen varierar från person till person.

Jag tänker att tidningar och kritiker skulle kunna svänga in på spåret att älska bokbloggar i stället för att kritisera deras undermåliga kritik (och därmed underförstå att det skulle vara "farligt" att läsa bokbloggar). Boksamtal måste försiggå på många olika nivåer, och även om jag kan lära mig mycket, tycka det är kul och få en hel del insikter och kunskap jag inte hade tidigare av en god recension, så upplever jag mer om jag själv skriver och diskuterar om boken. Faktiskt. (Det här är inte bara ett påstående, det har en massa stöd i t ex pedagogisk forskning om inlärning och djuplärande och sånt där.)

Om alla tänker efter ordentligt så är det ju bokbloggarna som är bokälskarna, och de som mest sannolikt är intresserade av att läsa om böcker också i tidningen (tillsammans med en stor grupp som läser böcker, men inte bloggar, givetvis). Varför inte smöra lite för dem i stället för att tycka att de är ofullständiga läsare, att de tycker fel, att de är ett hot, att de är för pladdriga, springer i flock (jag håller verkligen med Lyran om att flockbeteendet är minst lika stort vad gäller tidningarnas recensioner!).

Jag tänker att det kan vara så att kritiker och tidningarna är både förvånade och skrämda över hur vanvördigt vanligt folk läser böcker. Men jag tror att folks bokläsande och boktyckande egentligen inte har försämrats över tiden (antagligen bara till det bättre genom interaktivitet och spegling och utbyte genom t ex bloggande, eller att läsa andras bloggar om man är litteraturintresserad, men inte bloggar själv). Det som har hänt är att proffstyckarna fått se hur vanliga läsare tänker. Och att det oprofessionella litteratursamtalet har blivit synligt.

Man får inte roligare än man gör sig

Jag tycker rätt mycket om överraskningar. Men när jag nu lever ett så tråkigt liv att den vanligaste vardagliga överraskningen är om det blir ris eller pasta till middag, och det långt kvar till jul (då jag i bästa fall får en del av det som står på min önskelista), så får jag helt enkelt ibland överraska mig själv.

Den här veckan slog jag till med att helt oväntat läsa den där enda boken av Lars Gustafsson, som jag köpt på mig för ett par kronor. Blom och den andra magentan heter den. Magentan syftar här på en tvilling till världens dyraste frimärke, ett åttakantigt från Brittiska Guyana – resultatet av att ett ark 1-cent frimärken år 1856 av misstag trycktes i en mer blåröd färg. Det ska endast finnas ett enda kvar i världen, och är världens dyraste frimärke. Det såldes senast 1980 för 935 000 dollar. I Gustafssons bok finns det anledning att tro att det finns ytterligare ett märke på ett gammalt vykort i Väster Våla. Detta leder till mystiska hotbrev till den som kan tänkas ha magentan i sin ägo, och den som kommer att utreda det hela är den pensionerade kriminalpolisen Blom. (Och jag kan inte låta bli att tänka på GW Perssons Lars Martin Johansson, men det är nog också något med Gustafssons berättarstil som ger den associationen.)

Det finns således vissa deckardrag i den här boken, men främst är det en ganska roande liten roman, en slags bagatell (fast av det mer svårgenomträngliga slaget; det är språket och inte historien som är behållningen i en bok av det här slaget), som påminner mig om Slas, eller Claes Hylinger och hans hemliga sällskap (och en del om den där deckaren, Döden ett bekymmer, som Torgny Lindgren skrev tillsammans med Eric Åkerlund). Något absurdistiskt, lite omständligt beskrivna levnadsöden, också hos de personer som bara skymtar förbi i periferin.

Jag blir faktiskt inte alls förvånad att det är så här Lars Gustafsson skriver, eftersom det är så här jag föreställt mig hans stil. Men jag tycker rätt bra om det. Jag kommer säkert att läsa något mer av honom (kanske rentav aktivt leta reda på den där om Tennisspelarna. Eller aktivt och aktivt. Den har tydligen ganska nyss kommit i nyutgåva, så det aktiva skulle kunna bestå i att den får följa med som fjärde hjulet nån gång när man står där och väljer pocket). Men Petter, jag tror inte att det är Gustafssons bästa roman, även om det är svårt att avgöra efter att ha läst endast en bok.

Sammantaget blev det här en trevlig överraskning. Men en sak jag inte kan låta bli att grubbla över är att stilen leder mig till så massiva associationer till andra manliga författare. Skriver inte kvinnor så här, och varför inte i så fall? Den enda kvinna jag kan komma på som jag får samma känsla när jag läser är Lena Andersson – men hon har (till skillnad från de här männen) ett politiskt budskap med sina böcker (även om en del tycker det är svårt att se vilket; JennyB läste till exempel Duck City och förstod inte riktigt vad hon menade). Jag funderar också lite på Gabriella Håkansson, till exempel Operation B eller Fallet Sandemann, men hon skriver egentligen för långa romaner för att på allvar hamna i kategorin "omständlig, roande, men egentligen menlös bagatell".

 

I ett försök att omvända en pocketälskare

Paperback Lover fyller två år. Jag är där och hurrar och fikar just nu, och dom här böckerna tog jag med mig som present.

Tack för din fina blogg, Paper, och för all den bloggkärlek du sprider :-)

Möss och människor

Jag sitter här i soffan och hör hur mössen håller på att bryta sig in i skafferiet.

Jag tänker att det är lugnt. Hela vardagsrummet ligger mellan köket och mina böcker. All ost måste gå åt innan de är i verklig fara.

Och själv sover jag på övervåningen.






Eller sover och sover. Jag får väl släpa upp ordentligt med läsning för trappan, så att jag har något att göra medan jag ligger och lyssnar efter att alla musfällor ska slå igen.

Vem kan man lita på?

Maria skriver om boktipsauktoritet. Vilka bloggares smak lyssnar man lite extra på – och vems haussande är man misstänksam mot. Där har vi väl alla våra favoriter, vars läsrapporter vi ängsligt och förhoppningsfullt följer. Gillar hon det här, så gör nog jag det också. Eller Tycker han illa om den här boken, så är det nog inte något för mig heller. 


Så där som jag brukade lära mig vilken av tidningens filmrecensenter man kunde lita på, och vems snobbiga eller vulgära smak jag kunde skita i.

