onsdag 7 oktober 2009

Dom trötta gamla männen

Under början 90-talet läste jag hela Hamilton-serien, i takt med att den gavs ut (eller nåja, jag började med tredje boken I nationens intresse 1989, läste snabbt ikapp mig så att jag var i fas när Fiendens fiende kom samma höst, och följde sedan serien till mitten av 90-talet, då Hamilton rymde ur fängelset). Jag köpte till och med den lilla kortromanen Hamlon för att se vad som hände sedan. Den politiska satiren från en självgod Guillou tycker jag fortfarande är den stora behållningen av böckerna, och jag har alltid varit lite mer förtjust i Carl Gustaf Gilbert Hamilton än i Arn Magnuson (och ja, det kan ha att göra med min förkärlek för spionromaner, det kan det). Jag var därför i hemlighet glad när min ungdomshjälte återkom i tankeexperimentet Madame Terror, som befälhavare på Palestinas ubåtsflotta. Läs den gärna; den utgör ett trevligt kontrafaktiskt resonemang kring Israel-Palestina-konflikten.

Men det kan bli för mycket med återupplivade hjältar. Guillou har ju även på senare år skrivit liv i mobbningsoffer Pierre Tanguy, Eric Pontis bäste vän i romanen Ondskan. Tanguy återvänder efter en karriär i Främlingslegionen [!] till Sverige och finns med i exempelvis boken Fienden inom oss (som inte heller är så dålig som tankeexperiment; det är utan tvekan Guillous bästa gren). Men sedan kommer magplasket Men inte om det gäller din dotter. Här låter Guillou inga mindre än Eric Ponti, Carl Hamilton och Pierre Tanguy (samt – förvandlade till endast handvridande oroliga kvinnor – poliserna Eva Johnsén-Tanguy (som introducerats i boken Tjuvarnas marknad) och Anna Holt (som ju var en gemensam skapelse av Guillou och GW Persson, och lever ett mystiskt dubbelliv i bådas romaner nuförtiden)) återförenas i en berättelse som jag tror är tänkt ska handla om vad som kan få män som lovat att aldrig mer döda att ändå ta till alla vapen de har – i det här fallet för att rädda Tanguys och Johnsén-Tanguys kidnappade dotter. Men den här boken saknar udd. I stället roar sig Guillou med att låta alla sina favorit-alter-egon laga komplicerade måltider och dricka dyra viner. Själv väntar jag bara på att Arn Magnuson ska dyka upp, om inte som ett spöke vid någon av middagssammankomsterna, så åtminstone i Hamiltons antavla. Den där boken är inte spännande (och inte politisk), och då finns det inget kvar. Den kunde gärna fått förbli oskriven.

Det finns fler böcker som andra författare kunde låtit bli att skriva. Mitt mest aktuella exempel är Henning Mankell som inte nödvändigtvis hade behövt ge ut sina fantasier om vad som hänt Kurt Wallander sedan vi såg honom sist (vilket förmodligen var på en tv nära dig igårkväll; den här figuren lever som så många andra deckarpoliser ett eget liv, utanför bokpärmarna). Den orolige mannen som släpptes nu på sensommaren är verkligen en o-rolig läsning, som fick mig att fundera mycket över varför storsäljande författare (och här skulle jag kunna nämna många namn) nödvändigtvis måste hålla sig med så vördsamma redaktörer att inte ens de mest uppenbara inkongruenser korrigeras. I den här boken återfinns mordoffret till exempel först liggande på sidan med grå blus, och tio sidor längre fram hade hon vit blus och låg på rygg. Under en senare passage sitter Wallander och Baiba (ja, det är en sån bok där varenda karaktär från varenda tidigare Wallander-bok nödvändigtvis ska dyka upp) och fikar i trädgården vid 15-tiden, då Wallanders dotter Linda kommer och stannar i en timme. Därefter är Baiba så trött att hon somnar och sover i flera timmar. Hon vaknar inte förrän klockan 17 står det. Försök få ihop den matematiken.

