Jag kommer inte ihåg när jag läste Fallet G första gången, men jag tror det måste ha varit strax efter den kom ut (jag skulle kunna kolla min läsdagbok, förstås, och då också få ett betyg på vad jag tyckte om den då). Jag hade i alla fall glömt större delen av handlingen, men som det ofta är när man läser om en deckare, så börjar man efter hand komma ihåg hur det förhöll sig. Eller hur man tror det var det förhöll sig. Det är lite genant när samma författare lyckas lura en på samma sätt en gång till, faktiskt.
I Fallet G dör en hustru efter att ha hoppat från ett hopptorn ner i en torrlagd bassäng. Det hävdas av maken, G (som har vattentätt alibi), att det måste varit en olyckshändelse, och han får därför ut 1,2 miljoner (och det är ju inte kronor, utan Maardam-gulden vilket jag misstänker ska räknas om med faktor fyra eller så, men det är möjligt att Nesser har tänkt sig någon annan växelkurs). När jag kommit så här långt i historien fick jag för mig att det i själva verket inte var hustrun som dött, utan någon annan. I det här avseendet mindes jag rätt, och upplösningen blev inte alls så oväntad den här gången.
Boken led också av att vara alltför framtung (många böcker, särskilt deckare har denna defekt). Det går i stort sett ut på att förhistorien rullar upp långsamt långsamt långsamt, och sen på de sista trettio sidorna eller så serveras lika många händelser som i boken i övrigt. Riktigt så illa är det inte i denna bok, men visst hade Van Veeteren gärna fått filosofera lite stilla på några sidor i slutet också. Jag har sannerligen inget emot Van Veeteren (av alla de "svenska" deckarna är han en av de mest sympatiska), men jag tycker att Ewa Moreno har fått oförtjänt lite plats i böckerna. Och har oförtjänt få kvinnliga kolleger. (Inspektör Moerck i just Fallet G är väl ett lysande undantag).
När jag läser en Nesser-deckare gör jag det av två anledningar. Den ena är uppenbar: man läser en deckare för att man är intresserad av gåtan. Någon har blivit mördad (för let's face it - deckare där ingen blivit mördad spelar i korpdivisionen), och det är spännande att få reda på vem som är gärningsmannen. Om resultatet ska bli lyckat ska det helst finnas lite oväntade vändningar med. Ju fler deckare som finns på marknaden, och ju fler deckarläsare det finns, desto mer oväntad måste vändningen vara för att man som läsare ska uppskatta den. Man vill verkligen inte ha hört den förut när man läser en deckare. Nesser har lyckats med det oväntade många gånger; faktum är att han nog är en av de bästa på det här på den svenska deckarmarknaden. Fallet G är ett exempel, där han alltså låter liket vara mördaren, så att säga. Lyckat! Dessutom gör han oväntade, och mycket lyckade vrängningar i minst 3 böcker till: I Kim Nowak badade aldrig i Gennesarets sjö låter han berättarjaget vara mördaren (med tydlig fingervisning till Agatha Christies Dolken från Tunis, där samma knep tillämpas). I En helt annan historia och i Kära Agnes skruvar han till det också (och det är inte för att jag månar om någon annans läsupplevelse som jag inte avslöjar knepet i dessa böcker; det är mitt minne som är grumligt, och i stället för att röra till det för mig får jag eventuellt återkomma då jag läst om dessa böcker också.)
Den andra anledningen till att läsa Nesser är språket. Det finns (tyvärr) inget som stör min läsning så mycket som när språket inte håller. Nesser är ju omvittnad noggrann med sitt språk, men han slinter på många ställen i den här boken. Liknelser blir klumpiga, och haltar i försök att få till den rätta känslan. Visst lyckas han ibland, men boken hade vunnit på att sådant här rensats ut: Hon fick inte fason på frågan, men andemeningen blev ändå hängande kvar över bordet i det prydliga vardagsrummet. Som en ketchupfläck på en vit linneduk, tänkte Münster och gjorde sig klar att lämna idyllen. s 106. Han har ofta lyckats bättre - både förr och senare.
Detta inlägg har publicerats tidigare på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar