Så nära, och så långt ifrån

Lyran har länge haft ett citat en bra bit ner i högerspalten på bloggen. Att tänka är en handling.
Att känna är ett faktum, står det. Ur Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Nå, citatet får vara hur tänkvärt som helst, men jag fastnade för namnet. Clarice Lispector. Clarice Lispector. Jag vet inte vad ni tänker på, men i över ett år nu har jag (fast att jag så klart inser att likheten är rena tillfälligheter) tänkt på Clarice Sterling i När lammen tystnar. Det är namnet Clarice som spökar, så klart. Och så Lispector som påminner om 'inspector'. Ja, hur som helst så kan det ibland gå till så när jag väljer böcker, i fall nu nån vill veta.

För här har jag under några dagar läst denna förunderliga lilla bok Stjärnans ögonblick. Det är en metaberättelse om en författare som inte kan låta bli att berätta historien om den fattiga flickan Macabéa i Brasiliens slum. Hon som inte vet hur man ska leva. Så menlös, anspråkslös och så utan drivkraft. Hon har nån slags pojkvän som hon låter köra över henne på alla sätt (utom att faktiskt rent bokstavligt dra över henne) och sedan lämna henne för hennes rikare och vackrare väninna. Väninnan får henne att låna pengar för att kunna besöka en spåkvinna. Och spåkvinnan förutspår en lysande framtid för Macabéa – som går direkt därifrån för att möta sitt öde, vilket visar sig vara att bli överkörd av en dyr, gul bil. På trottoaren blöder hon till döds, och författaren kan äntligen släppa detta meningslösa människoöde som trängt sig på.

I efterordet (av Örjan Sjögren) står det att romanen är ett exempel på hur verkligheten förvandlas till konst. Det står också såna där saker som att "texten har tagit det metafysiska språnget" och att denna tragiska berättelse är full av en "speciell lispectorsk humor". Må så vara. Jag fastnar för skildringen av hur en historia tränger sig på en författare och kräver att bli berättad. Författaren resonerar sig fram till hur han (för författaren är helt klart en "han" här, även om Lispector är en "hon") ser på Macabéa. Han är en allvetande författare, oförmögen att gripa in i hennes eländiga liv, trots att det är sprunget ur hans eget medvetande. "Jag svär på att det inte finns något jag kan göra för henne. Jag försäkrar er att om jag kunde förbättra något skulle jag göra det" (s 44). Jag tänker på författaren som en gud som skapat  universum och människor, men sedan inte kan styra hur människorna agerar.  Bokens lek med författarens skaparlust och vånda, med obevekligheten i den historia han tänkt ut (vid ett tillfälle försöker författaren lämna berättelsen, och Macabéas sällskap, tar en paus under några dagar, men saknar sin skapelse så mycket att han återvänder) påminner mig mycket om Cees Nooteboms ihopfantiserade historia Paradiset förlorat som jag läste för nästan precis ett år sen. (Och med tanke på Nooteboms stora beläsenhet är jag böjd att tro att det inte är en slump att kvinnan som utlöser hans fantasi och roman läser en artikel om Brasilien; visst måste det vara en blinkning till Lispectors metaroman!)

Men mest av allt tänker jag på hur det här är en bok som genom att hela tiden rycka läsaren från historien, och påminna henne om att det bara är fiktion, i själva verket understryker hur nära verkligheten det hela är. Det är så nära verkligheten, att vi inte för ett ögonblick får tillåtas att dras med i historien, att snyfta åt Macabéas tafatta verklighetsuppfattning eller hennes hopplösa möjligheter att ta sig ur fattigdomen. Gör vi det slår sentimentaliteten till, och vi blir oförmögna till att se att detta inte är fiktion utan verklighet. (Ja, jag antar att det är precis det här som Sjögren menar när han skriver "Texten har tagit det metafysiska språket" i efterordet.)

Det skulle bli en så bra pjäs det här! tänker jag också. För här har vi en text som har tagit fasta på Brechts vervremdungsbegrepp; han använde det på teatern, och menade att det var viktigt att åskådarna inte levde sig in känslomässigt i det som hände på scenen, eftersom de då riskerade att förlora den kritiska blicken. På samma sätt är det här. Så fort jag som läsare försjunker i Macabéas förunderliga föreställningar om allt hon nytt och spännande hon hör talas om på radion, eller förfasas över likgiltigheten hos den läkare som undersöker hennes undernärda kropp (och envisas med att gräla på henne för att hon "bantar", när hon i själva verket inte fått ett enda riktigt mål mat i hela sitt liv), ja, då rycker mig författaren därifrån. Ingen jävla sentimentalitet här, inte!  

Och det är bra.

What goes around comes around

Det är väl ingen som glömt att vi i natt får tillbaks den där lästimmen som dom stal från oss i mars?

*går och letar under sängen efter den där boken som jag aldrig hann läsa färdigt då*

Om o-böcker som jag hunnit läsa

Lyran undrar vad jag läser när jag inte läser skönlitteratur. Det är en rätt intressant fråga, för jag har på sista tiden själv blivit allt mer varse att det är sällan jag läser en vanlig, hederlig roman. I stället läser jag till exempel det här:

Vetenskapliga artiklar. Eller läser och läser. Jag skummar abstract och slutsatser, och sen gör jag en sammanfattning av resultatet för den artikel som jag själv håller på att skriva (som nån annan jävel om ett par år endast kommer läsa abstractet och slutsatser på; jag är ibland jävligt sugen på att skriva blahahahaha på sidorna i mitten och se om nån upptäcker det).

Råd & rön. Om det inte finns för många leksaker och barn i vägen så slänger jag mig genast på soffan när jag hämtat den tidningen ur brevlådan, och sen frossar jag i spännande upplösningar av  ARN-anmälningar och test av dammsugarfilter och snöskovlar.

Telefonkatalogen. Det är så spännande att se vad folk heter! Även om jag inte precis ligger och bläddrar i katalogen varenda kväll, så blir jag alltid fast en bra stund när jag tar fram den. På Eniro råkar man ju aldrig snubbla över fantastiska namn när man ska leta reda på Anna Anderssons telefonnummer.

O-A-tes

Min dotter läser på bokryggarna i mitt bibliotek. Ord på 3-4 bokstäver klarar hon nu nästan undantagslöst (och att det blir problem med uttydningen av ord som "djur" eller "ljus" är ju inte så konstigt). Längre ord kan hon ljuda fram, men inte själv uttolka ännu, och jag får hjälpa till.

Utan urskillning läser hon dock allt som står på böckernas utsida, och konstaterar lyckligt när hon gett sig på en lång bokrad där samtliga böcker är från Albert Bonniers Förlag att det står "ab ab ab ab ab". Eftersom hon är inne i varföråldern (i förrgår fick jag till exempel förklara varför det finns djur) så undrar hon så klart vad "ab" betyder. Jag hamnar i en lång utläggning om den svenska förlagsbranschen och dess historia, som jag är rätt glad att ingen mer än vi två hörde.

Sen fortsätter jag att läsa min egen bok en liten stund, innan dottern plötsligt utbrister: "Mamma! På den här boken står det o-a-tes!" Och det är alldeles riktigt, det. Ett i och för sig obegripligt ord, men fem bokstäver är korrekt tolkade.