Jag försökte in i det sista rädda ansiktet på Mankell och Wallander genom att förklara sådana här misstag som en lapsus orsakade av Wallanders begynnande och frekvent förekommande minnesluckor, men med tanke på med vilken grundlighet alla dessa minnesförluster redovisas i resten av boken så tror jag sådana här missar är oavsiktliga. De skämmer därmed historien, som i övrigt inte är särskilt spännande. Wallander är lika trött, håglös, omotiverad, sur och tvär som alltid. Han ältar – i något som är typiskt för sådana här "10-år-senare-böcker" – händelser och mordfall som han varit med om tidigare i sitt liv. Men det tillför ingen dimension till den här berättelsen, där det som vanligt (i Mankells böcker) är händelser ur det förflutna som gör sig påminda. Den här gången handlar det om spioner och kalla kriget, och Wallanders nyförvärvade försvunna svärföräldrar. Men inte vänder sidorna sig om i Danslärarens återkomst eller (min favorit) Brandvägg). Nej, läsaren har 300 sidor före avslutningen lyckats lista ut hur det egentligen förhåller sig, vilket är rätt åt en författare som slutar vart och vartannat kapitel med att skriva att Wallander kände på sig att han var iakttagen, eller var säker på att någon varit inne i hans hus, eller hade en känsla av att det var något han borde lagt märke till, eller tyckte sig minnas något som han glömt bort, eller kände en förbiilande aning om att han var något på spåren... Ja, tre punkter räcker inte för att antyda alla Wallanders dunkla föraningar.

Jag kan inte komma ifrån att jag tycker det är sorgligt när författare som kan göra bra ifrån sig slarvar iväg med riktigt usla böcker. Mellanböcker finns ju hos en del författare. Dåliga dagar också. Men personer med en förmögenhet på banken borde ha råd att ta sig tid att skriva så att de åtminstone når upp till sin egen lägsta standard.

Om inte för att de borde skämmas annars, så åtminstone för min skull.



10 kommentarer:

Søren sa...

Jeg kunne ikke være mere enig! Det er uinspireret og decideret kedeligt at læse. Jeg har skrevet et indlæg om Jan Guillou's Fjenden i os selv, som peger på det samme. Det kan læses her: http://sorensbogblog.blogspot.com/search/label/Guillou%20Jan

Siden jeg skrev mit indlæg, er jeg kommet til at tænke på, at det der med at skrive personer fra forskellige romanserier ind i mellem hinanden, jo i virkeligheden er en fransk tradition. Zola gjorde det med sin Les Rougon Macquart-serie, Balzac med sin La Comédie Humaine og endelig var der På sporet af den tabte tid af Marcel Proust.

Formålet, i hvert fald for Zola, var jo at kunne beskrive forskellige aspekter af det franske samfund over en længere historisk periode.

Måske har Guillou en lignende ambition? Under alle omstændigheder kommer han efter min mening skidt fra det. Det virker snarere som en kommerciel og poppet manøvre.

Vixxtoria sa...

Jag visste väl att du skulle dyka upp här förr eller senare och kommentera det här inlägget, Sören (idag kan jag inte skriva danska ö).

Jag har läst och kommenterat lite i ditt inlägg om Fienden inom oss.

I övrigt är ju företeelsen att låta personer från andra böcker man skrivit osv finnas med på ett hörn i den aktuella romanen inte unikt på något sätt. Om man tar Maria Gripe som exempel (och jag brukar ju gärna göra det), så finns Elvis med på ett litet hörn i hennes böcker om Julia och Nattpappan. Hon tyckte så mycket om honom att hon sedan skrev fem prisbelönta böcker om honom.

Och ganska ofta kan det ju vara så att den som är huvudperson i en bok blir biperson i nästa bok i en romanserie.

Men just i boken Men inte om det gäller din dotter av Guillou blir det skrattretande mycket. Det är inte det i sig som gör boken dålig, men det bidrar mycket!!

Petter Malmberg sa...

Jag har aldrig läst Hamilton-böckerna, eftersom jag är en snobb, men jag tror jag sett Guiloou hänvisa till Balzac när han diskuterat dem.
Han är också starkt influerad av Jan Myrdal som skrivit mycket om Balzac - som flera av efterrorden i PanOriginals utgåvor på 70-talet.