Också jag har ju bloggar där jag samlar boktips lite mer noggrant. Och för all del en del andra bloggar som jag gärna läser, trots att jag inte förväntar mig att plocka upp en enda intressant titel därifrån. Det tycker jag är rätt kul, i den här bokbloggsgemenskapen – att intresset för böcker är nog; vi behöver inte nödvändigtvis gilla samma innehåll, författare eller meningslängd för att ändå dela en passion.

Men jag tänker att det finns en faktor som kan få mig att ge mig på vilken bok som helst, som jag tidigare sett på med misstänksamhet och skepsis, och det är när någon förbehållslöst älskar den. Självklart vill man gärna se hur bra någons älsklingsbok egentligen är – både i förhoppningen att själv finna en ny favorit, och för känslan av att kanske kunna dela en fantastisk upplevelse med någon annan. Lidelsefulla inlägg är de som jag har svårast att motstå. De kör över alla mina klassificeringar av boktipsauktoriteter.

Ibland hittar man en oväntad favorit på så sätt. Ibland inte. Och då är det väldigt svårt att blogga om det. För att påstå att någon har dålig boksmak, är som att... jag vet inte riktigt. Som att säga att de har fula, ouppfostrade och illiterata barn?

Att älska Astrid

Vi upptäcker just nu Astrid Lindgren tillsammans, min dotter och jag. Vi har läst igenom Bråkmakarböckerna ett antal gånger de senaste veckorna (och vi kan ju säga så här att jag kommer i alla fall inte att köpa hem prickig korv på ett tag, eftersom jag inte vill ha korvskivorna fastsatta på mina fönsterrutor, och om jag hör minsta ord om att någon tröja sticks och killar, så gömmer jag alla husets saxar på ett säkert ställe), och just nu tar vi oss igenom sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling – ni vet de där sagorna om dockan Mirabell som växer ur ett grönsaksland, och prinsessan Lise-Lotta som inte vill leka, och Peter som skriker att ingen rövare finns i skogen, och Lustig-Gök som flyger in och ut ur sitt gök-ur, värper guldägg och gal 26 gånger när han ska skämta med Gunnars och Gunillas mamma. Både mor och dotter har mycket trevliga kvällar just nu (och det är en glädje att se dotterns förväntan när hon stavar sig igenom författarnamnet på framsidan på en bok, och upptäcker att det står "Astred Lindgren").

Parallellt har jag för mig själv läst Margareta Strömstedts levnadsteckning av Astrid Lindgren. Och oj, vilken bok det är! Så personlig och så nära, utan att bli snaskig eller förnumstig. Strömstedt har verkligen lyckats vända den kritik som kan riktas mot att just hon har skrivit en biografi om Lindgren – nämligen att hon under många år varit en nära vän – till en styrka. Bara undantagsvis skymtar det fram hur nära de stod varandra (som att Margareta Strömstedt råkade vara där när statsministern kom på hastigt besök, eller när Strömstedt nämner att hon fått träffa den eller den av Astrids gamla släktningar), men att det är någon med nära kunskap och varma känslor för Astrid som skrivit boken råder det inget tvivel om.

Det är en bok som tar avstamp djupt ner i rottrådarna i Astrid Lindgrens släktträd, och skildrar de småländska bönderna i flera led innan Astrid föddes, och sedan följer vi Astrid och hennes liv – i Bullerbyn, i Stockholm som debuterande författare, och så småningom som en offentlig person som blev en symbol för både skattepolitik och djurhållning. Det finns anekdoter att känna igen (som att hon tyckte det var "fisigt" när hon fick en tandlös djurskyddslag i 80-årspresent av Ingvar Carlsson), eller kommentaren att man hädanefter kan kalla henne "Asteroiden Lindgren" sedan den ryska vetenskapsakademin uppkallat en asteroid efter henne.

Åh, jag blir glad, och sorgsen och lycklig och varm och får både hågkomster och insikter när jag läser den här boken. Från min egen mormor känner jag  igen så mycket av den där arbetssamma vardagen och den aldrig förekommande overksamheten som Strömstedt beskriver är Lindgrens arv. Och jag skulle gärna läsa flera bokband om hur Astrid Lindgren coachade "sina" författare (t ex Barbro Lindgren och Hans Peterson) under sina år som redaktör på Rabén och Sjögren. Och de där breven hon skrev hem till sin bror Gunnar, då när hon just kommit till Stockholm, och måste försörja sig och sonen Lasse (som hon lämnat i ett fosterhem i Danmark), och spara pengar så att hon kunde resa till sin unge så ofta som möjligt – hur hon berättar att hon stod där på biblioteket och grät för att hon inte hade något lånekort och inte kunde vänta en hel lång ensam helg (utsvulten på både andlig och lekamlig spis) i Stockholm på att få något att läsa. Och hur jag gärna skulle läsa mer ur den krigsdagbok som Astrid Lindgren förde under hela andra världskriget. Ja – jag förvånas och gläds över att det finns så många fler textkällor av Lindgren än barnböckerna. Även om inte jag är den som brukar ropa efter att allt vad en författare har klottrat ner på baksidan på servetter ska publiceras, så hoppas jag att få se mer av det här mellan bokpärmar snart.

Jag är ju förmäten nog att rent känslomässigt inbilla mig att Astrid Lindgren betyder något alldeles särskilt för mig, som inte kan jämföras med den förhållandevis obetydliga släktskap hon har med alla sina övriga miljoner läsare på det här klotet. Intellektuellt begriper jag ju att jag inte är så unik, men Strömstedts bok får mig att sätta ord på och begripa lite om några av orsakerna till att jag känner samhörigheten. Medan jag läser pendlar jag mellan att önska att jag läst boken för länge sedan, och känna att den egentligen blir läst precis i rättan tid.

Trots att jag aldrig har lämnat Astrid Lindgren bakom mig, utan ofta återvänt till hennes böcker, ser jag nu ännu mer fram emot att läsa om böckerna och se historierna genom min dotters förstagångsögon.  (Men Kalle Blomkvist måste jag nog läsa om rätt snart, utan att invänta dotterns mognad; det är verkligen alldeles för länge sen jag letade rätt på Stormumriken.)

Den som snarare vill fördjupa sig i Astrid Lindgrens verk än hennes person ska i stället för Strömstedts bok ge sig på Vivi Edströms Lindgren-böcker om henne. 

