torsdag 5 augusti 2010

Poliser som man skrattar åt

Kanske var det Astrid Lindgrens poliser Kling och Klang som satte ribban för klantiga poliser i den svenska litteraturen. Eller Åsa-Nisse. Eller en kombination. I den intervju med Maj Sjöwall som jag läste i början av sommaren, och som fick mig att trots lite tveksamheter ge mig på en omläsning av polisromanerna om Beck, så lyfts humorn i Sjöwall/Wahlöö-deckarna fram som en viktig ingrediens för framgången. Och efter att ha tillbringat ganska många timmar med Kollberg, Rönn och Larsson – för att inte tala om Paulsson, Kristiansson, Kvant och Kvastmo – så är jag beredd att hålla med.

I de första böckerna består dock inte humorn i första hand av klantiga poliser, utan återfinns här och där i dialogen (ofta företrädd av Kollberg), eller lakoniskt och underliggande i beskrivningar, till exempel som här på första sidan i Roseanna, boken som inleder hela Becksviten:

... Han visste till exempel att av fem existerande gripskopemudderverk var det bara ett som hade de rätta dimensionerna för att kunna passera slussarna. Det hette egentligen Gripen men kallades givetvis Grisen och råkade just då ligga i fiskehamnen i Gravarne. På morgonen den femte juli förtöjde detta fartyg i Borenshult, begapat av traktens barn och en vietnamesisk turist. (s 5, Roseanna)
Så småningom dyker dock radiopoliserna Kristiansson och Kvant upp. De jobbar i Solna, men för att inte riskera att behöva gripa in när något händer i deras distrikt, patrullerar de helst på andra sidan  kommungränsen. "Missfirmelse av tjänsteman" är det brott de oftast beivrar, och det kan exempelvis innebära att de i stället för att fånga en mördare som kliver av flyget på Arlanda, lägger ner möda på att läxa upp en liten pojke som ropar Polis, polis, potatismos i boken med samma namn. I Den skrattande polisen stövlar de runt i en hel buss med nedskjutna människor och förstör alla spår efter mördaren. De är allmänt lata och odugliga, prioriterar fel, litar till sin råstyrka, och blundar hellre än behöver göra ett ingripande. I vederbörlig ordning råkar de därför ut för Gunvald Larssons vrede. Det här är rätt kul faktiskt. Ända tills boken Den vedervärdige mannen från Säffle, då deras dumhet leder till att Kvant blir ihjälskjuten av polismördaren på taket, och Kristiansson allvarligt sårad. I senare böcker får därför Kristiansson åka radiobil med Kvastmo. Han griper å sin sida in lite för ivrigt, och anhåller både oskyldiga kvinnor och barn om han får möjlighet.

Ja, Beck-serien innehåller rätt många klantiga poliser, en del av dem är hemliga, och en del av dem ägnar sig åt JO-anmälningar. En del brottslingar (som bankrånarna i Det slutna rummet) hamnar inte långt efter poliserna i rolighet. Och den parodiska rättegångsscenen mellan advokat Braket och åklagare Bulldozer Olsson i sista boken Terroristerna är en lysande liten pärla. (Det är förresten på tok för lite rättegångsdramer i svensk litteratur!)

Samtidigt som jag skrattar åt de lata, uppblåsta, viktigpettriga konstaplarna finns det (antar jag?) en allvarligt menad kritik bakom dessa slapstick. Vilken idiot som helst kan bli polis, och är man en jubelidiot kan man till och med bli rikspolischef. Driften med Säpo och rikspolisstyrelsen har senare med framgång bedrivits av både Guillou och GW Persson. I Det slutna rummet förekommer även den brottsliga bankrånarligan bestående av den ständigt tillmötesgående men oantastlige "hjärnan" Roos, som flyger jorden runt som purser, och ständigt ser till att befinna sig långt från de bankrån han planerar. De som rånar är i stället duon Malmström och Mohrén, där den senare är så besatt av renlighet att han duschar sex gånger om dagen, och byter till nya kalsonger varje gång. Nya, alltså, inte rena. Lika stort renlighetsbehov har terroristen Reinhard Heydt i sista boken Terroristerna (det är en miss, faktiskt, att ha två brottslingar som är så besatta av att duscha och bre ut frottéhanddukar på golvet).

