fredag 9 oktober 2009

Som ett rinnande vatten

Det finns olika slags vackra språk. En del böcker är skrivna på så hisnande vackert sätt att man drivs att läsa om de välformulerade meningarna om och om igen. Långsamt tar man sig framåt, men eftersom man är glad över att vägen har så underbar utsikt så gör det inget att den blir lite lång. Andra författare lyckas med små gester och medel beskriva företeelser och beteenden på pricken. Drastiska liknelser får mig som läsare att stanna upp och kanske skratta till, igenkännande, uppskattande.

Sedan finns det andra böcker. Där språket forsar fram över sidorna, så omärkligt att man inte lägger märke till det förrän man är långt inne i en norsk skog, vid en brusande älv någon gång sommaren 1948. Det tar ett bra tag innan jag noterar språket i Per Pettersons Ut och stjäla hästar, faktiskt. Det är ett bra betyg för långa meningar utan kommatering, enkla och vardagliga ord och en stark berättelse. Ja, ordet stark är det som kommer för mig när jag ska beskriva den här boken.

Här används det retoriska knepet att berätta historien från två håll. Å ena sidan Trond som flyttat ut i ödsligheten strax innan millennieskiftet. Å andra sidan en barndomssommar 1948 när Trond var 15 år, och tillbringade några veckor tillsammans med sin far i en annan säterstuga ute i skogen. Det är en berättelse om vad som färgar våra liv. Om vilka val vi tror att vi gör, och vilka vi egentligen inte gör. Tronds far smugglade information och människor över gränsen till Sverige under tyskarnas ockupation av Norge. Under långa perioder var han borta från sin familj; de sista månaderna av kriget var han tvungen att fly till Sverige, tillsammans med en norsk kvinna, som också hon lämnade make och barn i Norge för att fly tyskarna. Allt det här får Trond reda på först den där sommaren 1948 när så mycket händer. Och när han sedan kommer hem till Oslo den där hösten så följer fadern inte efter. Han skriver ett brev att han lämnar familjen, hustru, dotter och son. Dessutom efterlämnar han 150 kronor på Wärmlandsbanken i Karlstad. Det är allt.

Att Tronds liv har påverkats av fadern blir långsamt uppenbart. I sitt liv har han haft ett arbete (oklart vilket) där han lämnat sin familj under långa tider. Och nu, efter antydda tragedier i livet (en bilolycka där hustrun dog nämns, en avliden syster, och tre år i en korridor med glasväggar) har han flyttat ut i skogen till en stuga utan telefon för att leva ett slags enkelt liv. Det förflutna hinner ikapp honom. Kanske handlar boken om det – att förr eller senare måste vi göra upp med det förflutna. Förlika oss och kanske förstå vad vi varit med om.

Tronds dotter dyker upp mot slutet av boken, arg för att han inte meddelat vart han flyttat. Hon påminner sig hans ständiga läsande av Charles Dickens, och minns särskilt inledningsorden: "Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show." Det där är bokens nyckel, tror jag. Är vi huvudpersoner i våra egna liv, eller är det någon annan? I Tronds fall har det nog alltid varit fadern som han tänkt på, mätt sig emot, levt för antingen han gjort det medvetet eller inte. Fadern var utan tvekan en sådan person som var huvudperson i sitt eget liv, därtill älskad och omtyckt av både män och kvinnor.

Det här är en bok där väven först är luftig och lätt, men så småningom tjocknar. Till slut sitter man där med ett ogenomskinligt tyg, och ser en tydlig bild. De många antydningarna bildar ett mönster som kanske är mer uppenbart för läsaren än huvudpersonen Trond. Samtidigt hänger en del trådar lösa. Inte på ett dåligt sätt men för att visa att det finns mer i ett liv än det författaren väljer att visa. Ja, än det var och en av de människor vi möter i livet väljer att visa. Jag lämnar boken utan att veta nästan någonting om vad Trond har gjort i sitt liv mellan det han var 15 och 66 år. Och när jag lämnar boken brusar öronen fortfarande av den där älven som slingrar sig mellan Norge och Sverige. Ett tillstånd, mer än en plats.


6 kommentarer:

Lilla O sa...

