tisdag 1 juni 2010

Nattskräck

Sent på nätterna läser jag just nu Marie Darrieussecqs bok Tom är död, där berättarjaget skriver fram sorgen över sin son. Han som dog bara fyra och ett halvt år gammal. Det går långsamt framåt, för jag är trött, det är sent och jag har svårt att läsa utan att gråta. Jag vet ännu inte säkert hur och varför pojken dog, men jag anar att det finns en skuld där. Kanske en mor som var för trött och inte kunde vaka över sonen under middagsluren.

Det är en bok jag bara klarar av att läsa när jag håller min egen sömnvarma dotter i min famn och känner att hon lever. Och jag läser tills text blir suddig av tårar och sömn. Då lägger jag ifrån mig boken och blir klarvaken. Jag kan ju inte gärna läsa om Häxorna en gång till efter bara en vecka, så det blir att vrida och vända på sig i flera timmar innan sömnen infinner sig.

Och jag kan inte låta bli att fundera över om det finns böcker som jag inte borde läsa. Ja, det händer faktiskt inte alltför sällan att jag försöker komma fram till ett svar på den frågan. Det jag brukar komma fram till är att jo, visst finns det böcker jag inte borde läsa. Jag borde inte slösa mitt liv på meningslösa böcker. Böcker som varken roar mig eller lyfter upp mig. Böcker som inte ger mig mer kunskap eller vidgar mitt bild av världen. Böcker där jag inte känner igen mig eller böcker som inte talar till mig. Men nej, just den här boken är inte en sådan.

Det finns saker som är helt outhärdliga att genomleva. Den som lever finns mitt i det där, men jag som läsare måste hoppa över vissa partier, fuska mig fram, skumma och tjuvläsa slutet för att orka ta mig igenom. Som böcker om förintelsen. Som Majgull Axelssons bok Rosario är död. Böcker om tortyr, incest, kärlekslöshet och död. Jag måste tvinga mig att läsa sådana böcker. Jag gör det alltid med tacksamhet över allt det jag värdesätter i mitt liv. De människor som står mig nära som jag har hos mig. Den mat jag har i kylskåpet, den utbildning jag har genomgått, det arbete jag har och de framtidsplaner jag känner mig tillräckligt trygg för att försiktigt smida. Det som är självklart en vanlig dag blir i katastrofens och utsatthetens ljus en ynnest. Vi är alla olika, men för mig är det viktigt att ibland bli påmind om detta.

Men jag tänker ibland att det finns ett drag av förmätenhet inblandat. Jag sitter här och frossar i andras olycka, mår kokett dåligt och läser vidare. Jag ursäktar mig ädelt med att jag det är min skyldighet att åtminstone orka läsa om eländet om andra har kunnat genomleva det. Det är svårt att läsa om andras olyckor utan sensationslystnad och utan att slå sig för bröstet av ren präktighet. Jag försöker klara av balansgången med inlevelse och tacksamhet, vilket inte minskar känslan av skakande katharsis när boken är utläst.



Marie Darrieussecq skriver – om jag har förstått saken rätt – inte om en självupplevd händelse (och det tänkte jag att jag skulle diskutera i ett inlägg senare i veckan). 

10 kommentarer:

snowflake sa...

Åh, denna vånda! Jag känner så väl igen en. Vissa böcker är jag rädd för i flera år innan jag vågar öppna dem. Andra går bara inte. Tom är död är nog en sån, för mig. Modigt av dig att läsa den. Eller dumt?

Jag har för mig att Marie Darrieussecq fick mycket skit för att hon skrivit den, eftersom den inte var självupplevd? Hon har visst inte ens några barn? Har för mig att jag läst sån kritik, att det är oansvarigt och snaskigt att skriva om Den Största Rädslan, när man själv aldrig upplevt den.
Rationellt sett tycker jag förstås att MD får skriva vad hon vill, men jag känslomässigt kan jag förstå ilskan mot henne. Rädslan går så djupt, så djupt.

Ingrid sa...

Vixxtoria- just så känner jag också. Jag hade svårt att läsa "Tom är död" men just det att det är en så stark berättelse fick mig att fortsätta vända på bladen- och jag kan också skämmas för att läsa - att jag precis som du säger- rullar mig runt i andras olycka. Jag läste också om allt rabalder kring den här boken- men den är ju så oerhört bra.. en författare måste få skriva om vad han/hon vill.
En bok som jag hade svårt för var en biografi över Scott- sydpolsfararen- både djur och människor for så hemskt illa- jag kunde inte läsa ut. När de sibiriska ponnierna dog blev det för mycket för mig....

fullbokhylla sa...