Och med tanke på hur många böcker Joyce Carol Oates har skrivit, så känns det bra att min dotter redan har börjat läsa åtminstone framsidan på dem. Kanske blir hon rentav den första person i världshistorien som kommer att ha hunnit läsa hela Oates stora produktion innan hon dör. Dottern, alltså, inte Oates. Hon kommer säkert leva 30 år till och skriva 60 böcker. (Och därefter följer all den postuma utgivningen.)

Jag skulle så gärna vilja köpa en bok

När jag var liten lånade jag ofta en kapitelbok som heter Bims och Bumse (skriven av Antoinette Baker) på biblioteket. Det är en förskräckligt dålig bok, som du som läser det här nog inte alls vill läsa, inte ens för dina barn eller barnbarn. Den handlar om två små vandringstroll som bestämmer sig för att övervintra i en lekstuga till ett igenbommat sommarhus. Där bor de hela vintern och får vara med om både det ena och andra. Det är inte ett dugg spännande när de små trollen ska skida över den stora myren till en elak häxa (vill jag minnas) för att rädda någon eller något (mitt minne är lite suddigt här också).

Jag brukar leta och leta och leta efter den här boken på blocket och vid biblioteksutförsäljningar och på bokborsen.se och på antivariat.net och på loppmarknader och i vänners och ovänners bokhyller, men aldrig är det nån som har den och vill sälja den. Antagligen är det för att boken är så himla tråkig och oläslig, så de har helt enkelt slängt den på direkten utan att ens överväga att bjuda ut den till försäljning.

Men om du som läser här möjligen har den här vidriga boken (den luktar illa också, och är rätt trasig) i din ägo, eller brukar snubbla över den på en loppis nära dig eller så (eller kanske använder nån du känner den som dörrstoppare, eller för att tända kaminen), så skulle jag bli väldigt, väldigt glad om du ville sälja den till mig. Jag tycker nämligen att det är viktigt att min dotter inte behöver läsa bra barnböcker jämt. Barn nuförtiden är så bortskämda med sånt.

P.S. Bokens framsida är rätt mörkgrön, och man ser två små troll som vandrar längs en skogsväg, och tittar sig om över axeln, på bildens betraktare. Rätt motbjudande bild, är det förresten, men skulle du ha sett den nånstans kan du mejla mig på vixxtoria krumelur gmail.com. Eller om du har en blogg så kan du så klart kommentera, för då kan jag ju antagligen mejla dig den vägen. 


Inlägget är nu uppdaterat med en bild av boken. Tack till En full bokhylla är en rikedom som lyckades leta reda på det i alla fall :-)

Visst är jag en creative blogger?

Jag löste förresten problemet med min rabattcheck idag. Ni vet – ska jag köpa Atwood eller Lindgren för den. Det blir Lindgren, det står klart nu. Och vem det skulle bli löste sig alldeles av sig själv, utan att jag behövde vänta på att alla bladen ska blåsa av min björk (även om gudarna ska veta att vinden gör sitt bästa just nu).

Det visade sig nämligen att jag hade nån slags bonusrabatt i min bokklubb, så jag fick Atwood billigt där i stället.

Eller billigt och billigt – om jag nu ändå beställde en bok som jag skulle betala frakt för så var det lika bra att beställa några till för samma fraktkostnad. Det tjänar man ju på.

Påhittade svar

Jag och Titti ska byta böcker med varandra, så därför tycker En bok om dagen att jag måste svara på de här frågorna. Och jag som har enkätfobi.


Vilken genre eller författare gillar du bäst? 
Jag tror att den här bloggen visar att jag läser alla möjliga genrer, av rädsla för att missa Den Bästa Boken. Att jag är allätare betyder dock inte att jag nödvändigtvis gillar allt. Det här undviker jag oftast: Jag uppskattar inte reseskildringar nåt vidare, och pysselböcker skulle jag nog ge bort till en kompis. Chic lit är inte mitt favoritte, och jag är trött på alla påstådda deckar-under (men vill så klart helst läsa det som är riktigt riktigt bra). En Riktigt Bra Roman går alltid hem, men jag är framför allt en fakta-sucker av rang, och där läser jag om de flesta ämnen, gärna om historia och samhälle. Eftersom det är arkeologen Titti som ska läsa det här kan jag berätta att två av mina absoluta favoritböcker alla kategorier är Evas sju döttrar av Bryan Sykes, och böcker om Ötzi, Ismannen som återfanns i Alperna. Och mosslik. Jag älskar mosslik! 


Vilken genre eller författare är du nyfiken på?
Hmmmm. Jag läser egentligen hemskt lite fantasy, vilket mer är tillfälligheter än ett medvetet bortval. Så jag skulle nog faktiskt gilla att få en ganska ny, riktigt bra fantasy-bok. (Inga dystopier, det läser jag rätt mycket, och inga såna där stora och självklara böcker, typ Tolkien, Harry P och Ajvide Lindqvist och sånt, det har jag också läst – och gillat. Och det behöver inte nödvändigtvis finnas vampyrer med.) Och jag har precis börjat bearbeta att jag varken har läst något av Sara Stridsberg eller Sigrid Combüchen, och jag är rätt nyfiken på båda. 


Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
Jag har läst fyra böcker av Camilla Läckberg, och nej, aldrig mer. 
Jag läser också hellre Dan Brown själv än Dan Brown-kopior. 

Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt? 
Jag har allt eller nästan allt eller har i alla fall läst nästan allt av Maria Gripe, Astrid Lindgren, Peter Pohl, Torgny Lindgren, Jane Austen, Ajvide Lindqvist, Majgull Axelsson, Marie Hermanson, J. D. Salinger, Shakespeare, Ibsen, Gitta Sereny  (plus en massa deckarförfattare som Nesser, Edwardsson, Marklund, Anna Larsson, Åsa Nilsonne, Åsa Larsson, Stieg Larsson, och Christie, Sayers, P. D. James och allt vad de heter). Såna jag läst väldigt mycket av (men inte allt) är Selma Lagerlöf, Klas Östergren, Paul Auster, Dick Harrison, Peter Englund, Margaret Atwood. Hm. Jag misstänker att jag glömt några där.

Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?
Jag har lagt in rätt mycket på bok.nu. Kolla på Vixxtoria. Observera att rätt mycket deckare saknas, fast jag har läst dom. Jag tror dock att man måste vara medlem för att kunna se.

Annat litterärt, värt att veta..?
Tja, jag bryr mig inte så himla mycket om i fall jag läser begagnat eller nytt. 


Vad äter du för godis?
Jag äter det mesta, men inte sånt med marsipan eller alkohol i, eller marmeladkarameller. Jag gillar choklad (mörk och ljus och vit), lakrits (både salt och söt), och det händer (fast inte så ofta) att jag typ äter bilar eller chokladskumbjörnar eller nåt sånt. 

Naturgodis - ätbart eller inte..?
Absolut oätbart. Vanlig frukt är dock helt okej.  
 
Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?
Kaffe kan jag inte dricka längre, men gärna te. Det ska vara svart, och rätt konventionellt (smaker av typen rabarberpaj med gräddkola och chokladtopping undanbedes vänligt men bestämt).


Hobby? 
Läsning. 
Jag spelar datorspel ibland också, och det har hänt att jag musicerat eller gått en härlig långpromenad. Jag tycker också mycket om att lyssna på radio och det är inte så tråkigt att laga mat, om man slipper göra det med hungrig treåring. Annars är min treåring också nån slags hobby, antar jag. 


