fredag 7 januari 2011

Kvidevitt i juletid

Det är något med fåglar och jul. Man står där i mellandagarna, i fönstret hos sina föräldrar (antingen man är sju, sjutton eller trettiosju år), tuggar på knäck och tittar på domherrar, sidensvansar som jagar bort pilfinkarna och talgoxarna från talgbollar och havrekärvar. Och när hackspetten dyker upp så ropar man på resten av hushållet att komma och titta! Resten av året är de där fjäderbollarna mig helt likgiltiga, men en jul utan nötskrikor skulle göra mig lika besviken som en julklappsutdelning med mjuka paket.

Jag har också köpt otaliga fågelböcker i julklapp till min pappa (vissa år har han helt enkelt inte slitit ut sina innetofflor, och då måste man ju hitta på något annat). Förra året blev det till exempel Brutus Östlings och Susanne Åkessons augustprisvinnande bok Att överleva dagen. Jag tror att de flesta fågelböcker innehåller ungefär samma fåglar, men de brukar vara sorterade på lite olika sätt. Jag föredrar alfabetiskt, men många fågelboksförfattare verkar gilla att dela in dem efter mesar och trastar och sånt där som gör att vi vanliga ointresserade aldrig förmår lära oss namnet på de fåglar vi ser i naturen, eftersom vi inte ens lyckas hitta fågeln i boken.

Ja, som ni har förstått. Det är inte fågelskådning jag har ägnat mina läsfria timmar åt. Om jag ska vara ärlig har jag till och med ofta irriterat mig på fågelsång – särskilt kvittrandet under tidiga vårmorgnar när man bara vill fortsätta att sova så länge som möjligt eftersom man legat vaken till halv fyra och läst ut Avalons dimmor  Brott och straff.

Mitt fågelintresse kan bara komma öka från och med nu. Till vårt hushåll kom nämligen i julas en tjock bok som heter Fågelsång, skriven av Jan Pedersen och Lars Svensson. Den tar i bild och text upp 150 svenska fåglar. Och deras läten. Här har man satsat på ny teknik och det medföljer således en liten ljudmodul, fastsatt i bokens bakre pärm (som alltså är lite bredare än den främre pärmen). Varje fågel har tilldelats ett nummer, och genom att använda piltangenter för att stega sig fram mellan numren kan man komma fram till bofinkarna och jordugglorna och höra hur de låter. Idén är inte så dum, faktiskt.

Det här är en väldigt påkostad bok – både här och där tidvis makalöst vackra fotografier och teckningar. En infotext som nästan kan få en ornitofobiker att läsa. Och därtill den där inbyggda ljuddelen, som visserligen är finurlig, men så ful att den skämmer den här kaffebordsboken (tänk billig bandspelare som man med mycket slit lyckades tjäna ihop genom att sälja jultidningar 1985). Det är rätt synd, på så rara pippifåglar. Det är dessutom ogenomtänkt att man måste stega sig fram mellan de olika fågelnumren. Det här är ju en bok som man vill bläddra i och läsa lite här och där (alternativt använda sig av för att äntligen få ett namn på de där okända, exotiska fågelbordsfåglarna), och det vore mer praktiskt med siffertangenter så att man kan skriva in numret på den fågel man vill lyssna på (att stega sig mellan gök 082 och kråka 155 som vår dotter ständigt vill göra tar sin tid, även om det är bra för både finmotorik och sifferträning).

Ett roligt plus är att en del fåglar till och med är representerade med flera läten, exempelvis hackspettar där man både kan lyssna till hackandet och kvittrandet. Och kategoriseringen? Ja, den är så som ornitologer föredrar: indelat i törnskator och fältsparvar. Tack och lov finns det ett föredömligt alfabetiskt register längst bak i boken så att jag kan hitta skator och tjädrar när jag behöver dem.

Det är på många sätt en riktigt trevlig bok. Jag antar att målgruppen är en farfar eller morfar som sitter i köksfönstret, dricker kaffe på bit och ser hur gråsparvarna häckar vid fröautomaten medan han lyssnar på melodikrysset. Men jag försäkrar att boken också passar perfekt till barn som är nästan fyra år och tycker om att trycka på knappar.

6 kommentarer:

Bokomaten sa...

Jag såg den här boken i bokhandeln i höstan och undrade lite i mitt tilla sinne hur det fungerade egentligen, men tyckte det verkade rätt roligt. Det är ju en sorts utvecklad variant av ljudbok eller "lyssna och läs". Förr fanns det ofta böcker på biblan med kassetter med fågelsången inspelad. Praktiskt med "allt i ett" får man säga. Jag tyckte också att det påminde lite om en leksak, så din tanke att den passar både farfar vid melodikrysset och 4-åringen som gillar knappar verkar ju verifiera det.

Vixxtoria sa...

Den är lite kul, det är den. Och om man nu händelsevis inte ÄGER nån fågelbok (vi hade två sedan tidigare hemma, upptäckte jag) så kan man gott köpa den här. Men man skulle ju egentligen vilja ha något behändigt som man kan ta med sig när man går ut i naturen och försöker identifiera fågelläten (inte för att jag nånsin har gjort det, men med något bärbart i bokform så skulle ju chansen öka att det verkligen blev av...)

Och den där plastiga bandspelarmodulen är verkligen itne vacker.

Bokomaten sa...

Nä, snygg tyckte jag verligen inte att den var och man får ju hoppas att den inte spontanspelarupp ljud om man släpar med den ut på fågeskådning. Då är ju risken att en skrämmer bort pippisarna man tittar efter.:)

Vixxtoria sa...

Fast det kunde vara lite kul att till exempel spela upp varningsropet från en bofink (ja, det finns några av fåglarna där man specifikt spelat in varningsropen, men jag tror inte att det var hos bofinken) och se om en massa bofinkar flyger iväg.

Eller så spelar man upp ugglans hoande och ser om man skrämmer iväg mössen.

Ooops, jag var visst ingen djurvän.

Bokomaten sa...

Hahahhaha! Men skojigt lät det.;) Vilken fågelskrämma man skulle kunna göra. Eller rått-skrämma kanske också för den delen.

Anonym sa...

Lånade på biblioteket o reagerade också över detta hopplösa stegande.. jag är usel på att känna igen fåglar o gissar hej villt vilka som hälsar på vid fågelbordet. Den här var liksom inte så användbar till det.