Som ett rinnande vatten

Det finns olika slags vackra språk. En del böcker är skrivna på så hisnande vackert sätt att man drivs att läsa om de välformulerade meningarna om och om igen. Långsamt tar man sig framåt, men eftersom man är glad över att vägen har så underbar utsikt så gör det inget att den blir lite lång. Andra författare lyckas med små gester och medel beskriva företeelser och beteenden på pricken. Drastiska liknelser får mig som läsare att stanna upp och kanske skratta till, igenkännande, uppskattande.

Sedan finns det andra böcker. Där språket forsar fram över sidorna, så omärkligt att man inte lägger märke till det förrän man är långt inne i en norsk skog, vid en brusande älv någon gång sommaren 1948. Det tar ett bra tag innan jag noterar språket i Per Pettersons Ut och stjäla hästar, faktiskt. Det är ett bra betyg för långa meningar utan kommatering, enkla och vardagliga ord och en stark berättelse. Ja, ordet stark är det som kommer för mig när jag ska beskriva den här boken.

Här används det retoriska knepet att berätta historien från två håll. Å ena sidan Trond som flyttat ut i ödsligheten strax innan millennieskiftet. Å andra sidan en barndomssommar 1948 när Trond var 15 år, och tillbringade några veckor tillsammans med sin far i en annan säterstuga ute i skogen. Det är en berättelse om vad som färgar våra liv. Om vilka val vi tror att vi gör, och vilka vi egentligen inte gör. Tronds far smugglade information och människor över gränsen till Sverige under tyskarnas ockupation av Norge. Under långa perioder var han borta från sin familj; de sista månaderna av kriget var han tvungen att fly till Sverige, tillsammans med en norsk kvinna, som också hon lämnade make och barn i Norge för att fly tyskarna. Allt det här får Trond reda på först den där sommaren 1948 när så mycket händer. Och när han sedan kommer hem till Oslo den där hösten så följer fadern inte efter. Han skriver ett brev att han lämnar familjen, hustru, dotter och son. Dessutom efterlämnar han 150 kronor på Wärmlandsbanken i Karlstad. Det är allt.

Att Tronds liv har påverkats av fadern blir långsamt uppenbart. I sitt liv har han haft ett arbete (oklart vilket) där han lämnat sin familj under långa tider. Och nu, efter antydda tragedier i livet (en bilolycka där hustrun dog nämns, en avliden syster, och tre år i en korridor med glasväggar) har han flyttat ut i skogen till en stuga utan telefon för att leva ett slags enkelt liv. Det förflutna hinner ikapp honom. Kanske handlar boken om det – att förr eller senare måste vi göra upp med det förflutna. Förlika oss och kanske förstå vad vi varit med om.

Tronds dotter dyker upp mot slutet av boken, arg för att han inte meddelat vart han flyttat. Hon påminner sig hans ständiga läsande av Charles Dickens, och minns särskilt inledningsorden: "Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show." Det där är bokens nyckel, tror jag. Är vi huvudpersoner i våra egna liv, eller är det någon annan? I Tronds fall har det nog alltid varit fadern som han tänkt på, mätt sig emot, levt för antingen han gjort det medvetet eller inte. Fadern var utan tvekan en sådan person som var huvudperson i sitt eget liv, därtill älskad och omtyckt av både män och kvinnor.

Det här är en bok där väven först är luftig och lätt, men så småningom tjocknar. Till slut sitter man där med ett ogenomskinligt tyg, och ser en tydlig bild. De många antydningarna bildar ett mönster som kanske är mer uppenbart för läsaren än huvudpersonen Trond. Samtidigt hänger en del trådar lösa. Inte på ett dåligt sätt men för att visa att det finns mer i ett liv än det författaren väljer att visa. Ja, än det var och en av de människor vi möter i livet väljer att visa. Jag lämnar boken utan att veta nästan någonting om vad Trond har gjort i sitt liv mellan det han var 15 och 66 år. Och när jag lämnar boken brusar öronen fortfarande av den där älven som slingrar sig mellan Norge och Sverige. Ett tillstånd, mer än en plats.