Favoritfilm? 
Jag har två: Dirty dancing och Det sjunde inseglet. Andra filmer som jag verkligen gillar är Fyra bröllop och en begravning, A room with a view, Moulin Rouge. Jag hatar Pretty Woman. Drama är nog min favoritkategori i videohyllan. 

Favoritmusik?
Jag gillar mycket (men stryk typ dansband och svensktopp, och meningslös tuggummipop). Ska man ringa in det, så tror jag att jag måste komma fram till att jag tycker om när folk sjunger på svenska, och är så glad att jag nyss upptäckt t ex Säkert! och Veronica Maggio. Stora favoriter är Peter Lemarc, Alanis Morrisette, Gina Jacobi, Eric Gadd, The Ark, Tori Amos och Tomas Andersson Wij. Min skivsamling består till största delen av svenskt åttiotal, och min sambo dealar klassisk musik till mig.  


Stjärntecken? Favoritfärg? 
Jag är kräfta och älskar grönt. 

Samlar du på något?
Böcker. Och tydligen svarta kläder och stövlar  upptäckte jag när jag städade garderober i somras. Och keramikskålar (också en oväntad upptäckt vid en skåpsinventering). 

Har du problem, eller?

En del trogna läsare av min blogg har problem med att ladda sidan. Nu undrar jag om även en del otrogna läsare har samma problem, eller om det går lika fint för er som för Moa.

Eftersom jag nyss bytt till en av bloggers alldeles egna mallar, och visserligen använder samma bakgrundsbild som förut, men denna gång i en version som är mer än tio gånger mindre än den förra, så hade jag hoppats att sidan skulle gå snabbare att ladda sidan och inte långsammare. Om just du har problem får du gärna kommentera här nedan. Berätta också vilken webbläsare du använder, och om du sitter på mac, pc eller kanske linux.

Min gissning är att det är någon gadget som ställer till det. Om någon annan har nån mer kvalificerad gissning så lyssnar jag gärna på den.

Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

Hör ni den nonchalanta visslingen?

Ja, just det.

Jag skulle vilja ha till protokollet att jag så här redan i slutet av oktober har läst fler böcker 2010 än jag läste under hela 2009.

Jag antar att det betyder att jag nu får läsa precis vad jag vill resten av året.

Hej, alla tegelstenar, här kommer jag!

Don't impress me much

Minns ni att jag hade fastnat halvvägs in i en massa böcker och att ni allihop peppade mig till att åtminstonen läsa ut Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Så. Nu har jag gjort det (eftersom jag måste lämna tillbaka den till biblioteket i morgon), och jag undrar bara, what's the big överväldigande deal, liksom?

Gunbritt Sundström i SvD tyckte det är en originell och sympatisk roman. L på Tassande en liten kaffekopp blev alldeles alldeles betagen. Och om en av ens favoritförfattare gillar, och om nån som brukar läsa och gilla precis samma böcker som jag gillar, så är det klart att jag såg fram emot att bli hänförd. Men det blev jag inte. Inte ett dugg.

Jag orkar inte ta fram nån motorsåg, för det var ju ingen dålig roman. Tvärtom ett snyggt bygge, tekniskt helt utan anmärkning, faktiskt. Som spelar ut såna där trumfkort som föräldralösa barn och att halva släkten dog i koncentrationsläger. Oantastligt.

Och ett fint bidrag till Böcker om Mystiska Böcker (som är så vanliga nuförtiden). Här handlar det om den mystiska romanen Kärlekens historia som skickas hit och dit mellan Europa och USA och Sydamerika och översätts mellan jiddish och spanska och engelska (ja, jag är ledsen, jag höll inte riktigt reda på alla turerna där). Vill du veta precis vad den handlar om så läs gärna Sundströms recension. Och sen kan du läsa boken, för du kanske gillar den.

Men det gjorde inte riktigt jag, som sagt. När jag skrev om den sist, 120 sidor in i boken, så skrev jag att jag såg likheter med Zusaks Boktjuven, och den iakttagelsen kvarstår. Samma sentimentalitet som i en Hollywoodsnyftare (ja, till och med jag gråter på sista sidan av Kärlekens historia, även om jag misstänker att det delvis var av utmattningen att sträckläsa 200 sidor), men det känns utstuderat. Ruiz Zafóns Vindens skugga har jag också tänkt på många gånger under läsningen. Det är något med alla dessa vindlingar i historien, hoppen fram och tillbaks, sorgen efter fadern som den ena berättaren Alma känner och längtan efter att hans berömda sonen ska få veta vem som är hans riktiga far som den andra berättaren Leo åstundar. Men där jag blev betagen av litteraturens kraft och mystik och metaperspektiv (och underbara lek med det gotiska Barcelona), där känns Mystieriet Med Boken konstruerat i Kärlekens historia. Litteraturen som läkande kraft, visst – den tror jag ju på, men jag blir blasé av den här boken. Jag tycker inte om att känna mig blasé.

Jag hade läst en och en halv sida i boken när jag fick en sån där New York-känsla (en sån där som inte kan undvikas om man läser Auster eller Roth). Jag associerade i ett slag till Extremely Loud and Incredibly Clear av Jonathan Safran Foer, och lillebrodern Pippi i Kärlekens historia har många likheter med pojken som sörjer sin far i Safran Foers bok. Jag tycker egentlign det är lite för många likheter mellan böckerna (särskilt med tanke på att Krauss och Safran Foer är gifta); dessa barn som går runt i New York och åker tunnelbanor och letar efter adresser och personer. Den tolkning som man som läsare ska göra, att det är på detta vis de hanterar den obegripliga sorg de känner efter en saknad förälder.

Samtidigt anar jag nånting annat, som kanske Krauss' dedikation till sina fyra mor- och farföräldrar i början av boken antyder. Det där att skriva ihop en historia, när man inte har tillgång till förstahandsinformation. Det där med att skapa ett tänkt liv, ett Tänk om, som omfattar alla de personer man saknar, men som man inte längre kan träffa. Svårigheten att urskilja sin egen identitet när hela ens historien är förstörd av ett obegripligt andra världskrig med folkmord och deporteringar. Viljan att förstå, om endast i symbolisk form.

Fast jag är besviken. Kanske skulle jag ha gillat den här boken om jag inte hade läst alla de andra böcker som den påminner om först. För det är ju en bok som har potential. Som skildrar sorg och vilsenhet och ger en öppning för acceptans och tillhörighet. Och jag tycker att den slutar lite som Maria Gripes Agnes Cecilia, där de (delvis) föräldralösa flickorna Tetti och Nora blir vänner på slutet – som om det alltid var ämnat så, som om detta var vad allting ledde fram till.

Svaret får jag vid sista bladet

Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren? Atwood eller Lindgren?

Enquist kollar in mördarsniglar

Eftersom jag inte sett bokbloggosfären översvämmas av förtjusta rop, så måste det helt enkelt finnas stora massor därute som inte har sett fyrans program Välkommen åter. På outgrundliga nätvägar har jag lyckats upptäcka det, och jag säger bara: Missa inte Pia Johanssons förtvivlade försök att få folk att köpa någon annan bok än Camilla Läckbergs senaste!

Det är tjejer, tjejer, tjejer och de flesta är roligare än jag vågade hoppas. Och i avsnitt fem finns P-O Enqist i en cameoroll.

