tisdag 31 augusti 2010

Att ta det onda med det goda

Dom läser mina mejl. Och har tagit bilder på mitt hus. Dom har järnkoll på min blogg (och mind you – dom vet att du är här just nu och läser). Dom plockar upp alla spår jag lämnar efter mig – gårdagens sökning på galltvål (Aha! Fläckiga kläder!), dagens sökning på Polarn och Pyret (Aha! Fläckarna gick inte bort – nu köper hon nya kläder!) och när jag så småningom söker upp Tradera kommer dom tänka Aha! Nu säljer hon dom gamla fläckiga kläderna!

Jag talar om Google. Dom har bättre koll på mig än maffian.

I sin söndagskrönika i Godmorgon världen härom dagen sa Svante Weyler att vi accepterar rätt mycket av Google, som vi inte skulle låta passera om det var en statlig myndighet det handlade om. Bloggar man på blogger.com (det gör jag), använder man gmail (det gör jag) så är det rätt mycket information som matas rätt in i googles sökmotorer. Andreas Ekströms Google-koden är i grunden en fascinerad och fascinerande berättelse om framgångssagan Google. Om dom snälla killarna som vill göra hela världen sökbar. För att dom kan.

Jag är egentligen inte konspiratoriskt lagd. Och jag gillar Google. Jag googlar allt, jämt och ständigt, i arbetet och privat. Ett genomsnittligt blogginlägg innebär åtminstone ett dussintals googlingar. Ekström beskriver i sin bok att en av de vanligaste googlingarna är "Google". Och härom dagen bevittnade jag en kollega som googlade på "gmail.com". Att googla är som att andas för datoranvändaren. Eller åtminstone som att köra bil. Man skulle lätt köra vilse på nätet utan den väg som google stakar ut. (Men jag är så gammal att jag minns hur det var innan google fanns. När jag städar lådorna på jobbet hittar jag ibland fortfarande post-it-lappar med omsorgsfullt nedplitade långa url:er, till sajter som jag varit rädd att jag aldrig skulle hitta igen. Hade man glömt att bokmärka en sida, och inte kom ihåg den outgrundliga väg som lett fram till en intressant hemsida så var den hjälplöst förlorad i det stora sajberspejs. Altavista förslog inte så långt.)

Nej, Google var en revolution. Och visst känns det betryggande att de arbetar under devisen "Don't be evil". Att de erbjuder gratistjänster – en mejlserver till alla Lunds universitets studenter till exempel. Det kostar varken universitetet eller studenterna ett dugg. Vi som använder oss av Googles bloggverktyg, deras sökmotor, mejl och analysprogram, Google documents eller Google calender betalar inte heller. Den annonsering vi utsätts för är diskret; vi slipper rörliga bilder och pop-up-fönster som tar över webbläsaren. Men det är klart – annonserna (eller de så kallade sponsrade länkarna) relaterar till innehållet i mejlet, eller på bloggen. När jag klickar upp ett mejl (i gmail) som berättar att jag fått en kommentar till det inlägg om Twin Peaks som jag skrev härom dagen visas detta i högra delen av mejlfönstret:



Nej, jag är inte konspiratorisk på så sätt att jag på allvar tror att planen bakom Google är att ta världsherraväldet genom att exempelvis undanhålla information från människor, och att styra deras val. Men det är svårt att inte fundera över att möjligheten finns. Och när jag läser Andreas Ekströms beskrivning av hur allt i vårt liv kartläggs och systematiseras känner jag hur snaran långsamt dras åt. Jag vet inte om jag är redo för ett samhälle där jag kan ta en bild på en blomma, ladda upp den på nätet, och genast få svar på vilken växt det är. Eller om jag vill kunna nynna en låt och genast få den matchad mot miljoner melodislingor lagrade på nätet (fastän det säkert skulle bespara mig en och annan sömnlös natt). Jag vet inte om jag vill bli automatiskt identifierad så fort mitt foto läggs upp någonstans på nätet.

Det handlar helt enkelt om att jag vill veta om vad andra människor vet om mig.

När Ekström diskuterade sin Google-bok som värst i våras föreslog han att man skulle fundera på att inte ha alla ägg i en korg. Om man mejlar med gmail kanske man ska använda någon annan tjänst för sina foton. Någon annan kalender än Google calender. Sprida ut riskerna lite.

Andreas Ekström diskuterade bland annat boken i ett intressant samtal med sin förläggare, som är just Svante Weyler, på Littfest i Umeå. Jag såg den då via webben, och konstaterar till min glädje att den finns kvar, om någon mer vill titta.

Google-koden är en bra bok (och vilken flytande lätt prosa den är skriven på!). Det är en livsviktig, nödvändig bok om ett fenomen som alla som googlar är med om att skapa, men som vi inte kan kontrollera. Google som en god kraft som gör världen greppbar för dig och mig. Priset vi betalar är information om oss själva. Och vad händer om Google förvandlas till Mr Hyde? Vad händer om Googles samlade information blir tillgänglig för någon med helt andra syften? Jag väntar på uppföljaren: Google-konspirationen. (Och jag misstänker att det blir Dan Brown som skriver den.)

11 kommentarer:

It's all about Books sa...

Lite småläskigt, men, jag är inte så rädd över vad de vet om mig. Jag menar; världen består av så sjukt många människor, så sjukt mycket information, och jag är så otroligt ointressant bland alla dessa människor. Har dock tänkt på detta när jag t.ex. handlar på Ica Maxi och sedan får hem "mina varor". Allting kartläggs, till och med vilken mat jag äter... det registreras, behandlas, sparas. Lite tryggt ändå. Man går inte helt förbi i världen obemärkt längre; varesig man vill eller inte lämnar man miljontals spår...