Nej, det var inte biblioteksböter den här gången

Jag har just betalt en räkning på över etthundrafemtusen kronor. Och det irriterar mig nåt enormt att jag inte har råd att kompensationsköpa böcker för samma summa.

Not so very starstruck

Det är skönt att ge sig på en bok med lågt ställda förväntningar. Hos JennyB på Kulturdelen läste jag för ett tag sen om Alexandra Coelho Ahndorils bok Stjärneborg – boken om Tycho Brahe och hans stjärnobservatorium på Ven. Det är en bok som jag länge tänkt läsa, kanske för att jag hörde mycket om den när den kom, kanske för att jag ganska ofta har besökt Ven (senast under sommarens allra mest stormfyllda dag), men JennyB var inte särskilt positiv, hon tyckte den var fragmentarisk och inte särskilt välskriven.

När jag så ändå får med mig boken hem från biblioteket så är jag nästan säker på att jag inte kommer att läsa den, men sen fick den ändå en chans – jag vet inte riktigt varför, ibland är bokvalen outgrundliga.

Och jag blir förvånad över hur bra jag ändå tycker den är. Jag vet kanske inte om jag precis tänker på ordet "välskriven", men jag förvånas över att jag inte tycker att en enda av bokens många mättade metaforer hamnar fel, möjligen överanvänds en del välfunna fraser lite väl mycket (det är ett jäkla tjat på att de venska bönderna talar med rovor i munnen, och några av vändningarna med Storasyster och Lillebror varmed Brahes avlidna barn åkallas hade kunnat strykas), men jag tycker om de impressionistiska nedslagen i Brahes liv på 1580-talets Ven.

Det här är berättelsen om adelsmannen Tyge (mer känd under den latiniserade formen Tycho), som kom ur en av de rikaste adelssläkterna i det som då var Danmarks östra del. Han levde tillsammans med prästdottern Kirsten, som födde honom åtta barn. Alexandra Coelho Ahndoril återvänder gång på gång till det faktum att Tyge och Kirsten aldrig var gifta, och gör tolkningen att det var Tyges familj som hotade med att göra honom arvslös (och därmed omöjliggöra hans passion för astronomin) om han gifte sig med en ofrälse. Därmed offrade han enligt denna tolkning Kirstens dygd för vetenskapen. Kirsten själv tolkar de två äldsta barnens död som ett straff för att hon och Tyge lever i synd. (Själv har jag alltid kopplat deras relation som en frillorelation, och mer om sådana har jag skrivit här.) Dessa motiv återanvänds och vattnas ur innan boken är slut.

Relationen mellan Tyge och Kirsten är navet i den här berättelsen som med undantag av några utflykter till den fattiga, smutsiga prästbostad där Kirsten vuxit upp, uteslutande utspelar sig på Ven. Det kommer sändebud från Köpenhamn, som undersöker om Tycho Brahe verkligen är den vetenskapens juvel som den danske kungen vill skryta med, eller om hans privilegier ska dras in eftersom han inte  sköter sina åligganden (att underhålla Kullens fyr, respektive det kungliga gravkoret i Roskilde Domkyrka). Dessa plikter som Tyge försummar till förmån för det Ven som är hans universum, det är härifrån han ser stjärnorna, här bygger han slottet Uranieborg, och det underjordiska observatoriet Stjärneborg. Runtom slottet den symmetriska trädgården, och runtom denna Vens fattiga, utslitna bönder, som ständigt gör uppror mot den stränge slottsherren.

Jag har inga svårigheter att fylla bokens teckningar med färg – allt det Coelho Ahndoril beskriver är välbekant för den som tillbringat några besök på Tycho Brahe-museet, som bokstavligt talat botaniserat i den återskapade renässansträdgården, som gått ner i det underjordiska Stjärneborg, som vandrat på Vens stränder och besökt S:t Ibbs kyrka med utsikt över Öresund, Sverige och Danmark. Men det finns annat som saknas.

Jag håller med JennyB om att det här är en historia som är fattig på stjärnor. Jag saknar den  passion för vetenskapen som måste ha varit Brahes drivande kraft. Och det bär mig emot att kritisera det (rätt slentrianmässiga) genus- och klassperspektiv som Coelho Ahndoril skissar, men jag vågar slå fast att jag  saknar lyftet mot de himlarymder, som Tycho Brahe tillbringade hela sitt liv med att betrakta.

Bilden ovan är en skiss av det verkliga Stjärneborg. Bilden är hämtad från Tycho Brahe-museets hemsida. Museet och Ven är väl värt ett besök. 

Men jag håller strikt på regeln att man inte ska blogga när man har feber

Det var länge sen jag hade en så perfekt helg. Feber, yrsel och exploderande snuva krävde horisontalläge, och vetskapen att inget var livshotande gjorde att jag med gott samvete kunde lägga mina sista krafter på det mest livsviktiga: läsning och att äta chokladmuffins (ja, det finns ingen rangordning där – det går utmärkt att göra båda sakerna samtidigt, och om du inte provat bör du göra det omgående).

Summa summarum: Fyra lästa böcker och en dotter som har fyrkantiga ögon efter att ha sett Fem myror är fler än fyra elefanter både framlänges och baklänges.

Det här borde vi göra lite oftare.

Kanske blir det du och jag?!

Vem vet vad som händer i En bok om dagens parvisa bokbyte Pocket & Påhitt?

Ibland vill man bara vara lite intellektuell

I min bokhylla hittade jag häromdagen en liten tunn bok av Tomas Tranströmer, som jag köpt på mig på någon bokrea ganska nyss (ordinariepris 169 kronor, reapris 69 kronor, och det är möjligt att jag betalade mindre än så när det begav sig). Minnena ser mig heter den.

Det är nån slags memoarer på 57 sidor. Korta nedslag på några konkreta platser under uppväxten. Hembiträdet från Eslöv. Biblioteket i Medborgarhuset. Södra Latins lärarkår. Skalbaggeletande vid sommarhuset. Mötet med Horatius. Jag som inte direkt är nån biografiälskare blir så till mig efter den här läsningen att jag läser en hel dikt av Tranströmer ur en tjock bok med hans samlade dikter som jag också äger. Det var min första Tranströmer-dikt det.

Det känns som en bra början.

Hatten av!