Så skjut upp Babel-tittandet på Svtplay en liten stund – de avsnitten ligger kvar längre på nätet.

Denna dagen. Ett ensamt liv.

Johan Klings Människor helt utan betydelse är en flanörberättelse som tar oss genom Stockholm en varm sommardag. Det är 1998 och Magnus som är 32 år, kanske dumpad av sin vackra och snälla flickvän Josefin, hoppas på nya småknäck i mediabranschen. Nån gång för länge sen var han ung och lovande; nu är han varken eller. Han är bra på att ljuga, men ingen tror honom längre. Han tror sig inte ens själv, han försöker bara att inte tappa ansiktet, medan alla dörrar stängs för honom – stängs av generationskamrater som han en gång för länge sedan fixade in i branschen.

Han går genom dagen, och stöter gång på gång på bekanta, killar i hans ålder, i hans kretsar, såna som det lyckats för, såna som har barn och fru och sommarställe. Och jobb, så klart. Och råd att äta ute, fika och ta en drink. Han har själv inte råd egentligen, men blir gång på gång övertalad om att sitta med när någon annan bara ska luncha, fika, käka middag. Aldrig blir han bjuden. Självklart blir han aldrig bjuden.

Det är meningslösa konversationer runtom honom. Folk har fullständigt meningslösa jobb i underhållningsbranschen. Josefin har ett meningslöst jobb i en skoaffär på Biblioteksgatan. Folk byter fullständigt meningslöst lägenheter och möbler för att de inte matchar.

Magnus har kanske inte alltid varit obetydlig, men det här är en dag när han blivit så osynlig att han nästan suddats ut. Han har möten, levererar manusidéer, får för lite betalt, träffar bekanta på stan som vill fika med honom och som talar om sitt lyckade liv, med hus och barn och semestrar och fruar och karriärer som forsar fram på en blank räls mot solnedgången. Men ingen lyssnar på Magnus. Han är verkligen obetydlig, så som någon är betydelselös som saknar alla de tecken på status som vårt samhälle värderar.

Det är en bra bok det här. Jag tycker det är svårt med såna där loserhistorier annars, men det är något med den där självbehärskningen som finns i den här boken. Fram till sista sidan behåller Magnus sin egenskap att låta alla oförrätter rinna av honom som en gås. Han överanalyserar inte människor omkring sig, som det vid första anblicken kan verka. Han underdriver nog snarare. Antagligen är han långt mer patetisk än han själv inser.

Det jag tycker mycket om med den här boken är att Magnus inte är arg. Han är inte ironisk, han är rätt uppgiven – utan revanschlust, utan avundsjuka har han accepterat sin situation. Som om han inte tycker att han själv förtjänar eller kan bättre. Och jag gillar det. Eller gillar – det gör jag ju inte, jag blir ledsen och tycker synd om Magnus och önskar att han skulle ha en chans till något bättre om han röt till, men jag gillar verkligen att det här inte är en underdog som lyckas på slutet. Jag gillar verkligen att Magnus inte är arg, utan att det blir en bok om hopplöshet och sorg och om hur någon kämpar för att behålla sin värdighet.

Men mest av allt gillar jag när jag funderar lite till över vem det är som är obetydlig. Hur betydelsefulla är dom där jävla mediejobben som alla Magnus bekanta har? Boken utspelar sig 1998, och inte kan det vara en slump att vi här rör oss precis i början av dokusåpornas segertåg (startskottet Expedition Robinsson hade premiär hösten 1997). Hur viktiga är det där paret som han fikar med som hoppas byta sin lilla lägenhet mot en större som en gammal tant har, men tvekar att lämna (det är som sagt 1998, innan alla köpte bostadsrätter – den tiden då man bytte sin hyreslägenhet mot någon annans hyreslägenhet), det där paret som ska göra om allt i lägenheten sen, men de kan inte tänka sig Ikea. Eller jo, köket kan vara Ikea, det kan det, men inte resten.

Ja, jag gillar verkligen greppet att låta den här boken utspela sig i en tid som nyss var här, som just försvunnit, och låta oss se hur mycket ett enda futtigt decennium har förändrat oss. Hela boken är ju skriven med losern Magnus i centrum – så som vi nu har vant oss vid att se en loser. Ni vet, nån som är arbetslös, nån som inte har bostadsrätt, och inte ens kan behålla en flickvän (och även om han nu skulle lyckas behålla Josefin, så är hon ändå bara ihop med honom för att hon tycker synd om honom). Jag tycker Klings bok sätter fingret på den där kylan, egoismen och ytligheten som har smugit sig in och blivit norm, har blivit de glasögon som vi alla ser världen och våra medmänniskor genom.

Vi mot dom? Vi eller dom? Vi och dom?

Lyran för återigen upp en diskussion, som oftare och oftare dras upp bland bokbloggarna – den om relationen mellan bloggare och kritiker. Hon tar bland annat upp den där aspekten om bloggare som okritiskt hyllar alla böcker de läser, och om recensenter som känner att de inte längre behövs. Jag håller med om det mesta som Lyran vill diskutera den här gången, och började skriva ett långt svar hos henne om en del andra saker jag tänker på, men det blev så långt så jag gör det till ett inlägg hos mig i stället.

Jag förstår mycket väl att kritikernas (och kanske framför allt tidningarnas) inställning till bokbloggare inte är odelat positiv. Bokbloggar är gratis, tidningar vill ha in pengar. Om folk läser bokbloggar i stället för tidningarnas kritikersidor, så innebär det ett hot mot läsarantalet och annonsintäkter etc. Och kritikerna som ofta kan göra jobbet på frilansbasis känner sig så klart hotade, om de riskerar att någon annan, bra och rolig och någorlunda insatt bloggare med många läsare blir tillfrågad i stället för dem att skriva nästa recension. (Och så finns nog den där surheten där lite också – den som Lyran beskriver att hon känner som psykolog, när andra påstår att de är "psykologer" för att de snackar lite med en kompis som mår dåligt. Så där känns det så klart för en fil dr i litteraturvetenskap när hennes mångåriga kunskap och analysförmåga till synes kan ersättas av en entusiastisk bokbloggare, som kanske helst vill ge Nobelpriset till Liza Marklund.)

Jag tänker alltså att all denna oro och positionering gentemot bloggarna inte är helt igenom ogrundad, men bottnar i flera felslut. Det ena är att man inte inser vad bloggarna är: ett uttryck för många människors lust och längtan att diskutera sitt läsande med andra. Där handlar det ju mycket om att bloggarna vill uttrycka sig själva, sina tankar om just de böcker hon eller han läser. Det kan ju inte ersättas med att man läser en aldrig så insatt, rolig, intelligent och kunnig recension av boken (särskilt inte den där diskussionen om hela boken, eftersom slutet ofta utelämnas; jag tycker personligen att om man läser en massa böcker där slutet ofta belyser hela handlingen, så vill jag gärna diskutera precis detta när jag talar om boken).