Vill också läsa den! Blir resvalet på Lyrans resa.

L. sa...

Jag lyssnade på den här boken, men måste nog ta och titta på texten också. Tänker mig att jag i en läsning inte skulle störas så mycket av det oändligt utdragna tempot, de ändlösa, detaljerade beskrivningarna av varje litet steg, varje handling. Läser man den långsamte eller snabbt? Allt det enkla, vardagliga borde gå snabbt att läsa, men långsamheten i uppläsningen kändes också befogad. Ett sansat reflekterande.

Jag fastnade inte helt i berättelsen till en början, men när sanningarna började uppdagas sög det liksom till i magen, allt fick en annan svärta, en djupare mening. Ändå kändes slutet som något av ett antiklimax. Boken (eller kanske uppläsningen) byggde upp stämningen och förväntningarna. Jag hade nog väntat mig något... större? Det är jättekul att läsa dina funderingar kring berättelsen - den växer för mig!

Jag har ändå märkt att berättelsen har dröjt i mig. Den innehåller många fina scener. Det där ögonblivket när Trond står på en gata i Karlstad och ser alla sina möjliga liv, beroende på vad han väljer i just den stunden, utlagda som trådar på marken. Mmm.

Vixxtoria sa...

O: Klart du ska läsa!

L: Jag kan föreställa mig att den här inte funkar som uppläsning, helt enkelt för att man måste läsa om bitar. Oftast läser man den jättefort, man flyter med språket, men så händer något, och då behöver man läsa om sista sidan eller så; stanna upp och fundera. Anledningen är att boken är skriven så att saker ibland bara antydds, och då måste man ju läsa om för att se om man förstår rätt.

Annars håller jag helt med om din upplevelse, att det tog ett litet tag innan man fastnade, men sedan vävdes alltihop tätare och tätare. Fast jag hade också lite högre förväntningar. Lite besviken var jag på boken.

Men gatan i Karlstad och de möjliga liven?? Har inget minne av det alls *skratt*. Jag minns att de kom till Karlstad och inte kunde hitta Wärmlandsbanken och att mamman inte vågade fråga med sin dialekt. När Trond väl frågade förstod mannen inte vad han sa, och då hotade Trond med att ge honom en smäll på käften. Sedan hittade de Wärmlandsbanken och så köpte de en kostym till Trond för pengarna. Men inga livsval där.... Hm... Måste kolla ikväll när jag kommer hem till boken. (Och nu fick jag utifrån din kommentar ett uppslag till ett nytt blogginlägg om när och varför man _inte_ ska lyssna på ljudböcker. Håll utkik!)

L. sa...

Fast jag både gillade och inte gillade just den här uppläsningen. Rolf Lassgård låg, tycker jag, precis rätt i tonen och i (det irriterande!) tempot. Däremot störde det mig att det spelades musik mellan kapitlen. Va? Jag vill inte ha något stämningsskapande förutom texten i sig. Redan ton, satsmelodi, tempo och andra talmarkörer är ju ibland lite väl tolkande - sätter man dessutom in musik får jag ju ingen chans att på egen hand hitta bokens stämning. Ännu knäppare blev det med 1700-talsmusiken i uppläsningen av Lars Widdings "På ryttmästarns tid". Då kunde man, efter en lantlig scen ute på en åker, få höra ett stycke kammarmusik från de fina salongerna. Helt obegripligt.

Vixxtoria sa...

L: Nu har jag kollat i boken, och jag vet nu vilken scen du menar med livsvalen. Jag fastnade mer för den där smockan som hängde i luften och att modern hittade Wärmlandsbanken så jag lade inte bilden av kullerstensgatorna på minnet.

Men musik mellan kapitlen? Är det vanligt nuförtiden? Jag lyssnar så sällan på ljudböcker att jag inte kan uttala mig, men det verkar irriterande. Inte minst för att man måste vänta på att historien fortsätter (vilket är min huvudinvändning mot ljudböcker: det tar mycket längre tid än ögonläsning).

L. sa...

Nej, jag tror inte att det är vanligt; jag har i alla fall bara hört det i dessa två böcker. Hoppas att det inte blir en vana!