Jag läste hennes Babyn precis innan jag fick barn, och tyckte mycket om den. Maken däremot tyckte hon bara var otäck och obekväm.

Har du läst den?

http://fullbokhylla.wordpress.com/2009/01/22/babyn/

Tom är död tror jag inte jag klarar av att ens ha hemma. Har plågat mig tillräckligt med filmer om barn som far illa och jösses vad tunnhudad jag blivit sedan sonen kom!!

Helena sa...

Jag håller verkligen med om att det är dubbelt det där med att läsa om andras olycka. Själv är jag extremkänslig sen jag fick barn och undviker det mesta som handlar om förlust och barn som dör och särskilt om det handlar om verklighetsbaserade böcker. Men ibland måste jag också läsa sådana böcker för att bli påmind om varför de skrämmer mig så mycket. Men precis som du läser jag då helst med mina väldigt levande barn i närheten.

När det gäller att skriva om sådant man inte upplevt så är det väl det de flesta romanförfattare gör...

Hermia sa...

Toms död läste jag och gillade som en bra skriven roman som visst var hemsk. Men utan barn lever jag mig nog inte in lika mycket i det personen i boken går igenom.

Alldeles nyss läste jag om författaren med det krångliga namnet. Hon har egna barn men historien hon berättar är inte sin egen, däremot om jag minns rätt hennes föräldrars som förlorade ett barn.
Här kanske http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/franskt-gral-om-originalitet-i-litteraturen_4751093.svd

Vixxtoria sa...

Snowflake: Jag känner att det är lite dumt att läsa om Tom, jag blir lätt illamående. Men det är samtidigt en viktig bok och nu har jag kommit så pass långt in i den att jag vill läsa färdigt. Det är säkert också rädslan att förlora ett barn som gör att folk reagerat så starkt mot att MD skrivit om något hon inte upplevt själv. Men jag tänkte (vilket jag skrev längst ner) diskutera just den frågan i morgon eller så. ;-)

Ingrid: Nej, det är inte allt man förmår att läsa färdigt. Ibland jämför jag med hur det är när man ser en hemsk film. Då är det lätt att blunda när lemlästade kroppar och kannibalism förekommer, men det går inte lika lätt i en bok. Jag håller annars med om att en författare knappast kan eller ens ska begränsa sitt skrivande till egna erfarenheter.

Fullbokhylla: Nej, jag har inte läst något av MD tidigare, men googlade runt ganska nyss och upptäckte den där babyn. Det är möjligt att jag ger mig på den också (får se vad utfallet blir när Tom är utläst). Jag har också fått ett annat förhållande till böcker med barn sedan jag blev förälder. Och så kan jag inte åka i berg- och dalbanor längre. Det är konstigt, och något jag inte riktigt förstår kopplingen till.

Helena: Jag har nog inte aktivt valt bort otäcka böcker för att de handlar om barn, men det kommer inte så särskilt många såna böcker i ens väg om man håller sig ifrån BOATS ;-) Men jag har svårt för böcker där barn får genomgå fem-minuters-metoden eller skickas på interantskola när de är åtta. (Tidigare tyckte jag särskilt det där med internatskolor var så coolt!) Angående romanförfattarna så håller jag såååå med!

Hermia: Jag har också läst att MD har barn, men det där med att hennes föräldrar miste ett barn har jag missat. Ska läsa artikeln! Angående det där med att vara förälder och läsa om barn som far illa så har det förändrats för mig sedan jag blev just förälder. Jag trodde inte att det skulle göra det, men så har det blivit.

Paperback Lover sa...

Efter allt jag läst om folk som helt enkelt inte klarar av att läsa om vissa saker efter att de fått barn så försöker jag i största bästa mån att läsa allt av det mest hemska jag kommer över innan den dag jag också får barn.

(lite på skoj och lite på allvar)

Vixxtoria sa...

Paper: Låter som en bra strategi.

Det hemskaste är dock att du inte kommer hinna läsa så mycket när du får barn, så i stort sett är det okej vad du än läser medan du väntar. De där sista nio månaderna hinner man _inte_ läsa allt man planerat.

fullbokhylla sa...

Lustigt, det var någon annan jag pratade med som också sa det där med berg-och-dal-banor. Jag minns inte vem det var, men hon sa exakt samma sak, att hon inte kan åka sedan hon fick barn. Lustigt!

Vixxtoria sa...

Fullbokhylla: Ja, det är lite mysko. Möjligen har det något med magmuskler att göra, det är den enda förklaringen jag kan komma på (förutom allmän dödsångest och sånt där).