För en vecka sedan sände jag ut en av mina under cover-agenter till en bokbloggsmiddag i Lund, och herregud vilken tid det har tagit för henne att återhämta sig, stackarn. Hon är ju inte van att träffa riktiga människor, och såna trevlingar som bokbloggare har nog som grupp inte korsat hennes väg på mycket länge.

Flera bokbloggare har de sista veckorna efterlyst olika slags koder, hattar och lustiga steg för att känna igen varandra, men behövs det verkligen? Ser du en grupp företrädelsevis svartklädda kvinnor som äter kladdkaka, pratar om katter, och refererar till varandra och andra med underliga kodnamn, så är det med allra största sannolikhet bokbloggare.

Den som vill veta om Vixxtoria överhuvudtaget finns kan numera få bekräftelse hos Fullbokhylla. Den som vill veta hur jag visst inte är kan i stället läsa hos Bokomaten. Den som vill veta vad vi talade om får mer information hos The Bookpond (7 okt 2010; jag lyckas inte göra nån direktlänkning till rätt inlägg), som dessutom hade den sötaste bebisen med sig, och den som vill veta hur det såg ut på restaurangen kan läsa mer hos Fia på Boktimmen. Den som till synes oegennyttigt ville bli av med flest böcker, kamouflerade till "presenter" var Calliope, även om Fullbokhylla inte stod långt efter (hem till mig kom  boken Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson hem, vad jag nu ska göra med den?). Den som hade gjort slag i saken (eller möjligen var nyfiknast av alla) och ordnade alltihop och därutöver delade ut vackra gröna bokmärken var Hanna.

Det verkar ha varit så trevligt att jag nästan funderar på att låta under-cover-agenten stanna hemma om det blir en nästa gång, och komma själv. Kanske med hatt, kanske utan, men jag har ju definitivt insett var jag ska göra av alla mina ihopsamlade katt-bokmärken, hehehe.

Vad var det jag sa? En man som jag inte läst!

Lyran och jag var honom på spåren! Nu får vi nog tummen ur båda två och läser – härligt med motivation!

En gång till!

Det finns vid närmare eftertanke ganska gott om författare som återvänder till samma historia om och om igen. De fördjupar den, berättar ur en annan synvinkel, eller för en annan publik. När jag läser Peter Pohls bok Anton, jag gillar dig! så är det svårt att inte se den som ännu ett försök att berätta om Janne, Kung Gurra eller pojken Anders, han som kallades Anna. Jag har mycket stor behållning av historien som vuxen, men jag skulle nog kunna tänka mig att köpa den i present till någon som är 10 år och uppåt.

Goda författare kan med fördel återvända till samma ämne. Pohl återvänder till temat med det utsatta barnet, som håller god min och putsar på fasaden inför alla. Barnet som får en fristad i en helt vanlig familj, med sunda och hänsynsfulla vuxna som förmår se barnet utan att kränka det, även om det också i det här fallet inte räcker ända fram.

Här är det Jojo som tycker om sin klasskamrat Anton. Han som kan trolla med fotbollen, och som är så bra på att lyfta upp de andras insatser och berömma dem. Ja, Anton som övertalar Jojo att också börja i fotbollsklubben Alve, och Anton som tar med Jojo till det stora köpcentret och köper dyra prylar för sin mammas kontokort. Anton som gärna stannar på middag och sover över hos Jojo och hennes familj – och visst finns det också en liten förälskelse mellan honom och Jojos lillasyster Kattis?

Jag ser en Janne som i det här fallet inte cyklar som en Gud, utan bokstavligt talat kan trolla, inte bara med fotbollen. Jag ser en Anders/Anna som får hjälp innan den värsta katastrofen inträffar. Jag ser en stackars kung Gurra som får en familjegemenskap i Jojos hem. Och jag ser hur Pohl har placerat ut ledtrådar till hur Anton har det genom hela historien; jag inbillar mig att gåtan den här gången är betydligt enklare än i till exempel boken När alla ljuger, men kanske hittar jag ännu fler vid en omläsning – det märker jag väl vad det lider. Det finns också gott om siffer- och beräkningslekar, som man kan känna igen från Anette-böckerna, och från Tusen kulor.

Jag tänker att Anton, jag gillar dig är en fin introduktion för dem som vill veta mer om Pohls författarskap, eftersom den så fint återvänder och återanvänder de teman som Pohl arbetade med i inledningen av sitt författarskap. Boken är även ett språkligt litet mästerverk, och innehåller ett par fina vändningar mot slutet, som nog inte bara den tilltänkte 11-årige läsaren (?) blir förvånad över.

Jag blir dock själv både glad och ledsen över slutet. Jag tänker att både Anton och Jojo hade haft stor glädje av varandras vänskap även fortsättningsvis, och att tankarna på vad som hänt Anton kommer följa Jojo genom livet. Jag känner mig själv inte färdig med Anton. Och jag som vuxen blir alldeles iskall över allt den här pojken varit med om. Hur kan alla dessa år ha gått utan att någon har sett och reagerat? En pojke vars föräldrar aldrig varit synliga i skolan, på barnavårdscentralen, på fotbollsträningen? Finns inte de skyddsnät vi inbillar oss ska fånga upp dessa ensamma barn? Och varför träder de in först när barnet begått en brottslig handling, och skadat samhället? Det största brottet här är inte de stölder som en 10-årig pojke begår, utan att samhället inte ger honom den vård och omsorg han har rätt till. Jag tror att det är den diskussionen Pohl vill föra, men jag kan ha fel. Kanske finns det ytterligare ledtrådar här, och Pohl blir lika  arg och besviken av min tolkning av boken.

Den som inte kan sin Pohl så väl är kanske hjälpt av att få fulla titlar på en del av de böcker jag nämner: Janne, min vän, Vi kallar honom Anna, Malins kung Gurra, Alltid den där Anette, Kan ingen hjälpa Anette, Tusen kulor, När alla ljuger. 

I ett igenklistrat kuvert

Det här ska ni se som ett sån där förutsägelse som man antecknar sent på kvällen, och stoppar in i ett kuvert som man klistrar igen och lämnar till sin bästa vän. Sen säger man att det inte får öppnas förrän efter klockan 13 torsdagen 7 oktober 2010. (Eller ja, egentligen säger man att det inte får öppnas förrän efter ens död, eller så, men det verkar lite för melodramatiskt).

I alla fall står det så här på lappen:

Mitt tips är att det blir en utomeuropeisk man, som i framtiden ständigt kommer att få sitt namn felstavat (möjligen beroende på att det innehåller mer än lovligt många apostrofer).