Rånarna Malmström och Mohrén får mig att tänka på Tomas Arvidssons humoristiska bankrånarhistorier om studierektor Bertilsson från Kalmar, bland annat böckerna Enkelstöten, Dubbelstöten och Trippelstöten (mer kan läsas här, och jag undrar om det inte blir omläsning av dessa godingar nästa sommar!). Jämför man Beckböckerna med kandidaterna i den nyare tidens svenska deckarunder så är det rätt påtagligt att de senare är betydligt mer humorlösa. (Den som lyckas axla manteln bäst är Leif GW Persson, exempelvis genom skildringen av det evinnerliga "topsandet" i Linda som i Lindamordet. Poliser idag går visserligen på högskolan och har lite psykologi på schemat, men det hindrar inte att man kan driva med dem. För övrigt bär Perssons rättrådige polis Lars Martin Johansson tydligt Beckska drag, även om han ärvt Kollbergs aptit.)

Men efter att ha funderat över de här humoristiska inslagen ett slag så dröjer sig några tankar kvar hos mig. De handlar om hela romansviten, och vilken signifikans de polisiära klantarslena egentligen har. Varför var det viktigt att skildra å ena sidan ett litet poliskollektiv, som var intellektuellt och moraliskt högtstående, och å andra sidan en stor majoritet av poliskonstaplar som aningslösa, dumma, ointelligenta och icke-verbala? De situationer av fyrkantiga missförstånd (och ofta onödigt våld) som återkommer i bok efter bok må vara aldrig så roliga (och kanske även innehålla en del sanning), men är inte särskilt konstruktiva. Den stora majoriteten av de "dumma" poliserna sköter sitt jobb som de har lärt sig att sköta det, och det finns inget hopp om någon förbättring. Nej, Sjöwall och Wahlöö lämnar inte ens en  öppning för att de klantiga poliserna ska kunna utvecklas, eller uteslutas ur kåren.  I stället finns är en cynism och en pessimism som får Gunvald Larsson att ta på sig rollen som rektor och skälla ut de poliser som begår alltför stora övertramp. Jag tycker att den här hållningen hade varit motiverad om det varit så att Beck, Kollberg och Larsson ideligen hade påtalat felaktigheterna för polisledningen, men aldrig mött något gehör, men så är det ju inte. Snarare bildar de ett litet kotteri som ställer sig utanför den stora polisiära apparaten. De blir en slags hjältar (och det är ju rätt coolt som berättartekniskt knep), men deras goda arbete bär inte frukt någon annanstans. Det är en rätt hopplös och dyster framtidsbild som målas upp, och jag är faktiskt rätt glad att de polisskildringar vi ser idag är mer hoppfulla.

Om än ibland på bekostnad av roligheten.

10 kommentarer:

snowflake sa...

Den verkar vara ett vanligt berättargrepp det där. Den klantige poliskonstapeln och den idiotiske chefen återfinns ju även i brittisk litteratur, och i amerikanska tv-serier. Men jag gillar tanken att Kling och Klang var först! :-)

En lite tvärtomgrej är Martin Becks dotters tankar om sin pappas yrke. När hon var liten var hon stolt över att han var polis (på den tiden bör han rimligen ha varit konstapel eller så) medan han senare -- i linje med samhällsklimatet -- skäms över det och ogärna berättar det för sina vänner.

Och så måste jag berätta att jag såg hela serien hemma hos en holländsk familj.I en jättesnygg utgåva med ryggar som bildade en bild. (Heter det något?) Denna familj var mycket intresserad av att nån gång resa till Stockholm och vandra i Becks fotspår. Varför envisas andra folk med att fastna för just våra deckare?