Bloggandet innebär dessutom en interaktivitet, en möjlighet att diskutera den bok man just har läst, eller är nyfiken på att läsa, eller läste för 10 år sen med någon annan som läst samma bok. Jag tror att många av oss som bloggar inte har människor omkring oss som delar vårt läsintresse, eller åtminstone inte nödvändigtvis läser samma böcker som vi själva precis samtidigt. Många av oss har svårt att delta i bokcirklar på grund av jobb eller tidsbrist eller för att det inte finns några cirklar i närheten av där vi bor. Och där är ju bloggandet helt fantastiskt. Du kan ha 100 personer hemma i din dator i vardagsrummet som vill prata om precis den bok du har läst just nu. Där ligger kritiken i dagspressen sannerligen i lä (särskilt eftersom just recensioner till skillnad från många andra artiklar sällan har kommentarfält i tidningarna, även om detta börjar ändras). (Och här får jag den fantastiska idén att tidningarna kunde låta kritikerna chatta om den bok de skrivit om, kanske 1-2 månader efter själva recensioner, när många i läsekretsen kanske har hunnit läsa. Det skulle ju kunna bli ett väldigt kul samtal!!)

Sen kommer vi till detta, som Lyran även skriver om, att tidningarna har ett fokus på nya böcker - dvs anmäler böcker just när de kommer ut. Förvisso finns det också på kultursidorna artiklar om äldre böcker, ibland fina översikter av ett fält eller en författare, men huvudinriktningen är på nya böcker. Hos nästan varje bokbloggare finns dock en underbar blandning av klassiker, chic lit, Christie-deckare, Nobelpristagare, prislisteböcker och det rykande färska. De flesta bloggar har faktiskt en blandning av detta, liksom jag tror att de flesta läsare (även kritikerna) blandar – även om utseendet på blandningen varierar från person till person.

Jag tänker att tidningar och kritiker skulle kunna svänga in på spåret att älska bokbloggar i stället för att kritisera deras undermåliga kritik (och därmed underförstå att det skulle vara "farligt" att läsa bokbloggar). Boksamtal måste försiggå på många olika nivåer, och även om jag kan lära mig mycket, tycka det är kul och få en hel del insikter och kunskap jag inte hade tidigare av en god recension, så upplever jag mer om jag själv skriver och diskuterar om boken. Faktiskt. (Det här är inte bara ett påstående, det har en massa stöd i t ex pedagogisk forskning om inlärning och djuplärande och sånt där.)

Om alla tänker efter ordentligt så är det ju bokbloggarna som är bokälskarna, och de som mest sannolikt är intresserade av att läsa om böcker också i tidningen (tillsammans med en stor grupp som läser böcker, men inte bloggar, givetvis). Varför inte smöra lite för dem i stället för att tycka att de är ofullständiga läsare, att de tycker fel, att de är ett hot, att de är för pladdriga, springer i flock (jag håller verkligen med Lyran om att flockbeteendet är minst lika stort vad gäller tidningarnas recensioner!).

Jag tänker att det kan vara så att kritiker och tidningarna är både förvånade och skrämda över hur vanvördigt vanligt folk läser böcker. Men jag tror att folks bokläsande och boktyckande egentligen inte har försämrats över tiden (antagligen bara till det bättre genom interaktivitet och spegling och utbyte genom t ex bloggande, eller att läsa andras bloggar om man är litteraturintresserad, men inte bloggar själv). Det som har hänt är att proffstyckarna fått se hur vanliga läsare tänker. Och att det oprofessionella litteratursamtalet har blivit synligt.

Man får inte roligare än man gör sig

Jag tycker rätt mycket om överraskningar. Men när jag nu lever ett så tråkigt liv att den vanligaste vardagliga överraskningen är om det blir ris eller pasta till middag, och det långt kvar till jul (då jag i bästa fall får en del av det som står på min önskelista), så får jag helt enkelt ibland överraska mig själv.

Den här veckan slog jag till med att helt oväntat läsa den där enda boken av Lars Gustafsson, som jag köpt på mig för ett par kronor. Blom och den andra magentan heter den. Magentan syftar här på en tvilling till världens dyraste frimärke, ett åttakantigt från Brittiska Guyana – resultatet av att ett ark 1-cent frimärken år 1856 av misstag trycktes i en mer blåröd färg. Det ska endast finnas ett enda kvar i världen, och är världens dyraste frimärke. Det såldes senast 1980 för 935 000 dollar. I Gustafssons bok finns det anledning att tro att det finns ytterligare ett märke på ett gammalt vykort i Väster Våla. Detta leder till mystiska hotbrev till den som kan tänkas ha magentan i sin ägo, och den som kommer att utreda det hela är den pensionerade kriminalpolisen Blom. (Och jag kan inte låta bli att tänka på GW Perssons Lars Martin Johansson, men det är nog också något med Gustafssons berättarstil som ger den associationen.)

Det finns således vissa deckardrag i den här boken, men främst är det en ganska roande liten roman, en slags bagatell (fast av det mer svårgenomträngliga slaget; det är språket och inte historien som är behållningen i en bok av det här slaget), som påminner mig om Slas, eller Claes Hylinger och hans hemliga sällskap (och en del om den där deckaren, Döden ett bekymmer, som Torgny Lindgren skrev tillsammans med Eric Åkerlund). Något absurdistiskt, lite omständligt beskrivna levnadsöden, också hos de personer som bara skymtar förbi i periferin.

Jag blir faktiskt inte alls förvånad att det är så här Lars Gustafsson skriver, eftersom det är så här jag föreställt mig hans stil. Men jag tycker rätt bra om det. Jag kommer säkert att läsa något mer av honom (kanske rentav aktivt leta reda på den där om Tennisspelarna. Eller aktivt och aktivt. Den har tydligen ganska nyss kommit i nyutgåva, så det aktiva skulle kunna bestå i att den får följa med som fjärde hjulet nån gång när man står där och väljer pocket). Men Petter, jag tror inte att det är Gustafssons bästa roman, även om det är svårt att avgöra efter att ha läst endast en bok.

Sammantaget blev det här en trevlig överraskning. Men en sak jag inte kan låta bli att grubbla över är att stilen leder mig till så massiva associationer till andra manliga författare. Skriver inte kvinnor så här, och varför inte i så fall? Den enda kvinna jag kan komma på som jag får samma känsla när jag läser är Lena Andersson – men hon har (till skillnad från de här männen) ett politiskt budskap med sina böcker (även om en del tycker det är svårt att se vilket; JennyB läste till exempel Duck City och förstod inte riktigt vad hon menade). Jag funderar också lite på Gabriella Håkansson, till exempel Operation B eller Fallet Sandemann, men hon skriver egentligen för långa romaner för att på allvar hamna i kategorin "omständlig, roande, men egentligen menlös bagatell".

 

I ett försök att omvända en pocketälskare

Paperback Lover fyller två år. Jag är där och hurrar och fikar just nu, och dom här böckerna tog jag med mig som present.

Tack för din fina blogg, Paper, och för all den bloggkärlek du sprider :-)

Möss och människor

Jag sitter här i soffan och hör hur mössen håller på att bryta sig in i skafferiet.

Jag tänker att det är lugnt. Hela vardagsrummet ligger mellan köket och mina böcker. All ost måste gå åt innan de är i verklig fara.

Och själv sover jag på övervåningen.






Eller sover och sover. Jag får väl släpa upp ordentligt med läsning för trappan, så att jag har något att göra medan jag ligger och lyssnar efter att alla musfällor ska slå igen.

Vem kan man lita på?

Maria skriver om boktipsauktoritet. Vilka bloggares smak lyssnar man lite extra på – och vems haussande är man misstänksam mot. Där har vi väl alla våra favoriter, vars läsrapporter vi ängsligt och förhoppningsfullt följer. Gillar hon det här, så gör nog jag det också. Eller Tycker han illa om den här boken, så är det nog inte något för mig heller. 