Jag har inte läst något han skrivit.

När man säger skål till en bokälskare

Jenny undrar varför jag läser sån skit som Dan Brown och L vill veta varför hon ska läsa Johan Klings bok om betydelselösa människor, men jag hinner visst inte få till något inlägg vare sig om det ena eller andra idag heller. Men läs du boken, L, den är sorglig och lättläst, och jag tyckte mycket om den. Och Jenny kan fundera några dagar till på om det är så att jag a) läser Brown på grund av nöjet att få såga av George Washington-monumentet jäms med hörnstenen som frimurarna har lagt; eller b) för att jag vill göra mig lite gemen medelst covert prestige (eller förtäckt prestige som gängse svenska termen lyder, och som var något som diskuterades i mitt kommentarsfält för ett par veckor sedan); eller c) för att jag tycker att Robert Langdon drar så roliga skämt.

Ja, syftet med det här blogginlägget är  egentligen för att jag ville rapportera att jag sa NEJ igår när Månadens bok ringde och ville ge mig en Marimekkoskål från Iittala. Trots att jag skulle få en icke specificerad bok på köpet, och inte ens betala porto.

Jag lät dessutom riktigt otrevlig :-)

Typ casting

Jag bloggar med lillfingernaglarna den här veckan, så i stället för att erbjuda mina långa och vindlande tankar om Johan Klings Människor helt utan betydelse eller min insiktsfulla analys av Dan Browns The Lost Symbol (ni kan få välja, förresten – vilken av dessa två ska jag först lägga krut på? Jag har mycket spännande att säga om båda, men hinner nog inte fördjupa mig i mer än en analys under helgen), så passar jag på att följa upp min stora spaning om hur skådespelare återanvänds när filmbranschen ska illustrera det svenska deckarundret.

Idag läser jag nämligen att den breda allmänheten (dvs de som är för unga eller oironiska för att varken tänka på Grannar eller Sundbyberg) snart kommer att förknippa Peter Dalle med kommissarie Ewert Grens – en uppfinning signerad  Roslund och Hellström. Dalle är en outsider i de här sammanhangen, för vad gäller filmatiseringar av svenska detektivromaner har han tidigare endast förekommit i Lasse-Majas detektivbyrå. Det är således en snabb och oväntad karriär att utan att behövt figurera som misstänkt, den kvinnliga polisens äkta make eller huvudrollsinnehavarens bästa kompis (som typ är en försupen och frånskild advokat) avancera till huvudrollen. Grattis Peter!

Som vanligt betonas att just den här deckarserien kommer att skilja sig från alla övriga. Må så vara, men gäsp...!

Om böcker som jag inte läser ut

Jag har lagt mig till med en – som det verkar – vana som är mycket svår att bryta: Jag läser en massa halva böcker, ibland bara en tredjedel, sen blir de liggande och jag går vidare till nästa. Inte för att den första boken är dålig, nej, jag vet inte alls varför jag plockar upp nån annan bok och hoppas på att bli uppslukad.

De sista två månaderna har jag således läst en massa sidor, men nästan inga hela böcker. En rätt märklig upplevelse. Jag förstår bara delvis varför jag lägger ifrån mig böckerna också. Kanske nån slags stress, koncentrationssvårigheter, leda, brist på tålamod eller jakt efter nya kickar.

Jag är 122 sidor in i Kärlekens historia av Nicole Krauss. Miljön, språket och stämningen påminner både om Vindens skugga av Ruiz Zafón och om Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incredibly Clear (L berättar för mig att det inte är så konstigt, för han är tydligen gift med Krauss), och om Zusaks Boktjuven. Jag trivs i och för sig i miljön, men har svårt att känna att den är unik. Jag läser några sidor i boken några gånger om dagen, och den utvecklar sig långsamt. Antagligen sträckläser jag ut den dagen innan biblioteket kräver tillbaks den.

Jag är så där hundra sidor in i Toffs bok av Kalle Dixelius. Kul med en modern, svensk dystopi, och jag är väldigt förtjust i leken med hur svenska språket har utvecklats om ett par sekel, och de förment vetenskapliga analyserna är ju ett helt fantastiskt grepp. Boken är dessutom lättläst och kort, så det är ett rent mysterium att jag inte bara tar ett par timmar och avslutar den.

Och jag har läst mer än hälften av Josephine Teys Miss Pym Disposes, en trevlig bekantskap för den som gillar collegemiljö och klassiska brittiska deckare. Miss Pym är en pärla, atmosfären med flickskolan är fint skildrad och just där jag slutat läsa börjar det dessutom bli riktigt spännande. Varför varför varför vill jag inte stoppa ner den här i väskan när jag ska ut och åka buss?

Elisabeths Åsbrinks bok om Malexander – en oerhört spännande bok som problematiserar kriminalvårdens sätt att använda Lars Noréns projekt 7:3 som vård. Möjligen stannade min läsning av lite grann i samband med att jag lyssnade till Åsbrinks (eminenta!) sommarprogram, som i så stora delar överensstämde med bokens innehåll, att jag inte längre drevs framåt av nyfikenheten.

Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö är hemskt intressant med en riktig spion som berättar om hur det var att vara en riktig Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Här är det infiltrationer i 60-talets vänsterrörelser, dubbelagenter och nattliga dykoperationer på riktigt. Men det som kunde blivit spännande är berättat som dåliga lumparhistorier utan dramatisk stegring. Det är rätt tråkigt, faktiskt.

Tre fjärdedelar av Walter Ljungquists bok Azalea, där en romanförfattare vaknar en morgon och finner sig i sällskap med de romanfigurer han just skriver om. Absurdistiskt, och oemotståndligt, så varför avslutar jag inte det här?

Och Margareta Strömsteds biografi om Astrid Lindgren ligger där och är så bra, men trekvartsläst, trots att varje kapitel ger så stora insikter och ögonöppnare. Men för all del – den karamellen tål att sugas på.

Och nu ikväll sitter jag här och funderar på om jag ska fortsätta min läsning av Iain Pears jättetjocka nya bok John Stones fall, där jag nu har hunnit 62 sidor in i handlingen. Om jag läser så där 400 sidor till, så kan jag lägga ifrån mig den också halvläst. Det känns lite sådär.