Bokbabbel sa...

har gett boken åt min pappa som var väldigt förtjust, senast nu känner jag att det är dags att även jag läser boken!

Ingrid sa...

Jag kommer att läsa boken om Google- den nya tekniken (och för mig är allt från och med TV ny teknik (TV fanns inte när jag var litet barn)- är inte bara praktisk och bra och underbar- jag tror att man ska vara väl medveten om baksidorna- och jag tycker helt klart att det är en baksida (understatement of the year) att allt så lätt kan kontrolleras- det ska man nog tänka lite mera på. Jag gillar inte Facebook t ex(hos mig är det hunden som är innehavare)men visst- jag sitter ju också här med en "googleblogg"- ... så man kommer inte undan. Det stör mig också att det går att lägga upp telefonnummer och födelsedata lite hur som helst på nätet- att även om man själv försöker vara försiktig med vad man gör så hjälper inte det... någon annan lägger ut uppgifterna om dig så lätt som aldrig det.
Tack för boktipset! Det känns viktigt att hålla sig informerad.

Ingrid sa...

Jag kommer att läsa boken om Google- den nya tekniken (och för mig är allt från och med TV ny teknik (TV fanns inte när jag var litet barn)- är inte bara praktisk och bra och underbar- jag tror att man ska vara väl medveten om baksidorna- och jag tycker helt klart att det är en baksida (understatement of the year) att allt så lätt kan kontrolleras- det ska man nog tänka lite mera på. Jag gillar inte Facebook t ex(hos mig är det hunden som är innehavare)men visst- jag sitter ju också här med en "googleblogg"- ... så man kommer inte undan. Det stör mig också att det går att lägga upp telefonnummer och födelsedata lite hur som helst på nätet- att även om man själv försöker vara försiktig med vad man gör så hjälper inte det... någon annan lägger ut uppgifterna om dig så lätt som aldrig det.
Tack för boktipset! Det känns viktigt att hålla sig informerad.

Andreas Ekström sa...

Hej, och stort tack för en intressant och generös recension! Hittade hit tack vare en annan sökmotor, nämligen knuff.se, som jag automatiskt låter söka efter för mig relevanta ord som till exempel "Google-koden"...

Vixxtoria sa...

It's all about books: Jag kan förstå aspekten att det betyder något att bli sedd (det är ju ett djupt grundläggande behov vi alla har). Men själv tycker jag det är läskigt att allt allt allt blir sökbart. Om någon verkligen skulle vilja oss något illa så är det lätt att skada oss.

Bokbabbel: Det är inte så långt från Du sköna nya värld, fast på riktigt ;-)

Ingrid: Jag fejsbookar inte heller. Du skulle nog ha stort utbyte av boken (och som sagt – den är både pedagogisk och mycket mycket välskriven).

Andreas Ekström: Varsågod för recensionen, men mest tack för en bra bok (och trevlig blogg och många fina texter i Sydsvenskan). Och tack för påminnelsen om knuff.se. Ett bra sätt att använda lite andra sökverktyg ;-)

Martina sa...

Är det bara jag som genst associerar inläggets titel till Lars von Trier och hans lilla avslutningsframträdande i varje avsnitt av Riket? =)

Vixxtoria sa...

Martina: Jag hoppas fler gör den associationen, för det var det som var meningen. :-)

Ekström använder själv just Rigets slutord i Googleboken (men han är explicit med att det kommer just från von Trier; jag litar så klart på att mina bloggläsare fattar det med en gång. Och om de inte fattar så har de ändå inte sett Riget, och då kvittar det ju om man så skriver ut varifrån citatet är hämtat...)

Ingrid sa...

Jag ber om ursäkt för mitt dubbla inlägg i början av tråden här (,jag tryckte väl till lite okontrollerat)- men... nu vill jag bara säga: Jag har varit på biblioteket och lånat "Googleboken"- ser verkligen fram emot att läsa. Och Riget... jag tänker både på Lars von Trier med sin handgest och kan heller inte undvika att minnas Ernst-Hugo... Tack än en gång för ditt tips!!

snowflake sa...

Det här inlägget är vansinnigt intressant och viktigt och förtjänar att jag tänker efter och formulerar mig noggrannt, men jag hinner inte just nu så jag bara måste fråga: VARFÖR googlar man "google"? Jag har berättat det som en rolig grej på temat hur korkade folk är, but perhaps the joke is on me?

Vixxtoria sa...

Ingrid: Bra kommentarer kan man väl publicera två gånger :-D
Kul att du varit och lånat (och kul att boken var inne). Nu väntar jag på vad du tycker.

Snowflake: Ja, det förtjänar att du tänker efter. Gör det! Och om du inte återkommer, så påminner jag dig!!!

Angående att googla "google" så skriver Ekström lite mer om det också, men han utreder inte riktigt varför folk googlar på "google". Jag tänker så här: I många webbläsare finns ju förutom url-fönstret även ett sökfönster (det brukar vara placerat till höger om url-fönstret). Skriver man in ett sökord där så söker man ju egentligen genast via google. Men ibland använder folk nog helt enkelt detta sökfält för att komma till googles startsida, för att sedan söka därifrån, i stället för att söka direkt i sökfönstret, så att säga. Det blir ju minst sagt en omväg, även om det i vissa fall är lite mer berättigat (t ex om man är ute efter att direkt söka efter bilder eller filmer eller så, och vill kunna markera detta på googles startsida).