Så där som jag brukade lära mig vilken av tidningens filmrecensenter man kunde lita på, och vems snobbiga eller vulgära smak jag kunde skita i.

Också jag har ju bloggar där jag samlar boktips lite mer noggrant. Och för all del en del andra bloggar som jag gärna läser, trots att jag inte förväntar mig att plocka upp en enda intressant titel därifrån. Det tycker jag är rätt kul, i den här bokbloggsgemenskapen – att intresset för böcker är nog; vi behöver inte nödvändigtvis gilla samma innehåll, författare eller meningslängd för att ändå dela en passion.

Men jag tänker att det finns en faktor som kan få mig att ge mig på vilken bok som helst, som jag tidigare sett på med misstänksamhet och skepsis, och det är när någon förbehållslöst älskar den. Självklart vill man gärna se hur bra någons älsklingsbok egentligen är – både i förhoppningen att själv finna en ny favorit, och för känslan av att kanske kunna dela en fantastisk upplevelse med någon annan. Lidelsefulla inlägg är de som jag har svårast att motstå. De kör över alla mina klassificeringar av boktipsauktoriteter.

Ibland hittar man en oväntad favorit på så sätt. Ibland inte. Och då är det väldigt svårt att blogga om det. För att påstå att någon har dålig boksmak, är som att... jag vet inte riktigt. Som att säga att de har fula, ouppfostrade och illiterata barn?

Att älska Astrid

Vi upptäcker just nu Astrid Lindgren tillsammans, min dotter och jag. Vi har läst igenom Bråkmakarböckerna ett antal gånger de senaste veckorna (och vi kan ju säga så här att jag kommer i alla fall inte att köpa hem prickig korv på ett tag, eftersom jag inte vill ha korvskivorna fastsatta på mina fönsterrutor, och om jag hör minsta ord om att någon tröja sticks och killar, så gömmer jag alla husets saxar på ett säkert ställe), och just nu tar vi oss igenom sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling – ni vet de där sagorna om dockan Mirabell som växer ur ett grönsaksland, och prinsessan Lise-Lotta som inte vill leka, och Peter som skriker att ingen rövare finns i skogen, och Lustig-Gök som flyger in och ut ur sitt gök-ur, värper guldägg och gal 26 gånger när han ska skämta med Gunnars och Gunillas mamma. Både mor och dotter har mycket trevliga kvällar just nu (och det är en glädje att se dotterns förväntan när hon stavar sig igenom författarnamnet på framsidan på en bok, och upptäcker att det står "Astred Lindgren").

Parallellt har jag för mig själv läst Margareta Strömstedts levnadsteckning av Astrid Lindgren. Och oj, vilken bok det är! Så personlig och så nära, utan att bli snaskig eller förnumstig. Strömstedt har verkligen lyckats vända den kritik som kan riktas mot att just hon har skrivit en biografi om Lindgren – nämligen att hon under många år varit en nära vän – till en styrka. Bara undantagsvis skymtar det fram hur nära de stod varandra (som att Margareta Strömstedt råkade vara där när statsministern kom på hastigt besök, eller när Strömstedt nämner att hon fått träffa den eller den av Astrids gamla släktningar), men att det är någon med nära kunskap och varma känslor för Astrid som skrivit boken råder det inget tvivel om.

Det är en bok som tar avstamp djupt ner i rottrådarna i Astrid Lindgrens släktträd, och skildrar de småländska bönderna i flera led innan Astrid föddes, och sedan följer vi Astrid och hennes liv – i Bullerbyn, i Stockholm som debuterande författare, och så småningom som en offentlig person som blev en symbol för både skattepolitik och djurhållning. Det finns anekdoter att känna igen (som att hon tyckte det var "fisigt" när hon fick en tandlös djurskyddslag i 80-årspresent av Ingvar Carlsson), eller kommentaren att man hädanefter kan kalla henne "Asteroiden Lindgren" sedan den ryska vetenskapsakademin uppkallat en asteroid efter henne.

Åh, jag blir glad, och sorgsen och lycklig och varm och får både hågkomster och insikter när jag läser den här boken. Från min egen mormor känner jag  igen så mycket av den där arbetssamma vardagen och den aldrig förekommande overksamheten som Strömstedt beskriver är Lindgrens arv. Och jag skulle gärna läsa flera bokband om hur Astrid Lindgren coachade "sina" författare (t ex Barbro Lindgren och Hans Peterson) under sina år som redaktör på Rabén och Sjögren. Och de där breven hon skrev hem till sin bror Gunnar, då när hon just kommit till Stockholm, och måste försörja sig och sonen Lasse (som hon lämnat i ett fosterhem i Danmark), och spara pengar så att hon kunde resa till sin unge så ofta som möjligt – hur hon berättar att hon stod där på biblioteket och grät för att hon inte hade något lånekort och inte kunde vänta en hel lång ensam helg (utsvulten på både andlig och lekamlig spis) i Stockholm på att få något att läsa. Och hur jag gärna skulle läsa mer ur den krigsdagbok som Astrid Lindgren förde under hela andra världskriget. Ja – jag förvånas och gläds över att det finns så många fler textkällor av Lindgren än barnböckerna. Även om inte jag är den som brukar ropa efter att allt vad en författare har klottrat ner på baksidan på servetter ska publiceras, så hoppas jag att få se mer av det här mellan bokpärmar snart.

Jag är ju förmäten nog att rent känslomässigt inbilla mig att Astrid Lindgren betyder något alldeles särskilt för mig, som inte kan jämföras med den förhållandevis obetydliga släktskap hon har med alla sina övriga miljoner läsare på det här klotet. Intellektuellt begriper jag ju att jag inte är så unik, men Strömstedts bok får mig att sätta ord på och begripa lite om några av orsakerna till att jag känner samhörigheten. Medan jag läser pendlar jag mellan att önska att jag läst boken för länge sedan, och känna att den egentligen blir läst precis i rättan tid.

Trots att jag aldrig har lämnat Astrid Lindgren bakom mig, utan ofta återvänt till hennes böcker, ser jag nu ännu mer fram emot att läsa om böckerna och se historierna genom min dotters förstagångsögon.  (Men Kalle Blomkvist måste jag nog läsa om rätt snart, utan att invänta dotterns mognad; det är verkligen alldeles för länge sen jag letade rätt på Stormumriken.)

Den som snarare vill fördjupa sig i Astrid Lindgrens verk än hennes person ska i stället för Strömstedts bok ge sig på Vivi Edströms Lindgren-böcker om henne. 

Nej, det var inte biblioteksböter den här gången

Jag har just betalt en räkning på över etthundrafemtusen kronor. Och det irriterar mig nåt enormt att jag inte har råd att kompensationsköpa böcker för samma summa.

Not so very starstruck

Det är skönt att ge sig på en bok med lågt ställda förväntningar. Hos JennyB på Kulturdelen läste jag för ett tag sen om Alexandra Coelho Ahndorils bok Stjärneborg – boken om Tycho Brahe och hans stjärnobservatorium på Ven. Det är en bok som jag länge tänkt läsa, kanske för att jag hörde mycket om den när den kom, kanske för att jag ganska ofta har besökt Ven (senast under sommarens allra mest stormfyllda dag), men JennyB var inte särskilt positiv, hon tyckte den var fragmentarisk och inte särskilt välskriven.