Jag skämde i alla fall inte ut mig genom att fotografera

Jag tränar ganska motvilligt på ett gym, där jag har svårt att finna några större källor till förnöjelse. Därför var det med stor glädje jag i förra veckan lade märke till en kille som var fördjupad i en bok medan han träningscyklade.

Jag kunde faktiskt inte riktigt bestämma mig för om jag skulle skämma ut mig genom att gå fram och be om telefonnumret, eller genom att fråga om boktiteln.

Det är så ont om telefonkiosker på bokmässan

Jag gillar bokmässan. Helst vill jag komma när det öppnar på morgonen så att jag kan svepa igenom mässan innan det blir för mycket folk, för o, så mycket folk det blev när jag var där i lördags. 

Jag gillar dessutom bokbloggare. På riktigt alltså. Jag sörjer att jag inte kunde hälsa på er alla på bloggcaféer och restauranger; jag hade hoppats att få ihop det mitt bland alla andra saker jag var tvungen att ta mig för i helgen – så här efteråt är jag glad att jag överhuvudtaget lyckades få några korta timmar att gå runt på mässan. (Men okej, jag erkänner att det är lite spännande att få fortsätta vara hemlig, även om det inte var därför jag uteblev.)
Jag summerar mitt besök genom att göra om Bokmässe-enkäten, med ett par frågor lätt ändrade.

Namn: Vixxtoria.
Hemort: Alltid för långt bort från Göteborg
I år var jag på bokmässan (dag(ar)): Lördag förmiddag. Typ. 
Mitt bästa bokmässeminne: Jag åt visst två luncher. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det var rätt många som ville luncha med mig. Eller så var jag hungrig. Eller så lyckades jag hitta caféer utan kö, och tänkte att det var lika bra att passa på. 
Några böcker jag tänkte köpa innan jag kom dit: Flera poliser i min omgivning hade beställt GW Perssons nya. En del ville ha den som ljudbok, en del som pappersbok och ytterligare någon på engelska. 

Några böcker jag verkligen köpte: GW Perssons nya som ljudbok. Och en antologi om Elin Wägner. Och ja, rätt mycket annat. Jag hoppades få se: En kort kö. Till entrén, till fikat och till toaletten. Jag lyckades med två av tre (det var lite för lång kö till entrén). 
Jag hoppades slippa: Trötta fötter. Det gick rätt bra. Men armarna blev fasligt trötta. Och ryggen. Och min kompis. Och så småningom min sambo. Men min dotter och systerson blev glada. 
Mitt bästa bokmässefynd: Gratisbiljetter till nästa Muminfilm. Eller kanske en Mumindocka. Ja, rangordningen förblir oklar tills vi hunnit titta på filmen. 

Outfits. Svart är så 2009, så jag valde blått i stället! Toppat med en blå kulspetspenna i håret i stället för hårklämma. 

Skor. Nej, men svarta, höga stövlar. 
Väska. Ryggsäck. Med vattenflaska, pocketbok, och plånbok. Jag hade inte nödvändigtvis behövt släpa med mig pocketbocken, för det visade sig att det fanns rätt mycket att läsa inne på mässan. 
Valuta. Brände 1500 i kontanter och betalade dessutom så mycket med kort som det var möjligt. 
Böcker Ja, det fanns det. Tror jag. Det var svårt att se i folksamlingen. 
Övrigt. Eftersom jag inte gillar att vara där det är mycket folk hängde jag mycket bland antikvariaten och de litterära sällskapen. Tyvärr fanns det en del billiga böcker på dom ställena. Ja – fanns!

Varning för Stadsmissionen

Den som är på Bokmässan och gillar samma böcker som jag ska gå till Stadsmissionens monter. Ta med starka armar och lite pengar.

Begäret stegras

Det börjar med att man lite wild and crazy köper en pocket. Om den är bra slår man till på del 2 som inbunden så fort den släpps. Del 3 köper man på originalspråk.

Nästa steg är att kidnappa författaren för att få höra plotten för del 4 före alla andra...

Human behaviour

Har ni ringt Telia eller SJ det senaste? Har ni kanske rentav pratat med datorerna där och lyckats felanmäla er telefon eller boka en tågbiljett som inte går till Skövde? I så fall ska ni veta att det är resultatet av några rätt avancerade Wizard of Oz-experiment.

I ett Wizard of Oz-experiment undersöker man hur helt vanliga människor talar med en dator; man gör det genom att låta testpersoner tala med vad de faktiskt tror är en dator, men som i själva verket är en människa som låtsas vara en dator. (I en del designer kommunicerar testpersonen i stället i skrift med "datorn".) På det här sättet får man fram hur och på vilket sätt människors datorkommunikation skiljer sig från hur de talar med andra människor.

(För att sedan lösa problemet med att datorn ska förstå vad människan säger behövs en massa taligenkänningsprogram, och en jäkla massa övning på folk som sluddrar på en massa olika dialekter, och det är en helt annan fråga.)

Ja, det här är ju inte särskilt relevant information för en bokblogg egentligen (fast det är rätt kul att man hämtat en term från litteraturen), men om ni går till Butter tar ordet, så har han en Oz-vecka, där han inte alls talar om såna här experiment. Utan om nån slags förälskelse i Dorothy, tror jag.

Och eftersom jag när en hemlig längtan att driva radiostation så passar jag dessutom på att spela Yellow Brick Road med Elton John.

Voff!

Några korta frågor om hundar som Astrid Lindgren hittat på. Vem äger vilken hund? (Och nej, Jum-jum är ingen slamkrypare; Astrid återanvände nämligen inte bara namnet Rasmus i sina böcker.)

Uppdaterad med ledtrådar.
Och nu är det löst – svar finns i komentarerna!

1. Pärk Besöker en fest med mycket tårta och choklad. Carolina tar den här! 
2. Sasso L visste svaret.
3. Bimbo Spriring svarade inte fel.
4. Jum-jum Anonym gissade rätt.
5. Bobby Också känd under namnet Ahlgren. Titti kommer ihåg.
6. Toker Spiring svarade inte fel här heller.

P.S. Den som klarar nummer 5 har sannolikt ett barn som är eller nyss var ungefär 6 år.

Har du rodnat idag?

Hej. Jag heter Vixxtoria och är 37 år. Jag har inte läst alla böcker i hela världen och det tycker inte jag är ett dugg pinsamt.

Ja, jag ljuger förstås, men låt oss bortse från det för en stund.

