tisdag 9 mars 2010

När utsidan räknas

Jag föreställer mig att de flesta författare själva bestämmer titeln på sina böcker. De dealar kanske lite med förlaget om något verkar för osäljbart, för fram lite argument för sitt förslag, och måste kanske, kanske tänka om ibland. Men jag tänker mig alltså att de i huvudsak har något med titeln att göra. Och att de därmed har tänkt att titeln ska säga något om vad som finns innanför pärmarna, och om tolkningen av detta.

Men vid översättningar kan vad som helst hända. Calliope rapporterar till exempel om en författarträff med Johan Theorin, och berättar att Theorins debut Skumtimmen kallas för Öland på tyska. Och tja, konnotationerna kring ordet "skumtimme" är nog lite svårt att få med i översättningen, men man funderar onekligen på vad Theorins uppföljare Nattfåk ska heta (vilket Calliope också nämner). (Ölands påhittade nordöstra udde funderar jag på.)

Jag läste nyss en bok av Erlend Loe som heter Gör vad du vill. En lite uppkäftig titel som fick mig att genom mer än halva boken tro att det skulle vara nån slags carpe diem-uppgörelse med etablissemangets  förväntningar (här gestaltat som fadersuppror). Den läsningen gick inte riktigt ihop med det förtvivlade tonårsjagets Julies självmordsförsök som efterspel till den flygplansolycka som utplånat hela hennes välartade, välutbildade, rika familj.

Men halvvägs in i läsningen sneglar jag på originalets titel. Muleum står det. Obegripligt, tänker jag. Vilket konstigt ord. Vad kan det betyda på norska? Strax ger romanen mig svaret. I Julies familj – på den tiden hon hade en familj – användes ordet "muleum" i stället för "museum". Ett familjeinternt skämt, en terminologi obegriplig för utomstående. Och så fort jag läst detta blev hela romanbygget begripligt. Denna bok, så uppenbart fylld av sorg, av en ung flicka som försökte lära sig leva inte bara med ansvaret att plötsligt få göra vad hon ville med sitt liv, utan framför allt att göra detta utan de människor hon älskar mest – den är en enda lång insikt om att det finns vissa saker som oåterkalleligt försvinner när någon dör.

Det finns inte en enda människa på jorden som förstår vad Julie menar när hon använder "muleum". Hon är alldeles ensam om detta begrepp och dess betydelse. Själva ordet symboliserar den förlust hon varit med om, de minnen och den erfarenhet som hon och hennes familj tillsammans byggt upp. (Sen tycker jag att slutet blir lite för happy när Julie får en dotter och deklararer att det första ord hon ska lära henne är "Muleum", så att Julie åter får en familjegemenskap, och att begreppet lever vidare.) Men jag förstår inte varför titeln ändrades. Muleum är precis lika begripligt eller obegripligt på svenska och norska. Hur tänkte man här?

Titelproblemet påminner mig också om då jag förra året såg vad Arnaldur Inri∂asons bok Frostnätter heter på engelska, nämligen Hypothermia. Det låter ju som en fantasieggande titel, onekligen (kanske till och med lite bättre än den svenska?). Här ger emellertid de olika titlarna olika ingångar till deckarhistorien. Frostnätter-titeln sätter fokus på när dödsfallen i boken har skett. Hypothermia-titeln ger ledtrådar till hur de inträffat. Jag tycker kanske personligen att hypothermia-ingången avslöjar lite för mycket lite för tidigt. Lite googlande avslöjar att det isländska originalet heter Har∂skafi, vilket är ett berg  på östra Island. Säkert fullt av mystiska kopplingar som går mig förbi.

Nej, det är inte lätt det där med titlar. Men man behöver ju inte nödvändigtvis göra det svårare än vad det är.



P.S. Alla böcker jag skriver om här är riktigt bra!

18 kommentarer:

Bokbabbel sa...

Även jag var missnöjd med engelska översättningen av "Frostnätter", sådär avslöjande får man inte vara! Intressant det där med Erlend Loe-boken också. Kenpigt med titlar, men intressant!

Petter sa...

Det händer att förlagen kör över författaren när det gäller titlar.
Philip José Farmers Tarzan Alive! och Isaac Asimovs I, Robot är två exempel.
Det är kanske vanligare inom genrelitteraturerna, i och för sej.

Bokomaten.. sa...