När jag så ändå får med mig boken hem från biblioteket så är jag nästan säker på att jag inte kommer att läsa den, men sen fick den ändå en chans – jag vet inte riktigt varför, ibland är bokvalen outgrundliga.

Och jag blir förvånad över hur bra jag ändå tycker den är. Jag vet kanske inte om jag precis tänker på ordet "välskriven", men jag förvånas över att jag inte tycker att en enda av bokens många mättade metaforer hamnar fel, möjligen överanvänds en del välfunna fraser lite väl mycket (det är ett jäkla tjat på att de venska bönderna talar med rovor i munnen, och några av vändningarna med Storasyster och Lillebror varmed Brahes avlidna barn åkallas hade kunnat strykas), men jag tycker om de impressionistiska nedslagen i Brahes liv på 1580-talets Ven.

Det här är berättelsen om adelsmannen Tyge (mer känd under den latiniserade formen Tycho), som kom ur en av de rikaste adelssläkterna i det som då var Danmarks östra del. Han levde tillsammans med prästdottern Kirsten, som födde honom åtta barn. Alexandra Coelho Ahndoril återvänder gång på gång till det faktum att Tyge och Kirsten aldrig var gifta, och gör tolkningen att det var Tyges familj som hotade med att göra honom arvslös (och därmed omöjliggöra hans passion för astronomin) om han gifte sig med en ofrälse. Därmed offrade han enligt denna tolkning Kirstens dygd för vetenskapen. Kirsten själv tolkar de två äldsta barnens död som ett straff för att hon och Tyge lever i synd. (Själv har jag alltid kopplat deras relation som en frillorelation, och mer om sådana har jag skrivit här.) Dessa motiv återanvänds och vattnas ur innan boken är slut.

Relationen mellan Tyge och Kirsten är navet i den här berättelsen som med undantag av några utflykter till den fattiga, smutsiga prästbostad där Kirsten vuxit upp, uteslutande utspelar sig på Ven. Det kommer sändebud från Köpenhamn, som undersöker om Tycho Brahe verkligen är den vetenskapens juvel som den danske kungen vill skryta med, eller om hans privilegier ska dras in eftersom han inte  sköter sina åligganden (att underhålla Kullens fyr, respektive det kungliga gravkoret i Roskilde Domkyrka). Dessa plikter som Tyge försummar till förmån för det Ven som är hans universum, det är härifrån han ser stjärnorna, här bygger han slottet Uranieborg, och det underjordiska observatoriet Stjärneborg. Runtom slottet den symmetriska trädgården, och runtom denna Vens fattiga, utslitna bönder, som ständigt gör uppror mot den stränge slottsherren.

Jag har inga svårigheter att fylla bokens teckningar med färg – allt det Coelho Ahndoril beskriver är välbekant för den som tillbringat några besök på Tycho Brahe-museet, som bokstavligt talat botaniserat i den återskapade renässansträdgården, som gått ner i det underjordiska Stjärneborg, som vandrat på Vens stränder och besökt S:t Ibbs kyrka med utsikt över Öresund, Sverige och Danmark. Men det finns annat som saknas.

Jag håller med JennyB om att det här är en historia som är fattig på stjärnor. Jag saknar den  passion för vetenskapen som måste ha varit Brahes drivande kraft. Och det bär mig emot att kritisera det (rätt slentrianmässiga) genus- och klassperspektiv som Coelho Ahndoril skissar, men jag vågar slå fast att jag  saknar lyftet mot de himlarymder, som Tycho Brahe tillbringade hela sitt liv med att betrakta.

Bilden ovan är en skiss av det verkliga Stjärneborg. Bilden är hämtad från Tycho Brahe-museets hemsida. Museet och Ven är väl värt ett besök. 

Men jag håller strikt på regeln att man inte ska blogga när man har feber

Det var länge sen jag hade en så perfekt helg. Feber, yrsel och exploderande snuva krävde horisontalläge, och vetskapen att inget var livshotande gjorde att jag med gott samvete kunde lägga mina sista krafter på det mest livsviktiga: läsning och att äta chokladmuffins (ja, det finns ingen rangordning där – det går utmärkt att göra båda sakerna samtidigt, och om du inte provat bör du göra det omgående).

Summa summarum: Fyra lästa böcker och en dotter som har fyrkantiga ögon efter att ha sett Fem myror är fler än fyra elefanter både framlänges och baklänges.

Det här borde vi göra lite oftare.

Kanske blir det du och jag?!

Vem vet vad som händer i En bok om dagens parvisa bokbyte Pocket & Påhitt?

Ibland vill man bara vara lite intellektuell

I min bokhylla hittade jag häromdagen en liten tunn bok av Tomas Tranströmer, som jag köpt på mig på någon bokrea ganska nyss (ordinariepris 169 kronor, reapris 69 kronor, och det är möjligt att jag betalade mindre än så när det begav sig). Minnena ser mig heter den.

Det är nån slags memoarer på 57 sidor. Korta nedslag på några konkreta platser under uppväxten. Hembiträdet från Eslöv. Biblioteket i Medborgarhuset. Södra Latins lärarkår. Skalbaggeletande vid sommarhuset. Mötet med Horatius. Jag som inte direkt är nån biografiälskare blir så till mig efter den här läsningen att jag läser en hel dikt av Tranströmer ur en tjock bok med hans samlade dikter som jag också äger. Det var min första Tranströmer-dikt det.

Det känns som en bra början.

Hatten av!

För en vecka sedan sände jag ut en av mina under cover-agenter till en bokbloggsmiddag i Lund, och herregud vilken tid det har tagit för henne att återhämta sig, stackarn. Hon är ju inte van att träffa riktiga människor, och såna trevlingar som bokbloggare har nog som grupp inte korsat hennes väg på mycket länge.

Flera bokbloggare har de sista veckorna efterlyst olika slags koder, hattar och lustiga steg för att känna igen varandra, men behövs det verkligen? Ser du en grupp företrädelsevis svartklädda kvinnor som äter kladdkaka, pratar om katter, och refererar till varandra och andra med underliga kodnamn, så är det med allra största sannolikhet bokbloggare.

Den som vill veta om Vixxtoria överhuvudtaget finns kan numera få bekräftelse hos Fullbokhylla. Den som vill veta hur jag visst inte är kan i stället läsa hos Bokomaten. Den som vill veta vad vi talade om får mer information hos The Bookpond (7 okt 2010; jag lyckas inte göra nån direktlänkning till rätt inlägg), som dessutom hade den sötaste bebisen med sig, och den som vill veta hur det såg ut på restaurangen kan läsa mer hos Fia på Boktimmen. Den som till synes oegennyttigt ville bli av med flest böcker, kamouflerade till "presenter" var Calliope, även om Fullbokhylla inte stod långt efter (hem till mig kom  boken Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson hem, vad jag nu ska göra med den?). Den som hade gjort slag i saken (eller möjligen var nyfiknast av alla) och ordnade alltihop och därutöver delade ut vackra gröna bokmärken var Hanna.

Det verkar ha varit så trevligt att jag nästan funderar på att låta under-cover-agenten stanna hemma om det blir en nästa gång, och komma själv. Kanske med hatt, kanske utan, men jag har ju definitivt insett var jag ska göra av alla mina ihopsamlade katt-bokmärken, hehehe.