För varför ska man egentligen tycka att det är pinsamt att man inte läst alla böcker? Och vad är det för böcker som man tycker det är pinsamt att man inte har läst?

Alla inser med förnuftet att man omöjligt kan ha läst alla böcker man "borde" – inte ens om man faktiskt har några terminers litteraturvetenskap bakom sig. Alla inser att man inte (och särskilt inte samtidigt) kan ha läst sig igenom alla topplistor, alla prisbelönta böcker, alla omskrivna debattböcker och hela Isfolket-serien. Inte ens om man vill. Inte ens om man prioriterat bort hund, barn, jobb och har hemkörning av mat och rut-städning lyckas det. Det finns för många böcker helt enkelt.

Härom veckan träffade jag en kvinna som inte hade läst något av Dan Brown. Det tyckte inte hon var pinsamt alls. Och just det tyckte jag var rätt intressant, eftersom det speglar den där prestigen som finns i pinsamhetskänslan. Det är mest den Fina Litteraturen som det är pinsamt att inte ha läst. Det är bara den som behöver nån slags ursäkt när man talar om att man inte läst den. Eller så kan det handla om böcker  om något särskilt fält (typ hästböcker) som man borde vara intresserad av på grund av den ena eller andra anledningen (typ att man rider, eller råkar bo granne med en hästhage, vilket jag gör, men jag är ändå inte särskilt intresserad av hästar, eller hästböcker, och nu börjar den här parentesen bli lite för lång och irrelevant).

Kanske borde vi alla outa fler böcker vi inte läst, men vi borde sannerligen sluta tycka att det är pinsamt – Jessica, Bokbabbel och EnligtO är tre exempel på personer som på sista tiden har rodnat lite över sina olästa högar. Ibland är det klassiker, ibland är det recensionsex. Visst vore det roligare att försöka tänka på att det finns så många böcker som man tror är bra och som man kan se fram emot att läsa, än att ursäkta sig för att man inte redan upplevt dem?

För hjälp vilken tråkig värld det skulle vara om man visste att man redan läst allt bra. Men man kunde skriva en rätt kul besserwisser-blogg, det kunde man ju.

Hejdå från Vixxtoria som snart når P4-ålder och lovar att försöka ljuga lite mindre om vilka böcker jag läst. 

Men jag kallar henne Tess

Jag vet inte hur du har det, men det finns en massa böcker som jag inte läst – exempelvis böcker som har titlar som innehåller namnet "Therese" i en eller annan form.

Theres. Steve Sem-Sandbergs bok om Ulrike Meinhof. Den står dock i bokhyllan.

Thérèse Raquin. Zolás naturalistiska klassiker som gäckat mig sedan tonåren. Nån annan snodde den på franskalektionen; den ströks på kurslistan just den terminen jag läste littvet, och fanns inte på biblioteket den gången jag Hade Bestämt Mig.

Tess av d'Urberville. Thomas Hardys berättelse om fattiga Tess som blir utnyttjad och straffad för det. Jag såg tv-serie på svtplay i somras, och det var vansinnigt spännande med en kärlekshistoria där man trodde men inte visste att de skulle få varann på slutet. Boken får dock vänta på läsning ett tag.

Thereses tillstånd. Hanne-Vibeke Holsts hjältinna som jag inte läste när den kom på grund av nån princip som jag definitivt har glömt av att följa sedan länge. Men eftersom jag gillade Kronprinsessan, så vet man aldrig vad som händer i framtiden. (Jag kanske läser Kungamordet, till exempel.)

Det här blev en fyrklöver, men är egentligen ett bidrag till Lyrans tematrio – denna vecka om Titelkvinnor.

Degenerering

När man blir 13 år så slutar man läsa om sport och djur.

Och i stället för att läsa roliga böcker väljer man science fiction. Men notera att endast fiktionära fakta intresserar!

På något annat sätt kan jag inte tolka indelningen på boktipsen från den här sidan.

Så hur ska jag förstå det hela? Att glada ungar med spring i benen, fulla av nyfikenhet på världen förvandlas till stora soffpotatisar som fantiserar om alternativa verkligheter, gärna med en humoristisk twist?

Och att biblioteket har anpassat sig till det.

Om man låter folk bestämma

Det är lätt att intala sig att makten ligger hos makthavarna. Men makten ligger hos maktgivarna. Makten över vad människor får för slags liv, och vad vi själva får för slags liv, är en makt som vi har över varandra.

s 317 i Lena Sundströms Världens lyckligaste folk

Kanske. Kanske inte.

Jag är där, hoppas jag. Och i så fall kan Bokbabbel få veta det här: 

Namn: Vixxtoria.
Hemort: Göteb... nä just det, jag bor ju inte där längre. 
Jag har varit på Bokmässan i Göteborg (ggr): Vet inte riktigt. Hur gammal är det jag är nu igen? 
Mitt bästa bokmässeminne: En del tyckte det var kul när jag förra året berättade om Jan Guillou. Ett privat betydelsefullt bokmässebesök skedde en gång tillsammans med en ung man jag var mycket förälskad i. Den var nån ryss inblandad också, och rätt länge sen. 
Några böcker jag ser framemot: Det ska bli skönt när man kommer hem och kan fortsätta beta av högarna härhemma. 
Jag hoppas få se: En kort kö. Till entrén, till fikat och till toaletten. 
Jag hoppas slippa: Trötta fötter. Moahahahaha! 
Mitt bästa bokmässefynd: Handdockor föreställande giraffer, strutsar och ekorrar. Otippat, va?!

Outfits. Svart. Förhoppningsvis kollar jag så att kjolen inte fastnat där bak i strumpbyxorna efter toalettbesöket, men annars var det jag som gick omkring på det sättet i några timmar, kanske 1998 eller 1999. Men det hoppas jag att alla har glömt nu. 
Skor. Ja tack. Det är ju pinsamt om jag skulle klara av att komma ihåg att kolla så kjolen sitter rätt, men i stället går omkring och visar mina hål på strumporna. 
Väska. Ryggsäck. Så tom som möjligt, men inte utan min plånbok. 
Valuta. Visst skulle det vara kul med en särskild slags bokmässepengar som alla fick växla till sig innan man gick in? I en lång kö till! 
Böcker. Jag tar med mig en pocket; det är bra att ha nåt att läsa medan man står i kön. Och kön och kön. 
Övrigt. Jag står eventuellt och spanar lite på den där blogghörnan där alla ska samlas på lördag eftermiddag. Men det kan för all del hända att jag har nåt bättre för mig.