Elvis-böckerna är underbara.

Søren sa...

Kære Vixxtoria,

jeg håber at en ventet gæst er lige så velkommen som en uventet :-)

Det er ikke et princip for mig, at en forfatter ikke må krydse sine romankarakterer frem og tilbage i sine romaner. Guillous måde at gøre det på virker bare uendeligt uinspireret på mig. Jeg keder mig, og jeg tror det er fordi, at han keder sig ved at skrive bøgerne. Måske tager jeg fejl, men det er i hvert fald min oplevelse.

Vixxtoria sa...

Petter: Det är skönt att höra att du inte läst Hamiltonböckerna. På så vis ruckas min bild av dig igen! Och ja, jag tror bestämt jag känner igen det där med Guillou och Balzac. Men det behöver ju inte betyda att Guillou skriver som Balzac?! (Det kan han väl inte ens själv tycka?)

Och Elvisböckerna kommer jag förstås återkomma till. Det är fem stycken totalt, och så är han med i Julias hus och nattpappan, så minst 12 inlägg om dem borde det väl kunna bli med min grundlighet ;-)

Søren: Du var väldigt välkommen! (När jag skriver vissa inlägg så har jag ibland vissa läsa i åtanke, och den här gången tänkte jag faktiskt på dig.)

Annars håller jag med rent generellt att Guillou har varit mer oinspirerad i de böcker han skrivit efter Arn (men jag tycker faktiskt det ska bli spännande att läsa hans självbiografi så småningom). Och att man knappast kan läsa hans böcker efter en 3-4 år, eftersom de kommenterar det politiska läget, och snabbt blir bokstavligen skrattretande inaktuella. Särskilt eftersom historien sällan bär boken i sig själv. Men det verkar lite som om Guillou mest leker med sina älsklingsdockor i dockskåpet ibland, det gör det.

Petter Malmberg sa...

Nej jag tror inte han menar han skriver som Balzac. Men han är troligen väl medveten om den franska tradition Sören nämnde.

Liksom han anknöt till och talade om W. Scott i samband med Arn-böckerna (som jag har läst). Men där snarare är påverkad av Ivar-Los historiska noveller.

kontakt sa...

Ah, du har också bloggat om Men inte om det gäller din dotter. Det är dock mycket mer krut i din kritik än i min :P Jag håller helt med om Fienden inom oss, den rekommenderas. Däremot tyckte jag Madame Terror var ganska tråkig, ett evigt tjat om de där två besättningsgrupperna och deras mathållning.

Vixxtoria sa...

Kontakt: Jag tyckte nog Madame Terror främst var ganska tänkvärd, men jag förnekar inte att jag kan ha varit så bländad av att återse Hamilton att jag översåg med en hel del brister.

snowflake sa...

Vet du att ditt kommentarfält inte tillåter ctrl V? Det är väldigt dumt tycker jag, ffa när man vill klippa in delar av din text för argumentationens skull.
Jag hade tänkt klippa in passagen om hur Wallander alltid tycker att han borde märka nåt... minnas nåt... för det är exakt därför jag slutade läsa Mankell för jag höll på att bli vansinnig på det.

Vixxtoria sa...

Snow: Du har påpekat det vid något tidigare tillfälle, men jag har faktiskt inga problem med det själv. Funkar det om du går upp under webbläsarens redigera/edit-meny och väljer klista in där?

Annars håller jag helt med dig. Wallanders sätt att alltid ana saker gör mig galen också. Och det beror egentligen inte på alla dessa föraningar, utan för att de aldrig följs upp. Han känner alltid att någon varit inne i huset, eller upplever att han är iakttagen, eller får en stark känsla av att han har borde komma ihåg något.

Jag har tyckt mycket om ett par Wallander-deckare, men jag är inte särskilt imponerad längre. Sambon är dock fortfarande ett stort Kurt-fan, och delvis läser jag Wallanderböckerna för att vi ska ha något gemensamt.