Vet du, jag pratade med författaren Per Nilsson om just titlar här om dagen och i hans fall är det i alla fall så att han får bestämma bokens titel i Sverige, eller åtminstone ha något att säga till om, men så fort boken översätts så förlorar han all makt. Så förstod jag det i alla fall. Båda vad gäller titel och omslag. Svårt å andra sidan att ha så mycket åsikter om en grektisk titel ex, men man kan ju få den översatt för sig.

Hermia sa...

Precis som du reagerade jag på titeln på Loes bok. Fast jag gillade inte innehållet - men kanske hade jag tyckt bättre om det om boken jag läst hetat Muleum (svårt att inte gå igång på, liksom.)

Klotho sa...

Ann Patchetts bok Någon vakar i natten heter ju Run i originaltitel. Det finns en hel massa exempel när det gäller "intressanta översättningar". Lyssnade på Alan Warner för x antal år sedan på Bokmässan och han pratade om den maktlöshet som han kände vid översättningar. T ex hade han synpunkter på innehållet i den spanska översättningen, eftersom hans fru kunde spanska. Han spekulerade också hur översättningarna var på de språk vare sig han eller hans fru kunde.

Paperback Lover sa...

Jag reagerade en gång på när Minotaur släppte en översättning av en Peter Robinson-bok. Den heter "Cold is the grave" på engelska. På svenska heter den "Kall som graven" och jag trodde först att de hade gjort något så pinsamt som att läst ett "as" istf ett "is". Så jag hörde av mig och de svarade att det var bättre svenska att skriva "Kall som graven" istf "Kall är graven", medan jag personligen tycker att den senare är en bättre titel.
Dessutom känns det som om den svenska titeln syftar på något annat än just en grav. Men ja, överatta titlar är fascinerande, det är bara att titta på Stieg Larssons titlar översatta till franska. Den andra heter La fille qui rêvait d'un bidon d'essence et d'une allumette (Flickan som drömde om en dunk bensin och en tändsticka). "Leka med elden" är väl ett universellt uttryck eller?

Klotho sa...

Vilken otroligt korkad översättning av Larssons bok! :) "Hur tänkte du där?" skulle jag vilja fråga.

Vixxtoria sa...

Bokbabbel: Ja, visst blev den engelska titeln lite för avslöjande?!

Petter: Jag tror att författare blir överkörda både här och där, men jag tror också att utgångspunkten oftast är att författaren är med och bestämmer. Vem som har sista ordet kan säkert variera betydligt beroende på vem författaren är (både genre och kändisskap och fin kulturell pondus spelar nog in...)

Bokomaten: Jo, att författen i normalfallet förlorar det mesta vad gäller översättningar har jag också förstått. Det är lite konstigt faktiskt. Som om inte titeln var en del av den konstnärliga produkten?

Hermia: Jag tyckte hela boken förändrades när jag såg att den hetat Muleum. Den blev definitivt bättre för mig (från en deppig tonårskverulant till något mer existentiellt liksom. Inte för att inte tonåringar är existentiella, men, men...)

Klotho: Ja, jag tror många översättningar är förändrade på en massa sätt. Är det inte ett helt kapitel i Kamratfesten som försvunnit i den svenska översättningen till exempel? Och det klassiska exempelet med Pippis häst som blev en ponny på franska, för att det ju är så otrligt att en liten flicka kan lyfta en hel häst (eller är det en skröna?).

Paperback: Deckargenren är speciellt utsatt tror jag. Där betyder säkerligen säljargument mycket mer än en roman av en högklassig skönlitterär författare (säg en översättning av P-O Enquist eller så). Ibland tror jag inte heller de som sätter titlarna har läst böckerna. Ibland är jag övertygad om att så inte är fallet. (Ibland tror jag att de som sätter originaltitlarna på svenska inte heller har läst boken, för de heter bara nåt sånt som "Kallt blod" eller "Mörka mord" eller så, som är så generellt att det inte betyder något.)

Klotho (och Paper): Kanske finns det redan en fransk bok som heter något sånt som Flickan som leker med elden? Den möjligheten finns ju faktiskt... Men frågan Hur tänkte du där är ju fortfarande intressant att få besvarad i och för sig...

Paperback Lover sa...

Den heter "samma sak" på spanska. Men det finns ju faktiskt en möjlighet att det existerar en bok som heter nåt liknande. Märklig titel är det hur som helst.

Klotho sa...

Jag är lite osäker på brister i Kamratfesten, men däremot finns det ett brev i En sky av vittnen, skrivet av Paul Delagardie som förklarar Lord Peters bakgrund, brytningen med Barbara och varför han började ägnade sig åt detektivarbete och det togs inte med i den svenska översättningen.

Anonym sa...