Dagen efter

Medan jag sitter här och tittar på It's a wonderful world med Snowflake (jag vågar inte riktigt ge mig på Brideshead revisited, för jag är fortfarande inte nykter, och det vore ju dumt att ge sig på världens bästa tv-serie för första gången medan man inte riktigt hänger med), så passar jag på att skicka ut lite tackkort till dem som var här.

Jag hade faktiskt planerat att läsa en bra bok igår kväll medan min sajberfest rullade på av sig själv, men blev – verkligen bland annat – indragen i några riktigt spännande analyser av Paul Austers verk och av Alice Munro (det sistnämna var särskilt kul, eftersom det dels inte alls var någon av de föreslagna böckerna som jag ville prata om, dels blev ett spännande meningsutbyte mellan Holly Hock och Moa). Ett tankeutbyte om Du sköna nya värld och lite dystopier skötte sig dessutom i stort sett utan min medverkan. Maria har dessutom avslöjat ännu en nätidentitet.

Och så det roligaste av allt – alla som kom och var med på festen utan inbjudan. Förutom de som redan nämnts, deltog Illusionernas blogg, Mårten hos Pocketpocketpocket (med tvekan – så gå nu dit och övertala honom att inte sluta blogga!) och Hanna. Verkligen härligt! Nästa gång måste jag från början annonsera öppet hus!

01.34

Så här sent spelar jag musik i stället för att diskutera böcker. Det blir nåt jag gillar, typ det här (visst skulle det här också bli en så bra bok?):



Och när dagen så småningom randas och alla börjar troppa av, så inleder jag med att lyssna på den här sången (den ska ni klicka på, även om jag inte kunde bädda in den med bild i blogginlägget!).

01.09

Min rapportering börjar närma sig sitt slut, och då passar det ju bra att jag tagit mig ända bort till den rätt magra biografiavdelningen i mitt bibliotek. Här träffar jag Jessica från Ord och inga visor och vi går genast loss på Ebba Witt-Brattströms avhandling om Moa Martinson. Den kan vi diskutera ett tag, och sen skänker jag henne ett av mina dubletter av Kyrkbröllop (ja, du har den säkert redan i din ägo, Jessica, men visst vill du ha ett minne av den här festen?!). Petter har nog en del att bidra med här också. Om han inte fastnat i det enda seriealbum som finns i min bokhylla (nämligen Assar).

00.30

Nu ska jag erkänna att jag anstränger mig rätt mycket för att reta upp Lisa på Tinyfeist. Hon påstår ju att hon har ett väldigt eldfängt humör, och det skulle vara intressant att se ett exempel på det. Fast egentligen vill jag fråga henne hur det går med skrivandet. Och diskutera Läsandet och Jakten På Den Perfekta Boken.

Kanske kan Bokmania hjälpa till? Hon har så bred smak, och verkar väldigt säker på vad hon ska beta av (det beundrar någon som jag, som lätt lockas till både det ena och andra).

Fasaden rämnar

Bakom de här böckerna

upptäcks de här

Ja, vad ska jag säga?

Jag rökte inte precis hasch i min ungdom.

00.03

Ett par bloggare som jag inte känner så väl ännu finns också här. Feuerzeug till exempel. Ny, entusiastisk och inte rädd för att ge sig in i debatter. Jag vet inte riktigt vad vi har för gemensamma nämnare ännu, men det tänker jag ta reda på.

Och JennyB från Kulturdelen som har kommenterat en hel del här. Himla fin blogg hon har‚ ibland måste det vara rätt skönt att inte bara skriva om böcker.  Eller jag vet inte, jag börjar bli trött nu, och folk har börjat kolla på vad jag gömt bakom böckerna i bokhyllan.

23.34

Bloggare är så olika. En del berättar allt. Andra inget. En del läser samma genrer som en själv. En del avskyr ens älsklingsböcker. Ändå kan man fast.

Johan på Bokhyllning bedriver ju nästan ingen blogg, utan hans korta inlägg är närmare  illustrerade (?) tweets. Han är självskriven gäst på den här festen, för jag har blivit hemskt nyfiken på vem han är – för det är nästan omöjligt att få reda på via bloggen.

Tekoppen vet jag däremot väldigt mycket om. Så modig, så stark och så fin blogg. Jag vill prata om Torgny med dig. Och om Virginia. Och så vill jag ge dig en stor kram!

En annan bloggskribent som ofta besöker mig är Ann-Sofie på Ooofbok. Hon hör till dem jag inte hälsar på lika ofta. Och det där kan man också dryfta lite grann – att reciprociteten i bloggvärlden inte alltid fungerar på så sätt att man läser varandras bloggar lika mycket. Men Ann-Sofie – jag tycker så mycket om att du kommer och lämnar avtryck hos mig, och jag har lovat mig själv att knacka på hos dig mycket oftare!

Och så finns det såna bloggar som verkar vara med precis över allt. Som Annikas Litteratur- och kulturblogg. Jag blir matt och full av beundran av det ambitiösa anslaget i den här bloggen. Om jag har förstått det rätt sköter Annika hela ruljansen själv också!

23.19

Alla blir så sentimentala framåt natten. Nu håller Snowflake tal till Maria som byggt upp bokbloggar.nu, som varit den mötesplats där så många av oss träffats.

Jag är lättrörd och gråter lite grann. Maria presenterar statistik.

Jag tänker också fånga henne och diskutera mobilläsande. Jag har en del att säga om det (jag tror det blir ett inlägg till nästa vecka).

22.41

Det finns ju ett gäng bokbloggare som man bland annat kan diskutera barnböcker med. Marias Bokliv, till exempel. Eller The Book pond. Men jag vill verkligen understryka att barnböckerna är bland mycket annat. Och Milkbartoilet. Åh, Milkbar har alltid så bra analyser och så många fina bilder

Någon annan som har fina bilder och vackra analyser är On Word Arts. Jag läser här så ofta, och inspireras. Det är en blogg där orden är konstigare än bilderna.

22.14

Hjälp. Nu har förfriskningarna börjat gå åt, och en del tycker visst att jag och Hellre barfota än boklös ska fortsätta våra uppläsningar av Dale Coopers respektive Laura Palmers dagböcker.

Jag behöver mer vin.