Vixxtoria sa...

Snow: Jag har ju sett lite mycket Pippi-teater både här och där i Sveriges land i sommar, så associationerna till Kling och Klang var inte så långsökt för mig. (Jag googlade runt lite på Åsa-Nisse också, och det verkar som om de första serierna dök upp 1944, vilket möjligen gör det lite tveksamt om Astrid Lindgrens poliser var först...) Men jag håller med om att berättargreppet med klantiga poliskonstaplar och idiotiska chefer är ganska universellt (det förekommer väl även på andra arbetsplatser? Sjukvården, skolväsendet tänker jag på till exempel).

Det stämmer nog att Ingrid Beck säger nåt sånt i den enda boken där hon är vuxen och får prata. Men jag tror att Beck redan lämnat patrulleringen när hon föddes (han patrullerade bara i fyra år om jag inte minns fel). Jag tänkte återkomma med ett annat blogginlägg kring tankarna om polisen.

Vid lite annan googling igår upptäckte jag apropå holländare att Det slutna rummet tydligen filmats på holländska. Det hade jag ingen aning om, faktiskt. Angående att folk fastnar för deckarna misstänker jag att det delvis har att göra med att det är just de som blir översatta. ;-)

Hanneles bok-paradis sa...

och de kvinnliga poliserna är bäst :)

snowflake sa...

jag glor bara fånigt på orden "sjukvården, skolväsendet" och kan inte komma på en enda bok jag läst från de miljöerna. men det måste jag väl ha gjort ändå?
Idiotiska chefer är vanligt, ja. Undrar varför? ;-)

Kanske Sjöwall/Wahlöö var riktigt stora i Holland? Kul i så fall!
Om översättningar, jo, visst är det så. men varför finns suget? Inte är våra deckarförfattare så himla bra, och det verkar inte heller vara de bästa som översätts mest.


Hannele: Hinner det komma nån kvinnlig polis alltså, det har jag glömt. Gissar att hon är så där superpräktig, pålitlig och lagom intelligent och dessutom vacker och problemfri.. zzzzzzzzzzz....

♥ Hannele sa...

nja, jag har inte läst om dem, men det finns ju en norsk... eller har jag fel..? Emma Åklagare, och en svensk serie med kvinnlig polischef, 50-årsåldern, namnet försvann.. Och Helen Mirren är över 60 och har alla fel.. (som poliskommissarien Jane Tennison i TV-filmen I mördarens spår)

Hannele sa...

och den där danska polisen i serien... alla namn är börta idag.

Hannele sa...

Anna Pihl - dansk polisserie i tv

Hannele sa...

Maria Wern - Främmande fågel är en TV-serie med kriminalinspektör Maria Wern (Eva Röse).

Vixxtoria sa...

Snowflake: Jag hann inte följa upp och avsluta min tanke där riktigt. Jag tänkte nog att greppet med dum chef, och idiotiska medarbetare i princip kan användas i vilken arbetsmiljö som helst. Men av nån anledning är det väldigt många polisstationer som förekommer i dagens populärlitteratur (fast det finns ju t ex en tidningsredaktion i Marklunds deckare, och där är det ganska likt Beck-böckernas upplägg: Annica Bengtzon och Berit, och visserligen ibland en ganska okej chef, men oftast är det idioter, och allmänt idiotiska medarbetare därtill...)

Hannele: Visst finns det många kvinnliga poliser som är bra, och det finns väl en del klantiga poliser i en del av de böckerna också (t ex Läckbergs böcker). Om du specifikt vill ha kvinnliga krimmare ska vi kanske lägga Patricia Cornwells rättsläkare till listan, och om du inte redan har läst dem kanske du uppskattar Villette-böckerna av ingrid hedström?

♥ Hannele sa...

tack för tipsen