Vad var det jag sa? En man som jag inte läst!

Lyran och jag var honom på spåren! Nu får vi nog tummen ur båda två och läser – härligt med motivation!

En gång till!

Det finns vid närmare eftertanke ganska gott om författare som återvänder till samma historia om och om igen. De fördjupar den, berättar ur en annan synvinkel, eller för en annan publik. När jag läser Peter Pohls bok Anton, jag gillar dig! så är det svårt att inte se den som ännu ett försök att berätta om Janne, Kung Gurra eller pojken Anders, han som kallades Anna. Jag har mycket stor behållning av historien som vuxen, men jag skulle nog kunna tänka mig att köpa den i present till någon som är 10 år och uppåt.

Goda författare kan med fördel återvända till samma ämne. Pohl återvänder till temat med det utsatta barnet, som håller god min och putsar på fasaden inför alla. Barnet som får en fristad i en helt vanlig familj, med sunda och hänsynsfulla vuxna som förmår se barnet utan att kränka det, även om det också i det här fallet inte räcker ända fram.

Här är det Jojo som tycker om sin klasskamrat Anton. Han som kan trolla med fotbollen, och som är så bra på att lyfta upp de andras insatser och berömma dem. Ja, Anton som övertalar Jojo att också börja i fotbollsklubben Alve, och Anton som tar med Jojo till det stora köpcentret och köper dyra prylar för sin mammas kontokort. Anton som gärna stannar på middag och sover över hos Jojo och hennes familj – och visst finns det också en liten förälskelse mellan honom och Jojos lillasyster Kattis?

Jag ser en Janne som i det här fallet inte cyklar som en Gud, utan bokstavligt talat kan trolla, inte bara med fotbollen. Jag ser en Anders/Anna som får hjälp innan den värsta katastrofen inträffar. Jag ser en stackars kung Gurra som får en familjegemenskap i Jojos hem. Och jag ser hur Pohl har placerat ut ledtrådar till hur Anton har det genom hela historien; jag inbillar mig att gåtan den här gången är betydligt enklare än i till exempel boken När alla ljuger, men kanske hittar jag ännu fler vid en omläsning – det märker jag väl vad det lider. Det finns också gott om siffer- och beräkningslekar, som man kan känna igen från Anette-böckerna, och från Tusen kulor.

Jag tänker att Anton, jag gillar dig är en fin introduktion för dem som vill veta mer om Pohls författarskap, eftersom den så fint återvänder och återanvänder de teman som Pohl arbetade med i inledningen av sitt författarskap. Boken är även ett språkligt litet mästerverk, och innehåller ett par fina vändningar mot slutet, som nog inte bara den tilltänkte 11-årige läsaren (?) blir förvånad över.

Jag blir dock själv både glad och ledsen över slutet. Jag tänker att både Anton och Jojo hade haft stor glädje av varandras vänskap även fortsättningsvis, och att tankarna på vad som hänt Anton kommer följa Jojo genom livet. Jag känner mig själv inte färdig med Anton. Och jag som vuxen blir alldeles iskall över allt den här pojken varit med om. Hur kan alla dessa år ha gått utan att någon har sett och reagerat? En pojke vars föräldrar aldrig varit synliga i skolan, på barnavårdscentralen, på fotbollsträningen? Finns inte de skyddsnät vi inbillar oss ska fånga upp dessa ensamma barn? Och varför träder de in först när barnet begått en brottslig handling, och skadat samhället? Det största brottet här är inte de stölder som en 10-årig pojke begår, utan att samhället inte ger honom den vård och omsorg han har rätt till. Jag tror att det är den diskussionen Pohl vill föra, men jag kan ha fel. Kanske finns det ytterligare ledtrådar här, och Pohl blir lika  arg och besviken av min tolkning av boken.

Den som inte kan sin Pohl så väl är kanske hjälpt av att få fulla titlar på en del av de böcker jag nämner: Janne, min vän, Vi kallar honom Anna, Malins kung Gurra, Alltid den där Anette, Kan ingen hjälpa Anette, Tusen kulor, När alla ljuger. 

I ett igenklistrat kuvert

Det här ska ni se som ett sån där förutsägelse som man antecknar sent på kvällen, och stoppar in i ett kuvert som man klistrar igen och lämnar till sin bästa vän. Sen säger man att det inte får öppnas förrän efter klockan 13 torsdagen 7 oktober 2010. (Eller ja, egentligen säger man att det inte får öppnas förrän efter ens död, eller så, men det verkar lite för melodramatiskt).

I alla fall står det så här på lappen:

Mitt tips är att det blir en utomeuropeisk man, som i framtiden ständigt kommer att få sitt namn felstavat (möjligen beroende på att det innehåller mer än lovligt många apostrofer).

Jag har inte läst något han skrivit.

När man säger skål till en bokälskare

Jenny undrar varför jag läser sån skit som Dan Brown och L vill veta varför hon ska läsa Johan Klings bok om betydelselösa människor, men jag hinner visst inte få till något inlägg vare sig om det ena eller andra idag heller. Men läs du boken, L, den är sorglig och lättläst, och jag tyckte mycket om den. Och Jenny kan fundera några dagar till på om det är så att jag a) läser Brown på grund av nöjet att få såga av George Washington-monumentet jäms med hörnstenen som frimurarna har lagt; eller b) för att jag vill göra mig lite gemen medelst covert prestige (eller förtäckt prestige som gängse svenska termen lyder, och som var något som diskuterades i mitt kommentarsfält för ett par veckor sedan); eller c) för att jag tycker att Robert Langdon drar så roliga skämt.

Ja, syftet med det här blogginlägget är  egentligen för att jag ville rapportera att jag sa NEJ igår när Månadens bok ringde och ville ge mig en Marimekkoskål från Iittala. Trots att jag skulle få en icke specificerad bok på köpet, och inte ens betala porto.

Jag lät dessutom riktigt otrevlig :-)

Typ casting

Jag bloggar med lillfingernaglarna den här veckan, så i stället för att erbjuda mina långa och vindlande tankar om Johan Klings Människor helt utan betydelse eller min insiktsfulla analys av Dan Browns The Lost Symbol (ni kan få välja, förresten – vilken av dessa två ska jag först lägga krut på? Jag har mycket spännande att säga om båda, men hinner nog inte fördjupa mig i mer än en analys under helgen), så passar jag på att följa upp min stora spaning om hur skådespelare återanvänds när filmbranschen ska illustrera det svenska deckarundret.

Idag läser jag nämligen att den breda allmänheten (dvs de som är för unga eller oironiska för att varken tänka på Grannar eller Sundbyberg) snart kommer att förknippa Peter Dalle med kommissarie Ewert Grens – en uppfinning signerad  Roslund och Hellström. Dalle är en outsider i de här sammanhangen, för vad gäller filmatiseringar av svenska detektivromaner har han tidigare endast förekommit i Lasse-Majas detektivbyrå. Det är således en snabb och oväntad karriär att utan att behövt figurera som misstänkt, den kvinnliga polisens äkta make eller huvudrollsinnehavarens bästa kompis (som typ är en försupen och frånskild advokat) avancera till huvudrollen. Grattis Peter!

Som vanligt betonas att just den här deckarserien kommer att skilja sig från alla övriga. Må så vara, men gäsp...!