När det gäller Loe så tycker jag också att översättningen av Muleum till Gör vad du vill är märklig. Titeln Muleum känns mycket mer Loe, han har ju kunnat komma undan med vissa märkliga titlar förut(Naiv.Super är ju faktiskt en ganska skum - men passande - titel), så varför gå in och ändra nu? Han är väl en såpass etablerad författare i Sverige att han säljer även om titeln är knölig?

Vixxtoria sa...

Paperback: Ja, det är en väldigt märklig titel. Fast lite rolig på sitt sätt.

Klotho: Det där med Kamratfesten ska jag betrakta som hörsägen (det är säkert Snowflake som har pratat om det?!), för jag har inte jämfört svenska och engelska versionen, men det ska alltså vara ett kapitel där hela colleget sitter och käkar middag. Typ kapitel åtta eller så. I den svenska versionen så finns middagen helt enkelt inte med (det är alltså middagen på själva Gaudy night). En sky av vittnen har jag endast pga detta saknade brev inköpt på engelska, men jag har inte läst den ännu. (Det är för övrigt en helt fantastisk upplaga, jag måste skriva ett eget inlägg om den snart!)

Bokstävlarna: Ja, man kan ju tycka att Muleum kunde passera eftersom Loe är så pass känd. För även om "Gör vad du vill" är en ganska tuff titel, så handlar ju boken inte alls om någon som vill göra vad hon vill, eller ens försöker göra vad hon vill fast hon inte får. Eftersom orden "Gör vad du vill" står redan på första sidan av romanen (typ tredje meningen i ett ganska iögonenfallande sms som inleder boken) så kan jag inte låta bli att tänka att någon sett den norska titeln "Muleum", och tänkt "Äh, så där kan den inte heta!" och öppnat boken och från första sidan plockat den där meningen...

Snöfrid sa...

Jag diskutera det här med min (första) mattelärare jag hade på gymnasiet. Han flyttade hit från England för att studera och sen blev han helt enkelt kvar.
Men han sa att han aldrig kunde förstå sig på svenskarnas underliga översättningar. Titlar som översattes till något helt annat och även karaktärer vars namn blev översatta, de kan ju inte heta något annat helt plötsligt! Det måste jag hålla med honom om. Jag stör mig t.ex. något enormt på översättningarna av vissa karaktärers namn i Harry Potter-böckerna, så som Gyllenroy Lockman som på engelska heter Guilderoy Lockhart... varför? Vad är det för fel på hans riktiga namn?

Åsa sa...

Ja, deckare verkar särskilt utsatta. Jag funderade länge på hur Lehanes Mystic River kunde bli Rött regn. Sedan fortsatte förlaget och översatte Prayers for rain till Svart nåd innan de skärpte till sig och gick ifrån färgtemat.

Åsa sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Vixxtoria sa...

Snöfrid: Man kan verkligen förundras över översättningar från och till alla möjliga språk. Jag misstänker i och för sig att din mattelärare hade kunnat förundras lika mycket i andra länder också – det verkar verkligen vara ett universellt fenomen.

Angående Lockhart så inbillar jag mig att man försökt översätta namnen så att de ska vara begripliga och ge konnotationer även till svenska barn? Jag har bara läst HP på engelska, och har väldigt dålig koll på vad alla personer (för att inte tala om andra saker, som mugglare och så) heter på svenska, men en del saker har jag ju stött på när jag sett filmerna, eller när någon diskuterat utifrån den svenska översättningen. VAd gäller en del saker blir jag imponerad av hur översättningen har klurat till det, och vad gäller en del andra saker tänker man bara "va?".

Bea: Ja, hur skulle de fortsätta, haha. Gula faran? Gröna vågen?

Nej, men deckare har alldeles för ofta helt meningslösa titlar, faktiskt. Eller menlösa är kanske ett bättre ord. Även om jag kommer ihåg en massa (deckar)titlar, så har jag väldigt svårt att komma ihåg vilken historia som hör till. Ofta tämligen utbytbara, således.

Spectatia sa...

Och där vaknade Spectatia upp från sitt slumrande en liten stund och hittade en massa fina exempel på varför det är en fördel att läsa på originalspråk.

Vixxtoria sa...

Spectatia: Gomorron :-)
Tja, du vet väl mitt svar vid det här laget. Att det är klart att man ska läsa originalspråket om man kan. Om man inte kan det ska man läsa översättningen så att man inte missar en bra bok bara för att man inte kan språket.

Fast till syvende og sidst så skulle det allra bästa vara om översättarna kunde läsa originalspråk och översätta originaltiteln. ;-)